Det är det där med beroendet. Hur lätt många använder sig av "men jag är en beroendepersonlighet", även jag.
Men nu är den sista droppen drucken. Nu förstår jag hur riskfyllt jag druckit. Och har jag inte nöjt mig med alkohol har jag tagit till annat som funnits till erbjudande i hopp om något "nytt". Lika lättvändigt insåg jag hur löjligt det var. Hur lite det förändrade. Hur lite hopp det fanns när berusningen lade sig.
Jag hade mamma på besök och berättade hur allt låg till. Vi har inte haft någon välfungerande relation men hon är just nu min största stöttepelare. Hon vägrade åka ifrån mig då hon visste att jag skulle dricka i fredags då jag hade avskedsmiddag med gamla jobbet. "Jag vill se hur du ser ut när du kommer hem".
Så nu sitter jag här på dag fyra av nykterhet. Ensam. Ledig från jobb. Med frågor om vad jag har för planer inför Valborg. Trodde att i vuxen ålder skulle supandet avta iom dessa "storhelger". I min värld, med min umgängeskrets, ska det ut och dansas, sittas hemma med vin eller "bara" ta någon öl på krogen.
Jag är skraj. Avbokar allt och skyller på halsont och arbete dagen efter. Får svar att "det kommer fler gånger". Och det är väl just det, det kommer fler gånger som jag måste berätta att jag måste "ta det lugnt med alkoholen". Att jag inte vill festa hårt och dansa hela natten.
Tvivlar på om jag någonsin kommer gå ut och vistas i alkoholdimman. Slår bort den tanken lika fort och tänker "dag fyra idag, ska klara hela dag fyra".
Berättade för en nära vän förra veckan, över några glas vin, att jag ska sluta dricka, att det längre inte är hållbart. Vännen tycker inte att jag har sådana problem att absolut nykterhet är nödvändigt. "Du kan väl bara sluta dricka ensam? Bara dricka i sociala sammanhang?". Och det är där frågan hänger.
Åter igen; dag fyra, ska klara hela denna dag också.