av lillablå

hur mycket är för mycket?

lillablå
fre, 2010-04-16 - 09:53

mie...
åh så vackert och sant.. jag tog mig friheten att skriva ut dikten, och tänker sätta den på mitt skåp... hoppas att det är ok?

tack för alla inlägg...
ni betyder så vansinnigt mycket!
och jag tar till mig vad ni säger och samlar kraft och mod...
tack!

hoppas att ni får en härlig, solig och varm helg!
stora kramar!!!
/kristin

Märta
lör, 2010-04-17 - 11:10

lillablå

Vilket underbart foto, vad duktig du är. Vet du, jag ser så mycket i det. Dels hjulet, det som kan rulla både bakåt och framåt. Dels ljuset i tunneln, vägen ut, vägen bort från det mörka och svarta. Jag har valt vägen framåt och ut i ljuset.

Vet du mer.... Jag blir så ledsen när jag läser att du är så trött och sliten, och hur du känner att du krymper. Jag blir ledsen för din skull, för min skull och alla andra som är i den här situationen. Och du ber om kraft att kunna gå. Men hur ska man orka bryta upp från den man älskar när all energi är borta, när självkänslan är i botten, man är förvirrad, ensam och kanske även känner skuld och skam för sin situation. (det gjorde jag i alla fall). Jag kan bli rasande när jag hör någon säga "men varför går hon inte?" Var ska man få kraften ifrån och var ska man gå? Och varför ska man tvingas göra valet att lämna den man älskar? Du behöver be om hjälp nu lillablå.

Men jag gick ju... Ja, jag gjorde det. Till slut gjorde jag det. Min dotter ställde ultimatum, mina vänner likaså. Tack gode gud för att de finns. Och jag bad om hjälp, fick en bra kuratorskontakt via min vårdcentral som hjälpte mig att se det jag varken orkade eller vågade se. Min dotter frågade mig häromdagen om det verkligen är kärlek jag känner till mitt X. Ja, jag älskar honom, jag kommer alltid att älska honom. Men jag vill inte leva med honom längre. Och det är okej så. Lillablå, jag har lyckats komma dit på min resa bort från allt. Kan jag så kan du. Men det tar tid och det måste få ta tid. Det krävs mod, det krävs hjälp och stöd. Men kan jag så kan du... Jag lovar!!!

Lillablå, du ger mig så mycket stöd, så mycket kraft och det betyder mycket för mig att få "prata" med dig här på forumet. Jag hoppas att jag och alla andra här ger dig samma stöd, att du får så mycket som du behöver för att sätta dig själv främst i ditt liv. Var rädd om dig, tänker på dig och hoppas du får en fin helg trots allt du har omkring dig just nu.

Kram Märta

lillablå
lör, 2010-04-17 - 13:19

http://www.facebook.com/photo.php?pid=16507&l=6f317490af&id=10000100294…

I australien bland annat ses ormbunkens knopp, den lilla hoprullade stjälken, som en symbol för växande och kraft, den har samma form som en våg, och samma styrka... samlar all min kraft för att orka gå...

dagen började med bråk och skrik... pojken var lite otydlig och gnällig om vilket bröd han ville ha, och T blev till slut så arg att han slängde brödpåsen på honom, på en 8-årig liten pojke som inget annat vill ha än sin fars uppmärksamhet och kärlek... Och dottern hakade på och fick också en ordentlig utskällning av sin far... jag gick ut... har varit ute och gått i en timma, och pratat med min allra finaste vän... hon är också övertygad om att jag måste gå... när jag efter en tur i skogen kom fram till centrum, ser jag T och barnen - och tvärstannar, vill inte att han ska se mig, vill inte prata, vill inte mötas... sjukt... hur kan jag överhuvudtaget överväga att stanna hos honom? är rädd för hans svarta ögon och utbrott, och är rädd för själva uppbrottet, hur han ska reagera...

om ni bara visste vad mycket ni betyder för mig, vad era ord ger mig styrka... utan er och möjligheten att skriva och läsa här så vet jag inte vad jag hade gjort... antagligen sjunkit fortare och djupare, att läsa ett vänligt ord ger mig lite mer ork och lite mer styrka och hopp... ni är bästa medicinen mot min uppgivenhet. Ni hindrar mig från att ge upp! TACK!!!

ska baka lite bullar nu, mormor har inga kvar... ska försöka prata med honom ikväll om hur han ser på vår relation, och att jag just nu bara mår sämre och sämre... plantera ett frö...

Tack igen för allt!
Önskar er alla en lugn och skön helg, utan alkohol, bråk och skrik, och med massor av värme, kärlek, och respekt!
/kristin

Märta
lör, 2010-04-17 - 14:13

lillablå

Jag hoppas att du har modet att klicka dig fram på Tuvaforums sidor som jag länkade till dig. Jag är ledsen men tyvärr kommer du inte kunna prata med honom, han kommer inte att lyssna, hans dagordning och tolkningsram gäller och du kommer att känna dig ännu mer förvirrad och tillintetgjord. Som jag sgt till dig tidigare, AKTA DIG!

En 8-årig pojke med pappa som är lynnig, opålitlig, kränkande mot sina barn oxh sin kvinna (du).... Hm.. Hur kan man kasta saker på sina barn, säga kränkande saker, osynliggöra dem. Bra att du går därifrån, det är trots allt en markering som barnen registrerar. Det är skitviktigt ska du veta. Tyvärr kan inte barnen göra det samma, jag tror annars att de skulle göra som du.

Läs Mies kommentarer om mina reflektioner av den svarta blicken... DEN SKRÄMMER!!!!! Lillablå, jag tänker på dig och tror på dig ska du veta

Kram Märta

Märta
lör, 2010-04-17 - 14:15

Jo, en reflektion. Lustigt att du skriver om ormbunken.. Jag är totalt värdelös på blommor (det är faktiskt sant) men av någon konstig anledning har jag lyckats just med mina ormbunkar som egentligen ska vara svårskötta. Du ger mig hela tiden inputs lillablå....

Kram Märta

lillablå
lör, 2010-04-17 - 22:09

hej igen..
nu är det mr bean på tv, jag hatar mr bean, så varje lördag kväll går jag in och läser eller somnar medan han tittar...

hans dotter fällde en kommentar på ett tyket sätt, jag sa nåt till henne, hans son frågade vad det var och jag sa att jag blev lite ledsen över det hon sa... t mumlade "often"

gick ut när han skulle ta en cigg och jag sa att sådana kommentarer gör mig inte direkt gladare...

då berättar han att han "loggat" mig, och att jag har varit glad 2 av 34 dagar... och varje morgon har jag startat dagen med att klaga över någon smärta, och avslutat dagen med det samma... jag har ett diskbråck som spökar, vaknar ofta med huvudvärk, det är antagligen mögel i huset dessutom, och all oro på det... och jag drar ner honom, och drar ner barnen... sa det att vi kanske inte ska fortsätta då, om jag nu är så deppig hela tiden... han svarade inte och sen kom hans son ut...

ska kolla med min fina bror om han vill hämta mig och lite saker i morgon... jag blir nog inte gladare av att vara kvar här...

god natt och sov så gott!
tänker på er alla!
kramar!

Märta
sön, 2010-04-18 - 11:13

lillablå

Det är INTE fel på dig. Hur du än försöker ändra dig, anpassa dig till honom så kommer han aldrig bli nöjd. Och han flyttar på gränserna och minskar ditt handlingsutrymme. Det handlar inte om dig, det är så viktigt att du förstår det och inte tar på dig vad han försöker lägga på dig. Då sjunker du ännu mer

Jag skickar också styrkekramar till dig

Kram Märta

lillablå
sön, 2010-04-18 - 11:47

Ni är för underbara!
jag kollade med brorsan om han kunde hämta mig och lite saker, men bilen var på verkstaden...
får väl helt enkelt ta med mig lite av det viktigaste och tära på diskbråcket och bära och svettas, och hämta resten senare... nu ger jag mig inte... orkar inte mer... men vad ska jag säga till barnen? de ska till mamma idag, jag antar att jag bara säger att jag ska vara hemma ett tag...

berättade kort för min moster. hon sa bara helt diplomatiskt att det är aldrig ens fel att två träter... och det är nog sant... om jag hade varit tyst och stillatigande och tagit all skit så hade det nog varit lugnt! han fixar inte att jag ifrågasätter...

ska ut och kratta lite löv nu, bara för att träna mina magmuskler och få lite tankerum, sen ska jag och barnen baka lite... det värsta är att han låtsas som ingenting!! inte ett ord har sagts om saken.. undrar om han fattar att jag är på väg...

ni är mitt stöd och min styrka!
TACK!!!

http://www.facebook.com/photo.php?pid=17177&l=5af763aadd&id=10000100294…

Märta
sön, 2010-04-18 - 13:11

lillablå

Visserligen är det bådas ansvar att lösa konflikter i ett förhållande, men det som pågår i ditt liv är inte ett normalt förhållande byggt på ömsesidig respekt. Hade du suttit tyst så hade det också varit fel, tro mig jag duckade på slutet vilket ledde till ännu fler konflikter.

Säg till barnen som det är tycker jag. De behöver vuxna ärliga människor omkring sig. Och att T tiger ihjäl allt ska du ignorera. Han är fullt medveten om att du är på väg men han kommer inte att erkänna det. Jag vet att du är rädd. Rädd att det är slut, rädd att bli ensam, rädd för alla känslor av övergivenhet. Tänk på att du går för DIN EGEN SKULL, inte för att få en reaktion från T. Du kommer aldrig att få det du hoppas och önskar från honom. Tänk på sund kärlek lillabå....

Jag har suttit och skrivit ner alla tankar och känslor som kommer nu med de minnen som så effektivt varit undanträngda, i ett försök att överleva och hanskas med smärtan. Ett minne är från sommaren 2008 när vi var ute och seglade. Det var en bedårande vacker sommardag och underbart seglarväder. När vi sitter där i tystnaden, solen värmer huden, vattnet glittrar, fåglarna sjunger och jag är så oförskämt lycklig så frågar X:et mig hur det kommer sig att jag började intressera mig för jämställdhetsfrågor. Jag börjar svara och efter en stund avbryter han mig med orden "Brukar du alltid prata så här mycket om dig själv?" PANG!!!!! Jag fattade ingenting, trodde att jag skulle svara på hans fråga och blev oerhört förvirrad. Jag kommer ihåg det som i går, hur kränkt jag kände mig, hur dum jag kände mig, hur förvirrad jag blev. Det var då det hela började. Det var så det hela började. Ni som läser det här kan ju bara ana vilken resa jag har framför mig att sortera alla minnen och de känslor som kommer med dem nu. Men det finns inga genvägar eller omvägar. Inte längre....

Ska ut i ljuset igen, ska sträcka på mig igen, ska låta den hälsosamma glädjen och lyckan bygga bo i mig igen. Jag vill ALDRIG mer bli kränkt, jag vill att min kärlek ska tas på allvar och förvaltas som den gåva den är. Stå på dig lillablå, vi finns alla här för dig nu, och som ni alla finns för mig

Kram Märta

lillablå
sön, 2010-04-18 - 16:56

Ni underbara!
Sitter hemma i min lägenhet och äter godis och svär över högtalarna som inte vill funka... men jag är hemma! brorsan är på väg, han ska pilla lite med datorn och jag bjuder på thai som tack!

vid lunch ungefär frågade han vad jag gjorde... jag sa packade... han frågade om jag packade eller packade upp, jag svarade att jag packar, ska bo hemma ett tag så får vi se om vi mår bättre på var sitt håll... inte ett ljud, inte en kommentar, nada, njet... jag packade, och efter att jag och dottern med kompis bakat korintkakor och tvätten var hängd och gympapåsarna packade sa jag: jag drar mig nu... ingen kommentar: han sa bara "ha det så bra!"

sa till barnen att jag ska hem ett tag nu, det verkar som om pappa tror att ni har det bättre utan mig, men jag kommer tillbaka... orkade inte ta det med dem, jag vill sätta mig ner i lugn och ro med dem och prata, när allt har stabiliserat sig... fick skjuts ner till torget, en puss och ett hejdå.

Jag är ledig nästa måndag, tänkte att jag åker dit då och hämtar resten av mina saker, passar på när han är på jobbet... fegt kanske, men så får det bli! han pratar ju inte med mig i vilket fall som helst!

Jag är totalt livrädd och jättestolt! Jag tog steget! Men kommer jag klara mig själv? egentligen vet jag det, jag har klarat mig själv större delen av mitt liv! det kommer att bli tufft, jag kommer gråta i min ensamhet, men jag har bara mig själv att tänka på! i morgon ska jag köpa mig en vas och en bukett fina tulpaner!

jag kan inte tacka er nog för alla vänliga (ibland hårda) ord, alla råd, allt stöd och alla tankar! utan er hade jag varit kvar och antagligen ännu svagare! TACK!!!
/kristin