För tre veckor sedan kom jag till insikt om att jag behövde lämna min missbrukande man. Vi går in i våra roller. Jag som tjatar och "drar" han som stretar emot och vill bestämma över sitt eget liv och det blir ingen förändring och leder ingen vart. När han har svåra perioder så självmedicinerar han med alkohol och insomningstabletter i kombination. Och jag har fått nog. Han reste följande dag till fjällstugan och vi talar inte med varandra på en vecka. Så får jag sms om att han vill ta sitt liv. Jag ringer upp och han är märkbart påverkad. Jag ber honom att tänka på barnen och inte göra något dumt. Detta händer även nästa kväll och jag vet att med alkohol och tabletter finns det en risk att han genomför något som han i nyktert tillstånd inte skulle vilja. Jag vet också att det här kan vara ett sätt att få mig att ta honom tillbaka. Jag orkar inte mer och ber honom att bara komma hem. Han kommer hem efter yttligare en dag och hade nog hoppats att allt skulle vara som vanligt. Jag pratar och berättar att jag vill lämna honom för hans missbruk och hotar han igen ned att ta sitt liv ringer jag 112. Han blir jätteledsen över det han har utsatt mig för och säger att han aldrig skulle vilja hota mig för att få mig att stanna kvar. Han själv kommer inte ihåg samtalen vi hade. Vi blir eniga om att ha en ok ton mot varandra över jul för barnens skull (en pojke och flicka i mitten av tonåren) Dett funkar ett par dagar till dottern reser iväg. Då går min man och lägger sig tar sömntabletter och dricker dygnet runt till den dagen hon kommer hem(dagen innan julafton) När hon kommer ligger han i sängen och gråter. Dotter och son blir naturligtvis ledsna och undrar varför. Jag berättar att jag har ställt ett ultimatum till pappa om att han tar tag i sitt liv eller så lämnar jag honom. Banen ledsna men förstår mer än man tror! Maken kliver upp ur sängen på kvällen(innan julafton) sitter och tittar på tv och pratar "som vanligt med dotter och son" Julafton går över förväntan. Ingen alkohol eller tabletter. Dagen efter julafton så tycker jag att vi ska prata och han säger att han vill inte förlora sin familj. Att han kan ta Antabus och gå med på mina krav som är att berätta om sina problem med missbruk för sin arbetsgivare, läkare, psykolog(han är sjukskriven för utmattningssyndrom sedan ett år tillbaka) helt sluta med sömntabletterna, gå med på att fara till ett behandlingshem om läkaren skulle tycka det och även börja träna. Han är rejält överviktig pga tröstätande. Det blir för mycket och för ofta även med maten. Vi behöver även få hjälp att försöka hitta tillbaka till varandra genom parterapi något som han helt har avfärdat tidigare. Om han kan tänka sig allt Detta så är jag villig att prova. Dessutom är det här kontakter han får ta själv. Jag är färdig med att ordna och fixa för honom. Han säger att det är ok och han börjar med Antabus redan samma dag. Dagen efter har vi precis packat bilen färdigt och ska tillsammans resa till fjällen och även få vänner på besök dit. Då får min man krampanfall. Blir medvetslös och slutar andas i kramperna. Jag ser till att han fortsätter andas lägger i framstupa sidoläge med hjälp av sonen och dottern ringer 112 efter ambulans. När de kommer håller han på att vakna till och har slutat krampa och andas själv. De undersöker honom och kommer fram till att orsaken är att han tvärt slutat med tabletter och alkohol och att det är ok att inte följa med till sjukhuset. Dagen efter i fjällen går vi på promenad och jag vill att han ska prata med barnen om vad som hände. Hans första reaktion är att svimma är väl inte så farligt. Jag vet att han säger så för att skammen över vad han har utsatt oss för är ofantligt stor. Vi pratar vidare och han lovar att prata mes barnen vilket han också gör på ett bra sätt. Senare samma kväll så säger han till mig att han nu börjar komma ihåg vad som hände. Att han hade blivit knäad av toalettstolen -Du vet ju hur trångt det är där inne-och fallit bakåt och slagit i huvudet. Då kan man få sådana kramper. Hade det inte varit för barnen hade jag packat ihop och farit därifrån. Jag förstår att han famlar efter förmildrande omständigheter men varför bara inte acceptera att det är så här illa?? Vännerna har kommit och de vet allt som har hänt. Skönt att sluta ljuga. Mannen hade fruktansvärd ångest de första dagarna men bättre nu. Jag mår pyton men har precis innan jul börjat träffa en psykoterapeut och ska träffa henne igen om en vecka.
Det jag slås av när jag läser mitt låånga inlägg är hur fruktansvärt det låter och jag låter ganska känslokall. Jag tror att jag på ett vis har stängt av. Jag tror att det är fullt möjligt för att orka med...Utsäkta att det blev som em halv bok det här inlägget. Det var en del som hade samlats upp och bara behövde komma ut.

Cissi1

Tack Ullabulla. Men ibland är det mer än vad jag orkar med. Min dotter ringde precis och hade pratat med sin pappa som nu inte tror att behandlingshem är något för honom. Att det inte är värt pengarna(han ska stå för kostnaden från eget arbetskonto där det just nu är minus). Att det var Nämdemannagården under fem veckor utan kontakt med omvärlden( internet och mobilförbud). Det var det inte värt tyckte han och att vårt förhållande i vilket fall var slut och inte gick att reparera för det skulle alltid finnas en misstro från min sida. Han kunde bli av med sitt felaktiga bruk av alkohol på annat sätt. Han var ingen alkoholist även om hans alkoholbruk hade blivit lite fel på sista tiden men det berodde på att han har mått dåligt av andra orsaker. Alkoholen är inte ett stort problem. Det skulle lösa sig bara han mådde bättre.
Att vårt förhållande inte går att reparera kan han ju ha rätt i även om jag vill hoppas. Vår dotter var iallafall helt förtvivlad, grät och sa att "Vet du mamma, ibland är jag så ledsen att det känns som om jag inte vill leva längre". Hon tyckte att jag hade givit henne falska förhoppningar när jag sa till henne och hennes bror att jag trodde och hoppades att det skulle ordna sig och att jag var tvungen att lämna pappa för att det skulle kunna bli en förändring av hans missbruk. Hon sa att han har ju inte druckit något på tre veckor så varför måste du vara så envis? Kan du inte bara komma hem nu?
Jag tror att hon nu känner sig lämnad av mig och att jag struntar i vår familj.
Just nu ångrar mig så mycket. Varför kunde jag bara inte ha stannat och låtit honom visa att han mende allvar? Gjort det för barnens skull. Nu står hon där och ska passa på honom. Hon går raka vägen in i ett medberoende. Snälla. Vad ska jag göra?

MåBättre

Hej Cissi1,

Förstår att det är otroligt kämpigt och det finns nog många fler här än jag som har bättre svar men jag skriver mina tankar så får du väl se om du snappar upp nått.

Gällande barnen så tycker jag du ska vara så ärlig som möjligt och förklara att Du inte mår bra och förklara varför (har du säkert gjort). Sedan måste du söka hjälp på riktigt om ditt medberoende, där får du hjälp både för dig själv och förhoppningsvis även hur du kan hjälpa dina barn. De bör ju också söka hjälp för att lära sig hur en alkolist tänker.

Sedan tycker jag att du ska rannsaka dig själv och tänka efter om det är så att du skulle kunna komma tillbaka till karln om han verkligen visar att han kan hålla sig från flaskan, isåf kan du ju säga det både till barnen och honom.

Gällande behandlingshem så har ju arbetsgivaren ett rehabiliteringsansvar och min gissning är ju att alkoholproblematiken är en stor bov i hans utmattningssyndrom. Arbetsgivaren om någon borde vara intresserade att bekosta behandlingen och få tillbaka sin medarbetare eller vad tror du?

Hur som helst, sök hjälp. Du kan inte bära detta själv och tycker du att du får dålig hjälp så sök vidare. Du kommer att fixa det här och gå inte tillbaka för att du tycker synd om alla andra. Du måste må bra själv för att kunna ge det som behövs till dina nära och kära!

Kram

försöker ju på olika sätt att manipulera dig.Du har all rätt att vara i stugan och ge dig själv lite ro.Du har ingen skyldighet att komma hem för att din dotter och man ska kunna "slappna av" att kaptenen är hemma och styr upp skutan.Kanske din man klarar att hålla sig nykter utan behandlingshem.Men antagligen behöver han en annan typ av hjälp för att förändra sitt tänk.Mitt ex var nykter med hjälp av antabus i 6 månader men gick bara två gånger på alkoholmottagningen.Han sa till dottern-Dit kan jag ju inte fortsätta gå,han tyckte ju att jag var alkoholist..Om din man fortfarande förnekar problemet och klär in det i sitt mående,då har han fortfarande inte insikt i sitt alkoholproblem.

Om din dotter nu också försöker spela ut dig så tycker jag att du ännu mer ska stå på dig då hon är i stort sett vuxen.
Bjud in henne till stugan och säg att detta är enda vägen för din pappa att förstå.
Att om det ska finnas minsta chans att ni ska reparera detta så måste han först ta till sig problemet i sin helhet.Kanske din dotter fortsätter ömka sin stackars pappa och då är hon ju förstås mänsklig.Men att du ska ta på dig skulden för både din dotters och din mans mående måste du sluta upp med. NU!

För varje dag som du klarar att stå på dig så maler kugghjulen i både din,din mans och din dotters hjärna.

Saga1

När jag läser din tråd rinner tårarna på min kind. Jag har varit barnet i en familj där alkoholen ställde till det rejält.
Å ena sidan så mycket kärlek i familjen å andra sidan det hemska mörka. Jag minns att jag vädjade till mina föräldrar.... kan ni inte bara skilja er så vi får lugn och ro. Hur ont det än gjorde så ville jag bara ha lugn och ro. Jag visste att min pappa kanske skulle gå under om han blev ensam men jag visste också någonstans att han måste ta eget ansvar.

Här är mina tankar om din situation:
Du behöver lämna din man fullt ut. Förklara (om det är så du känner) att han nu får ta eget ansvar för sin situation. När han varit nykter ett år så kan ni ta ett nytt tag i er relation. Då har han något att kämpa för och samtidigt känna att det ligger på honom. Istället för att han hela tiden känner att han är problemet så är det nu han som bär på lösningen.

Hot om att ta livet av sig är fruktansvärt . Det måste vara det absolut jobbigaste, men du måste även här känna att det är hans ansvar. Vill han någongång göra allvar av sitt "hot" så kommer du ändå inte att kunna göra någonting. Om du INTE går vidare pga rädslan för detta så har han verkligen hittat ett sätt att snärja dig.

Många alkoholister som blivit nyktra har berättat om att hade det inte varit för att deras fru ställt ultimatum och lämnat, så hade dom inte blivit nyktra. Man behöver en käftsmäll och man behöver fatta att INGEN kan göra detta åt mig.

Samla barnen och förklara igen. Att det inte räcker att pappa varit nykter i tre veckor. Kolla upp vart barnen kan gå och få stöd, ifall dem viill det. Prata sedan med din man och förklara att du respekterar honom. Att du gör detta för alla er i familjen. Att du nu vänligt men bestämt lägger över ansvaret på honom. Här gäller det ätt du är 100% säker på vad du vill.

OM detta är ett för stort steg för sig så kan ju alternativet vara att så länge han håller sig nykter så stannar du kvar, men att du omedelbart bryter upp om han rör alkohol. Här måste du verkligen visa att du menar allvar och atå fast vid det.

Tror du behöver vara lugn, vänlig, stark och beslutsam och berättar om Ditt Val. Lika lugnt och beslutsamt lämnar du över ansvaret om hans val till honom.

Varm varm kram.
Du är starkare än du tror.
/Saga

Cissi1

Mulletant och Saga. Så väl jag behövde era ord. Det är klart att vår dotter kämpar för att det ska bli vi igen och jag ska prata med henne när vi ses igen. Att jag skulle gå tillbaka till min man nu är för mig otänkbart. Det vet jag ju och jag Vill inte heller. Jag hade tänkt att stanna här i stugan till på tisdag men har beslutat mig för att fara hem till barnen idag eller imorgon så får maken bo här en stund. Jag saknar dem oerhört! Mer eller mindre omedvetet valde jag nog att flytta hit ut för att jag orkar med ensamheten bättre(han går ju hemma sjukskriven för utmattningsdepression sedan ett år tillbaka) och jag vill heller inte ha fler självmordshot från hans sida. Nu känner jag att känslorna lägger sig lite... Det hjälper att skriva! Tack ännu en gång!

Cissi1

Jag krävde att min man skulle berätta för sin arbetsgivare om sitt problem med alkoholen. Det var ett krav av flera från min sida för att jag skulle kunna tänka mig att stanna kvar. Nu flyttade jag ifrån honom iallfall( det gick inte för mig att stanna ens ett par veckor till) Min man tog kontakt med sin arbetsgivare ändå fast jag bröt upp och han ville ha hjälp från dem. De vill då att han ska säga upp sig. Det är ett stort företag med duktiga jurister så de kan om de vill det är jag inte ett dugg tveksam till. De vrider till det och får uppsägningen på andra grunder. Min man skäms mycket för sitt missbruk och vill inte bråka mer. Tycker att det är pinsamt.
Det jag går omkring med nu är ett Stort dåligt samvete. Än en gång känns det som att det är mitt fel. Att jag skulle vara där och kräva och styra och ställa. Jag vet att det inte är mitt fel men det onda i magen och det dåliga samvetet sitter på plats. Igen.

MåBättre

Hej Cissi1,

Det låter väldigt märkligt att han skulle bli uppsagd för det. Antagligen är ju den behandlingen nyckeln till att han en dag ska kunna komma tillbaka till jobbet. Men det finns andra vägar att gå för att få hjälp, man måste bara vara mottaglig för hjälpen.

Vi båda vet att detta inte är ditt fel och mitt råd är fortfarande att söka hjälp för medberoende. Där kan du säkert också få hjälp med att reda ut arbetsgivarens skyldigheter samt vilka andra vägar du kan föreslå till din man.

Hejjar på dig!

Cissi1

Har det bra med dottern på långhelg i storstad. Tänker ändå mycket på min man som jag saknar(den delen av honom som inte har ett missbruk). Han äter Antabus och har hållit sig från alkoholen sedan strax före nyår. Det är inget jag kontrollerar men jag är ändå nu helt säker på det. Vi bor fortfarande på varsitt håll(jag ringer heller inte) och det går väl ganska bra men jag märker att jag vacklar och faller tillbaka i det där optimistiska tänket att det nog ordnar sig nog...Jag kan kanske gå tillbaka snart... Jag antar att för att få det att fungera måste han ha kommit längre. Hur länge är det vanligt att man äter Antabus? När är det vanligt med återfall därefter? Är det behandlingshem som måste till för att bryta ett missbruk?
Han har inte tagit kontakt med behandlingshem vad jag vet sedan det blev så dumt med arbetsgivaren. Att betala vistelsen privat tycker han är för dyrt. Han har också sagt att han inte vill ta kontakt med socialtjänsten(?) för att få hjälp. Han säger att det finns andra vägar att gå. Jag vet inte vilka vägar det är. Själv går jag till en psykoterapeut. Hon har inte någon speciell inriktning på alkoholproblematik men jag tycker att det har fått mig att må bättre. Jag har ännu inte själv tagit kontakt med Alanon eller någon samtalsgrupp med alkoholinriktning. Jag tycker att det är svårt då det är en så liten stad vi bor i och både jag och min man är "kända"pga våra arbeten. Det känns som att problem med alkoholmissbruk är mer accepterat i större städer. Jag förstår att jag kanske inte ska tänka så men det tänket finns där iallafall.

trollnäsa

Vad stark och klok du verkar. Och vad du måste ha lidit genom åren.
Varm kram.

som jag hade för alkoholen per månad räknat så fick jag tillbaka de pengarna ca 18 månader efter min behandlig. Jag hade turen att då kunna betala kontant men med facit i handen så skulle jag även vinna på att ta ett lån.
Hur jag än vänder och vrider på saken så har jag tjänat på att ta min behandling. Fysiskt och psykist inte minst.
Och det gäller även för er anhöriga, ta gärna en Familjevecka och låt er uppmuntras och utvecklas i era egna liv. Det ger så oerhört mycket

MåBättre

Hej Cissi1,

Skönt att höra att han försöker, han är nog inte villig att förlora dig, klokt av honom. Min personliga åsikt är att det nog är enklare att komma till insikt vad alkoholen ställer till med och varför om man tar hjälp, däremot finns det ju vissa människor som kan fixa det på egen hand om de inser själva och verkligen blir motiverade att ta tag i sina liv ändå. Genom att du nu har flyttat ut så lär det iaf ha börjat snurra rejält i hans huvud, kanske är det väckarklockan han behöver? Jag tror dock att det kommer bli tungt för honom att bära detta själv, det är så himla bra att träffa människor med liknande problem. Man pratar liksom samma språk.

Angående behandlingshem/alanon/AA så tycker jag givetvis att ni måste överväga de alternativ ni har och välja den väg som skadar er minst / hjälper er mest. En behandling är antagligen små pengar om det är vad som krävs för hans nykterhet.. Och vinsterna är enorma. Sedan finns det ju inga garantier att man håller sig nykter pga en behandling, men man har nog fått verktygen och mer klart för sig varför man bör hålla sig nykter.

Lycka till!

Cissi1

Vad kloka ni är! Självklart! Han/vi har råd till att betala behandlingen själva. Igår så frågade jag honom hur han funderade när det gällde behandlingshem. Han svarade att han tyckte att det var för dyrt, att han skulle försöka med Antabus och psykologen han går hos(och nu berätta ärligt om alkoholen). Jag berättade då att jag kunde tänka mig att komma tillbaka och ge förhållandet en till chans efter avslutad behandling på ett Behandlingshem och att jag också ville komma dit på anhörigbehandling. Det tycke han lät bra och skulle kolla upp när han kunde komma dit. Jag är nu lite försiktigt hoppfull. Gonatt :-)

anhörig tar en Familjevecka INNAN alkisen har tagit sitt beslut så är det ofta så att golvet gungar under fötterna på alkisen eftersom alla argument/lögner faller platt till marken då den anhörige lättare ser igenom manipulationerna. Och väldigt ofta inser alkisen att en behandling är en väg ut efter det. Nämndemansgården har tidigare haft möjlighet att dra av kostnaden för anhörigveckan om alkisen kommer in inom 6 månader och då betalar full avgift. Värt att kolla ?

Cissi1

Nu har jag anmält mig till Rönneholm för behandling av mitt medberoende. Maken får göra som han vill. Klart att jag hoppas men jag tar iallafall ansvar för mig. Än än gång-tack Adde och Måbättre!

Rönneholm är så fint :-))) Ha en jättebra vecka !!!
Vad glad jag blir :-))
Kram ♥

MåBättre

Glad jag blir för dig cissi1!! :)

Jag hoppas att det ska ge dig det stöd du behöver för att kunna värdesätta dig själv och att kunna hantera det som händer och förstå bättre varför vissa saker inträffar.

Hoppas vi får höra fortsättningen!

Allt gott!

Cissi1

Det är väl ok fast lite extra jobbigt just nu. Vi bor fortfarande isär men har haft ett bra samarbete när det gäller det praktiska. Vi har pratat och även kunnat skämta och skratta tillsammans i telefon. Vi visar varandra stor hänsyn och djupt i mig började hoppet på att det nog ordnar sig växa sig starkare. Dumt av mig att vara så snabb att hoppas... Härom kvällen ringde jag två gånger och skickade två sms utan att få svar(vi behövde talas vid ang praktiska lösningar för nästkommande dag) Genast "vet" jag att han har tagit insomningatablett(er) tidigt på kvällen för att döva ångest, ensamhet, dåligt samvete.... (Jag vet att det inte är alkohol men den är ju bara utbytt till något annat att fly verkligheten och svåra känslor) Följande dag var jag alltså fly förbannad, ledsen och anklagande. Det är otroligt vilken ilska som bara väller upp! Dels på honom som har försatt oss/mig i detta och dels på mig själv som tillät mig att börja hoppas. Han sa att han inte hade tagit tabletter utan att hans telefon bara hade lågt batteri/inte fungerat. Fast egentligen spelar det ju mindre roll. Vad som är tråkigt är att all tillit är som bortblåst över en struntsak. Det är ju inte ett missat telefonsamtal det handlar om utan allt som varit. Jag vet ju det. Jag hoppas att jag får möjlighet och hjälp att komma från ilskan som jag har byggt upp pga hans missbruk under behandlingsveckan som är alldeles snart!