Ikväll är jag nöjd med att alkoholproverna går åt rätt håll peth 0.11 ska väl motsvara måttligt drickande i mitt fall så har jag inte druckit något utan tar klart längre tid för min kropp att halvera det än de ca 4 dagarna man läst. CDT var inga problem, leverproverna visar att den ja mår bra så jag är nöjd..
Ser fram emot att ta prover igen då alla värden kommer visa att jag inte dricker alls, men ja jag vet ju det men känns ändå skönt att kunna visa det för arbetsgivare osv..

För övrigt dag 60 nykter idag, 8 veckor har gått det har gått snabbt och nu börjar jag känna hur kroppen mår lite bättre för var dag som går :)

Inser att jag skriver väldigt sällan, läser dock desto mer.
Känns som det händer mycket i huvudet med behandling 3 dagar i veckan, vissa deltagare går ut som man lär känna i gruppen och lämnar ett tomrum efter sig. Det kommer in nya och där känner jag igen mig i den ja rädsla som finns att ge sig in i något man inte kan styra själv och dela med sig av saker om sig själv som man knappt berättat för någon tidigare pga skam och rädsla vissa har också varit med om helt fruktansvärda saker men man känner alltid igen sig i något, precis som man känner igen sig i alla som skriver här, ibland känns det här forumet som aa i forum form och det är jag tacksam för då det ibland har räddat mig, så tack alla.

Jag har väll kommit så långt i min resa så jag inte riktigt kan kalla det de första stegen längre eller ibland känns det så, sedan går jag på ett aa möte så känner jag mig ibland precis som början de där första stapplande stegen och rädslan för att erkänna för sig själv att man har ett alkoholberoende. Den intensiva delen av min behandling med 3 ggr i veckan är klar den 8/10, jag känner en viss oro för det så jag känner en stor trygghet och lugn med att vara där, det är lite som ett aa möte men man lägger in redovisningar och föreläsningar också.. Men jag tänker att det blir bra och det kommer ju vara en efterbehandlings period också det känns tryggt men också viktigt att komma in mer i aa och känna den gemenskapen och ja ta med det just jag vill därifrån.

Jag har en kompis i behandlingsgruppen som tagit ett återfall så är lite ledsen för den personen skull samtidigt så är det så vanligt så bara det stannar där så är det bra. Påminns också om hur stark och gåtfull och lockande den där alkoholen kan vara och att den kommer finnas med mig länge eller ja för alltid egentligen.. Men just idag är jag nykter och kommer vara det resten av dagen..

Det rullar på stabilt. Är nöjd med att mina alkohol prover nu är nere i låg eller ingen alkohol alls. För min del är det ingen alkohol alls, känns lite konstigt när jag tänker på att det snart gått 3 månader utan alkohol, minns inte när det hände senast om det någonsin hänt tidigare.

Känner att det mesta sitter rätt bra HALT fungerar bra men känner hur lätt det är att tappa rutiner efter att jag varit sjuk en vecka och sovit och ätit oregelbundet, börjar också känna mig rätt lätt irriterad. och svängigt i humöret vet inte om det kan vara post akut abstinens ?

Livet rullar på rätt bra bestämt mig för att byta jobb till något jag valt själv, min ex arbetsplats blev nerlagd så blev en omställningsprocess så känner att jag inte riktigt valt själv även om det är en utmaning så är det inte riktigt vad jag vill arbeta med.

Det är nu 2 veckor kvar av behandlingen med 3 gånger i veckan därefter är det 1 gång i veckan i 3 månader. Men känns lite konstigt och ledsamt att lämna gruppen och den tryggheten, men samtidigt så ska det bli skönt att ta nästa steg och nästa utmaning och stå mer på egna ben. Börjar också få in AA som rutin vilket känns bra och jag tänker att det kommer bli ett bra stöd framöver precis som det här forumet.. Men kommer på tal om AA inte ge mig på att gå på 90 möten på 90 dagar som en del gör för att komma in i vanan och gemenskapen, det påminner mig lite om usa där de har möten för människor som går på för många möten med det sagt menar jag inte att man inte ska gå på möten när man vill och har ett behov av det men det tänker att det kan skapa ett nytt beroende?

Jag har just nu ansvaret för att vattna min mammas blommor medan hon är bortrest.

Hur som helst så skulle jag ta något att dricka och det står ett par öl i kylen. Jag är så nöjd med att jag stod emot den frestelsen 😊 blev en sanpellogrino istället, helt klart godare. Men insåg att jag iaf har kommit en bit på min resa för ett par månader sedan hade jag lätt druckit upp dem.

Dessa mardrömmar :( har den senaste veckan vaknat flera gånger med ångest och en känsla av vad hände igår egentligen.. Jag har såklart drömt att jag druckit men har varit så skönt att inse att det bara var en dröm, men samtidigt en väckarklocka om jag får sådan ångest av en dröm vad kommer jag då känna om jag dricker igen?

Imorgon börjar sista veckan av min behandling iaf den hög intensiva därefter är det efterbehandling känns riktigt tryggt att ha den tryggheten vet inte om jag är helt redo att stå på egna ben än, eller det skulle jag inte göra forumet finns, aa finns för mig fungerar aa bra det ger mig en känsla av gemenskap och tryggplats att bara vara på.

Nästa vecka så kommer ju också dagen då jag varit nykter i 3 månader, ser fram emot den milstolpen men samtidigt lite rädd, jag har hört att många tar återfall runt den tiden då man tror att man inte har problem längre.. Samtidigt så känns det stort 3 månader nykter det har nog aldrig hänt tidigare, tidigare var jag ju knappt nykter en hel vecka.

@starten på det nya Det kommer gå bra! Du har fått en massa bra verktyg i din verktygslåda. Egentligen är det jätteenkelt: Ta aldrig första glaset. Tankar och känslor går alltid över - och de lyfter inte glaset till munnen. Fortsätt fokusera på alla fördelarna med nykterheten 😍

Kram 🐘

PS. Drömmarna gör över. Sannolikt processar din hjärna din oro inför 3 månadersdagen nästa vecka, och hur du ska klara dig framöver. När den biten lugnat sig, så lugnar sig drömmarna.

@Andrahalvlek Tack :) Jo du har rätt det är faktiskt inte svårare än så ;) Jag tror mycket på att inte vara rädd för att det ibland kommer kännas jobbigt eller att vissa dagar är tuffa.. De stunderna som känns tuffa vet jag går över och de tuffa dagarna kommer inte alls lika ofta nu.

Tror nästan det räckte med att jag skriv av mig lite här igår, sov hur gott som helst inatt..

Kram

Så var då den 92 nyktra dagen snart över och jag har varit nykter i 3 månader :)

Det trodde jag aldrig när jag började min resa på rätt vingliga ben, har varit en lite skakig dag har blivit att jag tänkt tillbaka en del och jag vill aldrig tillbaka till det livet, mår illa bara jag tänker på det.

På måndag börjar jag jobba heltid igen, det från att arbetat 40 procent i 3 månader, det kommer bli en utmaning men tänker att det kommer bli bra och jag efterbehandling 1 dag i veckan och den dagen tänker jag iaf testa att arbeta hemifrån så för jag se vad jag orkar med. Är tacksam för allt fint stöd runt omkring mig.

Jag har precis som andra inspirerats mycket av de som skriver i det vidare livet, känns tryggt och tacksamt att läsa om deras vägar mot nykterhet eller måttlighet för min del spelar det ingen roll vilket, det som är rätt för mig är inte rätt för någon annan och det är väl så det ska vara? Det finns inget rätt eller fel. Tänker att våra olikheter men samtidigt likheter är det som hjälper oss framåt.

@Andrahalvlek Tack :)

Läste de första inläggen igår och kände hur jag mådde då och vilken skillnad det är nu. Men tänkte nog mest på det som inte står med nämligen hur det var tidigare och innan jag berättade för min chef. Insåg att jag är tacksam för att jag är där jag är nu för jag vill inte ens tänka på alternativet om jag inte gjort det då, och om jag inte hade fått hjälp så snabbt. Det fanns en risk då att jag skulle få vänta hela sommaren och ja då vet jag inte hur det hade slutat..

@Ase @Torn @majsan_nu Tack så mycket, trodde faktiskt inte att det skulle kännas så stort som det gjorde men ja det gjorde det och Torn jag ser fram emot att fortsätta leva fritt och att alkoholen en dag är en icke fråga för mig, just nu är jag på stadiet att jag inte vill dricka gränsar till att jag inte behöver det men är inte riktigt där än.
Majsan_nu min beslutsamhet har gått upp och ner den första månaden var riktigt tuff för mig men när jag hade klarat mig genom middagar alkoholfritt osv och fått höra hur mycket piggare jag ser ut så ja då vände det för min del, åså har vi såklart klassikern vakna pigg och må bra. Sedan har jag också såklart fortfarande tunga dagar men de är färre nu och längre mellan dem.

Idag har jag varit nykter i 3 månader och 10 dagar, men tänker inte fokusera på det nu utan ska skriva istället skriva hur det var innan jag började skriva här..

Jag har haft problem med alkoholen länge, men då jag inte bodde i samma stad som flesta i min närhet så var det rätt lätt att skärpa till sig en helg vid besök, men det började bli ett stort problem när jag flyttade hem och det började märkas mer tydligt eller ja kanske inte märkas men jag hade iaf svårare att dölja ett drickande som då var helgerna och kanske någon vardag.
Allt eftersom som stress och ja covid kom så gjorde restriktionerna det ännu lättare att mest vara hemma och dricka och om jag nu träffade någon ute så blev det oftast öl innan och efter, kände väl troligen att jag inte fungerade utan alkohol. Här blev det också en 6-8 öl typ dagligen, minns med fasa abstinens på jobbet då framförallt skakningar som var lite svåra att förklara bort men det gick eller ingen sa iaf något, jag minns också att jag knappt fick in visa i maskinen på systemet och hur det kändes som alla tittade på mig.. Fy det var verkligen pinsamt men jag var nöjd iaf jag visste att det skulle kännas bättre inom 15 minuter.

Mitt i allt det här så skulle min arbetsplats läggas ner, vi hamnade i en omställningsprocess som tog rätt mycket energi, jag var också skyddsombud då så jag hade rätt fullt, och en hel del pratade med mig om hur de kände, jag lyssnade, men kunde inte alls släppa det eller jo med alkoholens hjälp så gick det bra, jag sov ju på natten åtminstone men att jag hade ångest och mådde skit ja det var ju inga problem det blev ju bättre efter dagen eller kl 10:00 på lördagar, eller folköl på söndagar det blev också alltid återställare på helgerna, jag lyckades faktiskt hålla mig borta från det på vardagarna, troligen på grund av att jag inte kunde få i mig någon vätska alls så tidigt.

2020 slutade med att jag byte arbetsplats till ett område jag inte hade valt själv och inte heller kan lika bra som mitt ex jobb, dessutom så var jag tvungen att köra bil i tjänsten.. Jag tänkte nog att detta skulle bli en ny start och jag skulle börja ta hand om mig bättre, sämre går ju knappt.
Det blev förstår inget alls med det, men jag undvik att köra bil hela förmiddagen, jag fick börja planera mitt drickande för ibland var jag tvungen att köra tidigt. Stressen av att vara ny och osäker fick mig att må sämre men jag hade ju min medicin.. Covid gjorde att korttidsfrånvaron var rätt enkel att förklara, men jag började känna att mitt psyke tog stryk på riktigt jag isolerade mig nästan totalt, undvik egentligen allt jag kunde undvika för jag orkade verkligen inte med mig själv och var rätt nöjd bara jag fick i mig alkohol sedan att jag mådde skit, lägenheten såg ut som ja inte allt för välstädad var inte så viktigt det skulle jag fixa imorgon, men så var det hela tiden.

Mitt mående började uppmärksammas på arbetsplatsen, jag gjorde väl i ärlighetens namn inte ett så himla bra jobb heller någon gång i Maj så pratade min chef med mig jag hade väl någon lam förklaring som jag inte minns idag.

Men jag hade börjat tröttna och hade ofta tankar att det här är sista ölen sedan ska jag sluta, det blev aldrig så jag tänkte bara en till det gör ju ingen skada, så rullade det på ett tag. Jag funderade på hur jag skulle ta mig ur det för jag ville verkligen sluta men visste inte hur.

Jag bestämde mig faktiskt på jobbet när jag fick en fråga om jag kunde göra ett hembesök 07:30, min första tanke var att börja räkna ut när jag skulle behöva sluta dricka för att kunna köra bil kl 7:00 där och då brast något för mig och jag orkade verkligen inte med det livet längre orkade inte planera och känna ångest dagligen, jag ville inte orkade inte ha det livet längre.

Jag gjorde färdigt mina hembesök, bröt ihop totalt i bilen och den ångesten känner jag faktiskt lite nu när jag skriver detta. Men jag tog mig tillbaka till kontoret, jag hade bestämt mig för att berätta för min chef för jag visste att jag inte skulle fixa det själv eller klara det utan stöd och hjälp, jag skulle heller aldrig berätta för en läkare utan det var tvunget att bli min chef pga att jag litar på henne, men den rädslan den var grym. Det föll sig också så att vi tidigare den dagen hade haft en rehabsamtal pga korttidsfrånvaro och då frågar man rutinmässigt om alkohol problem.. Jag ljög nej nej jag har inga problem... Då hade jag väl druckit runt 7 starköl dan innan men nej inga problem alls..

Jag minns att jag satt och väntade på henne, vi har kontoren jämte varandra, hon hade väl egentligen inte tid men jag ville inte gå hem utan att berättat för då skulle det väl inte bli av... Så ja tillslut så fick jag lite tid och jag berättade att jag har problem med alkohol idag vet jag att det är ett beroende..

Det var ett bra samtal, och resten finns i nog här i tråden, det känns rätt bra att ha skrivit ner det, jag har berättat det x antal gånger nu men skönt att ha det svart på vit...

Starkt gjort av dig. Jag hade inte vågat det tror jag. Jag känner så väl igen det där att räkna timmar. Jag jobbar åt kommunen och det var standard att ha alkohollås på bilarna några år. Detta under den perioden jag drack som mest. Jag gjorde det till en konst att undvika jobb till efter lunchen där jag var tvungen att ta bilen. Ibland bad jag en stilla bön att det inte skulle ge utslag. Det hände fler än en gång att jag sjukskrev mig pga jag mådde skit och inte ville åka till jobbat och lukta sprit.

Ett rent mirakel att jag klarade mig.

Vill även passa på att gratulera dig till 3 månader och 10 dagar och ett bättre mående.

@starten på det nya Tack för att du delar din historia! Starkt och bra av dig att snacka med chefen. Det tog mig säkert 3- 4 månader av nykterhet innan jag ens vågade säga till min chef att jag hade slutat dricka. Många som lider år efter år, när det egentligen räcker med ett enda samtal till sin chef. Ett samtal som räddar ens liv.

@trött_och_less_72 @Torn Jag vet inte om det var så modigt egentligen att berätta för chefen, jag kände nog mest att jag inte hade något val och att det bara var en tidsfråga innan upptäckt typ..

Jag tror många lider flera år för att det är så skuld belagt sedan så tror jag att det beror på vilken relation man har till sin chef, litar du på hen osv. Kan säga att jag aldrig hade berättat för andra chefer jag haft genom åren.

Jag arbetar också inom kommunen och är glad att vi inte hade alkolås då, även om det hade varit bra såklart. Men hörde ett rykte om att det är på gång nu och ja det tror jag är bra för många.

@starten på det nya: Starkt, klokt och modigt! Att våga erkänna för sig själv, och inför andra, att man behöver hjälp kan sitta väldigt långt inne. Jag gick in till min chef i början av februari och talade om att jag gjort en egenanmälan till Beroendecentrum. Hen fick något osäkert i blicken och mumlade fram Eeeh, bra beslut. Arbetsgivaren har trots allt ett rehabiliteringsansvar om det går så långt, en process som jag tror både arbetsgivare och -tagare helst vill slippa.
Grattis till din nyktra tid! Visst mår vi så mycket bättre utan alkoholen.