Forum för anhöriga

Telefonen ringer sent i går kväll. Jag hör på rösten i andra änden att den är lite lätt sluddrig och vi pratar om ditt och datt innan hen säger "Jag måste säga en sak till dig, som jag funderat på och konstaterat att ..... jag dricker alldeles för mycket"

Inte för att det kom som en överraskning och hen har för många år sedan tagit tag i det och lagt om sitt levene men konsumtionen har ökat sedan dess.

Med intresse läser jag alla inlägg men kan inte hitta något som riktigt stämmer överens med mitt liv. Jag och min man har varit gifta i 33 år, bor utomlands och driver en verksamhet med 15 anställda tillsammans. Våra barn är vuxna även om yngsta sonen spenderar rätt mycket tid hemma med oss. Min man har alltid druckit för mycket när tillfälle har funnits. Jag har inte förstått hur mycket och inte riktigt kopplat ihop hans beteende med alkohol men nu förstår jag. Han är hemma tungsint, negativ och initiativlös, har alltid varit.

Jag är en kvinna med alkoholiserad pappa.
Min pappa har alltid varit svag för alkohol
ända sedan jag var barn.
Visst han skötte sitt arbete, men på fritiden skulle han alltid dricka något med alkohol i.

Detta fortsatte under hela min uppväxt
Vi hade husvagn och var mycket ute i naturen, men min pappa kunde inte hålla sig nykter på helgerna.
Då "kopplade han av" som det heter.
Detta fortsatte hela tiden när jag bodde hemma. Min mamma fick uppfostra mig
och gjorde sitt bästa.

Det har nu gått en tid sedan jag bestämde mig för och också kommunicerade till min man att jag tänker flytta och att han får göra detsamma. Vi har vårt hus ute till försäljning och står som sagt i begrepp att inte bo tillsammans längre.
Detta är en process som tagit flera år för mig att till slut komma fram till och att också nu fullfölja.

Hej! Helt ny här! ☺️
Jag blev galet förälskad i en man för 4 år sedan, vi hade en intensiv start i vår kärleksrelation men hade varit vänner i 1,5 år före det.
Vi har nu efter 4 år en son tillsammans och vi är gifta. Jag har en son sedan tidigare och även han har två stycken små barn.
Det senaste året har varit kaos..
Jag har hela tiden märkt att han har en dålig syn på alkohol och hur ofta man dricker och vilka mängder, han själv är uppväxt i missbrukar hem där hans mamma är alkoholist.

I mer än ett års tid har min före detta sambo druckit i smyg.. han har varit riktigt full vid flera tillfällen när barnen varit med. Det har inte varit kvällar och helger utan vardags eftermiddagar, förmiddagar osv. Två gånger har han även kommit in full efter att ha varit ute och lekt med barnen.

Vi har bott isär i 2 månader nu och han har varit här en gång för att träffa dom.. jag har verkligen sagt de få gångerna han ringt att han måste komma och träffa dom. Men han kommer inte. Vi har även fått en orosanmälan på soc för hans drickande.

Jag är helt ny här, men inte ny på att vara dotter till en alkoholiserad mamma. Jag har aldrig haft någon i liknande situation att prata med, kanske kan det här vara ett sätt att hitta någon?
Idag är jag 28 och när jag var ungefär 13 år märkte jag att min mamma hade alkoholproblem. Kanske gjorde jag det ännu tidigare fast jag har förträngt det.

Jag har följt forumet en tid och vill nu fråga er kloka personer om råd. Jag har varit tillsammans med samma man i nästan 40 år. Vi har haft ett bra förhållande med barn som nu är vuxna. Tidigare har min man haft ett normalt förhållande till alkohol men för ungefär 10 år sen började det att förändras. Han har druckit mer och mer och särskilt i smyg när jag gått och lagt mig. Han har också gömt flaskor i hemmet. Efter cancerbehandling och andra följdsjukdomar har han druckit varje dag, antar som tröst. Förra sommaren började det att förändras.

Jag har varit gift med min man i massvis av år och vi har en alldeles underbar familj, men nu orkar jag inte längre. Min man har under många år periodvis druckit alldeles för mycket och detta har lett till många konflikter och hemska uppträden. Jag vet nu att jag själv bidragit till att det gått så här långt. Jag skulle naturligtvis ha satt ner foten för länge sedan och ställt ultimatum, men vår familjesituation med bl a ett svårt sjukt barn har gjort att jag inte vare sig orkat eller haft modet. Och mellan de tillfällen det gått helt överstyr har det varit bra.

Har en annan tråd där jag skriver om min historia, men för att göra en lång historia kort så lever jag sedan 3,5 år tillbaka med en man som är alkoholist. Vi har en dotter som nu är 2,5 och mitt hjärta blöder när jag tänker på alla gräl och hårda ord hon får bevittna. Samtidigt kan jag ju skydda henne när jag alltid är med henne, jag vet att hon är trygg. Vår relation har alltid varit toppar och dalar och just nu mår jag skit igen och tänker mycket över separation. Men vad är egentligen bäst för vårt barn?