Forum för anhöriga

Hej alla,
jag är ny här. Orolig mamma till 40-årig dotter som dricker för mycket. Livet fungerar för henne, än så länge har alkoholen inte ändrat något i hennes liv, inga yttre faktorer i alla fall. Fast jag vet ju att vägen bara går neråt om inget händer.
jag har en fråga, vad som gör mig så ångestfull är att jag ser hur hon förändras efter bara ett par klunkar vin. I de listor över varningstecken jag kommer över, står det nästan tvärtom, att toleransen ökar. Kan det vara så illa att hon redan är förbi det stadiet?

Jag vet inte var jag ska vända mig med detta. Jag hoppas att någon här kanske känner igen sig och kan dela med sig av några kloka ord. Annars får det bli mitt sätt att lätta lite på hjärtat då jag inte har pratat med någon annan om allt detta, bara skrapat lite på ytan för mina vänner. Är rädd att de ska säga åt mig att lämna honom om jag berättar exakt hur det är.

Jag träffade min sambo för 14år sedan och vi har 3 underbara barn tillsammans 1år, 4år och 6år.
För 3-4år sedan insåg han att han var alkoholist och sökte hjälp via samtal. Han hade kanske 1-3 återfall per år. Men senaste året har han fått en ny kollega som inte alls tycker han har problem med alkohol och tycker jag är känslig och nu det senaste halvåret har han druckit lite här och lite där.
Ibland redlös, ibland smugit in 3 öl.

I januari gick jag sönder. Fick ett sammanbrott efter att mannen druckit, igen. Jag har gett upp oss. I januari rasade hela min värld. Jag vill inte ha något med den där människan att göra mer. Jag ser med fasa på alkohol och vad den kan ställa till med. Varför dricker dom inte aceton?

Hej,

jag är just nu i ett känslomässigt mellanläge. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till allt. Jag vet inte ens om jag räknas som en "riktig" anhörig. Det känns som att jag, om jag benämner mig som det, förminskar andra anhöriga.

Hej! Lever med min älskling och vår son på 7 år. Han är nykter alkolist sedan 5 år. Då för 5 år sedan gick det riktigt åt skogen en kväll/natt. Efter många år av kämpande innan dess med att försöka få honom att skaffa hjälp blev den här kvällen en vändpunkt eftersom det inte kunde gå mer illa. Han fick behandling i 4 veckor och har sedan dess varit nykter. Det har varit en lång väg tillbaks och vi har kämpat tillsammans men sedan blev han av med jobbet och nu 6 mån senare tar han ett återfall....det har hållt på i över 5 dagar nu men på kvällen.

Hjälper mig att inse det omöjliga i att "hjälpa"...

http://youtu.be/CrTlI6seM0A

ville uppdatera min tråd ikväll.
Det är nog nu.
Det lilla hopp som fanns kvar är trasat. Sönder. Och jag känner mig nästan lättad. Att jag äntligen tagit ett beslut. Ingen aning om hur jag ska gå vidare bara. Det löser sig.
Barnen är ledsna, delad vårdnad kommer väl gå åt skogen för hur ska jag kunna lyfta ur barmen ur situationen om han är ensam med dem. Har aningen aning om var han är. Nånstans på tätorten ett par mil längre bort.

Hej, min särbo dricker, själv vet han att han dricker för mycket men låtsas att han läget underkontroll.
Han har i ett tidigare liv sökt för sin alkoholism, varit nykter i 3 år och givit upp stark sprit så jag vet att han kan vara nykter. Detta kom efter han kört rattfull och åkt dit.

Min man/sambo sedan 3 år drygt (och vi har en 2-årig son) helgdricker och även mer än så emellanåt. De senaste månaderna har han behövt TNE ett par tillfällen. Nu säger han att det är slut med drickandet, för annars ryker hans körkort (och han är yrkesschaufför). För mycket står på spel och han är hårt kontrollerad att han tar sin antabus.
Jag har känt mig redo att separera - precis nu. Han tycker jag inte ger honom sin chans - nu när han verkligen ska vara nykter! Att jag är lättvindig och att han inte kan betyda något för mig...