Forum för anhöriga

Firat ännu en jul och ett nyår med min nya kärlek.
Har varit både lugnt och väldigt trevligt.
Traditioner som förut men slipper oron och klumpen i magen.
Vi drack några öl till mat och julklapps utdelningen,men onykter var det ingen som blev.
Jag tänker ändå tillbaka och jämför med tidigare,men det är väl så att det bleknar sakta men säkert det förflutna som varit så jobbigt och som satt djupa spår i mig.
Har haft stora sönerna hemma lite över julen, dom har träffat sin pappa på julafton och sin farmor och det hade gått bra.

Min man sedan 11 år tillbaka har alltid varit glad i ett glas vin eller många..
Summerat:
Han dricker i stort sett varje dag. 1-4 glas vin. Och på fest så dricker han tills han somnar.. Han kan sova ett par timmar för att sedan vakna och fortsätta att dricka.
Vi har två barn (5,1 år) och han är inte rädd för att barnen ska se honom i det tillståndet.
Jag själv kan aldrig dricka så Mkt att jag blir påverkad när barnen är med och jag kan heller inte låta honom vara den som hjälper barnen om de behöver oss tex läggning, toa eller liknande.

Just nu känns allt skitjobbigt. Har en far som dricker och jag vet inte vad jag ska göra, ser hemskt ut därhemma och han själv ser anskrämlig ut, jag har kopplat in socialsekreterare men han tar inte emot nån hjälp, är ensam i det här, har ej nån vidare kontakt med mina syskon som inte bor här, jag mår inte bra.... Vad göra???

Året som gått..
På nåt sätt känns det som viktigare det här året att få summera och knyta ihop de lösa trådar jag kan knyta ihop. Allt låter sig inte göras på en gång och då får jag ta tillflykt till sinnesro-bönen.. Att förändra det jag kan, och släppa taget om det andra.. Och att jag får hjälp med att se skillnaden..

Jag ser att det finns många som söker en mer personlig kontakt..

Jag vill be er att respektera, att vi som finns här på forumet, kanske av många skäl, föredrar att vara anonyma!

Det är just den här anonymiteten, som gör att många av oss vågar öppna oss på ett sätt som vi annars INTE skulle göra..

Personligen, har jag också en väldigt stark integritetsgräns, som gör att jag själv väljer, om jag vill engagera mig extra i något.. (jag har varit med om situationer, där man räckt fram ett finger och någon tagit hela armen.. Och sedan blivit förbannad för att man backat!)

Jag har en man som gärna dricker för mycket. Efter ett gräl för några veckor sen 'tvingades' han lova att vara vit några veckor innan jul och att han endast skulle dricka måttligt på julen. Jag tyckte att han själv lät förväntansfull inför ett nyktrare liv, och det kanske han var också, men nu när han skulle 'unna sig lite' under julen så blev det såklart för mycket. Började till exempel julafton med återställare i garaget, och gick och la sig hyfsat full strax efter åtta på kvällen. Vi har två små barn.

Hej, jag är ny här och gift med en man sedan 20 år tillbaka.

Hej!
Jag har blivit kär i en alkoholist. Jag har försökt avsluta relationen otaliga gånger då jag inte accepterar hans drickande. Men, efter varje gång har jag sökt kontakt igen. Han erkänner sitt beroende för mig. Vi är kring 50 år. Inte sambo, ännu, men talat om det. Jag har barn hemma. Hans barn bor hos sin mamma.

Som ni vet har han flyttat och vi är särbos. Jag tycker det har fungerat rätt bra men det är visserligen bara ett par veckor men känns som mer.
Jag har ett otroligt lugn och börja bli sakta men säkert glad igen. Vi träffas och sover över ibland hos varandra och vi bråkar inte.
Han har druckit lite mer än vad jag trodde men nu slipper jag se det.
Jag trodde aldrig att han skulle messa och hålla på vilket han gör varje dag. Oftast fråga vad vi gör och att han älskar oss.
Han är otroligt snäll och har hjälpt mig lite, han är sån i "verkligheten "

Nu kommer oron, nu kommer alla lediga dagar med för mycket alkohol och ensamhet när han sover på morgonen.
Allt syre tar slut.
Att jag och hunden väntar betyder ingenting.
Ensam är inte lätt att vara :(