Jag har en komplicerad relation till alkohol. Nuförtiden dricker jag aldrig tillsammans med andra utan bara i min ensamhet. Och det finns inget sorgligt eller tragiskt i det, åtminstone inte som jag ser det. Jag sitter inte och är ledsen eller förbittrad, åtminstone inte för det mesta. Jag dricker och målar akvareller eller spelar datorspel. Men för mig själv.
Att dricka och vara med andra är allt för skambelagt. Det gör jag bara inte. Jag tycker inte om att förlora kontrollen, att inte veta hur jag beter mig. All ångesten efteråt. Förut drack jag endast för att döva ångest och oro, men tack vare att jag sent omsider tog mig i kragen och såg till att få medicin mot ångest och depression så handlar drickandet numera mer om beroendet - den där känslan av att det inte finns nån mening med alltihop förutom alkoholen, att endast den kan ge mig en känsla av vara tillfreds med att vara vid liv. När jag ser tillbaka på mitt liv så är det ofta minnen av ensamhet och alkohol som kommer upp - och missförstå mig inte nu: det är inte dåliga eller sorgliga minnen, det är minnen fyllda av nostalgi och längtan. Jag vet inte. Det är svårt att förklara.
Konstigt nog har jag också åtminstone någon form av kontroll över mitt drickande. En kvarting är den gräns jag har satt för mig själv, och den håller jag mig till. För det mesta. Men jag mår förstås inte bra av det. Dagen efteråt, när jag går till mitt jobb som städare på halvtid, är jag trött, deppig och har ofta spänningsvärk i nacken. När jag kommer hem för att sätta mig att skriva - skrivandet, det jag mest älskar i livet! till och med mer än alkoholen själv - händer det vissa dagar att det inte går, att ångesten är för stark eller värken för kraftig. Jag vill sluta dricka. Men det gör mig livrädd. Tanken på att aldrig mer få dricka skrämmer mig från vettet.
Och det känns omöjligt att ta sig över den där vidsträckta tröskel som jag föreställer mig att avvänjningen är. Hur fan ska man klara det? Hur ska man orka? Finns det mening i livet utan alkohol? Antagligen. Men det känns inte så. Det där första glaset, ibland föreställer jag mig det som meningen med alltihop. Ett ögonblick av eufori och lättnad som inget annat i livet kan ge mig. Med undantag för skrivandet och målandet, förstås. Men det andra och tredje glaset. Det fjärde och femte. De glasen är bara skit, en bottenlös avgrund, ingenting annat. Men det där första glaset. Hur ska jag klara mig utan det? Hur ska jag hindra mig själv från att skynda ut till bussen för att hinna till systemet innan sju? Hur gör man?