Jag har en komplicerad relation till alkohol. Nuförtiden dricker jag aldrig tillsammans med andra utan bara i min ensamhet. Och det finns inget sorgligt eller tragiskt i det, åtminstone inte som jag ser det. Jag sitter inte och är ledsen eller förbittrad, åtminstone inte för det mesta. Jag dricker och målar akvareller eller spelar datorspel. Men för mig själv.

Att dricka och vara med andra är allt för skambelagt. Det gör jag bara inte. Jag tycker inte om att förlora kontrollen, att inte veta hur jag beter mig. All ångesten efteråt. Förut drack jag endast för att döva ångest och oro, men tack vare att jag sent omsider tog mig i kragen och såg till att få medicin mot ångest och depression så handlar drickandet numera mer om beroendet - den där känslan av att det inte finns nån mening med alltihop förutom alkoholen, att endast den kan ge mig en känsla av vara tillfreds med att vara vid liv. När jag ser tillbaka på mitt liv så är det ofta minnen av ensamhet och alkohol som kommer upp - och missförstå mig inte nu: det är inte dåliga eller sorgliga minnen, det är minnen fyllda av nostalgi och längtan. Jag vet inte. Det är svårt att förklara.

Konstigt nog har jag också åtminstone någon form av kontroll över mitt drickande. En kvarting är den gräns jag har satt för mig själv, och den håller jag mig till. För det mesta. Men jag mår förstås inte bra av det. Dagen efteråt, när jag går till mitt jobb som städare på halvtid, är jag trött, deppig och har ofta spänningsvärk i nacken. När jag kommer hem för att sätta mig att skriva - skrivandet, det jag mest älskar i livet! till och med mer än alkoholen själv - händer det vissa dagar att det inte går, att ångesten är för stark eller värken för kraftig. Jag vill sluta dricka. Men det gör mig livrädd. Tanken på att aldrig mer få dricka skrämmer mig från vettet.

Och det känns omöjligt att ta sig över den där vidsträckta tröskel som jag föreställer mig att avvänjningen är. Hur fan ska man klara det? Hur ska man orka? Finns det mening i livet utan alkohol? Antagligen. Men det känns inte så. Det där första glaset, ibland föreställer jag mig det som meningen med alltihop. Ett ögonblick av eufori och lättnad som inget annat i livet kan ge mig. Med undantag för skrivandet och målandet, förstås. Men det andra och tredje glaset. Det fjärde och femte. De glasen är bara skit, en bottenlös avgrund, ingenting annat. Men det där första glaset. Hur ska jag klara mig utan det? Hur ska jag hindra mig själv från att skynda ut till bussen för att hinna till systemet innan sju? Hur gör man?

LenaNyman

Välkommen. :)

Hur gör man för att klara sig utan första glaset, undrar du. Det viktigaste att inte ta, det första glaset. Jag tänker att du vill sväva bort med hjälp av alkoholen, förstärka den känsla som uppstår i dig när du målar och skriver. Sen blir det fler, kanske för att du så gärna vill förstärka allt det behagliga, och plötsligt sitter du där med för många uppdruckna glas i stället.

Kanske ska du bara bestämma dig för att testa en period, vilken du än väljer, helt utan. När man har den här ... hur ska jag uttrycka det ... alkoholistiska dragningen till glasen så räcker det inte med bara ett glas. Och suget och vanan att dricka fortsätter förstärkas och intensifieras till du kanske en dag inte kommer dig för att kliva upp och städa, inte kommer dig för att stanna vid en kvarting.

Ja du, kära Doldrums. Meningen med livet är en hårtransplantation. Det lärde jag mig en gång när jag såg Monty Python. Jag vet att det förmodligen känns helt skitkasst när jag säger till dig att den här meningen med livet kanske inte går upp för dig efter a good while utan alla dessa första glas. Å andra sidan trivs du inte med din nuvarande situation heller. Därför, Doldrums:

1. Skippa alkoholen för en tid.
2. Bered dig på att du kommer att romantisera det första glaset mer än nånsin.
3. Ta i alla fall inte det första glaset.
4. Under tiden, skriv, läs, känn efter, observera vad som händer.
5. Utvärdera.

Finns det nån mening då, utan alkohol?
Absolut. Ja. Da. Oui. Yes. Tveklöst.

Kram. Välkommen till en inre upptäcktsfärd.

LenaNyman

"... meningen med livet kanske inte går upp för dig FÖRRÄN efter a good while utan ..."

När jag ändå är i gång; det kan precis lika väl hända att du faktiskt känner meningen, upptäcker meningen, skapar och återskapar meningen. En annan grej som kommer att hända är att du kommer att bli himla stolt över dig själv. Har du känt den där väldiga inre tillfredsställelsen efter just det där utomjordiskt häftiga penseldraget eller det där förlösande ordet? Så kan det kännas att börja regissera sitt liv också. Utan skit och bottenlösa avgrunder.

Doldrums

Hej och tack! :)

Jo, jag ska försöka att skippa det där första glaset. Men det är svårt. Jag menar: jag har velat det i kanske tio år nu, åtminstone velat det innan jag bestämmer mig för att trots allt åka och köpa den där kvartingen. Jag har aldrig trott att jag kommer att kunna dricka bara ett glas, det är inte det. Jag vet att jag måste dricka minst en kvarting innan jag är redo för att somna. Jag bestämmer mig minst en gång i veckan för att nu är det slut. Men så kommer beroendet, och plötsligt befinner jag mig på systemet, med den där åtråvärda flaskan i handen.

Ibland känns det som att alkoholismen är en kraft som är för stark för mig. Förstår du vad jag menar? Jag vill inte dricka, men jag vill. Det är en paradox. Hur slutar jag att vilja? Måste jag nå någon slags botten först? Jag vet inte. Alkoholhjälpens fakta säger att alkoholism ofta är en effekt av sociala omständigheter så som arbetslöshet etc. Men jag har ett arbete, jag har en bostad, jag har ett liv som jag älskar. Ändå måste jag dricka. Det är så jävla dumt. Så ologiskt. Men människan är inte logisk, det har jag förstått sedan länge.

Jag vill sluta dricka, men jag vill inte. Det är liksom där skon klämmer. Jag har ingen särskilt stark tilltro till den här föreställningen om det starka subjektet, att viljan kan förflytta berg, och så vidare. En människa är väl mest en summa av en massa krafter, inifrånkommande likväl som utifrånkommande, och mitt i denna virvelvind av krafter försöker man få kontroll. Men förgäves. Jag vet inte, helt enkelt. Ibland känns det bara hopplöst. Som att jag inte har någon makt över mitt liv. Som att allt bara händer.

Förlåt om jag är lite deppig och neggig. Men det är så allt känns just nu.

För övrigt är Lena Nyman en fantastisk skådespelerska! :)

LenaNyman

... jag vet vad du menar med att både vilja och inte. Man vill inte dricka; det är ju inte bra för en. Det känns äkta men man vet allt att det är konstgjord andning. Och man vill dricka; det känns ju så bra för stunden. Och då kan det ju inte spela nån roll; jag vill må bra i stunden, dricker för stunden, jag tar resten sen.

Jag vet inte heller om just det där med viljan är det allena saliggörande. Att nå sin botten då snarare. Att komma i ett läge där ens själ skriker rakt ut och rakt in i örat att "Nej, inte mer nu!". När hela ens väsen vänder sig mot det destruktiva som alkoholen ger upphov till. När alkoholen solkar ner en och bara det bitterljuva minnet av en mycket vacker smekmånad en gång för länge sen finns kvar; kanske är det då man är beredd på riktigt att rannsaka och vilja inifrån och ut så länge det krävs. Det finns så många olika vägar och sätt och bevekelsegrunder. Inte förrän man tagit nästa steg i processen, switchat ut i en vidare omloppsbana runt alkoholen så ser man någorlunda var man befinner sig.

Vad tror du själv att du behöver? Hur ser din ett-till-fem-lista ut? Om du bara spånar lite..?

Sen är det klart och självklart att du får låta deppig och neggig, D. Och ja, hon var inte så tokig skådis, den där Lena Nyman. :)

LenaNyman

Det här med vilja. Självklart måste där finnas en vilja. Men ibland förväxlar man den där äkta, genomgripande viljan med en mer kortsiktig slags vilja, det slags vilja som går och når grundare, det slags vilja som efter ett tag förtvinar tills bara vita knogar återstår.

Olika slags viljor finns, alltså. Tycker jag.

xoxo

Om det finns en mening med livet eller inte utan alkohol finns det bara ett sätt att ta reda på... ;)
Och vad det gäller viljan, man ska inte underskatta den även om vi påverkas av många andra faktorer också. Lycka till! :)

Doldrums

Tack till er båda!

Det är så skönt att får tala med detta med några som förstår och befinner sig i liknade situationer. Och, Lenanyman, om jag får spåna fritt kring vad jag vill så är det väl följande: att sluta dricka, att älska mig själv. Jag gör nog inte det, inser jag. Älskar mig själv. Jag tycker ganska illa om mig själv, för det mesta. Och det helt i onödan, det förstår jag. Men ändå. Känslorna kommer, och när dom kommer så finns det inget annat är alkohol. Men du har rätt. Jag vill inte dricka, och oavsett vad jag tycker om detta med ett "jag", med vilja, så är det trots allt bara detta jag, vad det nu än må vara, som kan sluta. Det är jag som dricker, det är jag som kan sluta. Så måste jag nog tänka. Men det är svårt.

Du har nog rätt, lenanyman, om att det finns olika viljor. Jag tycker nog att jag har kommit allt mer i kontakt med min vilja, med åren som gått. Jag utbildade mig till exempel till journalist, men insåg att det var fel, att jag egentligen ville något annat. Så nu jobbar jag som städare, och det tycker jag om. Och så har jag skrivandet och målandet, som jag också tycker om. Och älskar. Men drickandet, jag förmår inte sluta. Jag vet inte varför. Jag menar: det är mest bara skit, som sagt. Men ändå: jag åker till systemet, jag köper min kvarting. Jag dricker den.

Kanske är det som du säger, lenanyman, att det finns två viljor. En som vill dricka och en som inte vill. Men den som vill dricka är bara så jävla stark. Men, jo, jag känner tillförsikt. Jag känner hopp. Så det kan nog lösa sig, antar jag. Nåd. Det är var man talar om inom kristendomen. Som något plötsligt som drabbar en. Bara så: NÅD. Men så är det ju inte, det är en lång process, ett betvingande av lusten och det förbannade begäret. Nog! Slut nu! Drick inte mer! Lev istället. Det är vad jag försöker intala mig själv.

Tack igen, lenanyman. Det är så fantastiskt underbart att få ett slags bekräftelse, en röst som säger att det är okej. :)

Doldrums

Det där med varför jag valde att inte arbeta som journalist efter utbildningen är en klurig fråga. Som sagt så tror jag inte att det handlar så mycket om ett aktivt och rationellt val, snarare som att något faller på plats av sig självt. Ungefär som med idéer, tänker jag; plötsligt finns de bara där. När jag insåg att jag inte ville jobba som journalist så tänkte jag att det berodde på just det du sa, alltså att journalistiskt skrivande kan vara en smula själsdödande. Men det handlade även om annat. Som att jag inte passade in i den journalistiska miljön, där de flesta kom från någon typ av medelklass. Jag kände det som att jag förställde mig när jag var på redaktionen. Och det kändes inte bra. Egentligen ville jag ju sitta för mig själv och skriva vad helst som föll mig in. Oavsett om det gav pengar eller inte. Oavsett om det kunde anses gott eller ont, nyttigt eller onyttigt. Skriva bara.

Hoppas tabletterna tog död på vad det nu var för otyg som ockuperat din hals. Och hoppas den kreativa skrivlusten håller i sig! :)

Våra pennor kommer med stor sannolikhet att stöta in i varandra igen.

Doldrums

Tråkigt. Men det kan också finnas något befriande i att vara sjuk, tycker jag. Åtminstone om sjukdomen är måttlig. Man slipper alla krav och kan inte annat än att bara ligga där och vara overksam och passiv. Det finns något befriande i det. Senast jag var sjuk, vilket bara var för någon vecka sedan, så låg jag till sängs och sträcktittade andra säsongen av True detective. Det var behagligt.

Men, jo, pennan måste vila. Det är svårt att skriva när man är sjuk. Hoppas hursomhelst att du tillfrisknar snart. Själv mår jag möjligen inte en miljard gånger bättre. Men det gör inte så mycket. Jag lever, och jag tycker om att leva. Gott så.

Tillfriskna snart! Så att du kan sätta pennan till papperet igen. :)

det där med första glaset. En myt som alkoholkraften odlar med kärlek för att hålla oss kvar i fällan. Jag har tänkt mycket på det, för min del tror jag mer det handlar om längtan, längtan efter en slags befrielse. Många gånger tar man beslutet att dricka igen mot bättre vetande, men det är en skön befrielse att man bestämt sig och slutat slåss mot alkoholdjävulen. När de första klunkarna glider ned är det inte för att det skulle vara så himla gott, utan för att beroendet fått sitt och ännu en gång tror man att nu ska man slappna av, må bra, få slippa vara sin vanliga kritiker av sig själv för ett tag. Efter ett nyktert halvår tog jag det senaste återfallet i samband med en längre utlandssemester. Redan dag 1 efter den första klunken kände jag ledan och motviljan mot att dricka. Jag gillar inte ens längre buzzet i huvet, tvärtom. Nu har jag börjat hos AA igen och det lugn man känner där efter några minuter i lokalen är vida mycket bättre för mig än vilken alkohol som helst.

Doldrums

Det är nog sant som du säger, att det är ett slag romantiserande. Det handlar i grund och botten om ett beroende, och när väl detta beroende blir tillfredsställt så infaller en känsla av befrielse. Det är väl den känslan jag söker i mitt första glas, nu när jag väl dragit på mig detta beroende. Men jag har å andra sidan aldrig trott något annat. Jag har aldrig sökt mig till alkoholen för att den är god, utan endast för att den kan lindra ångesten. Och det gör den ju också. Åtminstone för stunden. Men i förlängningen stärker den förstås samma ångest, det blir en ond cirkel, en malström. Men det spelar ingen roll att jag vet det. Ändå kan jag inte låta bli. Jag väntar på att det där beslutet ska infinna sig. Men det gör inte det.

Men AA. Kan du berätta mer om det? Jag har själv funderat på att gå dit, men formen skrämmer mig. Måste man tala? Kan man bara sitta med, utan att bli uppmärksammad? Hur funkar det?

Tacksam för svar.

farmor

Vill bara säga gomorron, och att jag läst denna tråd med en helt underbar konversation. Så härliga formuleringar och många klokord! Jag återkommer!

är bra just för att det inte finns några som helst krav där. Enda villkoret för att vara med i AA är att man ska ha en önskan att sluta dricka. Man behöver inte säga något som helst, och du kan ju första gången gå på ett öppet möte. Det brukar man ha en gång i månaden, och dit kan vem som helst komma och man kan bara sitta och lyssna och kolla hur ett möte går till. Och sjävklart är alla anonyma, det är ju själva idén med AA. Jag tycker absolut du ska ta dig till ett möte, om inte annat blir du en erfarenhet rikare.

Doldrums

Tack för infon Fenix. Jag ska absolut ta mig dit någon dag.