Idag är det över 18 månader sen senaste alkoholintaget. Det har varit en fantastisk resa hit och jag har forumet och vännerna här att tacka för mycket. Det har för mig inte funnits någon klar linje mellan att "förändra mitt drickande" eller det "vidare livet". Nu idag ett och halvt år senare känns de som att jag lämnat så mycket bakom mig att jag trots allt kan se det som ytterligare en ny start. Jag kan inte hävda att jag klarat det, men jag har klarat det så här långt. Det är stor tacksamhet jag känner att ha lyckats förändra en så svår sak som ett problematiskt förhållningssätt till alkoholen faktiskt innebär.

Fortfarande kan det idag kännas lite surt att inte kunna, vilja, eller våga dricka i sociala sammanhang eller till middagen. Men det priset jag betalar är så ofantligt mycket mindre än den risk och enorma avgrund och nedsida som riskeras i ett försök. Det är alltså ett lätt val att välja bort alkoholen ur livet. I synnerhet om man tänker på det som var innan, det var ju inget liv, det var ju faktiskt ett rent helvete...

Jag fortsätter att läsa härinne till och från. Det är viktigt att inte riskera att glömma vart jag kom ifrån. Jag vet idag att minnet av hur illa det var, är just det som gör att glädjen över förändringen är så stor. Det är faktisk en stor tacksamhet.

Så nu fortsätter färden på den nyktra vägen.

Lev väl alla!

//PP

Vi har faktiskt haft tapeter i alla år på alkoholhjälpen. I början var det ett "rum" som man kom in i. Ibland när vi känner oss lite inspirerade så byter vi eller lägger in en tapet som passar säsongen. Kul att ni gillade den!

/magnus

PP

Finns att rikta ett tack till ert jobb med Forumet. Extra kul om det känns inspirerande.
Hoppas ni får en riktigt fin sommar

//PP

PP

Tack för frågan. Kan kanske beskriva det som att jag håller mig flytande...
varken mer eller mindre. Men det ska nog bättra på sig. Är bara så tom på energi
vilket är otroligt frustrerande. Hur går det själv?

//PP

Hallo där vännen,

Inte så konstigt att du känner dig tom på energi. Det är ju liksom en del av depressionen. Jag har ju varit nere i depression flera gånger och brukar också känna så. Dessutom blir jag alldeles tom inuti. Som om det ekar där inne. Men det vänder nog snart ska du se. Du har sökt hjälp och du håller på och skaffar dig insikt i det hela, så det går åt rätt håll i alla fall.

Famnen full med kramar till dig

PP

Precis så som du beskriver. Jag har bara inte tid att vara så'n, men det är kanske just de tankarna som är problemet.
Har alla fall träffat "skrynklaren" två gånger nu. Han säger att det inte är något farligt, förutom att det är en utmattnings-
Depreson. Ja, jävla lätt för honom att säga. Hej å hå, och sedan ses vi om en månad. Men det är klart, han sa att jag kommer lösa det,
men som sagt när? Förbaskat skönt att inte ha alkoholen att dras med i alla fall. Berättade även om det....
Kram Muränan

//PP

Nä, jag förstår. Men när har man egentligen tid - eller lust - att må så...? Det passar väl aldrig bra? Ska jag vara lite tråkig? ... Tålamod Pelle. Tålamod, precis som med nykterheten. Vägen tillbaka till gott mående tar tid, men om man förvaltar den där tiden väl, så brukar man komma starkare ut på andra sidan, om du förstår hur jag menar.

<3

PP

Jag vet, försöker inte vara otålig, men va fasiken... jag ÄR ju tyvärr lite otålig....
Vill komma åter till livet, till min Kraft jag alltid haft både privat och i yrket.
Men nu, lugn o fin Pellepennan. Och du Muränan, allt bra?
Får läsa ifatt lite ikväll.

//PP

Tack för fina rader i min tråd. Dem blev jag väldigt glad över. Nu känns det mest som att jag ställer till oreda för allt och alla, i vart fall IRL. Så att man skulle kunna berika någons liv känns lite smått overkligt för närvarande ;-)

Tänker på det här med tålamod igen. Du får försöka använda din otålighet som en drivkraft för att orka bli bra igen. Inte som ett hinder som istället stressar dig. Varje dag av livet som vi inte mår bra är också en dag av livet. Jag tror verkligen att, när du är igenom det här, så kommer du känna dig både starkare och helare än på länge. Kanske någonsin. Vi mår ju dåligt av en anledning. Tidigare dövade vi oss med alkohol och då känner man inte så mycket. Men nu står vi där, utlämnade, nakna och ärliga... och måste ta tag i det som skaver i själen. För något år sedan, så kände jag att jag inte kunde begripa varför jag valt att gå och må så dåligt under så många år. Ska man bli 40 och inte våga dra ut liken ur garderoben?! Tydligen. Men nu känner jag mer tacksamhet - bättre sent, än aldrig liksom. Eller vad säger du?

Så bra att du faktiskt har träffat någon för samtal. Är det psykoterapi, kbt, kurator, prälle eller liknande? För egen del ska jag avsluta hos min psykolog om någon vecka. Det känns vääääääldigt konstigt, men om han tror att jag är flygfärdig, så får jag nog lita på det. Sedan vet jag ju var han håller till, om det skulle knipa... Det är ju dock inte alltid man trivs ihop med den första man träffar. I så fall kan du alltid byta. Det handlar om personkemi helt enkelt. Jag har avverkat några terapeuter och psykologer och läkare och annat innan jag träffade på min nuvarande (och snart frånvarande) psykolog. Det var lite otippat att vi skulle funka, om jag säger så. Vid en första anblick är vi oerhört olika - han har knasiga kläder, spelar i band och är storrökare. Men vad spelar det för roll. Han är extremt skicklig på det han gör och har nog hittat på både det ena och det andra i sitt liv ;-) Det gör mig trygg i att kunna berätta och älta mina dumheter. Sedan är han så otroligt lugn och trygg i sig själv och det smittar av sig. Det är ganska häftigt att prata med någon som är så oerhört självklar i sig själv och samtidigt ödmjuk och inlyssnande. Hoppas verkligen att du hittat/hittar någon du trivs med på motsvarande sätt. En tidigare terapeut som jag gått hos var en äldre dam i dräkt, som med snipig mun hade svårt att dölja vad hon tyckte om vissa saker som jag berättade... Det blev inte så många träffar jag kan jag säga...

Ha en riktigt härlig fredag!

PP

Take my Word for it! Det var då tusan att du har så svårt att begripa att du bara är SÅ bra!
Jag är ju en skeptiker, det vet du. Har nu haft två samtal, och det känns ungefär som;
"När jag nu säger si, så kommer han fråga så"
Kontentan är väl ungefär att han tycker jag är en smart kille som försökt göra allt så bra jag kan,
men pga. Av yttre omständigheter har drabbats av utmattnings depression. Tjoho, och hur fixar jag det lite
snabbt och lätt? Skitirriterande, ja du vet nog... Annars är han väl som psykologer är mest? Schysst inlyssnande, säkert
en lång egen historia av terapi, och ungar har han med tre damer, så en och annan snyting har han säkert åkt på...
Nej, jag har svårt för det här. "Ja, hur mådde den lille PP som barn?" Han märker att jag inte direkt är helt "frälst" av
skrynkleriet, och frågade "vad vill du att jag ska göra?" Ja, jag vill bli frisk....Det är väl inte så svårt att fatta, eller?
Kanske är jag dåligt mottaglig?

Fredagskram, trevlig helg!

//PP

Ja, det är kanske möjligt att du är lite dåligt mottaglig. När du skriver om terapin så känns det som att du stretar emot allt du orkar. Det är ju lite svårt att nå en person som inte vill bli nådd. Jag kan naturligtvis vara helt fel ute, men jag tänker att du kanske känner dig sårbar genom att öppna dig för någon. Det är inte konstigt i så fall. Särskilt om man inte brukar prata om känslor och sina innersta tankar. Eller så passar ni bara inte ihop. Jag skrev om snipiga tanten ovan. Har ett annat exempel. Hade precis skilt mig och blev ivägskickad till typ företagshälsan. När kuratorn öppnade munnen ville jag bara hoppa upp och strypa henne. Vad hon än sa, så högg jag som en jäkla kobra på henne. Vet inte varför det blev så, men jag var inte redo för samtal, kände mig utfläkt på ett sätt som jag inte klarade av då, i kombination med att vi antagligen inte "klickade". Även om jag i dagsläget är väldigt nöjd med min nuvarande psykolog, så har jag inte precis tyckt att det varit angenämt att gå dit. Det har varit jäkligt tufft och ångestfyllt, men jag kände det som att jag inte hade något val den här gången. Inget annat val än att kämpa mig igenom det. Men visst körde vi också fast för ca ett år sedan. Då sa han att om jag inte försökte mer/kämpade hårdare med att försöka känna, så kunde han inte hjälpa mig. Men sedan är det kanske inte så konstigt att du är skeptisk. Jag antar att du fortfarande kämpar med att acceptera att du har en "premiär med fnurra i känslolivet" eller hur du nu skrev ovan. Och att gå från att försöka acceptera det till att söka göra något åt det kan så klart vara jobbigt. Du får ha tålamod med dig själv kanske?

Nu ska jag snart försöka orka förflytta mig från soffan till sängen. Kram och god natt

... och du... folkomröstningen i UK är den 23.6, så det är inte så konstigt att du inte hittar resultatet ;-)

PP

Jag vet faktiskt inte, känner inte att jag kämpar emot direkt. Jag behöver ju uppenbart lära mig någonting, om inte skulle jag ju inte landat i det jag gjort? Du har nog rätt i att det kanske handlar om att få viss acceptans för "läget". Det är ju det kluriga när jag är van vid att hantera det mesta med snabba rationella åtgärder. Ta alkoholen, där finns ju på något sätt en lösning som, trots att det kan vara svårt, så är lösningen samtidigt är så oerhört "enkel". Det är ju bara att inte dricka, och lägga dagar till varandra så blir det bra! Ett klart och definierat problem - en lösningsväg som är lätt åtminstone begripa...snipp snapp liksom ?
Detta är klurigare, det kräver kanske "ännu mer" av inre process och engagemang? Ja, du Muränan. Jag måste väl ta den tid som krävs nu, har ännu inte sett att det finns ett express-spår att ta, en Quick fix. Undrar vad han menade med att du skulle "försöka mer, kämpa hårdare" Kanske kan du hjälpa mig på traven?

Nu en runda i naturen!

PP

Konstigt, kände på mig att jag skulle hitta ett svar från dig efter promenixen.

Säkert en kombination men jag lutar åt det första du skrev. Kan snart inte skriva så mycket mer om detaljer, för då kan jag väl
snart lika gärna skriva under med mitt personummer, haha

Du är mycket klok Vilja, trots att du verkar vara helt galen ;-) Det känns i alla fall fint att få läsa dina fina tankar. Jag behöver liksom det,
Ynklig som jag känner mig....

Fast jag avskyr självklart att känna så, därav strulet med acceptansen just nu. Jag var ju den som stod stark hur starkt det än stormade runtikring. Dä blir no bra va det lider...

Tack bäste cyber vän, och stor varm kram

// 19xxxxxx-xxxx//PP

Tack för hälsningen i min tråd.

Jag läser här att du drabbats av depression. Tråkigt och jobbigt för dig.
En sak jag funderar på, om du tidigare i ditt liv haft alkoholtriggad ångest, hur är depressionen jämfört med den?
Är det två vitt skilda mentala saker, eller hör de hemma på samma planhalva?
Du behöver inte svara om du inte orkar, eller inte vill.

Hur som helst hoppas jag att du får hjälp, och kan återvända till en lättare och gladare vardag.
Sköt om dig.

PP

Svår men intressant fråga. Kanske är det samma planhalva, då det är negativa känslor båda två? Sen är det ju oerhört svårt att förklara, då dessa känslor är så olika för oss. Ångest av drickande: Ja det är ju ett tag sen nu, men jag hade inte någon enorm ångest. Den jag hade visste jag ju var den kom ifrån. Nämligen alkoholen. Det var så tydligt en handling som ledde till en konsekvens. (undrar om detta blir begripligt).
Det jag nu upplevt är något annat. Det är mer en känsla av att inte se, eller kunna hitta vägen framåt. En "låsning".
Samtidigt är det väl så att vägen ut finns. I och med att det är en helt ny erfarenhet för mig så har jag ju inga tidigare erfarenheter att förhålla mig till. Men jag är seg och ganska envis av mig. Ska nog hitta vägen. Får en massa fina råd och stöd även i detta här. Även om det inte handlar om drickat, så är ju forumet en outtömlig källa när det gäller erfarenheter, och inte minst empati.
Idag lite trädgårdsjobb. Gör nog gott att röra lite på kroppen

//PP

Ebba

"Vad jag behöver göra nu för att få ett önskvärt sen"

Det är exakt det jag har insett och håller på med och lever efter. Det är för mig ett nytt tanke och levnadssätt och det är som nyckeln till hållbarhet och harmoni. Först väldigt tråkigt men när man börjar känna och få belöning för det sättet att handla på, har jag insett att det är så himla bra.

Tack för att du formulerade det!
Det är ett väldigt bra sätt, det fungerar :)

Kram

PP

Du slår mig 100 procent i läckerhäck!
jag har ingen....
Däremot en röv, men den behöver jag ingen spark i ;-)

PP

När man i all välmening lägger tid på att svara i någons tråd, och att det sedan resulterar i att vederbörande raderar hela rasket...
Nåväl, alla har rätt att göra som de vill. Ingen är ansvarig för någon annan ;-) Synd bara om tiden, då det är så knöligt att skriva på mobilen. Kaffet slut, nu ut
//PP