Bestämde mig igår för att det får räcka nu. Vaknade som vanligt inatt och drack en halv liter vatten, trots att jag var nykter. Tänkte att det nog tar ett tag innan kroppen repat sig. Kom fram till att jag nog varit halvpackad/packad minst tre kvällar upp mot fem kvällar i veckan i 28 år bortsett från en paus på tre år då jag väntade, födde och ammade min son. Jag har totalt supit kontrollerat i 25 år. Jag har skött jobb, studier, hem och barn. Jag har haft ett socialt trevligt liv, fester, resor och goda middagar.
Man glömmer lätt baksidan... för det finns en sådan men den ser alkoholen till att sudda bort ur minnet så att jag orkar leva med alla gånger jag gjort bort mig. Jag har raglat runt, skällt ut, dansat alltför utmanande, spelat med andra människors känslor, sårat, förnedrat både mig själv och andra. Jag har missat möjligheter, tackat nej till framgång och jag har gömt mig. Allt för att kunna fortsätta dricka i lugn och ro på mitt sätt. Jag vet exakt vad jag klarar av på jobb bakfull så jag har alltid sett till att inte skaffa mig mer ansvar än så. Med stigande ålder har jag isolerat mig, börjat undvika vänner, fester och andra sammanhang då jag vet att det kan bli aktuellt med alkohol. Jag dricker ensam eller (till en början) till maten med min man. När han är nöjd fortsätter jag i min ensamhet tills jag däckar (snyggt och kontrollerat) alltför tidigt på kvällen.
Jag vill ha framgång nu. Jag vill ha det bättre på jobbet, jag vill springa det där loppet, jag vill se frisk ut och jag vill vara frisk. Jag vill vara en förebild för min son och mina bonusbarn. Jag vill ha en frisk relation till min underbare man som står ut med mig och jag vill älska mig själv och alla andra omkring mig.
För visst är det kärleken till mig själv som inte riktigt räcker till.
Om mina föräldrar inte lyckades förmedla att jag är älskad ( fast jag tycker att de har gjort så gott de kunnat) så får jag väl som vuxen ta ansvar och lära mig att älska mig själv fullt ut. Hur gör man det?
Är det någon som har en idé?
Min utbildning i ett människovårdande yrke har inte hjälpt mig ett dugg, jag har inte förmågan att arbeta med/möta människor i missbruk och inte en bok av de 100 jag läst har gett mig en ingång. Jag läser era inlägg och tänker att vi är så många och vi beter oss olika men ändå så lika. Gamla teorier om alkoholmissbruk håller inte och behandlingsmodeller för alla oss som kontrollerat håller på att dricka bort våra liv finns inte.
Jag är i alla fall nykter idag efter 7 dagars blöt semester och jag får nog allt fortsätta vara det om jag ska bli en frisk gammal tant. Jag har ont i magen, jag tror att min lever säger ifrån, buken buktar misstänkt under revbenen... En ny dag är här!