Jag har vänner och ett bra liv egentligen. Borde vara lycklig över så mycket i livet.
Men just nu har sorgen slagit till med kraft. Jag vet knappt hur jag ska klara av den. Jag gråter, får panik, gråter ännu mer och känner mig så otroligt ensam. Så fruktansvärt ensam.
Jag har tidigare skrivit om mitt liv. Jag har levt ihop med en alkoholist i över 30 år. Vi separerade för sex år sedan, skilde oss för fyra år sedan. Har två numera vuxna barn. Men trots att vi skilde oss så kunde vi aldrig släppa taget om varandra. Först efter en riktigt jobbig händelse innan och under jul och nyår så kom min botten som medberoende. Jag insåg att jag måste göra något. Söka hjälp och börja tänka på mig själv.
Nu har jag gått på terapi hos en expert på medberoende. Jag har hittat en bra Co-anon grupp. Allt det känns lättare och bra. Jag har förstått på ett helt annat sätt vad sjukdomen är. Skillnaden mellan min man som jag älskar över allt annat, och missbrukspersonligheten som jag hatar mer än allt annat. Just nu har mitt ex flytt och befinner sig på andra sidan jordklotet. Och han verkar må riktigt dåligt. Detta är fruktansvärt jobbigt. Att se en person som du levt med så länge gå under och du kan inte göra annat än se på.
I förra veckan åkte mitt yngsta barn iväg på en lång resa. Min äldsta bor och pluggar i ett annat land. Ensamheten och sorgen slog till.
Att det blir sorg för alla föräldrar när barnen försvinner förstår jag.
Men i mitt fall så känns det just nu outhärdligt. Jag har den senaste tiden varit stark för mina döttrar skull. Jag vill att de ska uppleva världen, göra det de vill. Jag vill också vara en förebild.
Sorgen har gripit tag i mig. Tänker på alla de gånger min exman och jag pratade om allt vi skulle göra när tiden som ensamma kom. Vi pratade ofta om det. Vi pratade om barnbarn, och hur roligt det skulle bli när den dagen kom. När jaget hos min man var framme och under de långa nyktra perioderna så pratade vi massor. Ja, han har varit nykter i omgångar. Varit på behandlingshem tre gånger.
Men nu när jag inser för första gången i mitt liv att jaget inte längre finns kvar så får jag panik. Jag har ju de senaste åren efter vår skilsmässa gått och hoppats. Han har ju också lurat mig massor. Sagt att han inte dricker. Går på mindfulness och AA för att sedan gå till systemet.
Jag förstår att det är mycket självömkan kanske. Jag är arg, ledsen, bitter och förtvivlad. Hur kunde det bli så här?
Jag är egentligen inte arg på honom längre. Det har jag förstått att han inte gör detta för att han vill, utan för att han är fast och måste. Alkoholen är på liv och död för honom.
Men jag är så arg på alkoholen. Denna jävliga substans som förstör så mycket. Otrohet är hemskt, men hade det varit en annan kvinna, ja då visste jag ju vad jag konkurrerade med. Alkoholen går inte att konkurrera ut. Inte med något, inte ens med all kärlek jag genom åren försökt ge. Inte kärleken han fått av sina helt fantastiska barn. Ingenting kan vi som står bredvid göra.
Jag hoppas att jag ska ta mig igenom detta och gå stärkta ur det. Men just nu känner jag ingen glädje alls.
Var än jag går ser jag lyckliga par. Familjer som ser så lyckliga ut.
Vill bara att allt det onda i kroppen ska försvinna. Att jag återigen ska bli glad och känna glädjen över livet. För jag har det ju egentligen bra.
Kramar till alla därute som kämpar och som hoppas.