Varit nykter nu sedan 10 juli. Lovat mig själv att inte dricka på en lång tid framöver. Det eskalerande förra sommaren. Vi skulle renovera vårt kök. Vi var i Polen på semester under tiden. Snickaren ringer och säger att vi har något vitt i golvet, typ svamp. Tyvärr hade jag ju en del problem med a redan då. Frugan fick ringa till försäkringsbolaget, boka om resan mm mm mm. Det visade sig vara äkta hussvamp. Den är ofarlig för oss men äter upp träet. Tvingade dit försäkringsbolaget som tog dna-prover och skulle återkomma inom en vecka. Det ringde ingen, väntade, jag ringde inget svar. Vi började riva och sanera själv kan ju inte vara utan kök och allrum. Efter 6v ringer försäkringsbolaget och säger att det går på försäkringen är äkta hussvamp.Blir så trött för vi hade ju ringt och ringt ingen visste något. Vi lånade flera hundratusen för renoveringen som vi inte hade behövt. Suck nytt kök i äkta ask fick vi upp snyggt som fan. Sedan malde det på jag slutade med medicin, åkte på kurs till Stockholm söp till det var borta flera dagar frugan efterlyste mig hos polis och missings people. Jag blev lobad av polisen i Mölndal och körd till Sahlgrenska sjukhuset. Kunde ringa min fru mitt i natten. Hon ringde en av mina kollegor som kom på fredags morgon.

Mina elever hade skicka mess via fb, de satt och grät i korridorerna, kunde inte ha lektioner, mina kollegor var till sig. Jag fattade ju inte vilket enorm cirkus det blev av allt. Kommer aldrig glöma den måndagen jag skulle tillbaka till jobbet. På mötet på morgonen ställde jag mig upp och sa "Hej jag heter Magnus och är alkoholist" med darrande röst och knäsvag fick jag det gjort. De flesta satt som frågetecken med gapande mun och stooooora ögon. Ingen visste mer än ett fåtal som jag berättat för. Det var ett av mina tuffaste beslut jag tagit. Detta var i november. Precis ett år idag. 26/11. Mina elever blev i alla fall överlyckliga att se mig. Det var kramar och allt, helt otroligt att man hade sådan empati för mig. Påbörjade behandling. Blev konflikt med min förvaltningschef som ville ge mig en varning för jag hade varit full i tjänsten. Godtog inte det och sa att ge mig en varning du men då för att jag varit borta en dag utan giltigt förfall. Han vägrade och jag som är ordförande i facket visste ju bättre så jag kallade in min regionombudsman. Det blev ingen varning.

Livet leker nu, mår bättre, behandlingen går bra och jag mår bättre. Detta går bra ända fram till juli14. Upptäcker då att hussvampen är tillbaka. Huset blir inlöst till en summa som inte täcker det jag lade förra året. Jakten börjar på nytt. Jag känner styrka men något mal i bakhuvudet. Åker till min syrra i Eskilstuna. På min sons födelsedag krökar jag till det så in uta...... blir lobad för andra gången på två år. Bra gjort. Det är först nu som jag börjar förstå hur illa det är. Kallad till soc får träffa en trevlig yngre tjej som jobbat på behandlingshem för alkoholister. Hon förstår det hela, är nöjd med mig trots allt som hänt. Tyckeratt jag gör allt rätt och man får räkna med bakslag. Hon lägger ned utredningen mot min familj. Angående körkortet så säger hon. Om det blir en utredning träffas vi igen men jag är inte orolig i dagsläget säger hon. Detta mal ju i huvudet. Jag är ju tvungen att ha bil för att jobba. Än i dag har jag inte hört något om detta. Det har snart gått 4 månader men hotet gör mig illa till mods även om jag tror att de inte tar kortet. Har ju aldrog blivit bötfälld innan.

Sitter nu idag i mitt svamphus. Vi har röjt i flera veckor och fredag 31 är det inflyttning. Min behandling kommer att avslutas i december och jag ska äta medicin, antabus till juni har jag bestämt mig för.

Så man kan sluta om man vill, det är aldrig för sent att vända på steken. Det finns hopp för alla men man måste själv vilja ta första steget. Man måste vara openminded för hjälp. Kunna tåla sanningen, få höra den. Tänk på det alla ni som känner er värdelösa pga drickandet. Det är inte ni.Ni har drabbats av en sjukdom som kräver behandling. Man måste få äta medicin om man är sjuk. Var inte generade för det. Det enda som är jobbigt är att den svanska läkarkåren och sjukvården inte har kunskap om detta med alkoholism. Vi ligger 30 år efter USA. Rädsinte detta ändå ta hjälp. Nu ska jag avsluta min kopp kaffe och fortsätta packa. Vi höres alla underbara individer där ute. Kram på er alla.

Nej, logiska svar på de frågorna kan man inte få. Det är väl så att beroendehjärnan, driften/suget efter alkohol, segrade över det sunda förnuftet.
Men det gjorda är gjort, det kan vi inte ändra på. Däremot kan vi jobba på att det vi gör i framtiden blir rätt. Hålla oss nyktra.

Grattis till 15 månader Aeromagnus!

Bedrövadsambo

Riktigt bra gjort! Högsta vinsten på Lotto typ ? Och klokare har du blivit också. Även om vissa minnen gör ont är det nog bäst att ändå vårda dem ömt, för att minnas att man aldrig vill hamna där igen.

Ursula

Aeromagnus,
jag vill också gratulera dig: fantastiskt härligt att höra. Stort grattis! Och jag håller med dig, glöm inte...det behövs kanske inte men bara utifall att. /Ursula

Nu vill inte min arbetsgivare avsluta mitt rehabkontrakt. Möte 19e maj. Får se vad de hittar på nu. Jag har gjort allt som står i kontraktet. Påsken började inte bra med ett sönderblåst förtält. Van vid motgångar nu men man får ta dessa.

Anders 48

...till dina 15 månader! Wow! Jag kan inte riktigt förstå varför arbetsgivaren inte vill avsluta rehab? Hade ni inte gjort upp innan om när/hur? Varje individ måste ju ändå få känna att man har kontroll över sig och sitt - och har man bestämt ett datum så kan jag inte tänka mig något positivt komma ur att man "låser in" någon en längre tid - bara därför att?! Nu skall du ju ut på egna vingar - om det nu var bestämt så. Att komma nu o säga att de vill att du fortsätter känns väldigt bakvänt tycker jag. Nåväl, hoppas att det går din väg. Grattis igen.....

Jo arbetsgivarens krav på mig upphör 31 mars men det står i kontraktet att arbetsgivaren väljer när det ska avslutas. Får olika svar. Ett svar från Precis, ett svar från personalchefen och ett från min chef.

Anders 48

Jag skulle tolka det som att arbetsgivarens krav upphör SENAST den 31 mars - men att de kan välja att avsluta tidigare? Att du ska gå som i limbo och inte veta är verkligen inte ok. Och du har ju skött allt exemplariskt. Arbetsgivaren måste ju släppa taget.

Är jag inte nöjd avslutar jag min anställning tror jag. Som mattelärare har jag inte direkt svårt att få jobb och då kan de stå helt utan behöriga Ma/No lärare.

Usch jag är full av bitterhet just nu. Kommer få tillbaka en gammal kollega ska bli skönt. Just nu är jag full av bitterhet som jag inte för bort. Känner mig energilös hoppas det vänder. Är nykter nu inne på månad 16

och såg ditt inlägg. Bitterhet är tärande och förgiftande. Måste ta fram en bok jag läst i vinter... det är Olle Carlssons bok 12 steg för hopplösa; han skriver (det tionde steget) "Det som mer än något låser fast oss i gårdagen och tar livsglädjen ifrån oss är bitterhet eller agg. Någon har sagt att bitterhet är att - gång på gång - svälja det gift man vill ge någon annan." De raderna gjorde stort intryck på mig, jag kände igen det lidande bitterhet kan orsaka.
Jag hoppas du snart finner vägar ut och kan göra dig fri. Det är du värd! Ja, det är du sannerligen värd! Som du har kämpat.
Håll taget om din nykterhet, jag skickar en hög solljus och fågelkvitter till dig! Kram och allt gott! / mt

När vänder det? När kan min bitterhet släppa? Just nu lever jag för min son. Han ska få en bra uppväxt. Jag fick inte denna gång eller en förstelärartjänst. Vem vill ha en alkoholist? Vem vill ha någon som inte säger ja till allt och som ställer krav? Vem vill ha någon som slåss för allas välbefinnande? Inte min rektor och arbetsgivare. Hade ett koncept klart om studieteknik och motivation som jag nu deletade från min skolas konto. Imorgon kommer jag avsäga mig mitt jobb i trygghetsteamet och göra som alla mina andra kollegor. Ägna mig åt mig själv, aldrig protestera, svälja allt och bli ja-sägare. Kommer inte lyckas med detta så jag får väl låsa in mig i kemisalen.

Nästa fredag 19e maj ska jag ha uppföljning av min rehabilitering. Min arbetsgivare vill inte säga upp mitt kontrakt trots att jag lämnat blod en gång i månaden, tagit antabus 3 gånger i veckan under övervakning. Jag vet inte mer vad jag kan göra.
Nu kryper jag ned hos min son, håller om honom och försöker ta nya tag men glädjen just nu att leva är inte så hög.

Ursula

Hej aeromagnus,
jag kikade in på forumet och såg ditt inlägg. Så tråkigt och så trista människor du har runt omkring dig.
Ge inte upp, magnus.
Kör ditt race.
Kör ditt race.
Och låt din arbetsgivare harva omkring och tro att hen är nåt. Men låt inte din låga bli kontaminerad av strunt. Du är till för dina elever!!! Vad jag kommer ihåg har du berättat att de tycker om dig och uppskattar dig. Eller hur, är det inte så?
Jag önskar att du kunde strunta i viktigpettrarna (zombierna).
God natt från Ursula.

Japp bitterheten är något jag måste släppa. Jag är en person med hög moral och stort ansvarstagande och det är väl därför jag ser ned på mig och min gärning så hårt. Belastar mig så hårt och lägger all skam och skuld på mig själv. När sedan min arbetsgivare inte litar på mig trots 15 månader helnykter. Så länge har jag aldrig varit utan alkohol. Jag har bestämt mig att ställa mig över dessa människor som försöker förkrympa mig som människa, som försöker nedvärdera. Jag ska bli en bra egoist. En egoist som tänker på sig själv och sitt mående. Som tar hand om sig själv på jobbet och inte de andra. En egoist som lägger tid på sitt eget arbete istället för att hela tiden bistå andra genom att offra sitt eget. Kanske är det inte egoism utan helt enkelt att bry sig om sig själv.
Jag är en person som bryr mig om andra men vänder mig själv ryggen. Jag hoppas att ni får en toppenhelg alla där ute för nu ska värmen och solen komma.
Säger som Tony Richardsson Jag ä inte bitter.

Menade verkligen det jag sa. Lärare för mig är inte ett kall utan ett yrke vilket som helst. Problemet med mig att jag hjälper andra mer än mig själv. Jag uppskattade verkligen ditt inlägg, det var så målande. Tack för din tid och dina kloka ord.

Ja, vad ska man säga när man läser det du skriver. Det sätt som de behandlar dig känns oerhört orättvist genom dina ögon. Du har varit nykter under väldigt lång tid, med ett återfall som du tog ansvar i och stoppade själv. Och det var över ett år sedan. Kanske skulle bitterheten få en nyans om du försöker se det från deras perspektiv. Nu tolkar du det väldigt negativt, men det kan ju vara omtanke som ligger bakom. Har i och för sig också svårt att tro det när man läser det du skriver., men det kan förändra saker bara att försöka. Bitterhet tär så enormt, så du behöver nån mer hållbar lösning än att göra avkall på det som du tycker är viktigt, såsom trygghetsgruppen. Du kommer helt enkelt inte framåt den vägen tror jag. Och du kommer inte att kunna förändra ditt engagemang, tack gode Gud för det. För såna som du behövs. Det är synd att inte din rektor verkar inse det. Tycker som många här redan har sagt: vila i det du är bra på. Vila och ta din utgångspunkt i det du lyckats med. Och då måste du kanske också lära dig se på dina problem med a med andra ögon. Det känns som att du slår så hårt på dig själv fast du har då oerhört lång period av nykterhet.

Jag försöker verkligen att lämna allt bakom mig. Jag hade nog själv gjort så här om jag vore arbetsgivare. Sedan hade jag stöttat personen och inte sett ner på personen. Jag litar inte på folk längre eftersom de runt om mig sviker (ej min familj) jag fortsätter att kämpa

Det gick ok ska lämna slumpvisa blodprov på obestämd framtid. De blev lite sura när jag inte går på aa varje vecka. Är inte så att jag inte vill utan jag hinner inte hem från jobb hämta son göra mat och åka. Nåväl jag är nykter och det ska inget få ändra på.

Mina tankar äter upp mig. Jag går bara och tänker på det som hände för ett år sedan när mitt dåvarande fack anklagade mig för att ha skrivit upp för många resor när jag var aktiv. Alla mina resor attesterades och gick igenom revisorskontroll men ändå ifrågasatte man mina resor inför alla mina medlemmar trots att jag inte var närvarande. Jag vet ju att jag inte gjort något fel förutom de två lönebortfall som jag råkat betala ut dubbelt och som jag naturligtvis erbjudit mig att betala tillbaka bara jag får summorna. Detta har alkoholen gjort mig. Gjort mig osäker på mig själv och tryckt ned mig i botten av mitt självförtroende. Så ni som dricker sluta nu innan ert självförakt blir för stort och ert självförtroende lågt. Vad som än händer så belastar jag mig för det inträffade. Jag är ju i grunden en stark människa men alkoholen har tagit en del av mitt liv.

Ibland så vill jag bara avsluta mitt liv men det är ju ingen lösning och inget jag skulle våga göra. Vill bara att folk i min omgivning ska respektera mig för den jag är och inte för de usla handlingar alkoholen påverkade mig att göra. Nämligen att såra mina nära och ja.... Ge fasen i alkoholen ni som dricker nu och funderar på att sluta. SLUTA NU!!

Du har haft många motgångar och ändå funnits som ett stöd här på forum. Jag hoppas verkligen att du värnar om din självrespekt den här tunga tiden och så hoppas jag att du snart får känna den respekt från omgivningen som du förtjänar! Känns bra att du skriver så klart att du tänker leva vidare trots tvivlet ibland. Hoppas du får en riktigt bra tid nu när sommarlovet står för dörren!
Kram och styrka till dig / mt

Det som gör att jag inte kan släppa detta är att de hotat med polisanmälan och de skulle höra av sig inom två veckor. Det har gått drygt ett år och man har fortfarande inte hört av sig men min känsla är inte bra. Jag försöker resonera att jag aldrig skulle medvetet försöka fuska eller lura de jag blivit valda av. Det är ju flera år sedan 2014-2016 resorna gäller och jag har ju ingen aning om vart jag varit det står ju i verifikationerna för mina resor är ju noggrant uppskrivna med datum, mil och vad jag gjort. Just att få denna käftasmäll känns illa. Samtidigt sa man att man inte tror jag gjort detta medvetet så jag är så kluven. Jag försöker tänka framåt och positivt men jag är så orolig för jobb mm även om jag inte borde vara det. 16/6 drar vi ned till Kroatien och Krk via Wien Zagbreb och hem via Budapest. Ska bli så roligt ser fram emot detta så mycket men min historia ältar upp det men jag försöker.