Varit nykter nu sedan 10 juli. Lovat mig själv att inte dricka på en lång tid framöver. Det eskalerande förra sommaren. Vi skulle renovera vårt kök. Vi var i Polen på semester under tiden. Snickaren ringer och säger att vi har något vitt i golvet, typ svamp. Tyvärr hade jag ju en del problem med a redan då. Frugan fick ringa till försäkringsbolaget, boka om resan mm mm mm. Det visade sig vara äkta hussvamp. Den är ofarlig för oss men äter upp träet. Tvingade dit försäkringsbolaget som tog dna-prover och skulle återkomma inom en vecka. Det ringde ingen, väntade, jag ringde inget svar. Vi började riva och sanera själv kan ju inte vara utan kök och allrum. Efter 6v ringer försäkringsbolaget och säger att det går på försäkringen är äkta hussvamp.Blir så trött för vi hade ju ringt och ringt ingen visste något. Vi lånade flera hundratusen för renoveringen som vi inte hade behövt. Suck nytt kök i äkta ask fick vi upp snyggt som fan. Sedan malde det på jag slutade med medicin, åkte på kurs till Stockholm söp till det var borta flera dagar frugan efterlyste mig hos polis och missings people. Jag blev lobad av polisen i Mölndal och körd till Sahlgrenska sjukhuset. Kunde ringa min fru mitt i natten. Hon ringde en av mina kollegor som kom på fredags morgon.
Mina elever hade skicka mess via fb, de satt och grät i korridorerna, kunde inte ha lektioner, mina kollegor var till sig. Jag fattade ju inte vilket enorm cirkus det blev av allt. Kommer aldrig glöma den måndagen jag skulle tillbaka till jobbet. På mötet på morgonen ställde jag mig upp och sa "Hej jag heter Magnus och är alkoholist" med darrande röst och knäsvag fick jag det gjort. De flesta satt som frågetecken med gapande mun och stooooora ögon. Ingen visste mer än ett fåtal som jag berättat för. Det var ett av mina tuffaste beslut jag tagit. Detta var i november. Precis ett år idag. 26/11. Mina elever blev i alla fall överlyckliga att se mig. Det var kramar och allt, helt otroligt att man hade sådan empati för mig. Påbörjade behandling. Blev konflikt med min förvaltningschef som ville ge mig en varning för jag hade varit full i tjänsten. Godtog inte det och sa att ge mig en varning du men då för att jag varit borta en dag utan giltigt förfall. Han vägrade och jag som är ordförande i facket visste ju bättre så jag kallade in min regionombudsman. Det blev ingen varning.
Livet leker nu, mår bättre, behandlingen går bra och jag mår bättre. Detta går bra ända fram till juli14. Upptäcker då att hussvampen är tillbaka. Huset blir inlöst till en summa som inte täcker det jag lade förra året. Jakten börjar på nytt. Jag känner styrka men något mal i bakhuvudet. Åker till min syrra i Eskilstuna. På min sons födelsedag krökar jag till det så in uta...... blir lobad för andra gången på två år. Bra gjort. Det är först nu som jag börjar förstå hur illa det är. Kallad till soc får träffa en trevlig yngre tjej som jobbat på behandlingshem för alkoholister. Hon förstår det hela, är nöjd med mig trots allt som hänt. Tyckeratt jag gör allt rätt och man får räkna med bakslag. Hon lägger ned utredningen mot min familj. Angående körkortet så säger hon. Om det blir en utredning träffas vi igen men jag är inte orolig i dagsläget säger hon. Detta mal ju i huvudet. Jag är ju tvungen att ha bil för att jobba. Än i dag har jag inte hört något om detta. Det har snart gått 4 månader men hotet gör mig illa till mods även om jag tror att de inte tar kortet. Har ju aldrog blivit bötfälld innan.
Sitter nu idag i mitt svamphus. Vi har röjt i flera veckor och fredag 31 är det inflyttning. Min behandling kommer att avslutas i december och jag ska äta medicin, antabus till juni har jag bestämt mig för.
Så man kan sluta om man vill, det är aldrig för sent att vända på steken. Det finns hopp för alla men man måste själv vilja ta första steget. Man måste vara openminded för hjälp. Kunna tåla sanningen, få höra den. Tänk på det alla ni som känner er värdelösa pga drickandet. Det är inte ni.Ni har drabbats av en sjukdom som kräver behandling. Man måste få äta medicin om man är sjuk. Var inte generade för det. Det enda som är jobbigt är att den svanska läkarkåren och sjukvården inte har kunskap om detta med alkoholism. Vi ligger 30 år efter USA. Rädsinte detta ändå ta hjälp. Nu ska jag avsluta min kopp kaffe och fortsätta packa. Vi höres alla underbara individer där ute. Kram på er alla.