Hej på er alla fina där ute! Har startat en egen tråd här för att på så sätt kunna skriva av mig alla tankar jag har kring min problematik. Har läst här i många år och känner igen mycket i mig själv. Dock inte allt ( antar alla har sina olika mönster så att säga). Jag skulle kunna skriva en bok om alla mina tankar kring A. Men min berättelse får komma i etapper känner jag.
Jag var med om en mycket otäck sak för en vecka sen. Hade besök av en mycket nära vän jag inte träffat på väldigt länge. Jag går och bär på mycket oro och ångest inför en hel del i mitt liv.. och när jag träffade henne så var det som allt rann över. Till saken hör att jag hade " tröstat " mig själv ganska rejält timmarna innan hon kom... så till den milda grad att jag bröt ihop och grät hela kvällen när vännen var här. När vi sen vaknade på morgonen var min vän mycket orolig över mig. Men vännen hade helt klart inte förstått att jag varit onykter kvällen innan. Men rädslan som uppstod i mig när jag inser att jag inte minns en enda sak jag berättat för min vän under min gråt-eskapad.. var det som om hjärtat skulle hoppa ur halsgropen. Jag hade vält ur mig allt jag kände och alla mina problem.. och minns om sagt knappt inte en enda sak jag sagt..bara fragment.. men vi pratade och jag drog nån vals då jag inte var beredd att berätta att mitt utbrott helt enkelt hade med A att göra.. men jösses så rädd jag blev.. och jag insåg en gång för alla att min " ovana" till själatröst måste få ett abrupt slut. Resten av dagen spenderade vi med god mat och lugn och ro och jag var skärpt och nykter. Men min vän vet ingenting. Jag " lyckades" prata bort det. NU har det gått flera nyktra dagar.. och det går bra. Jag har en knepig relation till A. Det känns mer som en dålig vana ibland.. för det är endast vid speciella tiofällen som det tar över. Jag har inga problem att smutta på ett vinglas tillsammans med min man eller nån vän osv osv.. blir aldrig fullast.. känner inget tvång att supa mig full. Aldrig. Men A finns där och lurar när jag blir orolig över livet. Som sagt finns det mängder mer att berätta... men detta är vad jag orkar med just nu. Jag ser min tråd som en dagbok där jag kan skriva av mig mina tankar. Jag är inte beredd på att sätta en etikett på mitt problem ännu. Vill inte analysera vilken potentiell etikett jag ska sätta på mig, heller. Utan i lugn och ro ( gärna med er hjälp..) försöka komma fram till lösningen och etiketten i min egen takt. Är tacksam för att detta forum finns... det känns bra att ha vågat skriva... att ha vågat börja i alla fall.. min väg e lång nu.. men jag har börjat.. jag har för mycket fint i livet för att låta detta ta över. kram till er alla modiga själar där ute.