För ett par timmar sen ringde läkaren från sjukhuset och undrade om jag visste att mamma låg inlagd igen? Nej sa jag, fast jag sett att jag hade (blockerade) samtal i samtalshistorieken från föräldrar och deras grannar redan igår. När läkare uppdaterat mig, ställde han frågor och pratade om ytterligare en vårdplanering, sa jag. -Vi väntar bara på att detta ska ta slut. Ni ger henne mat och näring, så hon kan åka hem och fortsätta dricka. För trots sin demens säger hon alltid att hon vill hem. Vi orkar inte mer och vi väntar bara på att det ska ta slut. Det blev tyst i luren...
Missförstå mig rätt. Jag älskar mina föräldrar men hatar missbrukaren. Jag har funnits för mina föräldrar i över 10 år och hjälpt dem med mycket av det vardagliga. Lagat mat, handlat, städat, tvättat, hjälp till med deklaration, legitimation, myndigheter, lyssnat på dem, stöttat och funnits där. Jag betalt ett högt pris för detta och idag dricker jag inte alls. Jag hamnade i ett riskbruk, då jag inte stod ut hemma hos dem utan att dricka själv. 1-3 glas vin behövdes för att jag skulle klara av att vara där några timmar och lyssna på deras fyllesnack. Jag lider av posttraumatisk stress och får ångest bara jag tänker på föräldrarna. Sedan ett år tillbaka har jag mer eller mindra brutit kontakten med dem. Jag orkar helt enkelt inte mer. Jag är tvungen att välja mig själv.
Men så hamnar mamma på sjukhus och då ringer "alla" och jag tvingar mig dit med kläder och är med på alla möten. Det slutar alltid med att mamma åker hem och allt är som vanligt igen. Karatefylla, piss på golvet, föräldrar på golvet, misär, stinkande lgh, smuts, flugor, äckel, bajs....
Även om jag tar avstånd så gott det går, är de i mitt medvetande hela tiden och det sliter hårt. Jag har slutat dricka, jag motionerar och försöker ta hand om mig. Jag vill INTE bli som mina föräldrar. Jag vill att min dotter och barnbarn ska kunna komma hem till en nykter och frisk mormor.
Jag har förlorat ett ungt vuxet barn. Jag har sjuka syskon (Bipolär, Cancer, PTSD, ADD, GAD) så jag står ensam. Jag vill inte ta in min dotter i detta, hon har sitt liv och ska leva befriad från mina föräldrars sjukdom. Jag mår bra ibland men det är som att gå på tunn is och jag faller igenom då och då. Gråter i duschen, när jag är ute med hundarna, kliver inte upp ur sängen på lediga dagar. Men ofta tvingar jag mig ut i löpspåret för att inte falla för djupt. Som det är nu har jag ingen att dela min sorg med, ingen som orkar höra.
Att vänta på att ens föräldrar ska dö, är inte så rumsrent. Men jag längtar så efter att få frid, att slippa all oro. Jag vill ha tid att leva, att orka leva och vara glad. Jag är en extorvert person som lever ett introvert liv och det är inte kul.
Jag skriver även i forumtråden förändra ditt drickande.