av Pianisten

Bestemor
ons, 2020-06-17 - 07:08

Så skönt att din hälsodipp gav med sej och att du är på G igen!
Att ha roliga projekt ger helt klart energi och glädje. Träning i olika former är ju toppen!
Härligt!

Pianisten
tors, 2020-06-25 - 14:24

Dagarna bara går känns det som. Lite för mycket att göra nu allmänt, semestrar har börjat på jobbet, vår permittering är avslutad och hemma är projekt igång man bara vill få klart nu innan egen semester.
Hade en trevlig midsommarafton i litet sällskap och det blev lite smådrickande under dag och kväll. Inga snedtramp eller annat att ha ångest för denna gången heller men i efterhand så känns det väldigt meningslöst, det finns verkligen inget positivt som händer efter de första 2-3 glasen. Bara trötthet som kommer och värre sviter dagen efter. Degade i soffan hela lördagen och åt chips till kvällsmat för att lindra lite jobbig rastlöshet.
Min hängighet från senaste veckorna har fortfarande inte gett med sig helt, gått upp och ner från dag till dag, börjar bli väldigt trött på det nu. Gymmet har därav inte varit toppen senaste veckan heller, tufft och motigt, det gör mig lite deppig. Förmodligen ihop med fler faktorer som midsommar, hängigheten och så håller jag ju fortfarande på med ett litet viktprojekt och håller igen lite med maten. Försöker inte tänka på det för mycket utan blicka mot nästa pass.
Som sagt, känns som lite för många bollar i luften nu för att riktigt må bra. Skulle behövt den där stranden på andra sidan jorden nu jag brukar fantisera om, får väl försöka göra det som psykologen sa, att hitta en symbolisk plats att kunna fly till. Jaja snart semester, hoppas man hinner återfå lite balans innan dess!

Vi kämpar vidare!

Pianisten
tis, 2020-08-04 - 14:10

...och allt är ok. Blev glad att läsa att du tänkt på mig.
Inte haft nån lust att skriva på ett tag, jag fortsätter köra mitt race på den lite "kontroversiella" banan och det fungerar fortfarande bra. Denna semestern har nog varit den bästa på många år. Inte för att den varit fantastiskt händelserik eller lycklig, men stabil och rofylld.
Jag har trots det satt mitt sug en del prov under semestern genom att inte begränsa mig i sällskap med andra, med begränsa menar jag inte dricka okontrollerat utan att om sällskapet har druckit har jag tillåtit mig det också men alltid med ett vaksamt öga som ifrågasätter om ett till glas verkligen tillför något. Mycket sällan någon berusning

Det är fortfarande så jäkla enkel att så länge jag anpassar livet omkring till att träningen alltid är nr 1 så kan jag svänga ganska brett och snabbt återfå balansen. Träningen spelar mitt högsta syfte nu och därför vinner den. Mitt mål att nå en bra fysik och den tid och svett jag redan lagt ner det senaste halvåret har ett väldigt högt värde nu och om efterdyningarna av ett rus skulle riskera att påverka den positiva känslan av ett träningspass vilket det väldigt enkelt gör så är valet lätt nu.

Jag vet att jag hade kunnat öka farten mot mitt mål några procent till genom att avstå dricka helt, men jag är inte ute efter farten, så länge jag rör mig framåt vill jag bara ha balans och må bra. Jag väljer att fortsätta med mina fredagsglas för att de tillför något utan att förstöra på denna nivån.
Jag väljer att dricka i sällskap med andra för att det, hur konstigt det än låter, hjälper mig att hålla mina sociala relationer. Där har jag fortfarande en av mina svåraste inre konflikter kvar. Jag tycker att det sociala är svårt, det tar mycket energi. Mitt innersta inre är väldigt osocialt men samtidigt betyder mina vänner otroligt mycket och jag är ärligt talat livrädd att mista dem, bli bortvald, inte längre inbjuden. Rädslan för ensamhet gör mig lätt nedstämd och jag känner ofta att jag måste orka ge mer i mina relationer. Jag antar att det inners inne har något med självkänsla att göra, en inre oro och osäkerhet. Högkänslighet.
Jag ser samma saker hos min son nu, funderar på hur jag skall hjälpa honom bli en starkare person än jag. Tänker att vi har ett slags extra filter som ständigt granskar våra intryck och omgivning, personerna omkring, ansiktsuttryck, tonfall. Allt tolkas och analyseras först. Det gör oss väldigt observanta och i rätt omgivning har vi många styrkor, men i det sociala långsamma och osäkra.

Kort och gott, jag tränar fortfarande på att vara jag, varje dag och nu när man börjat gjuta en ny grund att stå på så känns det lite spännande att utforska sig själv och rötterna till sina behov på nytt. Ibland är det jobbigt, väldigt jobbigt att trots vad som känts som flera starka insatser i rätt riktning fortfarande ändå inte helt kommit till ro med känslan att kompassen är 100 procent kalibrerad, men, men.

En dag i taget, som en klok människa skulle säga ;)

Pianisten
tis, 2020-09-01 - 13:10

Befinner mig i en lång seg energiätande svacka. Allt är tungt. Jobbet är tungt. Vardagsrutinerna fungerar inte. En stor mental vägg. Som i det där gränslandet man befinner sig i ibland när man känner att man håller på att bli sjuk, men det bryter inte ut på riktigt. Jag tycker jag är snäll mot mig själv. Känner efter med träningen, håller igen, förenklar, vilar.
Förra helgen fick jag ont i halsen, gick och tog ett convid-test och stannade hemma från jobbet i 3 dagar. Bara vilade. Testet var negativt och halsontet försvann ganska fort, jag kände mig återställd och gick tillbaka till jobbet. Gick och tränade ett mjukt pass. Hela helgen som var vilade jag i stort sett, förutom ett träningspass i söndags förmiddag. Blev fruktansvärt dålig efter passet, illamående, utmattad.
En liten panik växer inom mig för att jag inte kan sätta fingret på vad problemet är. Jag känner mig både kroppsligt och mentalt trött men kan ändå prestera när jag tränar, känner ingen svacka i styrkan.
Min erfarenhet av mig själv säger mig att jag ska fortsätta kriga och inte lägga mig med täcket över huvudet men nu har kriget pågått i flera veckor och energin börjar sina ordentligt.

Andrahalvlek
tis, 2020-09-01 - 13:26

Skrivande funkar som självterapi för mig. När jag skriver tvingas jag sätta ord på vad jag tänker och känner.

Ibland börjar orden nästan resonera med sig själva. Och ibland får jag en aha-upplevelse - just det, det är ju det som skaver!

Kram ?

Pianisten
tis, 2020-09-01 - 18:25

Ja det är nog just den funktionen skrivandet har för mig och många anda. Både som en hjälp till att sätta ord och finger på punkter och känslor. Och som en tryckventil för att orka med det.

Kram

Mrx
ons, 2020-09-02 - 07:44

Pianisten, vi båda har ju kämpat här inne under flera år. Skrivandet är precis som du skriver en tryckventil för att orka med. Jag får även ny energi av att läsa. Det är helt underbart att läsa vad andra skriver och inse att vi människor ofta tänker i samma banor. Tyvärr har vi dock ofta svårt att uttrycka våra tankar och funderingar IRL. För mig känns det bättre att skriva och läsa helt anonymt här på forumet. En dag i taget ?

Pianisten
ons, 2020-09-02 - 15:18

Mmm känner väl igen mig där också, att uttrycka sig IRL, då ett svar behöver komma ganska direkt, utan tid till reflektion eller korrigering.
Brukar tänka på en kul liknelse om detta från nån bok jag inte minns namnet på. Att skillnaden i hur utåtaggerande kontra eftertänksamma personers tankar och hjärnor arbetar är som två olika chaufförer med olika resvägar.
En utåtaggerande person kör fort på en förutbestämd resväg. Eventuella hinder vejas och prejas i farten men fortsätter mot målet på samma väg i full fart.
En eftertänksam person kör sakta med flera möjliga resvägar, bara den bästa duger. Vid hinder backar man, provar en ny väg, backar och provar, backar, provar... Tillslut hittar man den vägen som är bäst men kommer fram sist.
Slutsats: Båda personerna är lika viktiga för evolutionen, en utvecklar och en verkställer. Gravt förenklat ?

Pianisten
fre, 2020-09-04 - 10:34

Äntligen har svackan lossnat lite igen. Världen ljusnar, ögonlocken lättar och framtiden lockar. Det är så starkt hur livet styrs i de här perioderna och man är mer eller mindre maktlös. Ja eller maktlös är inte sanningen, men det är krafter man måste "dansa rätt vals med"
Finns ett par avgörande förändringar i mitt förhållningssätt till dessa perioder som gör att de inte styr och vänder uppochner på mitt liv alls på samma sätt längre och kastar mig ner i avgrunden, jag har en rejält höjd lägsta nivå. 1 - jag gör min träning, no matter what. 2 - jag dövar inte med alkohol.
Träningen gör att man får små skutt upp mot ytan hela tiden och när tiden är inne så orkar man hålla sig uppe igen. Att inte dricka alkohol på dessa känslor gör att man inte puttar ner sig själv längre mot botten hela tiden vilket gör att sträckan upp till ytan blir längre och längre. Kort sagt, en rutin som lyfter och en borttagen rutin som sänkt = mycket mer balans.
Men, dom kommer fortfarande, de här perioderna när man börjar sjunka av okänd anledning. Säkert beror det på enklare och mindre saker än man vill acceptera, små motgångar, dålig sömn eller en energislukande fest med A i fel kontext.
Ett annat förhållningssätt jag har till dessa perioder nu är att stå för dem. Jag låter dem "ta plats" istället för att försöka döva och distrahera och lossas som att allt är som vanligt. Små saker som att förklara för familjen att det blir ingen riktig middag ikväll (jag lagar maten till 90%), jag orkar inte, det får bli smörgås, yoghurt, mussli, eller vad man känner för, å det går jättebra! Sen att släppa på ordningen, som egentligen får mig superstressad.. men det är bara att ge upp, vila. Det tar inte flera dagar att plocka iordning igen när man är tillbaka på banan, det löser sig! Lite godis i soffan, sen gå och lägga sig i tid. Vara snäll mot sig själv, sluta kriga mot livet, ha små rutiner som håller uppe lägstanivån och dansa med djävulen tills han snurrar av banan... Sen kommer ljuset igen, tillslut.

Andrahalvlek
fre, 2020-09-04 - 12:24

Både att låta svackorna vara som de är, och släppa på perfektionen lite då, att fortsätta med träningen what so ever, och ge fan i att hälla alkohol på brasan.

Full pott i min bok! Svinbra jobbat med dig själv. Skönt att du mår bra igen ❤️

Kram ?

Pianisten
fre, 2020-09-04 - 22:20

Tack Andrahalvlek ❤ Ja det är skönt när det vänder och man känner att man klarat hålla den där lägsta nivån igen. Men jag fick erkänna en sak för mig själv ikväll, när jag var på väg att ta mitt första fredagsglas som jag brukar. Det var lite laddat idag och jag vacklade, hade tänkt tidigare idag att jag skulle låta bli med tanke på den nyss vända svackan men var ändå på väg att nonchalera min tidigare tanke när kvällen kom och jag tog fram en burk ur kylen. Burken blev ännu mer laddad framför mig och var plötsligt långt ifrån en ickefråga. Jag synade tack o lov tankarna och vägrade dricka den med en sån laddning. Ställde tillbaka burken och tog ett glas Cola med is, det var också jättegott! Kändes väldigt bra i själen. Godnatt vänner ❤

Pianisten
mån, 2020-09-07 - 16:30

Sen den lilla tankesnurren i fredags swishade helgen bara förbi. Det är fascinerande hur vanorna styr ens tankemönster, märktes så tydligt i fredags när förnuftet tillfälligt skulle bryta in och överstyra en ny liten vana. En otroligt viktig del att ta med sig i början av en nykter resa, att det där suget som tycks dyka upp från ingenstans ofta är sammankopplat med vanor från platser, sammanhang o tidpunkter och då finns dessa lite överallt varje dag. Till en början är det säkert framgångsrikt att undvika såna där kända platser, men i längden är jag övertygad om att nyckeln inte är att undvika utan att "skriva över" med nya vanor. Att bli kvitt alkoholproblem är en resa över tid och inget som händer av ett ögonblicksbeslut, men det är inte tiden i sig som löser problemet utan hur vi jobbar med tiden, jobbar med vanorna, jobbar med vår vardag och börjar fylla den med meningsfulla nyktra aktiviteter. Att tro att tiden i säg är lösningen är just det vi kallar för "nykter på vita knogar". Just den lösningen bar mig rakt in i kraschen. På gott och ont.

När det handlar om alkohol så handlar det om att träna på att bryta och byta impulser men när det kommer till lediga dagar så tränar jag istället på att faktiskt AGERA på impulser.. Annars riskerar jag att fastna sittande i grubbel, åter igen, den eftertänksammas vägval bli för många, och målet är suddigt eller obefintligt. Som att ge sig ut och köra utan ett resmål. I lördags som är en träningsfri dag var det nära att fastna i morgonens vägval, inget kändes som vanligt särskilt lockande eller inspirerande. Jag fick en kort impuls att häcken borde klippas och tvingade mig att agera på den istället för att grubbla vidare. Dagen gick till att klippa denna ca 40m långa och 2 m höga häck. Skönt att få det gjort och jag mådde ganska bra efteråt. Win-win.

Andrahalvlek
mån, 2020-09-07 - 17:01

Jag tänker likadant. Samlar nyktra erfarenheter som smultron på ett grässtrå. Laddar om alla situationer och gamla vanor med nyktert sinne.

Kram ?

Vjlo
mån, 2020-09-07 - 18:45

Ja genom att göra och uppleva livet, notera alla riktigt bra dagar, krama om dem och behåll dem i hjärtat, samt även komma ihåg de där andra, som var lite tråkiga, som även om de var tråkiga var så mycket bättre än dagen-efter-dagarna man hade flera gånger i veckan. DÅ genom att göra det så tror jag det blir lättare att inte hamna i flaskans grepp igen.

Pianisten
fre, 2020-09-18 - 16:30

Arbetsveckan lider mot sitt slut och den senaste veckan har haft så många positiva inslag.
Jag har trappat upp min träning en nivå för att nå nya mål. Det gick inte att få in mer övningar i det schemat jag haft så det var tvunget att lägga till ett par pass i veckan. Det känns hittills jättebra för nu får jag ut mer träningstid, mer övningar men kortare per gång så man har mer energi genom hela passet!

Förra fredagen inledde jag helgen med att uppnå TVÅ av tre årsmål på träningen! En av dem var en övning som spökat med mig under flera års tid, ett mål som känts ouppnåeligt. Spökat så mycket att jag nästan fått ångest av bara tanken att göra övningen. Har kört andra övningar som tränat samma muskelgrupp för att komma runt problemet och i fredags kände jag att nu är det dags attackera DEN övningen igen och satte målet! Av lyckoruset gick jag vidare till nästa övning och satte det med! Lyckan var total och ett sånt jävla kvitto på den förändring jag gått igenom detta året. Trodde ALDRIG jag skulle uppnå några såna här mål.

För ett par veckor sedan låg jag i en längre svacka och jag valde därför att låta bli mina fredagsglas vilket kändes väldigt bra. Förra fredagen efter jag uppnådde mina två mål så åkte jag hem med en stark känsla att fira och tänkte unnat mig några glas. Jag tog en öl innan maten men sen kommer en stark olust känsla över mig att det var så meningslöst och egentligen bara sabbar återhämtningen av mitt härliga träningspass så det blev inget mer. Träningen vinner gång på gång!

Väldigt mycket att göra på jobbet denna veckan men har haft ett fantastisk flow. Hvudet har jobbat som en logisk dator. Märkligt att vissa dagar har man som mentala väggar och får inte gjort någonting och stressen bara snurrar runt. Andra veckor är man som en maskin..

Nä, nu är det dags att logga ut för denna veckan och bege mig till gymmet. Vad kvällen ger återstår att se!

Trevlig helg mina vänner!

Andrahalvlek
fre, 2020-09-18 - 17:14

Ett härligt positivt inlägg från dig, vilket gör mig jätteglad ?

Stort grattis till uppnådda träningsmål, men allra mest till insikten att fredagsglasen bara skulle sabba din träning ??

Kram ?

Pianisten
ons, 2020-09-23 - 13:29

Då är det snart halvtid och sidbyte av denna arbetsvecka också. Det tuffar på... Igår lade jag märke till lite tvivel i min träningsmotivation. Jag vaknade upp med en liten olust som inte känts på länge, tankar om varför all denna träning och vad är syftet med det. Jag vet ju det, den är marken under mina fötter! Tack o lov så vände det under dagen och när gymtiden började närma sig hade det vänt till ett sug igen. Passet blev dessutom väldigt bra, härlig känsla, bra energi och fräsch i kroppen. Tack!

Även min fru har kommit igång ordentligt med träning igen på sitt håll och vi kör båda två 4-5 dagar i veckan nu. Med detta börjar ett dåligt samvete krypa på mer och mer att barnen och vår familj inte får så mycket tid. Barnen har ju kompisar och egna intressen, inga problem med den biten, men vi ägnar inte så mycket tid tillsammans. Om sanningen skall fram har vi nog aldrig haft så mycket kvallitetstid tillsammans förr heller. Skillnaden är att nu tränar vi istället för att ligga i soffan med våra telefoner eller TV, men vi var ändå hemma omkring barnen mer innan. Det betyder ju dock inte att de enda två alternativen är att ha det som innan eller som det är nu utan att det kanske är en sak som man kan fundera vidare på..

Jag kom därför med förslaget att vi skulle ha en riktig familjedag i lördags och att barnen skulle få välja aktiviteter för dagen. De blev superglada av idén och väldigt "taggade", jag blev glad bara av att se deras förväntan.
Men av någon anledning vaknar jag upp på lördagen med ett jättedåligt humör som överskuggade hela dagen. Vet inte om det var för att det var så stökigt hemma, jag kunde inte släppa det. Min fru höll med om det och det blev att vi la hela förmiddagen fram till lunch med att plocka iordning, lägga in tvätt, m.m diverse måsten som låg efter innan vi kom igång med det vi lovat barnen.
Det blev något bättre under eftermiddagen, men mitt humör bröt igenom då och då och försurade. Vi pusslade och spelade spel, åkte på en liten utflykt med picknick, sedan vidare till en lekplats innan vi till sist svängde förbi stan och köpte med oss pizza hem för att avsluta kvällen med TV-häng.
Jag försökte så gott jag kunde att försöka sätt fingret på vad som låg bakom mitt humör men jag kunde inte riktigt finna roten. Jag ville så gärna ge mina barn en dag bara för dem men det gick ändå inte hela vägen. Gör mig ledsen och frustrerad att mitt inre och mina känslor kan styra så mycket och förstöra en dag som kunde blivit så bra och läkt det dåliga samvetet något, nu blev det nästa tvärtom.

Jaja, huvudet upp som sagt. I eftermiddag är det dags för 2:a tillfället med en arbetsterapi-grupp jag börjat i genom vårdcentralen. Blev "antagen" till gruppen genom min psykolog och vi ska träffas i 10 veckor. Har varit tveksam till mitt deltagande eftersom jobbet fungerar i princip problemfritt, men efter att ha träffat en av terapeuterna på en liten för-intervju så tyckte de att jag med min historia skulle vara väldigt lämpad för deras program, så jag bestämde mig för att ge det en chans. Det kallas arbetsterapi men programmet handlar om att hitta balans av aktiviteter i vardagen och stresshantering så det känns hittills intressant och säkert saker som kan träffa mig bra. Kändes inte som att det fanns mycket att förlora på att ge det en chans, det drabbar ca 1,5 arbetstimme i veckan men min fantastiska chef uppmuntrade mig också att gå så det kan nog bli en fin stund i några veckor att bli inspirerad till nya förändringar i rätt riktning!

Andrahalvlek
ons, 2020-09-23 - 17:41

Det måste du berätta mer om efterhand. Balans mellan jobb och aktiviteter, plus och minus, är ju en svinsvår nöt att knäcka. För alla.

Synd att det blev så dämpat för dig under lördagsfamiljeaktiviteten. Kanske var du bara trött? Men barnens reaktion tyder ju på att det var önskvärt, och värt fler chanser.

Jag försöker tänka ”vila först, jobba sen”. På lördagar gör jag vad jag vill. På söndagar gör jag nytta. Det får se ut som ett bombnedslag här hemma på lördagar, jag har lärt mig att titta bort. Jag gör hellre ett rejält ryck när jag är utvilad. Och jag håller efter hyfsat under veckan.

Det är bra att involvera hela familjen i hushållsarbetet, det går snabbare och barnen lär sig inför framtiden i egna hushåll.

Kram ?

Pianisten
tors, 2020-09-24 - 11:18

Ja det kan mycket väl ha varit just vila kroppen egentligen behövde i lördags, att jag helt enkelt inte räckte till för det jag hade lovat i ett starkare ögonblick. Sen vet jag också att om jag inte planerar helger så händer ofta väldigt lite och t.o.m lite ångest brukar dyka upp, så svårt att veta hur jag skulle kunna gjort annorlunda. Jag fixar ju inte oreda hemma heller, det skapar sån stress i mig, ännu ett problem jag inte kommit runt.

Så länge det bara är jag själv att rätta mig efter så fungerar saker väldigt bra, men i relationer till andra, som min familj eller vänner finns alltid en känsla av att inte räcka till. Att aldrig få nog med avskildhet. Aldrig vara helt återhämtad.
Min flykt-fantasi att resa iväg själv eller bo och leva själv finns alltid nära och lugnar. Men jag har ju satt barn till världen som jag älskar, hur skall jag räcka till. Jag klarar inte ensa av att ge dem EN dag utan att mitt humör tränger igenom och visar så starkt att jag helt enkelt inte räcker till. Vad äter min energi?

Varje dag tränar jag fortfarande på att var jag. Slappna av. Inte ta mer plats än jag behöver. Hitta energitjuvar.
Känner t.o.m just i detta nu att en viss ångestklump trycker i bröstet, lite lätt andnöd. Jag räcker inte till.