av Pianisten

Pianisten
ons, 2021-01-27 - 16:41

Januari har varit tumult. Jag har tvingats ur mina rutiner och prövats med nya utmaningar. Till en början har jag känt mig arg och orättvist behandlad av livet. Egentligen ganska tramsigt att känna så för det är i grunden bara en väldigt seg förkylning som inte gett sig på 4 veckor men det hindrar ändå mig att göra det jag vill och brukar. Har försökt och försökt om igen att komma tillbaka i hjulspåren och fortsätta rutin och träning där den var innan jul men har fått inse varje gång att min kropp inte är återställd och att gå runt och hosta på gymmet är dessutom högst olämpligt.

Det senaste har jag ändå inte kunnat låta bli att tänka att detta kanske var en ny prövning som var meningen. Jag har varit beroende av min träning under ett års tid, den har burit upp det mesta. Stunden var kanske kommen när det var dags att detta prövades och jag fick känna hur jag klarar mig utan att kunna följa mina rutiner till punkt och pricka.
Det har varit tufft, jag har varit frustrerad, rastlös och förvirrad under flera veckor som en person som plötsligt tappat både karta och kompass, men saker har börjat hända, det verkar sakta men säkert stabilisera sig.
Stressen som funnits med mig hela tiden, för att missa ett träningspass, att prestera sämre än vanligt, att inte följa schemat till punkt och pricka, har sakta börjat lägga sig.
Rädslan för att tappa allt och paralyserad falla ner i soffan igen med ett glas och självömkan är roten i stressen, det vet jag. Men jag både känner och förstår nu att mitt nya liv är ingen nyfunnen plötslig ide längre, ett tillfälligt projekt som blivit till en mani där allt annat är släppt åt sidan och tillslut kommer krascha. Efter ett år sitter träningen och nya rutiner djupare rotad i vardagen, inflätad med andra sysslor, helt enkelt en ny livsstil. De rutiner jag har idag är inte längre ett undantag som tillfälligt brutit det vanliga mönstret av att sitta hemma i soffan och deppa. Inaktiviteten som jag tvingats till nu genom sjukdom är nu det tillfälliga och så snart hindret är borta så kommer det vanliga rutinerna tillbaka. Kroppen dras tillbaka till sina trygga hjulspår.

Imorgon är mitt sista samtal hos min psykolog på vårdcentralen. Mycket har hänt på den biten också som jag inte pratat om. I november blev min utredning på Vuxenpsykiatriska mottagningen klar och jag har påbörjat en ny medicinering för Bipolär sjukdom typ 2...... Än så länge bara i början av en lång upptrappningsfas som håller på i 2 månader men det är med skräckblandad förtjusning som jag funderar på hur det kommer påverka mitt mående. Jag är alltså inte "släppt i det fria" utan bara i händerna på en ny mottagning men det känns ändå lite som att den senaste tidens utmaning har varit den sista tentan för att nu lämna en instans och gå vidare.

Andrahalvlek
ons, 2021-01-27 - 18:20

Så brukar man säga. I ditt fall blir det snarare ”I nöden prövas övertygelsen”. Och den stod pall, grattis till det!

Skönt att du har fått en diagnos, och vissa diagnoser kräver verkligen medicin. Kan inte jättemycket om diagnosen bipolär, men så mycket vet jag att du nu kommer att bli mycket lugnare generellt.

Du kan få två boktips av mig, av två personer som har samma diagnos: ”Så som jag minns det” av Mikael Persbrandt och ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” av Ann Heberlein.

Den sistnämnda kan du vänta med tills du känner dig riktigt stabil. Boken är mer eller mindre skriven under ett skov som övergår från mani till svår depression och kollaps.

Kram ?

Pianisten
fre, 2021-01-29 - 16:31

Har läst Persbrandts bok för några år sedan, men den andra har jag inte hört talas om. Kanske som du säger, en bok att spara tills man känner sig extra stabil och trygg i sig själv...
Det var inte självklart att jag fick diagnosen. Det första utlåtandet jag fick var att mina beteenden inte verkade tillräckligt karakteristiska men sedan ville de ändå att en läkare skulle titta vidare på det och hon gjorde en annan bedömning. Jag tänker att jag inte har så mycket att förlora. Jag har visserligen byggt upp ett visst skydd genom min nya livsstil och min träning men upplever väl fortfarande stora delar av livet som en "kamp mot mig själv" och jag känner att finns det en liten chans att denna medicineringen träffar delar av mig som skapar de känslorna så har jag ju mycket att vinna.

Med över ett år på en ny bana så är jag trots allt fortfarande ganska otrygg i hur stabil min nya livsstil är. I början var jag extremt rädd för att råka bryta mitt nya schema som jag nötte men nu fick jag ett litet prov och ihärdigheten visade sig äntligen ha skapat något djupare. Jag tänkte ofta att den rädslan bara var destruktiv och hindrade mig från att må bättre fortare. Men det ligger nog trots allt en hel del rimlighet i att ha den pressen. I början av nya rutiner så måste dem nötas, helst utan avbrott och undantag, de sitter inte i bakhuvudet och små hinder gör så otroligt lätt att man glider tillbaka till det gamla utan att man knappt hann förstå vad som hände och vägen tillbaka till det nya försvinner fort inom ett lätt räckhåll.

Detta har så stor betydelse när man vill dra ner på alkohol. Nya rutiner måste nötas och man känner sig länge just frustrerad, rastlös och förvirrad. Nya vanor skall ta över de gamla och man ska skapa sig nya förhållanden till alla stunder som man brukat "spola förbi" med ett rus. Vad gör jag istället? Vad blir mina nya vanor..
I mitt fall visade det ju sig att en enda ny stark rutin, kortet jag satsade allt på, träningen har räckt väldigt långt. Jag tror verkligen att just träning är något som kan hjälpa väldigt många, att det har ett väldigt brett "effektområde". Det fyller din tid, det höjer dina må-bra-hormoner, det stärker din kropp och till och med efter senaste rön läker och återuppbygger din hjärna, t.ex ditt minne. Men jag förstår också att alla är olika och träning kommer inte att fungera för alla. Så min slutsats är att det till störst del handlar om att hitta >något< som kan bli din nya övertygelse och sedan fylla upp det tomrum som uppstår efter alkoholen.

Andrahalvlek
sön, 2021-01-31 - 22:33

Det är så himla rätt att man måste nöta nya vanor länge, tills de sitter i ryggmärgen. Det påstås att det tar tre veckor att etablera en ny vana, men jag tror att det tar mycket längre tid. Tänk bilkörning. I början tänker man på allt man gör aktivt, blir helt slut i skallen på kort tid. Med mer erfarenhet kör man mycket mer avspänt, mer automatiskt. Bilkörning har då tankats ner på ett annat ställe i hjärnan, behöver inte slåss om utrymmet i frontalloben.

Faktum är att vid utmattning, då frontallloben drabbas hårt, så går det att köra bil utan problem. Jag vet, för jag har gjort det. Riskerna finns i att du är trött pga dålig sömn, men själva bilkörningen sitter som en smäck.

Med alkohol är det ju så att vi måste genomleva alla högtider och alla situationer där det brukar finnas alkohol några gånger, innan det känns helt bekvämt. En sak har jag tagit till mig som tips. Inför en prövning ska man förbereda sig mentalt, tänka igenom hela kvällen. ”Vi kommer dit, får en välkomstdrink och jag frågar om den är alkoholfri” osv. Man ska tänka sig kvällen som man vill att det ska bli.

Felet många gör är att tänka ”jag ska inte dricka öl, och absolut inte ta en whisky även om jag blir bjuden”. Hjärnan är nämligen kass på att förstå negationer.

Kan tipsa om ”Din hjärna” med Anders Hansen på svtplay. Det finns 2 säsonger. Superintressant!

Kram ?

Pianisten
ons, 2021-02-03 - 09:25

Har hört den där också så många gånger, en ny vana på 3 veckor eller 21 dagar.. samma sak olika ord. Snacka om att inge falska förhoppningar. Det är möjligt att det går när vi pratar om EN liten, enkel, relativt oansträngande vana som går att göra varje dag på samma tid. T.ex att bädda sängen. Det är för övrigt något som jag lagt till med senaste året bara som är ganska mäktig i sig. Ett signal att morgonen är över, dagen har startat och en liten första bock i protokollet som ger ringar på vattnet. Generellt tips.
När vi pratar om långvarigt alkoholmissbruk så är det förmodligen dock ganska menlöst att lägga mödan på att börja bädda sängen. I det fallet har väldigt många viktigare vanor fått stå åt sidan under lång tid och att luras tro att allt kan förändras på 3 veckor då är en ren biljett till misslyckande. Det kanske handlar om minst 10 nya vanor i det fallet som måste komma till för att få bra ordning på livet och då får man nog ta de där 3 veckorna minst x10 också för att det ska finnas nån rimlighet.. Vissa vanor kan dessutom inte utföras varje dag utan bara när tillfället ges, som t.ex din beskrivning av hur man skall bete sig på högtider, fester och kalas när man inte skall dricka. Då får man ju räkna med en betydligt längre inlärningstid. Mycket bra tips att gå igenom i förväg och fokusera på det man SKA göra och inte negationer.

På tal om just det där med negationer så har jag en ny förebild som vad jag vet än så länge bara publicerar via Youtube. Han heter Navid Modiri och har en serie videopoddar som heter "Hur kan vi..?" Det är en filosofisk podd som bjuder in gäster, ofta välkända, extremt intelligenta personer och de pratar om våra svåra samhällsfrågor. Här om dagen lyssnade jag till avsnittet, "Hur kan vi prata om psykisk ohälsa" Det var ett litet axplock från olika gäster med små delar från tidigare program. Som exempel hade de en gäst som var forskare på det relativt nya heta området "skärmtid". Han tog upp just det, att vad man vet idag så är det inte själva skärmen som är farlig utan vad det hindrar oss från att göra istället. Tid den själ från sånt som vi behöver för att må bra.
Och just det där att sätta upp olika förbud och restriktioner för sig själv men framför allt sina barn är så otroligt ineffektivt. Som exempel tog han sig själv och vad han infört i sitt hem. Istället för att säga till sig själv; "när jag kommer hem från jobbet FÅR JAG INTE använda min telefon" så funderad han på vad telefonen i det fallet hindrade honom från att göra och det var bl.a att ägna tid åt sin familj. Därför omformulerade han förbudet till en uppmaning, att när jag kommer hem från jobbet ska jag stänga av min telefon och ägna den första tiden åt att intressera mig och prata med min familj. Väldigt inspirerande!
En annan person berättar om sin starka rädsla för att ringa vissa s.k "kalla samtal" i jobbet. En person som gillade logik och matematik som jag kunde känna igen mig i mycket. Han skapade då ett excel-ark(!) i datorn för att grena ut hans farhågor inför de här samtalen och ett slags frågeformulär där han efter varje samtal fyllde i om någon av hans farhågor faktiskt inträffat. Efter en tids ihärdighet visade hans egen statistik att hans farhågor faktiskt inträffade ibland, men det var bara 1 gång av 20! Med den vetskapen kunde han acceptera att risken ju faktiskt var så låg att han kunde leva med det. Han använde alltså hans intelligens och styrkor på ett helt annat område för att övervinna en svaghet. Fascinerande!

Pianisten
tis, 2021-02-09 - 15:14

En klump i magen idag igen. Min relation som aldrig planar ut helt och hållet till något riktigt stabilt och tryggt. När jag tänker den meningen känner jag en plågande förnekelse till den kvinna som jag har två barn med och gifte mig med så sent som förra året.
Å andra sidan har jag många gånger tänkt på livet som en båt som flyter fram i en flod. Floden är de stora valen man gör, riktningen man tar. Båten är de materiella tingen man bygger uppe på. Bostad, ägodelar, pengar. Man väljer en flod man tror på och så länge man är i den floden så flödar den framåt och man bygger vidare på den båten man åker i och satsar det man kan. Jag menar, oavsett vilken flod man färdas på så vill man ha en trygg och tät båt..
Tankar uppkommer längs vägen om att floden möjligtvis inte är den rätta, så känner vi väl alla då och då i olika etapper under sin färd men floden slutar inte flöda utan man färdas vidare och fortsätter utveckla sin båt, tills man en dag blir tillräckligt övertygad att man inte är på rätt väg och väljer att kasta sig efter fast mark och kliva ur. Först då kan man stanna upp, se sig omkring. Som med mycket andra saker verkar det som att man inte riktigt kan se helheten av det man är mitt i innan man klivit ur och kan titta från en annan vinkel.
Lite kan man ta med sig på en ny färd, i sin ryggsäck men väldigt mycket som man byggt upp på i sin gamla båt måste man offra.

Vad jag försöker beskriva med min lilla metaforiska historia är att trots grunderna i livet knakar så är det väl naturligt att man fortsätter åka med till en viss gräns och försöker bygga vidare uppe på för att kompensera de djupare bristerna. Om igen tvingas man också inse att det aldrig håller.
Vi kan inte mötas på det intima planet hur mycket vi båda än vill, det planet som är ett av mina grundläggande behov för en relation. Där en part tvingas febrilt tränga undan behovet som att med all kraft stå och hålla emot en dörr där någon står och frustar och pressar på andra sidan. Den andra parten som inte har behovet famlar i mörker och gör stötvis konstlade försök att hålla ihop det och möta något som inte finns hos sig själv.

Vi har så mycket vi gör som också är bra. Det där uttrycket vi myntade för många år sedan när vi gick hos familjeterapeut som hon tyckte vi skulle bygga vidare på. "Allt vi gör blir så bra"
Här är problemet, det vi gör, det vi bygger uppe på, blir bra. Vår båt är stabil och väldigt tät. Under alla år som gått har hoppet hållit mig kvar. Bara barnen blir större... bara allt blir lite lugnare... bara vi får lite mer tid... om jag bara pressar tillbaka mina behov lite till, kräver lite mindre, så kan det vända, men det gör det inte. Det är en del av dig som stängs av, blockeras, för att som en blomma vissna och göra dig bitter, men den försvinner aldrig. Ibland händer nått som skapar en liten gnista som blir till en ny glöd av hopp men glöden slocknar fort och vardagen av avvisanden fortsätter.
Jag tror verkligen på idén om att din partner skall vara din bästa vän men för mig kan inte relationen bygga på vänskap, den måste stå på kärlek och till viss del passion och romantik.
Om jag ser en film där en man och en kvinna smälter samman i varandras famnar i en passionerad kyss så värker det inom mig av saknad. Inte för att jag tror att en relation är en livslång passion men för jag vet att om jag vill uppleva bara en liten del av det så måste jag hoppa, offra allt och kasta mig efter ny mark.

Det händer så mycket i mitt liv nu. Allting blir klarare och klarare. Till alla er som just nu är i en gröt av alkohol, ångest, depression och förvirring mellan allt. Det går inte att se klart när man dricker. Tänk er att befinna sig i en skog där man letar efter nån form av lycka, fågelsång och spegelblanka sjöar. Alkoholen är som en storm och dimma på samma gång. Allt du upplever är en diffust brus blandat med trädens sus och dimman. När alkoholen försvinner ser du vart du går och vad du måste göra för att komma vidare.

Jag skymtar, spanar och inspekterar den vägen som jag tror att jag kanske måste ta en dag men det är inget hopp man gör i en handvändning. Jag är såklart rädd, det som ryms i ryggsäcken är så lite.

Andrahalvlek
tis, 2021-02-09 - 15:22

Så otroligt vackert du formulerar något som är så otroligt sorgligt. Så allt igenom vemodigt. Men du har helt rätt, man måste vara sann mot sig själv.

Jag bröt själv upp efter 24 års relation för att jag inte kunde tänka mig att leva resten av mitt liv utan att få uppleva kärlek och passion igen. Mina barns pappa hade blivit som en bror för mig. En bror som jag bråkade massor med. När vi separerade hittade vi en ny typ av relation, som syskon, som fortfarande består.

Och du har helt rätt i att man måste få distans till sig själv och sitt liv innan man kan se vad som skaver, och sen tar det tid innan man kan sätta ord på det, och sen tar det ytterligare tid att ta itu med det. Cirka fem år gick vi på varsitt håll och grubblade. Till slut började vi prata om det på allvar en kväll - och 1,5 månad senare flyttade jag. Då gick det undan, efter fems års processande på varsitt håll.

Så fort man tänker tanken fullt ut är det bara en tidsfråga. Tror jag. Sorgligt som sjutton, men oundvikligt.

Kram ?

Se klart
ons, 2021-02-10 - 21:48

Efter ett år här så har jag nog inte vad jag minns skrivit i din tråd. Hur det har kunnat undvikas har jag inget svar på men ville bara säga att det är väldigt betydelsefullt att få ta del av dina tankar, och ditt liv.
Det berör mig på många sätt, igenkänningen är stor kring vad som för mig snarare varit perioder av nedstämdhet och stort behov av rutiner, träning i perioder, men även alldeles överdrivet för att kanske säga sjukligt drickande.
Jag blev väldigt berörd av det du just skrev kring relation, passion. Tänker att det är allt, jag vet att det inte alls är allt men. Jo. Ändå. Att det finns det lilla trolleri i livet, vardagen. Att glänta på dörren till, ja inte galenskap men ändå en känsla av och tröst- att allt inte är rationellt. Allt är inte ett plus ett utan femtitretusenmiljarder. Krumsprång och plötsliga virvlar i floden. Det slutar vi aldrig längta efter, behöva, tänker jag.
Vill bara säga en sak till och det är att det även i en liten ryggsäck ryms mycket mer än vad man först tror.
Tack för att du delar med dig. Mycket fint att läsa och fundera kring. ???

Pianisten
tors, 2021-02-11 - 16:35

Tack Se klart, det var fint skrivet. Och tack Andra halvlek för det du delar med dig av din historia.
Vissa av oss är uppenbarligen såna som du beskriver, Se klart. Behöver lite trolleri, galenskap och virvlar för att i nästa stund bli extremt rationella. Min egen far har alltid sagt till mig att jag tänker för mycket. Han har varit på samma arbetsplats i 25 år, aldrig klagat, aldrig varit rastlös i själen, men jag fick andra gener.

Jag har väl tyvärr för mycket rädslor på rimliga grunder för att det inte kan bli så bra som i ditt fall, Andrahalvlek. Att fortsätta den relationen man har, som bästa vänner, men inte under samma tak. Har alltid sagt att min egen mamma och pappas separation inte påverkade mig mycket, jag var ganska gammal, i tonåren, den äldsta av 4 bröder som ibland bara flydde, ibland kom hem och slog näven i bordet för att syskonen fick så mycket skit, pga att vår mamma inte kunde hantera situationen. I vuxen ålder, under alla mina psykologsamtal har jag insett hur mycket spår det sitter inom mig ändå för det var en riktigt grisig skilsmässa. Mammas svartsjuka hade inga gränser. Det tog nog 10 år innan de började kunna prata normalt med varandra som vuxna människor, kanske i samband med att deras första barnbarn kom.

Min egen fru är lite som min pappa faktiskt. Hon känner inte så mycket inåt, hon brukar alltid säga att "jag är som jag är" och det har jag stor respekt för. Hon är på det viset en viss trygg punkt där för mig som ifrågasätter det mesta både hos mig själv och i min omgivning. Samtidigt är det väldigt jobbigt när jag är en person som vill utvecklas och kan komma till många insikter när det gäller saker jag kanske måste förändra eller förbättra. Det går inte att mötas i några resonemang på mitten av planen när en alltid står med armarna i kors på sin mållinje.

Det jobbiga med att ta steget, starta den diskussionen jag måste göra är att vi inte bråkar mycket. Jag har kommit till det farliga stadiet när jag blivit tyst och drar mig tillbaka. Känner att diskussioner och att ta upp meningsskiljaktigheter ändå inte tjänar någonting till, det uppgivna tillståndet. När min fru blir ledsen så går hon in i en försvarsmekanism där hon vänder om till ilska, total kyla och likgiltighet. Därför slutar många av våra alvarligare diskussioner på det viset. Om jag en dag tar det där hoppet är jag väldigt rädd för att hon går in i det stadiet och kommer att vara där under lång tid och jag själv vet ju precis vad det kan leda till för mina barn.

Andrahalvlek
tors, 2021-02-11 - 19:50

Jag tystnade också. Jag är inte en tyst person egentligen, inte ett dugg tyst. Men jag orkade inte tjafsa mer, jag höll tyst för husfridens skull. Jag begick våld på min egen personlighet och blev deprimerad gång på gång. Mycket pga jobbet, mycket pga alkoholen, men mycket för att jag gick begick våld på mig själv också.

Jag var inte beredd att ta steget. Jag trodde att mina barns pappa skulle reagera som en sårad lejonhane och göra vårt liv till ett helvete. Jag stannade kvar för barnens skull. Jag stod inte ut med tanken på att vara mamma på halvtid.

En kväll i oktober 2013 sa mina barns pappa: ”Vi ska nog komma till skott och separera”. Det kom från ingenstans. Jag tog mitt beslut på en millisekund. ”Nu tar jag bollen och springer” minns jag att jag tänkte. Så jag svarade jakande och sen var vi igång och planerade alltihop. Den 1 december flyttade jag. Han frågade om jag ville behålla huset, men jag ville börja om. Jag ville ta med mig yttepyttelite i min ”ryggsäck”. Jag struntar i prylar.

Så dina farhågor behöver inte alls besannas. Det var mest det jag ville säga.

I separationen blev han så klok och sansad. Så jag minns också att jag tänkte ”Var har du varit de sista 15 åren?” Plötsligt mindes jag varför jag hade valt honom. Den sura bittra gubben jag hade levt med de sista åren hade plötsligt klivit tillbaka och fram klev den man jag blev kär i. Jag förstår varför vissa väljer att prova igen i det läget, för jag tror att den reaktionen är vanlig. Just då fick jag låta mitt intellekt hålla mig på banan ?

Jag tog mitt beslut på en millisekund, men hade barnens bästa i fokus ändå. Äldsta dottern hade precis börjat gymnasiet. Hon var orolig inför skolstarten, men hade landat väldigt väl. Yngsta dottern gick i åttan och skulle ha det lugnt och tryggt ett tag till på högstadiet. Den yngsta är konkret och autistisk, hon köpte konceptet direkt med hjälp av bilder och schema. Äldsta for lite illa, hon kände det som att hon alltid var på väg någonstans.

Men jag minns också att min äldsta dotter sa så här när jag berättade för henne att vi skulle separera: ”Mamma, du har alltid sagt att alla människor har fördelar och nackdelar, och så länge fördelarna överväger så stannar man. Nu överväger nackdelarna för både dig och pappa, så jag är glad att ni ska separera.”

Vi var aldrig gifta, så vi separerade bara. Efter 24 års relation varav 22 år som sambo. Jag hade knappt inte bott själv när jag flyttade till lägenheten vid 44 års ålder. Mycket nyttig erfarenhet! Att bo själv alltså.

Kram ?

Se klart
tors, 2021-02-11 - 20:13

av att vara olika kan verkligen bli på vitt skilda sätt. Jag var gift men en nöjd man eller jag vet inte om han var så nöjd men jag nådde inte fram med mina tankar och funderingar som till en början inte var ett ifrågasättande av ”oss” men ju mindre han fixade att mötas i frågor kring viktiga saker. Ju mer kom det att handla om ”oss”. Jag är inte särskilt stolt men min väg ut ur denna ”familjen bra” var att bli vettlöst förälskad i en annan man.
Idag tänker jag många olika saker om det, varav några är skuld men inte bara. Jag kommer för övrigt alltid vara tacksam över den relationen (apropå galenskap och trolleri).
Länge var jag och min exman nån sorts goda vänner, det krävde situationen. Nu, när våra barn är stora känner jag en enorm lättnad att inte behöva ha kontakt. Trots att vi har år och barn ihop så känns han som en främling. Även om det går fint att fira barnbarn och barnens större födelsedagar ihop.
Igår gick jag ett par steg bakom min man sedan 20 år, han sa något... roligt eller förunderlig.
Jag tänkte att han faktiskt fortfarande är något av ett mysterium för mig, så annorlunda och aldrig rädd för mina udda tankar eller frågor. Det bär långt.
Ha inte bråttom med något, livet svänger i de mest oförutsedda kast. Kram!

Pianisten
fre, 2021-02-12 - 10:51

Nej, jag borde såklart inte tänka det värsta, det kan bli precis hursomhelst. Det är nog ganska klassiskt det där också när man väl börjar prata om att lämna varandra och plötsligt inte tar varandra för givet längre så vaknar man till och får en annan ton. Man inser att man är utbytbar och inte värd hur mycket som helst för sin partner om man inte behandlar varandra med respekt och plötsligt, så dax då, kommer delar tillbaka hos varandra som man upplevde när man träffades.
Det värsta som kan hända är förmodligen ändå att man inte gör något utan stannar kvar, tyst och blir ännu mer bitter, tills man går varandra på nerverna totalt och det slutar med att man ber varandra dra åt helvete.
Risken är också stor att det blir som du säger, Se klart att man stannar tills en annan person plötsligt dyker upp i ens liv och då sårar man betydligt mer. Jag har nämligen också gjort exakt så, som du i min förra relation så jag borde lärt mig något. Det var samma där, relationen höll på att dö för mig och jag ville ta mig ur, men klarade det inte, bara velade. Plötsligt i en svag punkt av vår relation så dök det upp en annan som jag blev tokkär i. Sådär kär så man glömde allt annat och dumpade allt från en 7 år lång relation på ett ögonblick vilket såklart sårade min sambo djupt och länge.
Skillnaden då var att det var jag som inte längre kände någon attraktion till henne, det var jag som ständigt avvisade det intima. Nu är det tvärtom, jag känner stor attraktion till min fru fortfarande och eftersom jag är en person som tycker det intima är så viktigt men ändå reagerade på det viset i min förra relation att det intresset försvann mot henne så relaterar jag det till min fru nu. Är det verkligen så att hon inte har det behovet som jag eller är det så att hon inte känner det intresset för just mig längre men ändå stannar kvar för familjens skull. Hon säger att hon önskade att hon var mer intresserad men vet inte "vad som är fel". Ibland tror jag henne, ibland tänker jag att hon bara inte är sann mot sig själv.

Det jobbiga just nu är att jag blivit just tyst och tillbakadragen. Jag tror inte min fru har en aning om vilka tankar som ligger och gror hos mig just nu. Att starta diskussionen kommer antagligen verka som en blixt från klar himmel. Fastän jag vet precis hur jag känner inombords så får jag inte fram något vettigt ur munnen hur jag skall beskriva det med ord "IRL". I text är en sak, i tal är en stor skillnad, för mig.

Andrahalvlek
fre, 2021-02-12 - 11:01

Skynda långsamt, låt det ta den tid det tar. Även om det verkar som du har hittat din ”grej” under den tunga, våta yllefilten alkohol. Alkoholen är bara ett symtom på andra saker som skaver.

Kram ?

Pianisten
fre, 2021-02-12 - 23:53

Jag har faktiskt skrivit många brev förr genom åren till min nuvarande fru. Vid en punkt kände jag tillslut att det bara blev patetiskt, jag öppnade alla känslor och tankar i breven som jag inte fick ut när våra bråk nådde återvändsgränder. Hotat om att det är nog för mig och det måste bli förändringar. Men det slutade ofta utan nått resultat, med en liten förlåtande kram sen var allt överstökat med tomma löften att allt ska bli bättre.

Jag har inte skrivit några brev på flera år nu. Tror faktiskt jag tom sa vid det senaste brevet att om jag nånsin skriver ett till så är det det sista.

Nu gjorde jag det. Känns både väldigt fel och väldigt nödvändigt. Det blir väl aldrig rätt tid så att vänta på det ögonblicket är att lura sig själv. Brevet står ute på köksbänken, jag vet att hon kommer se det innan jag vaknar för hon skall upp och träna imorgon.
Jag är nöjd med hur jag formulerat mig men jag känner mig på ett sätt svag mot mig själv med brevet för jag inte kan stå upp för vad jag känner öga mot öga. Med brevet ber jag nästan om ursäkt för att jag är den jag är men mycket i det handlar också om att jag inte vill anklaga och såra utan beskriva det från mitt perspektiv. IRL så att säga är det väldigt lätt att halka in i gränden av att börja anklaga varande istället för att förklara det från sitt eget perspektiv och det är raka vägen till bråk.
Med brevet känner jag mig också trygg i vad jag säger och jag tänker främst på mina barn och min egen hemska erfarenhet av skilsmässa. Så länge jag kan vara den starka och visa respekt mot min fru även om vi tvingas gå isär så har jag gjort det jag kan för att vår relation ska kunna fortsätta på ett bra sätt för barnen skull. Imorgon kommer jag fortsätta berättelsen.

Kram och godnatt alla krigare

Andrahalvlek
lör, 2021-02-13 - 00:34

Skönt att du känner dig trygg och sann med det du har skrivit. Det bästa är alltid att utgå från sig själv. ”Jag känner, tycker, tänker, upplever...” osv. Du är väldigt duktig på att formulera dig i skrift, så jag förstår att du upplever det väldigt svårt att matcha det muntligt.

Jag minns att våra gräl alltid blev en pingpong-match. ”Men du då, och du då”. Vi kastade skit på varandra. Till slut hade vi sagt så hemska saker till varandra att det inte fanns någon återvändo. Och våra gräl var aldrig konstruktiva, de var bara en slags maktmätning, vem kunde få sista ordet liksom. Himmel vad glad jag är att slippa det! De sista åren bråkade vi inte alls, eftersom jag valde att tystna och backa för husfridens skull. Orkade inte bråka mer.

Kram ?

Se klart
lör, 2021-02-13 - 09:23

När du skriver ”ber om ursäkt för den jag är” så skär det sig inuti mig.
Skär sig som naglar mot en svart tavla eller om jag skulle sjunga en aria.
Min personliga och starka känsla är att man varken kan eller behöver be om ursäkt för den man är! Det går att be om förlåtelse för handlingar, otrohet och dåligt humör eller alla gånger man somnat berusad istället för att avsluta dagen ihop.
Men den man är- har all rätt att finnas och bli respekterad. Den man är, är liksom WHO och människans rätt och värde och okränkbarhet. Den du är är alltid bra nog. Det du gör kan vara bättre eller sämre.
Jag har också skrivit tusen brev i mina dagar. Några lästa och början på en dialog. Andra knappt nämnda. Krigare är vad vi är, men ibland är det vapenvila och permis. Hoppas du låter dig hitta de stunderna!

Pianisten
lör, 2021-02-13 - 14:02

Kommer nog behöva skriva av mig en hel del här det närmsta. Ni ska veta att det betyder mycket att få era reflektioner och stöd.
Bomben är släppt hemma. Den tysta bomben. Min fru har slutit sig. Ignorerar mig. Det är väl ungefär vad jag kunde förvänta mig på det sätt hon brukar reagera på konflikter. Med ilska, kyla och ibland tom hån. För att ett tag senare bli ångerfull och i det stadiet vill hon gärna stryka ett sträck över allt så fort som möjligt och gå vidare.
Jag får helt enkelt ge henne den tid hon behöver för att smälta mitt brev. Jag tror inte ens hon kan tro att detta går att stöka över fort denna gången. Jag var tydlig med att någon förändring kommer ske nu, men jag vet inte vad än själv. Som du sa, Se klart, jag kan faktiskt låta det få ta sin tid nu, att låta min fru tänka och visa när hon är redo.
Trots stämningen hemma känner ett ganska stort lugn nu på ett konstigt sätt, som att vara i tornadons centrum kanske. Jag har fått sagt det jag ville, på ett bra sätt, hon vet vad jag står och nästa drag är hennes när hon är redo att börja prata.
Det var kanske bara en känsla jag fick när jag skrev brevet, att jag bad om ursäkt för mig, men jag vet egentligen inte riktigt exakt vad jag skrev som var så. Det är nog lite typiskt mig att bara känna så. Jag har nog alltid ifrågasatt mina egna behov och känt att det är fel på dem så fort någon annan inte förstått mig. En dålig självkänsla helt enkelt.
Min grund i brevet var till stor del att det inte är någons fel att det är såhär, ingen är fel. Vi är bara olika och har gjort så gott vi kan med det vi själva kunnat ge.