av Pianisten

Mrx
tors, 2020-09-24 - 13:51

Pianisten, Det svåra är att veta vad kroppen/psyket egentligen behöver för att orka med allt vi vill göra/uppleva. Det gäller att hitta alla energitjuvar och planera rätt. Jag klarar inte heller av ett stökigt hem. Jag blir skogstokig om det är ostädat. När barnen var små och bodde hemma fick de ofta ovett av mig när det stökat till. Jag kan inte få ro inombords innan jag har städat huset på fredagar. Jag måste oxå ha en grovplanering över vad som ska hända under alla mina dagar både på jobbet och privat. Har jag inga planer får jag ångest och mår dåligt. Jag försöker djupandas och vara i nuet så mycket som möjligt. Det lindrar ångesten för min del. Dessutom käkar jag lyckopiller sedan många år tillbaka. De hjälper mig att ha ett bättre humör. Jag känner oxå väldigt ofta att jag aldrig blir riktigt återhämtad med energi för jag orka med mig själv fullt ut. Alkoholen var min flykt kompis men inte nu längre. Ibland drömmer jag om att bosätta mig mitt i skogen för att hitta lugnet inombords. Vet dock av erfarenhet att jag blir super stressad av att vara för mycket ensam. Jag tror jag är en HSP människa. Det blir ju liksom aldrig bra för min del hur jag än gör. En dag i taget :)

Andrahalvlek
tors, 2020-09-24 - 14:43

Vi är många härinne som har svårt att nöja oss med good enough, det vill säga tillräckligt bra.

Jag jobbar med det hela tiden, och försöker hushålla med den energi jag har. Just hemarbetet har jag taggat ner rejält senaste åren.

Jag har ju varit utmattad, så jag var tvungen för att inte bli sjuk igen.

Kram ?

Mrx
tors, 2020-09-24 - 16:24

Jag jobbar oxå med att försöka hushålla med mina resurser. Tänker på det varje dag och försöker hitta balansen. Har haft två rejäla utmattningsperioder i mitt liv som jag inte vill ha tillbaka. Balansen i livet har varit svår att hitta för mig. Det blir ofta full rulle framåt tills det tar stopp av olika anledningar.

Pianisten
tis, 2020-09-29 - 16:24

Mrx, åter igen är igenkänningen skrämmande i din beskrivning. Det är märkligt att man inte tycks får alla delar på plats trots alla år man levt och försökt lära. Hoppas verkligen det kommer en avslappnad och fulländad visdom på ålderns höst!
Min bror gick en golfkurs nyligen och beskrev träningen på ett sätt precis som livet. En perfekt sving innehåller så många saker att tänka på. Uppställningen, greppet, höftrörelsen, armsvingen, kraften o.s.v. Man kan inte träna på alla samtidigt utan måste öva på dem en och en tills de sitter i ryggmärgen. Sen när man går vidare till nästa del är det väldigt lätt att glömma de första delarna om man inte hela tiden går tillbaka och repeterar.
Denna beskrivningen skulle kunna vara livet. Man tränar på olika delar tills man tycker man fått kläm på det sen går man vidare. Men det där med att gå tillbaka och repetera. Så lätt att glömma de första grunderna och fokusera på nya små detaljer. Om man hade tummen lite åt höger eller vänster spelar ingen roll om fötterna står fel.

Tror jag har kommit en bit på vägen ändå, funnit vissa bitar att hålla fast vid och vissa delar att släppa taget om. Men så finns det ju alltid andra i sin omgivning att samspela med. Min fru är kvar i den världen när det yttre är så viktigt, jämföra trädgårdar, möbler och inredningar på Pinterest. Prata om husprojekt, väggar som måste målas, murar som måste putsas. Skrolla på Instagram och sen vilja prata "husdrömmar" med mig. Jag har börjat säga ifrån, den typen av jämförande ger mig panik nuförtiden. Denna ständiga jämförelse via sociala medier är förödande.
När jag får vara själv mår jag ganska bra, sen kan jag ge i korta stunder. I samspel men andra är det värre, om det inte sitter en trummis och leder samspelet för då funkar det riktigt bra!

Vinäger
tis, 2020-10-06 - 10:43

Du har så många fina tankar kring livet. Förstår dock att det kan vara tufft också ibland. Att inse saker andra inte ens reflekterat över.

Tänker att du ändå kommit långt på din livsväg. Bara detta med att du uppskattar nykterheten och kommit på vad som är viktigt.

Tack för en läsvärd tråd. ?

Kram

Pianisten
tis, 2020-10-13 - 13:13

Vinäger, vad roligt att höra från dig <3 Hur har du det, vad händer i ditt liv?
Ja jag har väl det kanske, kommit långt på min livsväg. Men ibland glömmer man, är pessimistisk och uppgiven.

Som idag.

Det känns som att det inte spelar någon roll vad jag gör, eller fyller min dag med, problemet är jag. Så fort det blir tyst är "jag" fortfarande där.
Livet fungerar nu, jag har hittat hälsofrämjande sysslor jag klarar hålla i. Ingredienser inkörda med kamp och viljestyrka för att ha kontroll och slippa ångest. Men det är som att jag går på autopilot.
Jag undrar vad som får mig att gå upp på morgonen. Det är inte för att jag ser solen lysa vid horisonten utan för att monstret alltid jagar bakifrån. Jag stiger upp bara för att undkomma smärtan av att inte göra det, inte för att dagen lockar.
Ständigt denna kamp men vad är det för kamp? Vem är monstret? Vad är smärtan?
Smärtan kanske i grund och botten är en saknad av det större syftet, känslan av att det man gör har ett samband med den jag vill vara och vart jag vill. Vem vill jag vara? Vet jag ens det...
Jag vet ju inte ens vad jag vill även i min ensamhet när allt sorl är borta.
Om jag inte vet det, hur ska jag då kunna veta om där jag är nu är rätt eller fel, vad jag ska kalibrera kompassen mot.

Nej, idag har jag inga svar på någonting. Tänker faktiskt lite på alkohol. Det där förskönade falska minnet av dess njutning och stunden av andrum och problemfrihet. Köpt problemfrihet, på bekostnad av sin hälsa och ångest. Nä det är väl ändå bättre nu, antar jag.

Pianisten
fre, 2020-10-16 - 16:32

får jag vara precis hur jag vill. Egentligen självklart men kom från min psykolog under gårdagens besök. Försöker nu spika fast detta citat i min hjärna för att komma till botten med vad som slukar min energi och varför jag hela tiden flyr till fantasin om att vara ensam. Har varit inne på det här med egenkrav innan och jobbat på det. Men inser att det är skillnad i att göra något och att känna in i själen att det man gör är "rätt". Inser att den bild jag har av hur man "ska" vara, inte stämmer med den jag vill vara och den jag räcker till att vara.
Bara i fantasin där jag är själv kan jag släppa "ska" bilden och slappna av. Rädslan för att vara konstig, tillbakadragen och i nästa steg bli exkluderad, bortvald och utanför kontrollerar mitt liv och gör att jag aldrig kan slappna av.

Andrahalvlek
lör, 2020-10-17 - 00:09

Jag jobbar med rekrytering och personal. Minns första gången jag tvingades säga ”nej, du kan tyvärr inte få ledigt då”. Och personen svarade ”okej, tack för snabbt besked”. Kvar stod jag helt tyst. Himlen ramlade inte ner. Ingen blev arg. Det var okej. Efter det blev jag mer bekväm för varje nej jag gav någon.

Ibland måste man testa för att uppleva och förstå att det är okej. Inte optimalt, men okej. Man kan inte lösa allt, få allt helt perfekt - och då är det också en lösning. Då måste man sluta försöka och släppa taget.

I slutändan finns det bara en sak som verkligen spelar roll. Relationer.

Kram ?

Pianisten
ons, 2020-10-28 - 16:29

Idag är det exakt 1 år sedan, 28/10 -19 när jag gick ut genom dörren på morgonen och korten i korthuset föll ett efter ett. En dag som för alltid kommer ligga djupt i sinnet.
Önskar att jag mådde lite bättre för tillfället och orkat hylla mig själv och mina framgångar sedan dess, både med alkoholen och med balans av mycket annat i livet men jag är inne i en period av tomhet igen. I denna tomheten finns en stark förståelse för var jag varit men inte så mycket ljus, hopp eller optimism.

Är åtminstone stolt över min träning, en framgång detta år som i alla fall är "mätbar". I gymmets app tittar jag under mitt konto, 104st incheckningar sedan nystarten för 10 månader sedan, i mellandagarna den 28/12 -19 för att vara exakt. Där utöver omkring 40st padelpass och några fåtal löprundor och cykelturer. Så visst har jag ett nytt intresse som bär mig och min bästa fysik någonsin. Åtminstone funnit något som drivs av framtidsdrömmar.

Lite tragi-komiskt så träffade jag ju den fantastiska läkaren då, för just ett år sedan som hjälpte mig komma i kontakt med psykiatrin igen och NU i nästa vecka, den 5 november så har jag fått igenom remissen och fått inbokat det första besöket till den riktiga psykiatriska utredningen på VPM - Vuxen Psykiatrisk Mottagning..
Jag känner nästan lite prestationskrav inför besöket. Jag vet hur allting ser ut utifrån. Jag jobbar utan nämnvärd frånvaro, tränar, har familj, fru, hela-rena-och-friska barn, osv. Men jag lider, periodvis, utan att förstå varför. Som ett ok över axlarna. Och jag är RÄDD, på riktigt livrädd för att en dag igen, inte orka mer och göra ett ödesdigert val.

Andrahalvlek
ons, 2020-10-28 - 19:03

Jag hoppas verkligen att du blir väldigt väl mottagen. Ett tips: Tänk inte så mycket. Ta det som det kommer. Du kan inte förbereda dig innan, du har ingen aning om vad som ska ske.

Var bara ärlig, och ska du skarva åt något håll så ska du verkligen poängtera hur dåligt du mår, hur orolig du är för att du ska bli ännu sämre osv.

Grattis på årsdagen! Hurra för dig!

Kram ?

Kennie
ons, 2020-10-28 - 22:42

Hej,
Vad bra att du får börja på utredning, ser oron i din text för att ångesten ska ta över. Jag tror du kommer få lära dig mycket om dig själv och hur du ska få lugn och glädje i livet. Förstår att allt det fungerande och välordnade i livet även kan vara pressande, man känner sig ännu konstigare för att alla andra är så stabila. Men man kan leva med det, det kan man verkligen, och berika varandras liv med olikheterna. Och när man själv sänker garden märker man hur de flesta har känslor man inte kunnat gissa sig till att döma av fasaden. Ta hand om dig.

Pianisten
tors, 2020-10-29 - 16:05

Ska försöka att inte tänka för mycket som du säger Andrahalvlek, men med största sannolikhet så kommer ju huvudfrågan; "kan du berätta om dina problem". En stor och invecklad fråga för mig och i mitt huvud när allt snurrar runt varje dag från litet till stort så kan jag ha svårt att lägga fram ett bra sammanfattat svar "live". Har lätt att glida in i onödiga detaljer istället för att fokusera på att få fram helheten så att säga. Jag vet också att dessa utredningar fokuserar mycket på vilka problem dina bekymmer leder till rent praktiskt och när man som jag har en extrem fasad för att just upprätthålla de viktigaste bitarna som jobb, barn och familjen, även om det kräver enorm energi så känner jag att det är svårt att påvisa just dessa praktiska bitarna av problemen..
Så tänker att det kanske ändå är bra att fundera och förbereda sig lite, men inte för mycket..

Pianisten
fre, 2020-11-06 - 14:46

Igår var jag på VPM, Vuxenpsykiatriska mottagningen och påbörjade min utredning. Kändes ok och jag var ärlig och berättade att jag kände viss prestation att vara där och börja om på min historia som jag redan grävt i snart ett år på vårdcentralen. Tycker ändå jag fick med det mesta under besöket som kändes viktigt för mig och tror att de fick en ganska bra bild av mitt mående. Fick svara på väldigt många frågor och ja/nej formulär.

Trots att det var första besöket, visserligen 1,5h långt, fick jag ett litet utlåtande redan när vi avslutade. Först en liten utläggning om skillnaden i att sätta kroppsliga, fysiska och mätbara diagnoser, kontra psykologiska och att bedömningen av dessa idag fortfarande är väldigt subjektiva och suddiga i gränsen. Av den anledning jag själv redan varit inne på, att svaret är nej på de flesta frågorna som antagligen är högst värderade, som om mina problem lett mig in i ekonomiska problem eller att jag skadar mig själv eller någon annan, så lät det inte som de hade stor tro till att sätta en diagnos, mitt yttre är för rent. Dom sa det inte rakt ut, utan lindade in det lite, att de kan såklart inte utesluta en diagnos efter så kort tid, men de upprepade flera gånger att många liknande problem även hänger ihop med personlighetsdrag och att jag uppenbarligen är en väldigt grubblande person, vilket jag tolkade som en mindre fördel..

Så idag grubblar jag på vad det innebär... och försöker förstå hur jag ska komma vidare med detta på egen hand.

Andrahalvlek
fre, 2020-11-06 - 20:07

Jag tänker att en diagnos kanske inte är det viktigaste? Det viktigaste är kanske att kartlägga dina svårigheter? Att få veta vad du har dina trånga passager som kräver lite handpåläggning.

Min yngsta dotter har diagnos ”lindrig utvecklingsstörning”. Någon gång har en läkare i förbifarten sagt att hon har ”autistiska drag”. Jag blev jätteförvånad. Har hon? Båda diagnoserna är jätteflummiga - och jag vill INTE på något sätt dra paralleller till den diagnos du själv misstänker att du har. Absolut inte! Vad jag menar är att TROTS diagnos är det så olika vilka svårigheter man kan ha. Personligheten spelar stor roll, miljön likaså - och vilka anpassningar som kan göras förstås.

Vi har under hela dotterns 21-åriga liv kartlagt hennes svårigheter. Fortlöpande. Från inlärning till social kompetens. Hon behöver till exempel stöd i form av förberedelse och struktur. Vissa saker har hon haft jättesvårt att lära sig, och på vissa områden kommer hon aldrig att bli självständig. Men genom att kartlägga, anpassa och träna, träna, träna utvecklas hon ändå massor. Fortfarande vid 21 års ålder.

En av de senare saker jag märkt är att jag kan ge henne två alternativ i samma mening och hon kan välja ett. Jag kan fråga ”vill du ha mjölk eller vatten?” Och hon kan tänka efter och svara vad hon vill ha. Tidigare fick jag dela upp det, och först fråga ”vill du ha mjölk?” eller ”vill du ha vatten?”. Det här är ett enkelt men väldigt konkret exempel på en utveckling som skett hos henne bara de senaste månaderna.

Min poäng är att du kanske inte ska stirra dig blind på att få en diagnos. Ta den hjälp du får nu för att kartlägga dina svårigheter, och hitta sätt att anpassa omgivningen för att dessa svårigheter ska ge dig så lite problem som möjligt.

Det bör vi alla göra. Jag som har utmattningsdepression i bagaget måste anpassa min vardag på många olika sätt. Jag brukar säga att min energi och ork är stor, men begränsad. Jag måste planera in vila innan och efter när jag ska göra något speciellt. Ska jag besöka min dotter i Gbg en helg är jag ledig både fredag och måndag. Vilar på fredagen innan jag kör dit, och vilar hela måndagen när jag har kommit hem. Då kan jag ha en riktigt trevlig och intensiv helg ihop med henne utan problem just då, eller med bitter eftersmak.

Bra att du har satt igång den här processen. Att bara genomföra den tror jag är viktigt för dig, oavsett vad den utmynnar i. Fortsätt gärna skriva om dina funderingar. Låt oss vara ditt bollplank!

Chill helgkram ?

Pianisten
mån, 2020-11-09 - 13:08

Jag har länge tänkt ungefär som med din dotter att jag fortfarande är i lärandestadiet av hur många basala saker i livet fungerar, men kanske mer mot det sociala och interagerandet med människor. Däremot praktiskt sett har alltid funnits ett högt självförtroende till min kapacitet. En vän till mig kallar mig för Ernst (Kirschsteiger) ibland. Kanske för att jag är lite sådär lugn och känslig, men också händig och bra på mycket praktiskt. Tycker om att snickra och renovera, laga mat och spelar instrument. När det kommer till matematik och logik är jag ganska intelligent. Om vi går tillbaka till människor tycker jag problemet är svårdefinierat, men tror att mycket grundar sig i nån slags extra känsligheten för att ta in andra människors reaktioner och känslor och reagera inåt på dem istället för att interagera. Om man som jag ständigt bedömer mig själv utefter hur jag tolkar andras reaktioner om mig så kommer jag ju aldrig bli färdig med bilden av mig själv, eftersom den bilden alltid förändras beroende på vem jag möter. Om jag hade varit lite mer positiv lagd hade jag kunnat vända på det och tänka att den förmågan eller extra känsligheten ändå kunnat parera mig fram och smälta in i nästan alla nya miljöer jag kommer till vilket tagit mig dit jag är idag...

En diagnos har per definition ingen betydelse, men i min värld så tänker jag att en diagnos öppnar upp för möjligheten att få bättre hjälp/vård och medicinering. Dessutom tror jag en specifik diagnos ger en större förståelse för sin omgivning jämfört med hur luddigt begreppet psykisk ohälsa är, där många - som inte upplevd det själva, fortfarande är av åsikten att man bara borde "rycka upp sig" lite.

Diagnos eller ej, jag är positiv idag! Efter besöket på VPM fanns både hopp och förtvivlan och jag väljer att fokusera på det jag kan göra något åt, hoppet!
Jag har bestämt mig för att rannsaka mina tankar och attackera mitt destruktiva grubbel. Egentligen är jag redan ganska bekant med begreppet grubbel och att det har en bevisad negativ effekt på sitt välmående, märkligt nog är det en av få sakar jag inte tagit några större krafttag att jobba mot tidigare.
Tankar är som upptrampade stigar i huvudet. Att grubbla är för dem som gör det ett sätt att lugna sig själv, det är tröstande men när man har skapat för många upptrampade stigar in på negativa spår så leder tillslut grubblet till samma gränd i huvudet.
Bara av att ha varit lite extra uppmärksam på detta i några dagar, sedan VPM besöket så ser jag ganska tydligt mönster i vilka situationer som triggar grubbel. Tankar är just bara tankar och mitt dåliga mående vilar väldigt mycket bara på tankar. Man kan till viss del blockera tankar, kanske inte den första som uppstår men att tänka vidare går helt klart att motarbeta. Tyvärr vad jag läst är det inget effektivt sätt att arbeta på, man behöver istället byta ut tankarna till positivare spår. Detta känns som en stor utmaning för mig, men idag är jag motiverad!

Trevlig måndag

Andrahalvlek
mån, 2020-11-09 - 15:33

Det låter lite som du kan vara ”högkänslig”, då mår man dåligt av andras dåliga energier. Då bör man se upp med energitjuvar och noga bevaka sina gränser.

Är du introvert kan du lära dig vara extrovert när det krävs, men det kräver också mycket återhämtning efteråt.

Slutligen är du helt rätt ute när du jobbar med dina tankar. Det är tankarna som gör oss sjuka. Meditation för att på sikt lära sig stänga av tankarna kan också vara en idé.

Det ska bli spännande att höra hur det går för dig fortsättningsvis i utredningen. Första besöket har ju redan nu resulterat i lite annorlunda tänk.

Kram ?

Pianisten
tis, 2020-11-10 - 13:40

Tack för stödet, Andrahalvlek <3. Min lösningsorientering fortsätter att hålla mig sysselsatt och lustigt nog verkar jag nu tro att jag skall hitta rötterna till mitt grubbel genom att grubbla på det..

På måndagkvällar spelar jag padeltennis. Det är nog det roligast jag vet under en vanlig vecka och många gånger känns det som det enda jag upplever som ett rent nöje. Jag spelar tillsammans med två av mina bröder och min närmaste vän. Det är några av få människor jag är ganska trygg bland och kan vara relativt avslappnad med.
Trots det så åker jag nästan varje gång hem efter träningen med en olustig känsla som startar igång diverse grubbel. Jag har noterat det förr och noterade det igår nu när jag är lite extra uppmärksam.

Denna olustiga känslan är väldigt intressant för den kommer många gånger under en dag och särskilt i situationer med andra människor, jag vill gärna förstå vad den kommer ifrån. Jag skymtar även här roten hos osäkerhet i mig själv.

Det ligger uppenbarligen väldigt, väldigt mycket energi hos mig i möten med människor och energin grundar sig i känslor.
Det enda jag kan komma fram till är att jag har en väldigt djup rädsla för att inte vara omtyckt. Känslorna kan mycket möjligt rota sig i barndomen med lite vänner och periodvis utanförskap. Den som inte blev bjuden.
Så är det inte längre och det är något jag är väldigt lycklig över. Dock ger jag bevisligen mycket energi i mina relationer och har säkert gjort sedan lång tid tillbaka för att nå detta. Jag har skapat en energikrävande mask för rädslan att någon ska se den där pojken bakom som inte blev bjuden.

#hobbypsykolog.nu

Andrahalvlek
tis, 2020-11-10 - 14:45

”Lustigt nog verkar jag nu tro att jag skall hitta rötterna till mitt grubbel genom att grubbla på det.”

Ja, det är faktiskt lustigt ? Och bra att du sätter ord på det. Då ser du själv lustigheten.

Jag tror att du ska lära dig meditera. Så du kan stänga av när det blir ”för mycket”.

Dålig självkänsla i barndomen sätter spår hela livet tyvärr. Har inga tips där tyvärr. Mer än sätta ord på det kanske, förstå att då var då och nu är nu.

Kram ?

Andrahalvlek
tis, 2020-11-10 - 17:50

Bengt Renander som driver podden är ex-alkis och jobbar som coach sen många år. Han pratar fruktansvärt sävligt, men man vänjer sig. Nästan ?

Han pratar om medveten närvaro från alla håll och kanter. Av honom behöver du inspireras! Inte tänka bakåt, inte framåt - bara vara här och nu. Åtminstone en stund då och då. Man kan grubbla sig sjuk!

Kram ?

Pianisten
ons, 2020-11-11 - 10:18

Tack för tipset Andrahalvlek. Poddar kan vara väldigt bra om man blir inspirerad. Tänkt att jag ska ta tag i fler såna bitar inom detta området och mata mig själv med fakta för att jobba in tänket (eller rättare sagt mindre tänk..) i vardagen med mer närvaro.

Idag skall jag på "ReDo" igen, det är vad gruppen kallas som jag går i på vårdcentralen, typ arbetsterapin. Detta är 6:e tillfället och vi har fram tills nu jobbat mycket med att kartlägga vår vardag och att skapa mål mot förbättringsåtgärder. Jag har haft svårt att hitta mina mål och förbättringsåtgärder på pappret, sett till hur min vardag och mina sysslor ser ut. Jag har inte kunnat se kopplingen mellan vad jag gör och mina problem.
Efter besöket på VPM så har förståelsen för det klarnat, mina problem hänger inte ihop med vad jag gör utan vad jag tänker.. Därför har jag till dagens träff hittat ett perfekt mål att sätta upp och få hjälp med att bena ut i minde delmål o.s.v. Sluta grubbla och bli mer närvarande!

Tyvärr så är det inte träff med hela gruppen idag pga pandemin, utan vi kommer ha enskild träff med terapeuterna tillsvidare. Innan jag skulle börja i denna gruppen var jag väldigt tveksam och omotiverad, kände att jag inte skulle ha så mycket hjälp av det. Men jag resonerade tillslut att vad har jag att förlora? Så jag började och det är jag väldigt glad för idag just tackvare de människor jag mött i gruppen.
Det är människor med personlighetsdrag som jag, som inte riktigt får ihop livet "som alla andra". Vi delar med oss av våra tankar och problem och jag kände snabbt samhörighet med dem nästan som en familj. Där och då är jag inte konstig längre.

Det är samma känsla som när man skriver här men IRL. Kan tänkta mig att det är samma känsla för många att vara med i AA, kärleken i att möta andra som är som jag.