av Axianne

Axianne
mån, 2021-10-11 - 14:18

Idag är jag 50 dagar nykter.
Jag har gjort det så många gånger förut. Hållit mig nykter på vita knogar, men rasat igenom efter max en månad. "Unnat mig" att gå på bolaget till helgen och sedan fortsatt och fortsatt. Jag har varit på två behandlingar, förlorat flera jobb och varit arbetslös i evigheter på grund av mitt drickande, men plötsligt vände det för mig.

Något hände i augusti. Något riktigt illa. Jag tror jag slog i botten den där dagen. På riktigt. Jag har inte haft en önskan att dricka sedan dess och jag vet inte om jag vågar tro på den här känslan, men det är egentligen helt fantastiskt att inte ha tvånget att supa.

Och förra helgen plattade jag ihop 64 tomma bag-in-boxar och pressade ned i en sopsäck. Boxar jag haft staplade i mitt rum. Den här manövern har jag genomfört otaliga gånger förut när jag sagt till mig själv att ”NU måste jag sluta dricka, det här är sista gången!” De tomma vinlådorna har jag haft för vana att bara slänga i högar som vuxit så pass högt och brett att jag inte kommit fram till vare sig garderob eller fönster i rummet. Sedan har jag med ångest och abstinens suttit en söndag och svettats över att göra mig av med dessa spår av mitt missbruk och samtidigt tänkt att ”Aldrig mer”. Men likförbannat har jag varit tillbaka i missbruket på måndagen igen. Arbetslös, överviktig, nedgången, oduschad och skamsen har jag tagit bilen till närmaste Systembolag och åkt hem med ny ranson.

Just de här 64 boxarna drack jag ur jag på cirka 2,5 månader. Det är 192 liter äckligt billigt vitt vin som jag druckit mig till sömns på under den värsta perioden i mitt liv. Med tanke på att min A-kassa bara gett mig cirka 8 500 kronor i månaden efter skatt och min hyra ligger på 5 500 kronor kan man ju fatta att de här 10 560 kronorna som vinet kostat är pengar jag verkligen inte haft. Missbruket har även kostat mig på andra sätt. Jag har totalt förstört min hälsa t.ex.

Men idag är det alltså 50 dagar sedan jag drack senast och jag börjar våga tro igen. Jag vet inte om jag ska bli religiös nu, men jag tackar faktiskt Gud för att jag fått känna mig så här fri under hela 50 dagar.

Ase
mån, 2021-10-11 - 15:11

@Axianne Hej och välkommen!
Det här är ett väldigt bra forum för oss som har problem med alkohol.
Vi peppar och stöttar varandra så gott vi kan. Det finns också mycket bra råd och erfarenheter i många trådar.
Jag är också på dag 50 idag 😊 och har ingen längtan efter alkohol. Jag avskyr alkohol och vad den ställer till med i samhället.
Jätte roligt att just du är här!
Kram 💖

Kennie
mån, 2021-10-11 - 16:22

Hej Axianne,
Så härligt att läsa om att du lyckats vända ditt beroende och ta tillbaks kontrollen över ditt liv. Jag tror stenhårt på dig, du skriver så klarsynt. Och bra att bryta ned missbruket till antal liter vin, det gör det så tydligt vad vi gör när vi har alkoholproblem - förstör våra liv med en giftig vätska som vi frivilligt sväljer. Helt galet när man ser det så...

majsan_nu
mån, 2021-10-11 - 16:49

@Axianne Hej o välkommen hit! Jag har varit med här en tid o kommit till ca 40 dagar utan alkohol! Tycker det är hjälpsamt att läsa/skriva här på forumet.
Så många att lära av, utbyta erfarenheter o peppningar till varandra... Så mycket värt tycker jag. Hoppas du kommer att gilla att hänga här också! Önskar dig stort lycka till... 🤗

torpet
mån, 2021-10-11 - 17:21

@Axianne Välkommen hit. Också ny här. Ett tips som hjälper mig mycket är att göra det till en vana att läsa och skriva här på forumet. Det blir som ett ramverk att hålla sig i när hjärnan, tankar och känslor blir en abstrakt mos gegga som man förlorar sig i. Kämpa på!

Axianne
tis, 2021-10-12 - 13:56

Jag vill tacka alla för fin respons och allt välkomnande när jag igår skrev mitt första inlägg här. Det känns lovande och fint!

Jag vill inte fokusera för mycket på det som varit, utan se framåt nu, men min historik får inte glömmas. Jag har ju ändå missbrukat i över 20 år och lever dagligen med att försöka försonas med mig själv och vad jag orsakat. Jag ska försöka skriva öppet här i forumet om vad som varit och hur det är nu. Inte dölja eller försköna, det är viktigt att jag är sann. Jag behöver det för min fortsatta resa, och någon annan kanske kan ha lite nytta av mina erfarenheter.

Det är nu dag 51 utan att jag druckit och det finns en stor skillnad idag mot alla hundratals gånger förut när jag sagt till mig själv att sluta dricka. En skillnad är att det faktiskt gått dagar utan att jag ens tänkt på alkohol nu. När jag någon gång tänkt på vin (när jag sett Tv-reklam t.ex.) har jag känt avsmak. Det har funnits en rutin i många år som är helt bruten sedan i augusti, och ibland får jag en så oerhört befriande känsla av att jag faktiskt slipper! Jag måste inte längre gå på nålar fram till kl 10 när bolaget öppnar, jag måste inte längre stjäla mina vuxna barns alkohol och smussla tillbaks den dagen efter eller hänga på låset när restaurangen slår upp portarna på söndagen för att svepa två glas rött på en minut. Jag måste inte ha dåligt samvete, ångest eller må fysiskt dåligt längre. Jag tror att jag slog i botten så hårt den där augustidagen, att jag faktiskt inte hade något val. Jag kunde inte fortsätta som jag gjort.

Den kraschen som jag inledde för många år sedan kulminerade när jag en sommardag tog bilen till Systembolaget trots att jag druckit dagen innan. Jag vet, det är förkastligt, men min alkoholskadade hjärna har inte varit som den borde, och för mig blev den snabba lösningen den enda jag såg när ångesten och suget slog till med full kraft. Egentligen var det inte mer än rätt att jag åkte dit. Jag har kört onykter förut. Körkortet förlorade jag redan 2017 av samma anledning och jag har även blivit stoppad för olovlig körning tidigare, men inte blåst positivt eller fått böter. Men den här gången blåste jag rött. Det rörde sig alltså om grov olovlig körning och rattfylla som gick vidare till åklagaren. Jag klarade mig ifrån grov rattfylla med nöd och näppe, men det kunde lika väl ha varit sådan eftersom jag inte hade någon koll på när jag tog sista glaset dagen innan.

Jag var alltså fortfarande onykter, utan körkort, arbetslös, urfattig, kraftigt överviktig, hade bedrövlig personlig hygien och en ångest utan like när jag åkte till polisstationen för att blåsa. Andra rattfyllan. Troligen fängelse, men minst fotboja? Poliserna pratade om att ta sonens bil i beslag och lämna till försäljning bara för att jag kört den. Jag kan inte tänka mig att sjunka mycket lägre än så. Jag var lamslagen över vad jag gjort.

När jag gått i behandling förr så var jag fortfarande ganska respektabel. Jag hade jobb och utifrån sett var det väldigt få som visste om mitt missbruk. På behandlingen (först i öppenvård i ett år, senare en månad på "internat") har jag skött mig och verkat med på noterna, trots att jag bara längtat hem så jag skulle få dricka igen. Terapeuterna har sagt till mig att "Du har det bra, för du har inte nått din botten. Om du en dag gör det kommer du att veta det!"
Nu har jag nått botten. Ordentligt.

Tiden efter rattfyllan drack jag upp det jag hade med mig i bilen när jag åkte fast, men jag har hittills inte köpt mer vin efter det. Och inga fler turer till Bolaget har det blivit. Jag minns heller ingen abstinens från dagarna när jag slutade, och det ska gudarna veta att jag haft förut. Jag har haft ofrivilliga kramper, kräkningar, skakningar och åkt in på avgiftning akut, så jag vet hur abstinens kan vara. Jag upplevde inget sånt den här gången och kanske var jag så upptagen med att stålsätta mig inför kommande rättegång och tankarna på att jag kanske skulle hamna i fängelse.

Jag var mitt i en period av försök till jobbsökeri och hade just fått ett program att följa från Arbetsförmedlingen. Kunde jag göra det från fängelset? (Om inte så skulle jag förlora all ersättning.) Men om sanningen ska fram så hade jag inte skött mitt jobbsökande alls. Jag har fejkat så många tidrapporter och aktiviteter hos Arbetsförmedlingen att jag borde ha fått pris för min kreativitet. Och när jag sökt jobb och fått intervjuer har jag avbokat dem för att jag inte varit i skick att klara av dem.

Allt det vände också helt magiskt när jag slutade dricka. I slutet av augusti fick jag min första intervju sedan i juni som jag faktiskt genomförde, och därefter kom det flera. Jag började plugga på distans för att sysselsätta mig, jag förfinade mina ansökningshandlingar och aktiverade mig med att gå på webbinarier. Och så kom brevet från Polisen. Åklagaren föreslog inte fängelse, utan dagsböter. Nu var det inte bara en sten, utan ett helt berg som föll från mitt bröst. Det blev ingen rättegång och jag kunde försiktigt börja andas ut. Och på något sätt var det som att Gud eller någon välvillig ängel var på min sida. Den 28/9 fick jag nytt jobb, en provanställning i sex månader som börjar inom kort och som kan leda till att jag får fast jobb. Det här vågade eller kunde jag inte ens drömma om i somras och jag är lyckligare än jag förtjänar att vara. Jag vet inte om jag förstått detta ännu, men jag börjar inse att jag slipper låna pengar för att klara mig. Efter skatt kommer jag att få ut nästan fyra gånger mer i månaden än min A-kassa varit. Min förra provanställning brände jag, men denna måste jag helt enkelt sköta. Jag tror inte jag kommer få fler eller bättre chanser än den jag fått nu!

Att jag skriver här är lite kluvet. Jag har inte velat jinxa mig med att prata om min nykterhet eller tänka för mycket på den. Jag har ju inget knep eller några tolv steg som jag följer. Jag tillämpar inget av det jag lärt mig under tusentals timmar i behandling och jag vet inte vad det är egentligen som gjort att mitt sug är borta. Kanske är det för att jag skärpt mig, kanske nådde jag botten och började arbeta mig uppåt?

Allt jag kan göra är att vara tacksam och åka med.

torpet
tis, 2021-10-12 - 15:17

@Axianne Tack för ditt inlägg. Stark igenkänning på flera punkter, situationer och händelser... Jag ser fram emot att följa dina inlägg här och så underbart med den där provanställningen du ska börja. Känner också igen känslan av att det till slut blev "annorlunda".
Har också börjat otaliga gånger med nykterhet men alltid haft en dörr öppen på glänt (även om jag kanske inte alltid ens erkänt eller vetat om det) Den här gången känner jag på djupet att det inte finns någon dörr alls. Det finns bara en väg och det är på den vägen jag nu slagit in. Jag tror på dig!

Axianne
ons, 2021-10-13 - 00:01

Jag har gått i behandling och varit alkoholfri många och långa perioder, men jag har inte varit nykter eftersom jag inte har haft ett nyktert tänk.

Även om jag sagt att jag bör undvika att rota i det förgångna och i stället se framåt så behöver jag nog ändå gräva i den här geggan som mitt liv blivit. För under snart tjugo år har jag gått från att vara en person som kunde ha välfyllt men orört barskåp och vinställ med fina flaskor av all möjlig alkohol hemma, till att dricka allt jag kommer över och sedan jaga efter mer på alla tänkbara sätt.

De senaste åren har det varit en dryg trelitersbox med det billigaste vita skräpvinet per dygn, men ofta mer. När jag kommit på var min vuxna son förvarar sina flaskor har jag länsat hans förråd gång på gång, för att sedan köpa tillbaks i syfte att låta bli i fortsättningen. Och det fortgick länge. Hans dyra ginflaska har jag tömt bytt ut säkert tio gånger under bara en eller två månader i våras. Till slut gav jag upp tanken på att ersätta det jag tagit. Han förstod ju ändå att jag druckit ur hans sprit och inte hade pengar till ny. Jag blundade för skammen och gömde mig på min kammare. Han har aldrig frågat. Han visste. Vi pratade aldrig om det.

Min målsättning har hela tiden varit att helt sluta dricka "på måndag" men det har alltid funnits "bara den här sista gången" som spökat. En gång mer eller mindre gör ingen skillnad mer än i plånboken väl? En sista dunk vin som jag känt att jag måste ha för att döva ångesten över min situation. Arbetslös igen, A-kassan på väg att ta slut, överviktig, tandvärk, ensam och utan kärlek. Jag har tagit alla skäl jag kunde hitta till att köpa mer vin. En sista dunk som lett till många fler. En lång rad med dagar och ibland veckor av ständig dimma, fylla, ångest, förnedring och olyckor.

Jag har ramlat och slagit mig illa, jag har förstört min relation med mina barn, jag har förlorat jobb efter jobb, jag har kissat och till och med bajsat på mig när alkoholen givit mig diarré, jag har sovit på golvet när jag ramlat ur sängen och inte kommit upp igen, min hygien har varit vidrig , jag har kört onykter och dömts för det, jag har blivit av med körkortet och jag har skuldsatt mig utan att ta ett nytt. Jag har förfallit fysiskt och inte tagit hand om den en gång ganska vackra kvinnan som jag var. Allt detta fruktansvärda och mycket mycket mer har jag gjort trots att jag hela tiden vetat hur fel det varit. Vetat att jag skadat mig själv och alla i min omgivning. Fullt medveten om risken för sjukdom, olycka och död. Jag har accepterat att jag är och förblir alkoholist, och ingen av mina behandlingar har bitit på mig. Jag har inte haft viljan på riktigt.

Första behandlingen var när min alkoholism hade eskalerat så pass att jag börjat dricka på jobbet. Eller snarare, jag hade blivit sämre på att dölja det. Jag hade druckit på arbetstid i flera år och om jag tänker efter så minns jag ju att innan dess hade jag på tio år haft tre jobb och varit så nervös att jag druckit innan alla mina jobbintervjuer men ändå blivit anställd. När jag fick de tidigare jobben så avvaktade jag generellt med att dricka till efter arbetstid eller på vägen hem när jag passerade någon pub. Men det eskalerade, som sagt. Ordentligt.

Chefen tog mig åt sidan en dag eftersom kollegorna hade påtalat att jag luktar alkohol. Jag lade mig platt, erkände direkt och fick en varning. Skam, skuld och ångest slet i mig men jag fogade mig i rehabiliteringen. Psykologsamtal och sedan gruppterapi enligt tolvstegsmetoden och AA-möten flera gånger i veckan samt provtagning varje månad. Jag drack alltid intensivt den första och andra veckan efter varje blodprov och höll mig sedan med vita knogar på mattan och var alkoholfri under de mycket dryga två veckorna fram till nästa provtillfälle. Tydligen kom jag undan med det, för chefen fick aldrig någon rapport om anmärkning på mina prover.

Efter ett år i behandling levde jag fortfarande i en lögn. Gruppbehandlingen hade avslutats med idel falska leenden och löften, inget som sagts eller gjorts där hade bitit på mig men folket runt om mig trodde att jag var ”frisk”. (Vilket skämt!!) På jobbet fick jag nu i stället för blodprover som uppföljning en alkomätare som slumpade fram tillfällen under arbetstid då jag fick blåsa och ta ett foto samtidigt. En app i mobilen skickade fotot tillsammans med alkoholresultatet till företagshälsovården. Nu blev det svårare att fuska, men ingen tvingade mig att blåsa när jag var ledig. Jag firade min 50-årsdag med en vecka helt ensam på ett all-inclusive-hotell utomlands där jag kunde dricka gratis drinkar, vin och öl från tio på förmiddagen till tolv på natten om jag ville. Och jag ville troligen, för fan vad jag drack. Drack och grät.

När sommaren kom var det dags för nästa period av supande. Jag drack mig igenom hela semestern som jag tillbringade på mitt rum med TV, dator och alkohol. Nu blev det inte bara vin och öl, som tidigare, utan även starksprit. Jag skyllde det ökade behovet på mitt nyligen kraschade förhållande efter att fästmannen kommit på mig med att halsa sprit i smyg. Det var inte han som bröt, det var jag som gjorde slut via sms en sen natt när jag var full, bara för att jag inte stod ut med att han kommit på mig. Ångesten var total och jag kunde inte sluta dricka. Jag kämpade för att vara alkoholfri i två dygn innan jag skulle börja jobba igen efter semestern men det räckte inte. För första gången i livet drabbades jag av en fruktansvärd abstinens och det skedde dessutom på jobbet. Svettningar, våldsamma kramper, hjärtklappning, skakningar, kräkningar och panikångest. Jag blev skickad till Sankt Görans alkoholmottagning och intagen i tre dygn med dropp och medicinering för avgiftning.
Nu hade jag förlorat kärleken och strax därefter blev jag av med jobbet. Allt på grund av alkoholen.

Jag hamnade på en månads intensiv omprogrammering hos ett tolvstegsinriktat behandlingshem på landet den hösten. Under den här tiden var jag faktiskt alkoholfri på riktigt och mådde fysiskt ganska bra. Men det var mest fråga om att rutinmässigt göra det jag skulle och transportera mig fram till dess att jag äntligen skulle få åka därifrån. Trettio dagar med vita knogar på behandlingshem och jag var till och med fysiskt nykter i flera veckor efteråt. Plikttroget närvarade jag på AA-möten tre gånger varje vecka som eftervård och det hade kunnat bli riktigt bra om jag givit mig fan på att inte dricka. Men hela tiden hade jag en helt annan agenda i bakhuvudet. Undermedvetet hade jag satt målet att få dricka på nyårsafton. Om någon ställt mig mot väggen då skulle jag aldrig erkänt det, men jag vet i efterhand att jag mentalt satt en gräns för hur länge jag skulle hålla upp, trots att jag visste att om jag tog ett glas skulle jag direkt tillbaks in i missbruket. Det sket jag fullständigt i. Jag hade varit duktig. Jag unnade mig belöning för min avhållsamhet. Inte hade jag lärt mig något. Jag drack igen.

Det var för snart sex år sedan och fram till en dag i nu augusti som jag skrivit om tidigare har jag inte hållit upp mer än någon månad här och där, alltid förknippat med abstinens, ångest och vånda. Varje gång jag slutat har jag snabbt återfallit i ett ännu värre missbruk. Den onda alkoholspiralen har slukat mig med hull och hår.

Jag har förlorat körkortet, fyra jobb, massor av pengar och min värdighet. Det enda jag fått mer av är bukfetma, skulder, högt blodtryck och dåliga levervärden.

Kan de här 52 dagarna som jag nu varit utan alkohol helt utan sug, rehabprogram eller medicinering kan vara en nystart för mig? Vågar jag tro på att få behålla både min nykterhet och det nya fantastiska jobbet där jag snart ska börja?

Jag vill tro, verkligen! En dag i taget!

Se klart
ons, 2021-10-13 - 00:18

@axianne
Kikade in och läste ditt inlägg i ett svep, kommer läsa imorgon igen. Tack för att du skriver så uppriktigt. Tack för att du påminner oss allihop med vem vi har att göra med när vi händelsevis eller någon gång trånar efter det där glaset.
Jag har ju inget svar på om det här är nystarten du behöver- och faktiskt måste åstadkomma, göra till verklighet.
Men JAG tror det. Och jag önskar att vi kan stötta, råda, värma, och övertyga dig om att ja, det är nu. Vi hejar på dig. Håller på dig.
Sluta inte skriva utan håll i. Vi är här prick hela tiden. Kram.

Ase
ons, 2021-10-13 - 08:57

@Axianne vad berörd jag blir över det du skriver. Jag tror på dig! Fortsätt skriva så vi får följa din resa.
Vi har ju lika många dagar du och jag så vi kan följas åt 💖

trött_och_less_72
ons, 2021-10-13 - 09:42

Fy tusan vilken historia.

Väldigt starkt av dig att vara så ärlig. Du blir nog en insperation för många här som kämpar.
Otroligt vilket jävla gift det här är och hur människor fortsätter att hälla i sig trots förlorade jobb och relationer.
Du måste vara rädd om dig och din kropp. Dessa mängder klarar nog inte kroppen hur länge som helst.

Skickar en stor kram

Lillek
ons, 2021-10-13 - 09:52

Tack @Axianne för dina insiktsfulla och ärliga inlägg, jag blir så berörd, du förmedlar stor styrka i färden med att byta kurs! Du skrev ”men jag har inte varit nykter eftersom jag inte har haft ett nyktert tänk.” Viktigt detta, tror verkligen det nyktra tänket är en grundbult! 🙏☀️

majsan_nu
ons, 2021-10-13 - 10:29

@Axianne Starkt o modigt av dig att dela din historia med oss! Önskar verkligen att det läget du kommit till ska göra det möjligt för dig att hitta nya vägar i livet! Du har onekligen kommit en bra bit på vägen... Fortsätt att skriva här både för din egen skull men också så att vi kan följas åt för att stödja o peppa varandra!
🤗

Axianne
ons, 2021-10-13 - 21:28

Tack för alla peppningar och fina kommentarer! Ni är så vänliga och omtänksamma, allihop! Jag önskar jag hade hittat den här sajten tidigare, då hade det förmodligen varit lättare att hålla näsan ovanför ytan, men jag är glad att vara här nu. Jag har inte hunnit med att läsa så många andras trådar, men det kommer säkerligen när jag acklimatiserat mig.

Jag kom på när jag loggade in här igen att jag är lite kluven avseende hur engagerad jag ska vara i detta forum när jag skriver. Saken är den att de senaste dagarna när jag skrivit av mig och grävt i min livshistoria, så har jag samtidigt tänkt på alkohol _mycket_ mer än jag gjort sedan jag slutade dricka. Det är ju inte så konstigt eftersom allt här i forumet är fokuserat på alkoholproblematik och nykterhet, men jag måste balansera behovet av att få dela med mig, med att också väga upp riskerna när jag gräver upp och berör alla de känsliga saker jag ju faktiskt druckit för att glömma.
Vi får se hur jag gör med detta.

Jag har i alla fall haft en bra dag och just nu finns ingen anledning att rapportera in något alkoholsug eftersom det inte funnits på många veckor. Däremot har det dykt upp ett annat sug som börjar störa min sinnesro.

Jag har ökat min godiskonsumtion ganska rejält sedan jag slutade med alkohol. Sockerdjävulen (eller snarare kolhydratsdjävulen) är näst efter alkoholsatan min största fiende. Tanten har grävt djupt i både kakburkar och godispåsar på senare tid och om man brukar tappa kilon när man slutar dricka, så lär jag inte göra det eftersom jag i stället ökat mitt sötsaksintag alldeles för mycket.

Så just nu ser jag längtan efter godis, kakor, bullar, snacks och onyttig, flottig snabbmat som ett växande problem och fasen vad jag känner igen detta från när jag var på behandlingshem. Kiosken där hade strålande tider när vi från rehab drällde in i flock och länsade hyllorna. Det var bara cigarettrökarna som höll sig i skinnet bland godsakerna, men i stället verkade blossa dubbelt upp mot innan. Är det inte det ena, är det lätt att det blir det andra?

Jag har en önskan att hitta en sund livsstil nu, och det största steget är ju redan taget. Jag har avstått från alkohol och har för avsikt att fortsätta med det. Men min kropp behöver nyttig och näringsrik kost, inte socker och transfetter. Och likförbannat är det ju de sämsta sakerna jag längtar efter. Jag är nästan som en alkis när tankarna börjar leka med att trycka i mig en 200 grams chokladkaka eller frossa i chips med dip, cashewnötter, pommes frites, wienerbröd och syltmunkar.

Så jag har försökt behärska mig något så när men jag vet så väl att min beroendehjärna hanterar snabba kolhydrater på samma sätt som alkohol. Jag lämnar inget kvar. Allt ska ätas upp och det finns inte en chans att jag sparar lite av godispåsen till senare. Det blir inte bra. Jag vill inte ha det så, men kan ju inte avgifta mig helt från både socker och alkohol samtidigt? Då är det nog raka vägen tillbaks in i ett återfall, säger jag med bred erfarenhet av den typen av återfallstriggers.

Men vad gör man i stället? Det finns inte så många stimulantia att tillgå för mig längre. Alkohol går bort. Rökning har aldrig varit min grej. Knark är självklart uteslutet (jag har aldrig provat ens att röka på) och sex är ju rätt borta från kartan eftersom jag hatar min övervikt och dessutom inte haft någon nära relation på åratal. Jag brukade träna överdrivet mycket förr i tiden, och det sägs ju ge en kick, men jag hatade varenda sekund eftersom jag enbart späkte mig i löpspåret, simhallen eller på gymmet för att kunna hålla vikten, inte för att må bra.

De senaste tre dagarna har jag ändå kört en viss nedtrappning på godisfronten och jag har faktiskt upplevt en liten gnutta fysiskt välmående när jag ätit nyttigt och undvikit socker. Jag tar små babysteg och vill inte plåga mig för hårt. Om det visar sig att min beroendehjärna absolut måste ha en Snickers i kväll, då tänker jag ge vika. Hellre det än att trilla dit på något annat som är mycket farligare än socker ...

Kram på er!

Se klart
ons, 2021-10-13 - 21:56

Jag har inget svar att ge dig, mer än att du nog har svaret själv? Jag tror det är svårt att bryta all tillförsel av stimulans - samtidigt. Jag tror- eller till och med vet- att fysisk aktivitet gör ganska mycket för sinnesro och lugn-hormoner. Inte säkert du vill springa en mil på gymmets löpband. Men promenader (ombytt- och snabba), kanske träna via youtube (yoga/stretch) kan vara lagom och min erfarenhet är att fysisk utmaning sänker sötsug. Det är som om kroppen ”vill” nyttigare när en tar hand om den lite snällt. Kram!