Jag lever med en sambo som är alkoholist och fullt upptagen av sin förnekelse. Det eskalerade förra året när jag var ensam i min graviditet, naiv som jag var trodde jag att "han tar sig i kragen" när barnet kommer... Vad fel man kan ha. Av någon konstig anledning brukar han hålla upp under semestern och den tiden är så fin. För att i nästa stund återgå till konstant stress, bråk och svek. Jag vet aldrig i vilket tillstånd han kommer hem efter jobbet. Men nu är det jag som har bestämt mig för att börja mitt eget liv med dottern. Vi båda förtjänar bättre. Men innan jag tar det stora steget så vill jag höra mig för om någon här sitter inne på något supertips som har fungerat? Jag har testat det mesta, parpsykolog, icke-dömmande, stötta, ta fram artiklar på personer som har klarat det, ta fram telefonnummer till hjälporganisationer, kastat ut för att ta tillbaka..
Vi har hamnat i en riktigt osund relation och jag känner att jag behöver göra det bästa för vår dotter som är 8 månader. Jag vet att han måste vilja själv och dit har vi aldrig kommit...