av Blenda

Blenda
tis, 2022-01-11 - 10:39

Ny tråd, nygammalt liv. Känner mig redo att starta tråd i Det vidare livet.

Nu nykter i drygt sex månader. Inte helvit dock, några folköl har jag druckit då och då. Totalt 8 st vid fyra tillfällen sedan 3 juli. Kanske onödigt. Och egentligen strängt förbjudet under behandlingen...Men inget vin, ingen sprit, alltid körbar.

Nu vacklar jag. Inte över nykterheten, den är ett måste, åtminstone under överskådlig tid. Men över om min behandling är rätt för mig. AA, som jag trodde var min räddning för resten av livet. Har tappat tilliten efter mycket tjafs i min grupp. Jag hör stora egon som pratar om att krossa just egon. Hyckleri? Pseudovetenskap?

Jag mår helt enkelt inte särskilt bra. Nykterheten är inte min nyckel till sinnesro. Inte den enda i alla fall. Jag tror att jag även behöver annan typ av terapi. Och det är inte "tillåtet" under min behandling. Det är bland annat sådant som gör mig fundersam. Och jag känner mig därmed oärlig under sessionerna. Kontraproduktivt...

Jaja, en dag i taget, och jag har ju alltid forumet att bikta mig i.

Tro, hopp & kärlek från en nykter men fortsatt trasig Blenda

Soffi
tis, 2022-01-11 - 18:09

Varmt välkommen hit @Blenda !🧡

Drygt sext månader nykter är jättebra!!🌟
Alla här är inte helvita, vi är några som dricker sparsamt av olika anledningar.

Du är heller inte ensam i att inte må helt bra.
Det gör inte jag heller. Jag mår absolut bättre än jag gjorde det sista när jag drack - utan tvekan!
Men jag har kommit fram till att jag använt alkohol som medicin, mot vad vet jag inte. Det enda jag kan konstatera är att alkohol är en USEL medicin - den har inte botat ett dyft trots träget medicinerande under många år ...
Så jag kan skriva under på @Blenda skrev:"Nykterheten är inte min nyckel till sinnesro. Inte den enda i alla fall. Jag tror att jag även behöver annan typ av terapi."
Jag fortsätter alltså att leta efter orsaker och bättre bot och lindring. Skriver en del om det här, vänder och vrider på "skaven" och får fin hjälp av forumvänner 🧡.

@Blenda skrev:"det är inte "tillåtet" under min behandling. Det är bland annat sådant som gör mig fundersam. "
Utan att ha någon egen erfarenhet alls av AA så tänker jag att du är fundersam MED RÄTTA!
I min värld ska man ta all hjälp man kan få och vill ha!
Efter vad jag har hört (bland annat av flera medverkande i Alkispodden) så är det dessutom ganska vanligt att ta hjälp av tex psykolog SAMTIDIGT som man går till AA.

@Blenda skrev:"Jaja, en dag i taget, och jag har ju alltid forumet att bikta mig i."
Ja, visst är det skönt att Forumet finns!

Än en gång - Välkommen till Det vidare livet! 💖

Blenda
tis, 2022-01-11 - 21:08

@Soffi Tack snälla, ditt svar värmer på många sätt.
Ska fortsätta skriva och utveckla mer tankar på forumet framöver, jag behöver nog det. Orkar dock inte ikväll.
Vill bara direkt förtydliga en sak. Det är inte AA som "förbjuder" annan terapi, det är en kvällsbehandling som jag går där terapeuterna inte vill att man blandar in andra metoder (andra metoder än just AA-möten då, som tvärtom är obligat...vilket i sig gör mig eftertänksam eftersom behandlingen är jättedyr och det känns märkligt att den måste förlita sig på AA, som är helt ideellt och gratis och som inte ens får lov att tjäna pengar på verksamheten enligt traditionerna.)

Andrahalvlek
tis, 2022-01-11 - 23:02

@Blenda Forumet är ett jättebra ställe för att bena ut allt som skaver i det nyktra livet. När jag skriver tvingas jag sätta ord på vad jag tänker och känner och jag får nästan alltid en aha-upplevelse. Att sen få forumvänners syn på saken också är en gåva 🙏🏻

Kram 🐘

Blenda
tors, 2022-01-13 - 11:49

I nästan tio år drack jag för att orka.
Var utåt en stark skuta som oftast lyckades ro mina nära och kära behövande i hamn, men blev ett vrak på insidan.
Jag vittrade sönder inuti, dag för dag.
Jag var alltid rädd, alltid redo för nästa katastrof. Och den kom, och kom, och kom igen.
Jag drack för att få sova, en störd alkoholsömn kändes bättre än ingen sömn alls.
Jag drack för att få en stunds vila från krav och ansvar.

Jag visste att verkligheten skulle stå framför mig och kräva sin tribut samma dag som jag slutade dricka.
Jag betalar nu min skuld, inklusive den höga ränta som själva alkoholmissbruket kräver.
Jag betalar i form av ångest, oro, trötthet, skam och sorg.

Jag har bett om hjälp, jag har tagit emot hjälp, jag har vänner, jag har bra relation med mina fina vuxna barn, jag har intressen, jag älskar mina djur, jag är ute och rör mig i ljuset, jag äter bra, jag har hyfsad ekonomi.
Det är inte ett dugg synd om mig, jag skäms över att må så dåligt som jag gör.

Jag kände så mycket hopp i början av min behandling. Men nu känner jag inte igen mig i behandlingens beskrivning av beroendepersonligheter som jagar dopaminkickar.
Jag känner inte igen beskrivningen av den genetiska sjukdomen.
Jag kan inte spegla mig i gruppterapin. Det är fina människor och starka berättelser, men det är så långt ifrån min egen historia.
Jag har kunnat dricka måttligt och socialt i större delen av mitt liv. Det dracks inte i mycket alkohol i mitt föräldrahem. Självmedicineringen blev mitt fall, inte ”alkoholistgenen”.
Därför känns det mest som att jag bryts ner just nu, bryts ner av den behandling som är tänkt att hjälpa mig.
Min självtillit blir ännu sämre. Jag upplever stark negativ affektsmitta, och jag uppmanas då att be Gud att avlägsna den. Jag tror på andlighet, jag både ber och mediterar, men i det här fallet är jag osäker på om det är tillräckligt…

Jag är en extremt trött kvinna som ”bara” önskar mig livet tillbaka innan allt är för sent.
Jag har egentligen så mycket kvar att leva för. Jag ser allt det fina omkring mig. Men jag känner det inte. Inte ens nu, efter snart 200 dagar nykter. Jag blir bara allt tröttare, mer identitetslös, mer rädd, mer ensam och mer förvirrad.

Är det en utmattning som varit dold under alkoholbränslet som nu blommar ut i sin fulla kraft? Är jag fysiskt sjuk? Eller är det bara all obearbetad sorg som tar ut sin rätt…

Oavsett vad så ska jag bibehålla min nykterhet. Åtminstone idag. En dag i taget…

majken_r
tors, 2022-01-13 - 13:19

Känner igen mig i din beskrivning av ditt drickande och livssituation. Tänker att du inte ska behöva skämmas. Kanske är du något på spåren med tankar kring utmattning? Har du möjlighet att söka terapi? Det har hjälpt mig mycket i livet. I vilket fall, du skriver så fint och jag känner med dig. Och så gott att du tar hand om dig, och är nykter 🙏🏼❤️@Blenda

Blenda
tors, 2022-01-13 - 13:30

Tack för dina ord @majken_r
@majken_r skrev:"Har du möjlighet att söka terapi?"
Det är lite det som är en del av problemet. Just nu känns det som att jag har målat in mig själv i ett hörn.
Jag har privat bekostat en lång behandling enligt 12-stegsprogrammet mot mitt alkoholmissbruk.
Den pågår ytterligare 1,5 år och under den tiden är ingen annan terapi tillåten enligt kontraktet.
Jag förstår delvis varför, och jag hade väl i och för sig kunnat fuska och söka annan terapi parallellt utan att berätta det, men ärlighet är ju hela grunden för tillfrisknande...
Och jag är också lite rädd för att det är alkoholdjävulen som undermedvetet bara vill få mig att bryta behandlingen för att få dricka igen "för jag är nog inte någon riktig alkoholist".
Suck, känner mig så jävla skör, hudlös och kraftlös men ska försöka att bara stå ut och vara i känslan.
En dag vänder det förhoppningsvis.
Tro, hopp & kärlek

majsan_nu
tors, 2022-01-13 - 14:35

@Blenda Hoppas det är ett hjälpsamt program du gått med i!
Dina känslor av skörhet, hudlöshet o att vara kraftlös känner jag igen mig i...
Ja, kanske det kan hjälpa att vara i känslan o stå ut, förhoppningsvis kommer det att vända för dig o även för mig!
Jag skickar en styrkekram till dig! 🤗💪

majken_r
tors, 2022-01-13 - 22:09

Har inga kloka råd att, och det har du inte bett om..🙏🏼 Ibland tänker jag att det ger sig efter lite tid. När tankar och funderingar lagt sig. Kram till dig ⭐️@Blenda

Blenda
tors, 2022-01-13 - 22:28

Tack för era ord allihopa.
Idag var nog den sämsta dagen på länge.
När jag ramlar ner i det svarta hålet har jag en tendens att glömma att det trots allt funnits ljusglimtar sedan sist jag besökte skuggorna...
Det känns lite bättre nu ikväll.
Ringde en vän istället för att vara ensam och hångla med min nedstämdhet, det är olikt mig, brukar vilja isolera mig och dra täcket över huvudet. Tror det är ett positivt tecken.
Jag tog dessutom en antabus för att inte riskera att dricka på mina negativa känslor.
Inte ens en folköl ska ner denna gång.
Ångest är inte farligt. Tankar är bara tankar.
Jag är nykter. Gott så.

Andrahalvlek
tors, 2022-01-13 - 22:56

@Blenda Jag lider verkligen med dig 😢 Alkoholen fuckar upp vår hjärnkemi och hormonerna serotonin, dopamin och noradrenalin påverkar hur vi mår. Därför blir allt nattsvart när man har slutat dricka. Men det brukar vända efter några månader åtminstone. På mig låter det som om du är deprimerad och kanske behöver medicin för det. Finns det någon läkare knuten till behandlingen? De måste ju lyssna på dig om du berättar hur dåligt du mår och hur fel behandlingen känns för dig just nu. Klokt att ta antabus 🙏🏻

Kram 🐘

Sisyfos
tors, 2022-01-13 - 23:18

Blir berörd av dina texter Blenda! Så jag kommenterar och kommer med
funderingar. Blev lite långt. Har inga svar och kanske inte ens nåt som är hjälpsamt.
Jag känner ju igen mig lite i de frågor du brottas med nu Blenda. Den att inte känna igen sig i suget, inte känna igen jakten på dophaminkickar. Jag har ju hävdat bestämt att jag inte får kickar av alkoholen.
Jag vet att det är många härinne som har uppfattningen att man bara lurar sig själv när man upplever att det är annorlunda än det som oftast beskrivs avseende alkohol och jag tror att det här definitivt kan ändras ju mer man dricker. Kanske är den där alkoholistgenen en sådan ”gen” som triggas av bruk av alkohol. Kanske därför sjukdomen är progressiv. Att den utvecklas och förstärks ju mer man dricker. Att vissa är mer lättriggade kanske i den här genen.
Det är också kanske svårt att identifiera sig med personer som har haft en annan typ av bruk eller missbruk.
Du skriver att du är orolig för att det är alkoholdjävulen som försöker nästla sig in och få dig att avsluta behandlingen och jag förstår de tankarna. Jag funderar över det när jag hävdar att jag kan dricka socialt nån gång då och då, för vem har egentligen facit och är det kanske så att varje gång man överhuvudtaget provar att dricka så ökar risken, eller så triggar man genen. Det vet vi inte. Så när man som du funderar över att avbryta en behandling så är det väldigt sunt att fundera över om det är för att behandlingen verkligen inte passar dig, eller om det är för att du vill dricka. Och jag har funderat över dig eftersom du skrev i din andra tråd att du är nykter för att du måste, inte för att du vill. Jag tänker att det är viktigt i sammanhanget. ”Måste vara nykter”, vad står det för? Är det ”måste” för att du deltar i en behandling eller ”måste” för att du har landat i övertygelsen om att du inte kan dricka (eller ha ett ”sunt” förhållande till alkohol).
Samtidigt kan det ju absolut vara så att den behandling du deltar i, inte passar dig alls för att du behöver rota mer i bakgrunden till drickandet.
Med risk för att vara oerhört provocerande i ett sånt här forum så vill jag hävda att det finns en skillnad på de som har kunnat vara väldigt egoistiska i sitt drickande, som inte har haft andra att ta hänsyn till, som har kunnat sätta sig själv främst och de som dricker för att orka med, som har medberoendetendenser, som tar ansvar för andra, som härbärgerar andras känslor. Jag tänker att det är en avgörande skillnad för att hur man kommer tillrätta med sitt beroende.
Att dricka när man mår som du gör nu tror jag inte på alls. Inte en droppe, precis som du skriver. Tur att du tar antabus. Något som får mig att må dåligt är när jag inte ser vägen framåt. När jag inte hittar utgången och jag tänker att det är lite där du är nu. Behandlingen skaver av någon anledning. Du kan inte identifiera dig med resten av gruppen. Det kanske du inte måste heller. Jag tänker att det finns olika vägar att komma tillrätta med det där problemet. Avsluta är ju en väg ut, men du har betalat och att avsluta behöver ju i så fall vara ett oerhört välgrundat val. Ett annat alternativ är ju att göra behandlingen till din, har ingen aning om det är möjligt, men kanske finns det fler möjligheter till att vara annorlunda än du upplever just nu. Det du håller på med är en jättejobbig process på flera sätt och det kan ju finnas en önskan i att ”prestera” i en behandling, men det är kanske inte nödvändigt och du kanske ställer för höga krav på dig själv. Det är nog inte konstigt att du är trött. Och jag tänker att det du har haft att hantera är viktigt att bearbeta. Kan du inte göra det i din behandling? Finns det inte utrymme för det?
Jag tänker att du ska lyssna på dig själv. Du är fullt kapabel att veta vad som är bra för dig (så länge du är övertygad om att alkohol inte är bra för dig). Man ska inte ha för bråttom ut, tänka igenom noggrant alla beslut som man tar, men om man är landar i att man inte mår bra av att stanna i ett förhållande, ett jobb eller vad det än vara månde då behöver man ta steget ut. Eller som jag skrev hitta en lösning som gör det möjligt att stanna kvar.
Jag tror också att det är ett gott tecken att du tog kontakt med en vän idag. Ensam med grubblerierna blir allt väldigt stort, kanske är du redan nu egentligen hjälpt av behandlingen. Klokt också att ta antabus. Ibland behöver vi hängslen och livrem.
Ville mest skriva att du ska ha tillit till dig själv och att det här också passerar och då har du kommit en bit till på vägen. Det finns ljus.

Sländan
fre, 2022-01-14 - 17:33

@Blenda vilken jobbig situation du är i, jag lider verkligen med dig ❤️
Har du pratat med någon av de behandlare i terapin om din känsla? att du tvivlar på att de är rätt behandling.
Jag har inte gått någon behandling men provade på AA ett kort tag. De kändes bra tills jag började med stegen med mentor.
De kändes inte alls som om jag kunde relatera mig själv med AA ’s program.
Jag hade ju inte bundit mig i något, så jag lämnade AA med en stor befrielse. Jag har forumet här och en annan grupp som jag tycker räcker bra för mig.
Men alla är ju så olika, du kanske ska ge din terapi lite mera tid, tills du känner dig mera säker på vad precis som känns fel.
Styrkekram 💕 sländan

Blenda
fre, 2022-01-14 - 21:44

Kära fina ni, @Andrahalvlek, @Sisyfos & @Sländan, tack för att ni tar er tiden att reflektera och svara mig.
Ni har alla era poänger, jag tar till mig det ni skriver och försöker begrunda utan att övertänka.
Känns lite bättre ikväll, jag har många tankar men de får vänta med att komma på pränt, för just nu känns det som att jag kommer att kunna sova. Och DET behöver jag, det är i alla fall en sak som jag är HELT säker på :)
Kramar

Blenda
sön, 2022-01-16 - 12:13

Idag kan jag andas igen!
Det har nog hjälpt mig att avslöja ”Den stora skamliga hemligheten” för er forum-vänner. Alltså min ambivalens till terapin. Just nu känns det som att jag är nykter trots behandlingen, inte tack vare den...

Det känns så märkligt att det inte räcker att vara nykter. Terapeuten menar att om vi inte gör 12-stegsarbetet på rätt sätt och lever i AA-programmet så kommer det aldrig att funka. Vi får hela tiden höra hur obotligt sjuka vi är. Att vi måste lämna över allt till en högre kraft. Jag kan (/vill?) inte identifiera mig med det. Samtidigt vill jag inte förringa AA:s stora betydelse, AA är helt unikt och fantastiskt i sig och hjälper väldigt många tillbaka till livet. Men jag tror inte det är det som jag blir bäst hjälp av i nuläget. Jag känner inte igen mig i det stora egot som måste krossas. Jag känner ingen harm mot andra människor.

Åter igen – jag hade levt över 50 år med ”normalt” förhållande till alkohol. Jag har bland annat gått genom fyra missfall, separationer, förlust av en pappa och andra högt älskade närståendes död samt att bli av med ett jobb som jag tyckte mycket om. Allt utan att ha en tanke på att ta till flaskan.
Det var först när jag stod inför risken att mista mitt barn som inte längre ville leva som grundtryggheten, orken och tilliten till livet brast. Då blev alkoholen det enda som kunde dämpa min ångest, samt – inte minst – ge mig den kraft som då behövdes för att gå ALL IN och göra det jag kunde för att bokstavligen rädda liv. Bära alla andra omkring mig som brast. Hålla mitt företag flytande.
I flera år var det så. Jag fixade det, men drack mig troligen kemiskt beroende under de åren. Och kanske utmattad under ytan. Det är det som gör att jag måste sluta dricka nu. Nu när jag vill leva på riktigt – och för min egen skull ¬– igen. När det var som värst tyckte jag att det kunde kvitta. Så på det viset mår jag trots allt bättre idag. Men jag hade nog mått bra av någon mer traditionell terapi. Kanske för att hantera postakut stress, sorgbearbetning eller vad vet jag…Oavsett vad, så är min nykterhet är en nödvändigt grund för att ta till mig annan hjälp, jag är oerhört tacksam för mina snart 200 dagar.

@Andrahalvlek skrev:"På mig låter det som om du är deprimerad och kanske behöver medicin för det. Finns det någon läkare knuten till behandlingen? "
Definitivt ingen läkare, det är en strikt 12-stegsbaserad behandling av gammaldags "alkoholterapeut". Det finns snarare en (outtalad men ändå tydlig) motvilja mot allt vad läkemedel heter. Detta är också en sak som gör mig tveksam, jag har ägnat hela mitt arbetsliv åt att främja naturvetenskap och forskning på olika sätt. Dock vill jag själv helst undvika antidepressiva innan jag har grävt färdigt på andra sätt. Ska i alla fall ge nykterheten ett år till innan jag vill ta till läkemedel. Men tack för tanken <3
@Sländan skrev:"De kändes inte alls som om jag kunde relatera mig själv med AA ’s program." Nej, precis så.
Även @Axianne har skrivit ett, för mig mycket befriande, inlägg om AA. AA är fint, men kanske inte för alla.
@Sisyfos – tack igen för ett mycket insiktsfullt inlägg. Där finns mycket som jag kommer att läsa om och om igen.

Se klart
sön, 2022-01-16 - 12:51

Tack @blenda för att du delar med dig. Här på forumet finns väl- om nånstans- väldans bra exempel på olika saliga mediciner. Här finns heller inga förbud eller gör si/så. Det som blivit väldigt uppenbart för mig de här åren är just hur olika vi är. Sluta dricka är samma lika för alla. Men hur vi tacklar den utmaningen, stor variation.
Jag har liknande erfarenhet som du beträffande skräcken att ett barn inte ska orka leva. Det skakar grunden och tilliten på så sätt att vi inte riktigt blir oss lika. Vi vet att det går att leva bra liv men vägen dit kantas av en försiktighet och rädsla. Jag vet och håller med din vilja att inte ta hjälp av läkemedel. Jag tänkte som du men i mitt fall blev oron som ett djur som gnagde sönder huden. Att ta hjälp med medicin har varit mycket läkande. Viktigt. Men nu ska jag börja trappa ner. Kanske behöver jag ha en låg dos resten av livet, det får vi se.
Jag har blivit pragmatisk. Jag tycker också att de liv vi lever är långt bortom vår biologiska disposition, inte minst vi som är 50+ - vi förväntas snarare växla upp, än ner. En ekvation som inte riktigt går ihop med biologin.
Fortsätt att läsa och skriva. Vi håller på dig. Kram 🥰

Sisyfos
mån, 2022-01-17 - 08:36

Tack för ditt inlägg i min tråd Blenda. Det känns som att vi har haft lite samma bakgrund i vårt förhållande till alkohol innan vi började dricka. Och i vår omgivnings förhållande till alkohol. Bakgrunden är viktig tror jag, sen vet både du och jag att beroendet och alkoholen förändrar. Nykterheten och insikten om att alkoholen inte bidrar med någonting positivt är viktigt, men sen tror jag att om man som du har burit andra människor trots att man vill lägga sig ner under ett täcke, då är det kanske inte det stora egot som är viktigast att behandla.
Men det kanske går att anpassa de uppgifter som ni ska göra för att passa din problematik. Nykterheten gör ju också att man börjar se lite klarare på sig själv och sina reaktioner. Bra att det känns bättre och jag tänker att när man börjar bena i sina reaktioner, så händer nåt. De känslor som har väckts ska man ändå omfamna på nåt sätt. Men man måste inte agera på dem direkt utan göra precis som du gör. Identifiera, bena ut, ta det lite lugnt. Tiden nykter är din bästa vän tror jag.

Blenda
tors, 2022-01-27 - 10:31

210 dagar utan vin. Dricker fortfarande folköl ibland. Inte mycket och inte ofta. Långt inom riskfria gränser enligt alla folkhälsoråd, men eftersom anledningen är för att dämpa ångest och orka vardagen är det ändå ett riskfyllt, destruktivt och kontraproduktivt beteende. OM jag någonsin ska tillåta mig själv att dricka alkohol igen så ska det vara i fest & glädje.
Jag mår bättre än vad jag gjorde för ett par veckor sedan, men jag tror alltmer på utmattningssyndrom.
Ska ta helt ledigt nästa vecka. Omorientera mig. Söka acceptans.
Sinnesrobönen är hela nyckeln. Jag förstår budskapen så innerligt väl med allt mitt förnuft, och jag vill så gärna lyckas få in detta i själen på riktigt.
Jag tar till mig rådet från @Sisyfos att försöka göra den pågående behandlingen till min. Det kommer att kräva en viss grad av falskhet, men då ljuger jag i alla fall inte inför mig själv.
Det som är positivt i den här sörjan är att jag känner starkt att jag verkligen VILL orka att jobba, måla, träna och känna lust till livet igen. Villigheten är ändå grunden.

Blenda
tors, 2022-02-03 - 11:55

Just nu känner jag hopp, sinnesro och livslust.
Måste få ner det här i all hast så att jag inte glömmer de ljusa stråken.
Har rejäl smärt- och sömnproblematik sedan många år, men jag inte känt som någon idé att söka hjälp innan jag slutat dricka. Dessutom tyckte jag ju att min egen livskvalitet kunde kvitta...
Men nu har jag tagit de första stegen i en rejäl hälsoundersökning, vill kolla upp allt fysiskt som är möjligt inom rimliga gränser.
Om allt ser okej ut ska jag kapitulera inför att det kan handla om utmattning.
Och/eller möjligen PTSS...
Deprimerad är jag nog inte, jag känner stark lust till att göra saker, men saknar ork.
Hur som helst, mådde skit när jag vaknade, det vände på väg till läkarbesöket och jag mådde själsligen bättre än på länge i bilen dit. Det är så skönt att VILJA leva för sin egen skull, även om kraften ännu är begränsad.
Och det kändes riktigt värdigt att skriva ner min numera obefintliga alkoholförbrukning i hälsodeklarationen.
Sju månader idag.
Inget sug.
Tro, hopp & kärlek.

majsan_nu
tors, 2022-02-03 - 17:30

@Blenda Grattis till 7 månader - superbra gjort! Hoppas du kan få bukt med de fysiska frågor du har. För att utgå ifrån o kunna gå vidare om det behövs...
Har också varit på läkarbesök o kunnat säga a-fri sen en tid - idag skulle jag kunna säga "sen 6 månader"
Att inte glömma de ljusa stråken är superviktigt - det är dom vi ska plocka fram när allt kör ihop sig!
Ha det fint, jag kommer smygande bakom dig när det gäller antal dagar... Ska gå in o läsa i din tråd, har nog gjort det så mycket!
Kram 🤗