Har sedan september förra året varit mer eller mindre övertygad om att jag både vill och bör lägga ner det här med alkohol. Klipper med alkoholbeteendet då och då i en vecka eller två, och upplever då i överlag en påtaglig lättnad och förnöjsamhet, men är sedan förbluffande snabb på att ”tacka ja till mig själv” när jag plötsligt bjuder in mig själv till att börja om igen?! Och då håller jag igång var och varannan dag igen en stund. Blir galen på detta!!

Har läst i det närmaste alla trådar i detta forum och igenkänning med många är naturligtvis enorm. Är brutalt avundsjuk på (och imponerad av) er som håller över tid och grunnar på vad som skiljer mig och min typ av beslutsamhet från er...? Hur i h-vete kan jag låta mig själv dricka igen, lite hastigt och lustigt, när jag några dagar/några veckor innan är så sagolikt säker (gång på gång) på att det fan räcker nu! Det är inte inte värt det! Alls!!

Både mängd och frekvens är oroväckande och osunt, även om själva dryckestillfällena inte medför några direkt negativa upplevelser eller tokigheter. Slutar dricka ”i tid” (men har då eg druckit för mkt), gör inga märkliga eller oöverlagda handlingar och har aldrig typ somnat i soffan eller lagt mig utan att tvätta mig o borsta tänderna. Men dagen efter - skjut mig stenhårt alltså... Så vidrigt... Ångest och ofattbart dåligt mående på alla fronter. Om jag har druckit tex tors-lör (aldrig dagtid), blir det en ackumulerad vansinnes-baksmälla/abstinenskänsla som jag hatar och inte kan stå ut med!

Mitt liv är ganska intensivt och jag vet att jag oftast ”bjuder in mig själv till dryckestillfällen” när jag är lite överbelastad och samtidigt speedad och trött. Jag blir då stormglad när jag plötsligt kommer på att ”nämen nu tar vi och piffar upp den här aftonen med vin o bubbel!” ”JAPP” säger jag då DIREKT och tveklöst till mig själv utan att vara ett dugg intresserad av att identifiera något i HALT-modellen (som jag lärt mig om här 😊), eller att ”spela hela filmen”. Där och då vill jag inte hjälpa mig själv till en mental punkt där jag inte vill styra upp en festlighet, så att säga... Jag skiter då fullständigt i att jag typ några dagar/veckor innan fattat ett högst rimligt och klokt beslut att ge fan i att dricka, av den enkla anledningen att det definitivt inte är värt det.

Har som sagt läst här en längre tid och nu skriver jag mitt första inlägg, för att utforska om det kan vara medverkan här, som är en faktor som skiljer mig och min typ av beslutsamhet från er som finns här och som håller över tid 🙂.

Hej förresten 😊! Jag heter (inte 😅) Annabell, jag är 42 år och har ett jättebra liv med superfina relationer till barn och familj (lever utan partner), ett jobb som är givande och jag vill INTE dricka alkohol mer. 🤗

@Annabell
Jag hejar oxå på dig varje dag! 🤗
Det är svårt att vara stark, att inte trilla ner i gropen. Det är så lätt att ta en vända dit, en sista som sen blir en sista till osv
Jag har tagit nya tag nu i maj men det är tufft. Jag förstår dig till 110% men vi ger inte upp. En dag i taget. Utan gropar, diken och snedsteg helst.
Kram

@Annabell Det är inte pinsamt, tvärtom jättebra att du skriver här och berättar om din kamp. Det är när det är som svårast som man behöver stöd. Det är fan inte lätt att ta sig ur, men du kämpar på så bra, du är stark!💪

Massor av kämpapåkramar! Du finns i mina tankar🌷💕

@Annabell Inget är egentligen mer pinsamt här än att sluta/inte våga skriva/kämpa, och inte det är pinsamt egentligen... för vi har en sjukdom som vi genom att fortsätta vara (genom våra inlägg, reflektioner, tillkortakommanden) på forumet kan övervinna. Vi kämpar ihop💪👍🌱

@Annabell Känner igen mig så väl i det där med att det är pinsamt….precis som man inte fattar någonting….får råd och dricker ändå….vet att det är farligt med dricker ändå. MEN det är ju faktiskt då som vi behöver skriva …det är då vi behöver hejaropen allra mest. Du skriver ju som oftast väldigt positiva inlägg som man blir väldigt glad av men det är ok att få skriva att det är skit…skit….och åter skit. Jag och många fler med mig är med dig. Jag är skitnervös inför morgondagen men jag SKA och MÅSTE lyckas. Det kommer finnas massvis av triggers. Vi tar armkrok igen som vi gjort förr vännen🥰

Kram❤️

Tack snälla ni ❤️!

Jag vet vad som är kruxet för mig i det här läget. Nu har jag hållit på så här fram och tillbaka sedan mars. Det har medfört saker på flera plan som hänger ihop och förstärker varandra: 1. Blir sämre och sämre på den dag-för-dag-färdighet (liksom ”här-och-nu-tänket”) som jag faktiskt hade övat upp. 2. Skapar en intensifierad rörighet i det praktiska livet som jag sedan själv springer runt och släcker bränder i. 3. Blir snabbare och snabbare i fokus-skiften i huvudet - som gör att jag undviker/väjer ifrån att håva hem mig själv och tänka/känna efter. 4. Blir (precis som du är inne på Se klart) dramatisk och åker upp och ner i stora känslor. Ja… Jag blir en person som helt enkelt har riktigt dåliga förutsättningar att aktivt göra förändringar med hjälp av medvetna val (eller beslutsamhet). (Jag låter ju helt vettlös när jag läser punkt 1-4, men riktigt så är det ju inte förstås 😅! Jag håller ju ihop ”allt”, än så länge iaf…).

Frågan är var jag ska börja för att på riktigt vända det här 🤔…? Saken är ju klar att det är drickandet som skapar punkt 1-4. Men när punkt 1-4 är ett faktum, är det ju så gräsligt svårt att akta sig för gropen!! Hjärnan är ju typ helt oanvändbar! Men jag vet också att för varje dag som går nykter, blir punkt 1-4 mindre och mindre ett faktum och det blir lättare och lättare att ta steg för steg från markerna… Så frågan om var jag ska börja får nog bli på punkt 1… Det finns inget annat än att ”bara” inte dricka… inte här och nu och inte idag. Kramar❤️🦆!

@Annabell Ja, att ta de där första helvetesdagarna och en dag i taget. Med näbbar och klor, pannben och fysisk aktivitet. Upp på hästen igen och sitta kvar i sadeln oavsett vad. Det är första steget💪.

🎼Kom igen Annabell kom igen!👏👏🎼 🌷💕

Jag tror dessvärre du har helt rätt.
”Att bara inte dricka” tror jag är tricket. Men jag vill också säga att det blir rörigt i livet och huvudet av på och av- det är inte så lätt för hjärnan att ta ny sats och vända på en femöring.

Så på så vis kan det vara vettigt att ”från måndag/valfri dag gäller det här”
Och att försöka se till:
* inga risksituationer första veckorna.
*Se till att göra mysiga och kul vän-grejer på dagtid.
* Acceptera ditt lite isolerade läge ett tag, men livet med barnen gör det ju aldrig tråkigt. Självbilden- bara stå ut.
Det vänder.

Du har ju, precis som många här, en väldig bra koll på vad som gäller och vad som händer när det inte gäller.

Men noterar- att du beskriver de här ”ner i gropen”- tillfällen något flyktigt numera.
Hur hamnar du där? Vad är det för järnvägsbommar du bara går rakt igenom.
Vad händer då?
Är det- livets röra- som du beskriver så bra? Som är för jobbig. Jag vet himla mycket om livets röra.
Har tex druckit mig halvfull för att ”orka” deklarera.
Och obs.
Jag tycker INTE för att forumet behöver veta de här sakerna.. Men jag tänker på vad gör när man släpper ”vad som egentligen hände”. Då är det lite fritt fram.
Polisen tagit helg- och så skönt och vilken jäkla välförtjänt helg sedan.
Men det jobbiga är ju det du sedan beskriver.
Så vare sig du skriver här - eller i programmet på AH- gör du det? Eller som skomakaren i Den Vita stenen- som skrev i luften om kvällarna.
Var är det som händer?
Hur kan jag försöka agera på det- innan det händer?
Hur lyftet jag tråk- livet- illusionen från nyktra (tråk?) livet.
Kram från fru plotter med babbel

Tack Vår2022 och Se klart!! Jag vet vad som händer och försöker skriva fram det här (lite stökigt men…): Det är att jag inte på riktigt går/tar mig ifrån markerna där gropen är. Jag stannar mentalt på markerna. Och då är det hela tiden bara en tidsfråga innan jag hoppar/ramlar ner i gropen (för det är beroendestyrt). När jag är så här så gäller: hur jävla dåligt jag än vet att det blir/är att/om jag dricker igen (jag för inte längre mig själv bakom ljuset ens just innan jag väljer glaset. Jag säger inte till mig själv ”det här blir nog bra och problemfritt trots allt!”), så kollrar jag bort mig själv och bara kör. För att jag vill byta ut känslan jag har inombords - som visserligen delvis orsakas av en lite kämpig vardag, men som är allra mest orsakad av att jag är i en period där tillräckligt många dagar eller meter mellan mig och gropen aldrig går. Jag vill inte känna mig jagad, oroad eller stressad. Jag vill bara bara vara glad. Och det blir jag om jag dricker. Men INTE på helheten! På helheten blir jag förstörd och kan då nästan bara vara lugn inombords och superglad om jag ”dricker lite vin”. Det är det som är grejen… Jag måste härda ut en längre sträcka för att bryta det. För - det vet jag också, och alla som känner mig - att om jag INTE dricker (under en lite längre period) så mår jag bra och är lugn och lagomt glad, ibland lite låg och ibland jätteglad på riktigt (även när det är dags att deklarera 😊)!! Men det är den utmaningen jag står med nu: orka under tillräckligt lång tid och ha tillräckligt med tålamod och acceptans kring ett skört mående. SEN (om ett tag) kommer andra utmaningar kopplade till att känna sig bra och stark igen… Men jag tror fan att om jag bara tar mig tillräckligt långt denna gång - så lämnar jag mark-helvetet för sista gången…

Det måste börja nu. Och jag inleder med tio dagar (sen planerar jag tio till etc) där jag försöker göra som du skriver: undvik alla riskytor, planera andra små guldkanter dagtid (och kvällstid bara med kidsen - tex Eurovision på lördag 😅).

Backa hem. Håll truten. Stå emot. (Håll truten är för att jag ofta babblar och surrar runt (är utanför mig själv på nåt vis) tills jag bubblar, istället för att vara (med) mig själv i nuet). Tio dagar - men enligt en-dag-i-taget-principen. Jag kommer att göra det. 🎶💪🏼🦆✅. ❤️❤️❤️

Jag tycker det låter bra med 10 dagar i taget. Hjärnan blir som sagt trött när en kommer dragandes med nya friska tag- så bra med analys.
Och du har varit långt bort från de där markerna @annabell- glöm inte det.
Och jag tror du säger det bäst själv- att orka det sköra måendet. Usch det är jobbigt. Det är kanske extra jobbigt för oss som sällan hinner med att visa oss sköra- för något annat måste alltid fixas.
Och det gör vi.
Fixa grejer går först (talar för mig nu).
Jag har funderat mycket på varför jag har dukat upp ett liv med barn/barnbarn/hundar/jobb etc.
Som är svårt att kombinera med skörhet.
Alla skapar inte sådana liv.
Så det är intressanta teman att pyssla med lite medan dagarna går.
Det kommer att bli bra. 🥰

@Annabell Backa hem, stå emot och 10 dagar i taget, med en dag i taget principen låter som en bra plan! Kanske ska du inte hålla truten, eller i alla fall inte sätta för tuffa krav på dig om hur du ska vara, men vet ju inte riktigt vad hålla truten innebär för dig, det vet ju du bäst😁. Det blir en utmaning att orka stå ut tillräckligt länge, med tålamod och acceptans kring skört mående, men du kan fixa det. Skriv så mycket du orkar här om hur du mår, det hjälper att sätta ord på det, det stärker och du är inte ensam. När du gått igenom tillräckligt länge, kommer du att komma ut på andra sidan och det kommer att bli mycket lättare då. Tänk dessa och andra positiva tankar under tiden, tankens kraft är enorm, men låt dem vara positiva och ge ingen energi och kraft till negativa tankar. Mitt motto ”dit uppmärksamheten går, sker tillväxt” har burit mig långt i mitt nyktra liv.

Kämpa på, du kommer att göra det och det kommer att gå bra❤️

majken_r

@Annabell Läser och känner med dig. Känner igen mig i det där med att röra sig för nära gropen. Passar mig noga för markerna som som inte riktigt bär.. Jag är helt övertygad om att du fixar detta!! För din skull. Har du haft möjlighet att gå i terapi? Tänker det är bra för att arbeta med livet, skörhet och krav. Varm kram till dig fina forumvän❤️

@Annabell
Tack för att Du tittade in till mig. Som jag sa där så kommer vi komma tillbaka till de starka lejon vi var när vi väl bestämt oss. Vi kan om vi vill och ger oss in i det helhjärtat! ❤️
Vi tar följe, jag tror på Dig. Jag tror på oss.
Kram 🤗

@Annabell Vill inte verka knasig men hur tänker du med tio dagar men enligt en dag i taget principen? I mina öron känns det mer kravfyllt än en dag i taget?

Oavsett vad så heja på dig!

Kram🥰

Jag har ju hängt här rätt länge och jag säger som de andra. Skam och pinsamt hör inte hemma här. Pinsamt kanske ändå för det är svårt att förstå själv varför man hamnar i ett hål och det är såklart pinsamt - för vi är ju kapabla, välfungerande individer i många andra sammanhang. Tidigare om åren har forumet mer innehållit just de berättelserna. Jag var själv alltid tvungen att låta det gå några dagar innan jag skrev för att få lite distans, men det har funnits folk härinne som berättat väldigt öppet och direkt om sina tillkortakommanden. Jag har lärt mig och fått syn på så mycket genom andras berättelser om sin ickeperfektion. Jag tycker att det är bra att man skriver då. För det ger en insikt i vad det är som händer.
Jag tror att vi som medicinerar med alkoholen behöver analysera vad som händer precis som du gör nu.
Punkt 1-4. Ja, man låter inte som världens smartaste kanske när man mot bättre vetande dricker, men det finns en anledning.
Punkt 2 i din lista är jag intresserad av.
Jag var på en föreläsning som handlade om att skapa vanor. Föreläsaren beskrev ett vanligt beteende som jag såväl känner igen mig i. ”Allt på en gång.” Att sluta dricka och få en kick av det, börja planera och göra allt kul som man tänkt. Jag läser in lite sånt i din punkt 2. ”Skapar en intensifierad rörighet i det praktiska livet som jag sedan själv springer runt och släcker bränder i.”
Sen tar orken slut och då är det lätt att återgå till gamla (o)vanor (mediciner). För mig har nykterheten varit en process där jag har behövt se över livet, val etc. Du skriver att du fixar ”allt” och jag tänker att det faktiskt är snäppet svårare att leva som man vet att man borde när man faktiskt är motorn, sambandscentralen och visionären (allt i ett). Jag återvänder fortfarande till gamla beteendemönster. Nu ser jag dem klarare och kan oftast bromsa innan. Jag har förbannat insikten om att min medicin inte fungerar. För det finns ingen annan Quick fix. Du skriver att du dricker för att du vill bli glad. Jag tänker att det finns en ”här och nu”-känsla i det. När livet är fullt av målstolpar, ”bara nästa stolpe också” så är det svårt att vara glad. Man är liksom hela tiden någon annanstans i tanken.
Jag tror att man lär sig av varje fall i den där gropen, t.ex. var kanterna runt är inststabila så att man rutschar ner. Du kommer att greja det här AnnaBell. Du har samlat ett stort antal nyktra dagar. Det är de man måste minnas när det känns hopplöst.

Varafrisk ❤️, jag tänker på den pizzan som Se klart brukar snacka om… Hur ska den ätas och var börja? Hela ska ner förr eller senare. Man måste börja knapra. Den här gången tänker jag inledningsvis i slice:ar. Jag behöver ta mig över och förbi det värsta hjärn-läget - det då jag kollrar bort mig själv och slänger mig i gropen hela tiden. Till lite lite stadigare mark. En tiodagars-slice är tunn, men sen tar jag en till. En dag i taget är strategin som gäller (att planera för, att stå ut i och att veta ”oavsett vad - idag nej!”), men för mig hjälper det att i tanken också ”låsa” en liten period i taget framför mig. Göra en kalender med 1-10. Bara följa det som står i kalendern. Säga till ”sitt folk” precis som det är. Äta en vitamin varje morgon (som man låtsas är som antabus - ”har du ätit vitaminen så vet du vad som gäller”). Jag blir lite lite tryggare när jag bestämmer så: ”en hel liten slice med en dag i taget ska ner nu först - oavsett vad”. Inte bara ”idag, vi får se imorrn”. Men det är inte alls säkert att det funkar så för alla! Jag tror på det just nu för mig bara! 😊.

Tack fina majken_r 💕. Känns som att du är väldigt bra på att hålla dig från markerna ✨🤗. Jag har gått i samtalsterapi ett par omgångar, men då kopplat lite mer till bearbetning/hantering av specifika skeenden i livet… Jag tänker att det skulle vara meningsfullt för mig att göra det igen - men då måste jag vara nykter (om jag nu inte söker specifikt för att jag just inte är det)! Annars vet man ju aldrig vad som är vad så att säga 😄. ❤️

”Truten” är ett beteende Vår2022💛, som handlar om att fladdra runt och tjattra och babbla (som ett sätt att undvika att tänka vettigt) och plötsligt ringa folk från bilen och säga ”alltså tänk om vi köper lite bubbel…etc”. Så man kan hålla truten 🦤🤛🏼, men fortfarande prata! Och skriva! 🥰❤️

Se klart ❤️, ja… Det har jag aldrig tänkt på… Ett liv som innehåller så mycket så mycket som den som är skör är så rädd om. Så sårbart och svårt… Men också fint, och hur skulle man annars ha gjort…❤️❤️❤️

Rehacer - tar rygg på dig nu 🥰🤗✨!

Kram 🦆💕.

Tack 🙏 Sisyfos ❤️! Skrev nog samtidigt ⬆️😊. Motor, sambandscentral och visionär i ett (och för mycket)… Så bra beskrivet! Jag tror att jag är i början av en process där jag försöker se över livets val… Försöker iaf inte aktivt att låta bli en sån process längre 😅. Tack för tankar ✨💛!!

majken_r

@Annabell har också gått i terapi och hoppas kunna gå igen till vintern. Kostar ju en del.. Jag klarar mig, kämpar fortfarande med att inte dricka på fel känsla. Det är svårt detta..Stor kram🌱💕

Idag tror jag du checkar av med en ”heavy checkmark” i kalendern.
I en fb-grupp knuten till Annie Grace kommer det ofta upp rätt så bra inlägg lite random i mitt flöde. Idag en person som dag 7 påminde om vikten av att plan ahead- för de timmar han tyckte var jobbigast
Nog så viktigt när man tänker efter och något jag glömmer att påminna om
Det har ju väldigt lite med livets viktiga val att göra men nog så väsentligt.
Har just varit och köpt en pizza 🥰🦆💪🏻

Yepp - här kommer en ✅😊! Mkt trött idag. Lite sådär ängslig och spattig… När jag ropade ner kidsen till middag var plötsligt en försvunnen 😅. Hann reagera (inombords) som att hon var borta på riktigt. Hon var på balkongen… 🤦🏽‍♀️😂. Men precis - jag har lagt planer runt de kniviga timmarna kommande dagar 👍. Imorgon - hjälpa till på en fotbollsträning 18-19 ⚽️👌! Inga tankar på att dricka idag 🙏✨. 💕🦆

Skönt. Mm minns spatteriet (skattefrihet på autocorrect ett ord jag varken tänkt eller stavat till… 🧐)
Ibland har jag kvar ett spatt eller snarare obehag- ett sorts fantom-känsla av skuld. Måste sätta mig och liksom prata med mig själv. Är så van i mitt DNA att det är nåt SKIT nånstans som jag har ångest över, har glömt, eller borde skött bättre. En del ”borden” inte ens rimliga.
Det slår mig att så var mitt liv i hög grad förr. Bränder som var för små för att släcka men stora nog att störa sinnesron.
Det gäller nog inte för alla men det är oerhört skönt att det nästan är helt borta.
Hoppas det lättar lite med spatteriet imorgon. Kram 🥰