av Himmelellerhelvette

vår2022
mån, 2024-11-25 - 21:13

@Himmelellerhelvette Skrattar lite för mig själv för jag kan också få för mig att jag pratar för mycket ibland som när man var påverkad😂. Att man aldrig liksom kan vara nöjd med sig själv. Men sedan tänker jag att när jag tycker att någon tar över rummet så blir det oerhört självcentrerat och då tycker jag inte att det stämmer in på mig. Ibland blir jag väldigt engagerad och vill säga mycket saker, men kan också tänka att jag behöver inte säga allt utan kan även steppa tillbaka lite. Sedan tänker jag att om man socialiserar och pratar en del så bjuder man också på sig själv. Vi får träna på att vara mer nöjda med oss själva som vi är😁. Kram❤️

Himmelellerhelvette
tis, 2024-11-26 - 08:58

Javisst är det så vår2022, jag analyserar mig själv för mycket. Jag lyssnar på andra och tar inte över rummet så som att allt handlar om mig och ingen annan får komma till tals utan jag är glad och engagerad i samtalen. Kram❤️

@andrahalvlek Visst är det härligt att vi lyckats få dopaminet att fungera som det ska utan att tillföra substanser 🙏 Under lång tid in i nykterheten kunde jag verkligen känna avundsjuka för hur dopaminfyllda folk runt om mig var som skulle på festligheter och jag bara kände att ”så är ni bara för ni vet att ni ska dricka, jag får inte det där!” Och tyckte lite synd om mig själv. Jag ville inte dricka men jag ville också vara så glad men jag var mer orolig på något sätt, lite obekväm men jag förstår ju nu att det är så man är som ny nykter, ganska länge faktiskt, man lär sig stå som Bambi på hal is, man är osäker och har inte de upptrampade vägarna till att lätt och genuint säga ”nä jag dricker inte alkohol” jag förberedde meningar en miljon gånger, min hjärna var ockuperad av hur jag skulle berätta att jag inte dricker. Allt blir lättare med tiden om man gör nykterhetsarbetet med sig själv, vilket vill säga: jobbar med orsakerna till varför man drack! Det är bland annat detta som är ”tillit till processen”, låta sig vara obekväm och känna de jobbiga känslorna, våga prova sånt som känns obekvämt för man tränar hela tiden på att bli mer bekväm. Jag tror inte att någon i resten av sitt liv vill behöva tacka nej till alla tillfällen som erbjuder alkohol för att man inte kan hantera det utan man vill gå dit och ha skoj och lära sig att ha det utan att dricka alkohol, det krävs mycket träning för att bli bekväm i det. Nu snubblar jag in på sånt du vet, som bland annat det är du som lärt mig men det är ofta någon annan som läser och då hoppas jag med detta lyckas få berätta en förklaring som någon förhoppningsvis tar med sig på sin egen resa. Jag kände mig i otroligt många perioder så osäker och ensam, det bästa stödet jag hade var er på forumet, nu har jag efter 26månader i nykterhet utvecklat nya IRL relationer och har skapat mig ett socialt liv på ett sätt jag bara kunde drömma om. Kram❤️

Andrahalvlek
tis, 2024-11-26 - 11:42

@Himmelellerhelvette Visst är det så. Och det spelar ingen roll hur ofta vi skriver det - alla måste själv uppleva det. Och i början kan man bara tro på oss som gått före - och ha tillit till processen. Allt man övar på blir man bättre på, är ju också ett av mina många mantran.

Efter en tids nykterhet kan man verkligen inte förstå hur man kunde tycka att det var så jobbigt i början. Man kan knappt fatta att man bävade megastort inför alla frågor. Och då är det ändå sig själv det handlar om. Så det är väldigt viktigt att teoretiskt inte glömma hur jobbigt det var i början. Vi ska vara snälla mot varandra.

Kram 🐘

Himmelellerhelvette
fre, 2024-12-13 - 08:58

Det här med bearbetningssvackor…. Är det normalt att då och då bli väldigt ledsen och tänka väldigt mycket på allt man missat som barn. Jag känner en sådan enorm sorg för lilla mig, hur sorgligt att älska sin mamma så villkorslöst trots att hon ställde till med så mycket som skapade oro och ångest. Allt jag gjort för henne genom livet. Mitt uppvaknande i mitt medberoende till henne där jag gick igenom ilskan, kraschade, var tvungen att bryta kontakten en lång tid för att orka, tog upp kontakten igen för jag känner att hon behöver mig, dras ner med henne, är utom mig av sorg över hur sjuk hon är, tillslut önskade jag bara att hon kunde få dö om hon inte kunde få ett uppvaknande, jag gick igenom sorgen över hennes död, jag förstår inte riktigt vad som hänt genom allt arbete kring allt hon varit och inte varit i mitt liv men på något sätt lyckades jag totalt bryta de starka banden, någon överlevnadsstrategi för mig själv kanske, men blev stark i att hon inte är mitt ansvar, och när jag fullständigt ger upp hoppet om henne är det som om en energi större än någon kan förstå sig på tog all min kärlek till henne, allt mitt ansvar jag lagt på mig själv ifrån mina axlar, samlade upp universums energi och sprutade den på henne. Jag förstår inte hur något går till och det är väl inte meningen att vi ska förstå, jag förstår inte mitt eget uppvaknande heller, varför får vissa av oss ett uppvaktande vad är det för kraft, ingen kan få ett vetenskapligt svar men något kan klicka till i oss människor och något med att min mamma kände att hon på riktigt med absolut hela mitt hjärta, själ och kropp förlorade mig. Jag tror att hon förstod att det var över, jag hade gått på hennes begravning i mitt sorgearbete, jag hade inget hopp kvar, hon kände nog att min kärlek till henne var slut, banden var klippta, något klickade då i henne tror jag, vad vet jag hur hon kände men något hände och hon fick ett uppvaknande, detta har kraschat mig igen, underbart, magiskt men så mentalt tvistat, vad är min plats nu? Jag hade givit upp, skulle inte hjälpa mer men någon som blir nykter behöver stöd och jag behöver och vill hjälpa till men jag blir ju aldrig nöjd med min insats, tycker alltid jag kan göra lite till, är stressad, tänk om hon dör nu när jag äntligen fått henne, allt jag vill hinna ta ikapp, känns som vi har lite tid, tänk om hon tar återfall för jag inte gör tillräckligt.

Andrahalvlek
fre, 2024-12-13 - 10:03

@Himmelellerhelvette Åh, himmel vilket tungt ansvar du har lagt på dig själv ❤️ Det är medberoendet som talar, det är du väl medveten om? Jag tror att du skulle behöva behandling för just medberoende. Jag vet att AA har grupper som de kallar ”vuxna barn”. Och sjukvården borde ha någon form av gruppterapi också.

Jag är på riktigt glad att min pappa dog 2002. För hans skull mest, hans liv de sista 20 åren var som ett enda långt självmord. Jag kan inte ens gissa antalet återfall han tog. På slutet kombinerade han 10% öl med Alvedon. Och dog till slut med söndertrasad lever.

Jag levde som medberoende i många år. Gladdes varje gång han slutade dricka, blev besviken varje gång han började igen. Till slut lyssnade jag knappt på hans svammel då han var ”hög” på faktumet att han minsann hade slutat dricka. Han ville ha bekräftelse, vilket han fick på minsta möjliga sätt från mig. Jag visste ju, att återfallet skulle komma. Vilket det gjorde. Varje gång.

Till slut valde jag att flytta 30 mil. Då slapp jag se hans misär så ofta. Hans nervösa blick och ryckiga rörelser när han var tvungen att vara nykter på familjesammankomster. Han satt som på nålar och tog alla chanser att bara resa sig upp och liksom ett djur irra runt i cirklar. I jakt på något med alkohol. Det hände att han drack från min dåvarande sambos spritskåp (heter det så?) nattetid medan vi andra sov. Och nästa morgon körde han hem 30 mil. Onykter utan körkort, för det tog polisen redan 1974. (Det där med körkortet berättade min mamma först efter hans död.)

Det fanns ingenting jag kunde göra. Ingenting. Mer än att skydda mig själv och mina barn. Så jag bröt helt med honom, sa rakt ut att jag inte ville se honom mer. Att jag inte kunde göra min egen barndom ogjord, men jag kunde freda mina barn. De skulle slippa se misären. Ett halvår senare var han död. Och det enda jag tänkte var: ”Det här skulle jag gjort tidigare, medan han möjligen hade en chans att reda upp det.”

Du kan inte bära din mamma genom livet. Du kan inte ta ansvar för henne mer. Du har gjort vad du kan. Att hon är just gammal försvårar läget litegrann, för de flesta tar ju hand om sina äldre föräldrar på ett eller annat sätt. Men om du inte gör det, för att freda ditt eget psykiska mående, så måste samhället steppa in. Orosanmäl, se till att kommunen åker dit på besök.

Jag tar till viss del hand om min mamma, men jag har satt tydliga gränser. Hon får betala hemtjänst som städar och tvättar åt henne. Om hennes vårdbehov blir större kan hemtjönsten lätt ökas på. Ett tag, efter ett fall, hade hon hemtjänst som kollade till henne 4-5 gg/dygn. Nattpatrull och trygghetslarm. Jag tog kontakt med kommunen, och sen fick hon detta beviljat av en handläggare.

Sen träffas vi när jag hjälper henne med räkningarna, och vid familjesammankomster, ibland går vi på teater eller tar en promenad och lunchar. Jag bestämmer i vilken utsträckning, hon är noga med att inte tränga sig på. Det är en enorm fördel att hon bor nära mig, vi kan träffas kortare stunder. Hon har på äldre dagar blivit duktigare på att uttrycka tacksamhet, och det glädjer mig.

Jag skulle vilja prata med henne om min barndom, hur starkt medberoende hon var och hur jag kom i kläm av det. Hur fan kunde hon tillåta att min pappa körde onykter med mig i bilen? Utan körkort dessutom. Hur fan kunde hon en hel massa liksom. Men hon minns inte. Verkligen minns inte. ”Det har jag lagt bakom mig” säger hon bara.

Och jag tänker att det nog är sant. Riktigt jobbiga delar av ens liv har man inte mycket minnen från, det är nog ren överlevnadsinstinkt. Jag har tex knappt inga minnen från mitt första år med barnens pappa, en tid då jag blev ofrivillig gravid, fick boka tid för abort men det slutade med utomkvedshavandeskap. Hela det året är helt raderat för mig, puts väck.

Så jag har slutat tjata på henne. Jag försöker tänka här och nu när vi umgås. Det är bra nog. Vi får aldrig en på djupet-relation, jag brukar säga att vi har en väder-och-vind-relation. Vi pratar väder, tv-program, släkt, bekanta osv. Och sen tänker jag att väldigt många inte ens har en sådan relation till sina mammor. Ärligt talat har vi just nu den bästa relation vi någonsin haft. Vi kommer inte reda ut ett endaste dugg bakåt, och det får vara så.

Vet inte om mitt svammel har varit dig det minsta hjälpsamt. Fortsätt skriv! Du har en hel massa som behöver komma upp till ytan ❤️

Kram 🐘

vår2022
fre, 2024-12-13 - 13:21

@Himmelellerhelvette Du skriver att din mamma fått ett mentalt uppvaknande om er relation och att hon blivit nykter och du frågar dig själv nu vad din plats i allt detta är då du givit upp och inte skulle hjälpa mer. Vidare skriver du ”…men någon som blir nykter behöver stöd och jag behöver och vill hjälpa till men jag blir ju aldrig nöjd med min insats, tycker alltid jag kan göra lite till, är stressad, tänk om hon dör nu när jag äntligen fått henne, allt jag vill hinna ta ikapp, känns som vi har lite tid, tänk om hon tar återfall för jag inte gör tillräckligt”.

Jag tänker att om du vänder på detta och lägger ansvaret på din mamma, hon behöver visa massor för dig, göra allt hon kan för att få dig tillbaka, ta igen förlorad tid och bevisa för dig att hon kan vara nykter. Det är hon som ska jobba för sin nykterhet och ta ansvar för sitt liv. Du kan heller inte göra något egentligen, de vet ju vi nu att det är vi själva som måste göra jobbet ingen annan kan göra det åt oss. Släpp inte ditt avstånd som du tagit ifrån henne, behåll det och låt henne få bevisa, visa att hon tar sitt egna ansvar. Det kan du ge henne beröm för, att hon tar eget ansvar för sitt liv. Skydda dig själv genom att inte uppslukas av hennes försök till nykterhet, ge henne inte din energi. Det riskerar att rasera och stjälpa dig.

Jag tror heller inte att man kan ta igen förlorad tid, det blir hela tiden nutid, här och nu. Det man kan göra är att göra bättre framåt, skapa en annan relation som känns trygg, bra och givande. Sorgen att man inte fick det man hade rätt till som barn får man jobba på och försonas med sig själv, skapa en ny grundtrygghet i sig själv. Hitta nya stöttepelare till de byggstenar som är trasiga eller som saknas i den egna grunden. Bygga grundtryggheten i sig själv.

Så låt din mamma göra jobbet med sin nykterhet. Visa att hon tar ansvar för sitt liv. Du behöver inte göra något mer än att säga att hon gör det bra, när och om hon tar ansvar för sig själv. Du har ditt egna liv att ta ansvar för. Det verkar ju också som att hon skärper sig först när du slutar att ta ansvar för henne, så fortsätt med det. Kram❤️

Himmelellerhelvette
lör, 2024-12-14 - 07:36

Tack @andrahalvlek och @vår2022❤️ Jag undrar hur det kan komma sig att jag känner att jag ska steppa upp när det är precis som @vår skriver att
”Hon behöver visa massor för dig, göra allt hon kan för att få dig tillbaka, ta igen förlorad tid och bevisa för dig att hon kan vara nykter. Det är hon som ska jobba för sin nykterhet och ta ansvar för sitt liv”

Det vet jag i teorin men i praktiken tror jag att jag bär ett ansvar, det är så konstigt, i min egen nykterhet vet jag att jag bevisar och återskapar förtroende men i medberoende är det som om allt jag vet inte går göra om i praktiken, inte när förutsättningarna nu förändrats men hon har visserligen sagt förr att hon slutat och då blev jag så besviken när hon började igen, men det är faktiskt så att jag aldrig givit upp hoppet om henne innan och att jag ska försöka fortsätta låta henne ta ansvaret för sitt liv.
Jag tycker så synd om henne som förstört så mycket, hela sitt liv faktiskt med relationer och allt man kan tänka sig, för människan bakom beroendet är världens finaste!
Tack för att ni bollar med mig❤️🙏

Varafrisk
lör, 2024-12-14 - 08:50

Finaste @Himmelellerhelvette ❤️

Åh, vad du får brottas med alla dina känslor. Jag tänker att det finns en stor sorg i allt detta med din mamma men ett så starkt medberoende. Hur gärna du vill så kan du inte ta ansvar för din mamma. Tänker att du har fått kloka svar av @Andra halvlek och @Vår2022.

När jag läser era berättelser, ni som har vuxit upp med föräldrar med missbruk så är jag så tacksam att jag är nykter idag🙏🏻
Tack och lov nådde jag inte botten (den vi pratade om på behandlingen), jag var en ”fungerande ” alkoholist. Jag menar skötte jobb…ja jag var en stjärna på att dölja mitt missbruk. Men, den som tog skada var min dotter för när jag var arg så trodde hon att det var hennes fel. Hade jag fortsatt att dricka och bara blivit äldre så hade det ju kunnat sluta med att hon fortfarande känner den skulden. Så, när jag läser din berättelse är jag tacksam över att jag blev nykter, att jag får stå för vad jag gjort, att befria min dotter för sin skuld och att jag gör vad jag kan genom att vara nykter och lyssna på henne 🙏🏻

Allt det bästa t dig! Kramar ❤️❤️

vår2022
lör, 2024-12-14 - 09:08

@Himmelellerhelvette Du skriver att du tycker synd om din mamma som typ förstört och förlorat allt pga missbruket. Tänker att du tar på dig för mycket här, att din medkänsla och empati kan göra så att du drunknar. Det kan även göra din mamma handlingsförlamad på så sätt att hon inte själv tror att hon kan. Tänker på tex ett barn som ”kan själv” och hur viktigt det är att låta barnet försöka själv och som då bygger på den inre självkänslan och tilliten. Om man går och tycker synd om någon kan det uppfattas som att man inte tror på att den personen är kapabel till att göra själv. Varje gång jag börjat tycka synd om någon för mycket, har jag själv blivit handlingsförlamad eller börjat ta över någon annans ansvar. Det har sänkt mig.

Jag förstår verkligen att du tycker synd om din mamma och att det är en stor sorg att det blev så. Tänker att om du försöker låta det som varit vara och titta framåt, en dag i taget. Fokusera på att stötta din mamma genom att låta henne göra jobbet, uppmuntrande ord som bra jobbat, du fixar det. Låta henne äga sin inre styrka och sitt framtida liv. Om hon börjar älta i livet som varit och plåga sig med det är det svårt att hitta styrkan till att komma ur missbruket. Det är en stor sorg att ens mamma missbrukat största delen av sitt liv, men den resterande tiden som är kvar kan bli bättre.

Som medberoende måste du jobba hårt för att inte tycka synd om och bli lite ”tuffare”. Dra och sätta gränser för dig själv, men även henne. När man börjar tycka synd om är det lätt att dras in i medberoendet igen. Varje människa har en kapacitet till att göra något och det måste man tro på. Vi kan inte andas åt någon annan, det måste man göra själv.

Sköt om dig! Kram❤️

Sattva
lör, 2024-12-14 - 10:28

@Himmelellerhelvette Vad tufft du har det! Den där känslan av att alltid vara i skuld är tärande. Och vad du än gör, kommer den alltid finnas där om inte knuten till den löses upp. Och den tror jag finns i barndomen. I det anknytningsmönster du har. Har man vuxit upp i en dysfunktionell milkö, med en oförutsebar förälder, lär man sig tidigt att anpassa sitt beteende för att blidka föräldern. Men fötäldern kanske aldrig kunde bekräfta att det man gjorde var gott nog. Kanske gav skuld o skam istället för det man behövde.
Det är inte ditt fel att din mamma missbrukar. Inte ditt ansvar att nu stötta henne i nuvarande situation. Även om hela ditt inre skriker att det är så.
Kram❤️

Himmelellerhelvette
mån, 2024-12-16 - 10:41

@Varafrisk Tack❤️ Ja det är viktigt att ta med sig av vad andra upplever till sina föräldrar till sig själv som du gör och vara så tacksam över att det räckte med att bli en ”välfungerande” alkoholist innan vi fick våra uppvaknanden🙏

@vår2022 Tack❤️du sätter exakt de orden jag lärt mig, jag blir så empatisk och medlidande att jag nästan tror det är jag som bär hennes känslor, det blir så lätt att jag sätter mig in i hur det känns att leva med allt hon gjort och inte gjort som hon missat med att vara förälder och att hon sedan sitter helt ensam med all den sorg, skam, ånger o.s.v. Det är som med ett återfall i medberoende som jag går ner och drunknar i några veckor i streck med jämna mellanrum. Jag stöttar henne med att hitta telefonnummer dit hon kan vända sig m.m. hjälper henne att handla mat och ringer och frågar hur hon mår, säger stöttande ord när det känns rätt. Egentligen vet jag att det räcker jättelångt, att det inte är jag som ska jobba på vår relation, att det inte är jag som gjort fel men ändå blir det emellanåt att jag tar på mig det ansvaret.

@Sattva Tack❤️Det sjukaste är att det är min pappa som lagt det på mig som du skriver ”Föräldern kanske aldrig kunde bekräfta att det man gjorde var gott nog. Kanske gav skuld o skam istället för det man behövde.”
Mamma har alltid fått mig att tro på mig själv och alltid varit stöttande i allt jag gjort. Så pappa som jag växte upp med, det är han som har förstört mig på många sätt, han har väldigt många narcissistiska drag. Mamma har förstört mig på andra sätt, henne bodde jag inte mycket hos, de åren de bodde tillsammans var total misär! Sånt man bara ser på tv som jag tryckt ner så mycket att jag sett på det som om det var någon annans liv, inte mitt, där har jag varit och grävt i många trauman i mina processer.

Tack underbara ni för ert stöd och hjälp, det hjälper så mycket att få bolla❤️🙏