av hoppfullsambo

Kameleont
sön, 2025-08-10 - 22:31

@hoppfullsambo
Har läst i denna tråd o tycker du låter omtänksam o snäll. Du vill er alla så väl. Och det vill man ju sina kära!
Därför extra starkt av dig att vågat söka stöd o hjälp o tagit jobbiga samtal. Det är också ett sätt att visa omtanke.
Nu måste du ta hand om dig själv! Genom att hjälpa dig själv hjälper du barnen på sikt.
Fortsätt kämpa o var stark.
Lycka till!

hoppfullsambo
mån, 2025-08-11 - 10:17

@has Jag hoppas det, jag känner mig bättre idag än dagarna innan jag kontaktade alkoholhjälpen och skrev här för första gången. Men jag är också på ett sätt mer orolig för min sambos framtid och vår relations framtid så det är på gott och ont allt det här.

hoppfullsambo
mån, 2025-08-11 - 10:23

@Kameleont tack, det värmer och gör att jag känner mig lite starkare att få höra. Nu när jag börjat prata om det och sökt stöd för det så har jag kommit till insikt med att jag nog blivit mer påverkad av det än jag tidigare trott så känslan är att det är en ganska lång väg tillbaka även för mig att må riktigt bra, känna mig trygg och inte gå med en konstant magvärk och oro.
Jag var nog ganska nära bristningsgränsen, vilket också gör det så dumt för kanske hade min sambo också kunnat ha lättare att ta sig ur det om jag sökt stöd och experthjälp tidigare.
Men jag fortsätter framåt med vår bådas välmående och relation som ledstjärna så hoppas jag att det i bästa fall blir så men jag känner mig mer förberedd för att det kanske också inte blir riktigt så.

Letlive
tis, 2025-08-12 - 19:33

@hoppfullsambo Du skriver ”Kanske hade min sambo lättare kunnat ta sig ur det om jag sökt experthjälp tidigare” jag förstår du vill din sambo väl men du är inte ansvarig för honom. Ingen människa kan ta på sig den nivån av ansvar. Vilka andras sjukdomar är du ansvariga för att förebygga? Det blir absurt att tänka så. Din sambo har en fruktansvärd sjukdom. Det är inte kul eller rättvist. Men det bästa du kan göra för honom är att sätta kärleksfulla gränser. Jag tänker att alkoholberoendet förvandlar personen vi älskar till en manipulativ lögnare. Det är inte vårt ansvar avslöja lögnerna eller få personen att erkänna lögnerna. Det är vårt jobb som friska att skydda oss mot lögnerna och manipulationen.

Kameleont
tis, 2025-08-12 - 22:51

@hoppfullsambo
Förstår så väl dina tankar på 'om du sökt hjälp tidigare...' De snurrar liknande i mitt huvud, och jag har inte ens vågat/orkat ta profetionell hjälp. Men jag håller med ovan.
Det låter som du lägger ett orimligt stort ansvar för din sambos välmående o er relation på dina axlar. Vill inte låta för hård men vill göra dig uppmärksam. Utplåna inte dig själv o ditt eget värde!

Och vem är jag att säga detta?
Lever inte upp till mina egna råd precis, men jag önskar att jag gjorde.
Du har ändå tagit steget att söka hjälp och det beundrar jag. Det är starkt!

Att oron nu är större är fullt förståeligt. Du söker stöd utifrån, ställer krav o ifrågasätter.
Så nu är båten i gungning. Går inte veta vart det slutar men tvivla inte - du gör helt rätt!

hoppfullsambo
ons, 2025-08-13 - 12:49

@Letlive Nej jag vet, jag är inte ansvarig för honom men jag kan ändå inte hjälpa att tänka att det kanske hade sett annorlunda ut nu. Samtidigt vet jag att jag var snabb på att prata med honom om det, tala om för honom att jag var orolig, såg röda flaggor och rädd för vart det var påväg. Jag sa allt till honom då och har fortsatt i flera års tid, det tog tid att inse att jag inte kan lita på hans ord om att trappa ner eller sluta, kanske för att han nog inte vet själv att det inte går att lita på.
Jag vet ju egentligen att det inte är mitt ansvar, jag kan bara ansvara över mitt eget välmående och mina val men samtidigt är det lätt att tänka ”tänk om..” i så himla mycket man hade kunnat göra annorlunda.

hoppfullsambo
ons, 2025-08-13 - 13:08

@Kameleont Jag vet att du har rätt. Men det är som att eftersom att jag ser problemen och han inte gör det så får man ändå en känsla av ansvar för att få sin partner att se, för man vill ju ta hand om de man älskar och man känner ju ändå en del av ett ansvar över relationen liksom.
Jag vill inte på nått sätt förminska honom, men det är ju bara att jag ser att han inte mår bra och är orolig hur han skulle klara sig ur det på egen hand och jag vill lyfta honom ur det precis som han kan stötta och lyfta mig när jag har haft dåliga stunder eller dagar, bara det att det här är ju lite mer än en dålig dag förstås.
Jag vet att det inte är mitt ansvar, jag förstår att jag borde känna att det inte är mitt ansvar och ibland kan jag känna det, men ibland gnager dedär tankarna, ”jag hade kunnat göra mer, jag hade kunnat göra nått tidigare, tänk om jag gjort såhär ist” osv.
Men jag börjar jobba med mig själv nu, jag försöker hitta en balans och verktygen för min egen del också, inte bara för hans skull.

Det är ofta lättare att ge råd till andra än att följa dem själv, det är skrämmande och tungt våga lyssna på råden och agera. Oavsett hur körigt det är att leva i det så är det ändå nått man på ett vis växt in i och blivit som lite van med hur det fungerar när man börjar röra om i det så vet man ju som sagt inte vad som händer.
Jag kan bara skicka styrkekramar och förhoppningen om att nu nångång hittar modet och orken!
Du är klok, du är stark och du är värdefull.

Åsa M
ons, 2025-08-13 - 22:17

@hoppfullsambo jag hoppas att du kan visa dig själv samma omtanke som du visar honom. Det är det minsta du förtjänar. Släpp hans problem ett tag och fokusera på DIG. ❤️

Rop på hjälp
mån, 2025-08-18 - 02:17

@TappadIgen Å vilken lycka att du tog tag i ditt liv. Jag når inte fram till min man hur jag än talar vänligt. Han vill inte sluta dricka utan bara ta några bära som det så fint heter. Några bärs brukar innebära 15-18 st på en kväll och somna innan vi ens ätit tillsammans, det gör så ont i mig att se min älskade man på det här viset 😢

hoppfullsambo
mån, 2025-08-18 - 20:17

@Åsa M jag försöker mer och mer att fokusera på mig själv och mitt välmående mer men det är svårt.
Jag skrev tidigare att efter samtal sa han att han endast skulle dricka på helgen, dvs fredag och lördag är min tolkning.
Det gick i två veckor. Han skötte det bra första veckan, köpte inte allt för många öl på fredag och drack endast fredag och lördag. Denna vecka köpte han redan på torsdag, både öl, vin o annat. Drack tills han somna både fredag och lördag och lyckades få slut på allt hemma. Söndag köpte han ett 6p 3,5% som han drack av både igår och dricker slut på idag.
Det får mig att tappa energin, tappa lite mer av hoppet om honom och om oss. Tidigare har jag i de fallet inte känt så mycket motivation för min egen del men nu gör jag det. Nu känner jag för att vända allt negativt mot att fokusera på mig, jag tror jag insett att jag kan inte förändra honom och jag är inte ansvarig för honom. Han gör sina egna val och jag måste göra mina och vad som är bäst för min skull. Men det smärtar att se. Så oerhört för jag önskar att jag kunde göra mer, jag önskar att han kunde få må bra.

hoppfullsambo
mån, 2025-08-18 - 20:27

@Rop på hjälp Jag förstår dig, jag känner samma sak. Det gör så ont att stå bredvid och se på och hur mycket man än pekar, pratar och visar vad problemet är och förklarar på alla olika vis vad som behöver göras så når det inte fram.
Jag vet inte om det är nån lycka, oavsett vad jag gör så känns det som ett olyckligt misslyckande.
Om jag stannar och lever i detta utan att försöka kämpa för att få honom att förstå och inse så går jag under och till slut nog även han. Om jag stannar och kämpar så blir jag gång på gång av med lite mer hopp då han gång på gång börjar dricka ingen trots att han säger sig förstå och risken är att jag tjatar för mycket, kämpar för mycket och han tröttnar på att höra. Om jag går så får jag inte dela mitt liv med honom, han jag älskar med hela min kropp, han som sätter färg på vardagen och som jag sett fram emot att bli gammal tillsammans med.
Han är fantastisk, han är en fin man, rolig, omtänksam, generös och fick mig att falla på studs och jag vet att han finns kvar där. Jag ser glimtar och får vara med honom stunder varje dag och jag vet att han kan hitta tillbaka dit men jag vet inte hur och jag börjar förstå att jag inte kan hjälpa honom då han inte förstår eller tycker att han behöver hjälp.

Åsa M
ons, 2025-08-20 - 17:24

Klokt att du har börjat landa i en slutsats. Denna sjukdom är inte som andra. Hade han haft cancer hade du säkert kunnat nå fram om behovet av vård, men beroendesjukdom är något helt annat.
Han behöver nå dit själv, och du kan inte påverka om han är frisk eller sjuk - på samma sätt som om han hade haft cancer. Man får helt enkelt inse sina begränsningar som anhörig.

hoppfullsambo
tors, 2025-08-21 - 19:27

@Åsa M Ja jag försöker, men jag är kluven och har blandade känslor om det. Ibland känns det självklart att det är mig själv jag ska fokusera på och andra stunder känner jag mig självisk och som att jag inte gör tillräckligt eller försöker mer. Samtidigt vet jag ju inte vad mer jag skulle kunna göra.

washington
lör, 2025-08-23 - 01:00

@hoppfullsambo Vad fint & sorgligt du skriver om att få se "glimtar" av din man & få vara med den du älskar. Känner igen mig på en prick i den beskrivningen. Hur lämnar man det. Hur lämnar man den man älskar så länge han finns kvar om än lite... Jag borde väl starta en egen tråd men känner en sån samhörighet kring känslan du beskriver.

Ganska ofta nuförtiden urartar helt vardagliga samtal då han tycker att jag tillrättavisar eller ifrågasätter det han säger. Det är helt galet i min värld Hur han kan tolka det så eftersom jag inte tyck att han sagt något fel & ännu mindre tillrättavisa... Jag fortsätter bara samtalet & plötsligt är det i hans paranoida värld något i min ton som dumförklarar honom. Obegripligt! Jag är helt säker på att det är alkoholen som gör detta. Ett konstant intag av alkohol skadar hjärnan. Han är inte full i sluddrande eller raglande mening men han är ju påverkad 5-6 dagar i veckan.

Vilken waste😔

hoppfullsambo
sön, 2025-08-24 - 13:31

@washington Du behöver inte starta en egen tråd om du inte vill, jag tror det viktiga är att du får ventilera alls oavsett vart eller hur. Jag känner att det har hjälp mig iaf. Om du inte ännu har ringt och pratat med alkoholhjälpen så råder jag dig att göra det också, det första samtalet var svårast att göra men samtidigt tog det bort en del tyngd och gjorde nästkommande samtal lite lättare. Men oavsett kan du alltid skriva här.

Att lämna, nej det känns omöjligt. Han är ju där, vi har det ju så bra ihop stundvis. Och vi har ju haft det så bra tidigare och jag tror vi kan få det så igen. Samtidigt när jag tänker på hur jag vill må och hur jag vill leva mitt liv så är det inte såhär, inte med denna konstanta oro och klump i magen. Man går på äggskal, räknar enheter han fått i sig så man själv ska veta hur man ska bete sig för att inte råka starta nånting, inget umgänge om kvällarna för han sitter med sina öl och mobilen och jag håller mig undan för att slippa se, eller så somnar han i soffan. Nej det är inte såhär jag vill må eller leva mitt liv och jag kan tänka där på kvällen att nu har jag fått nog, där och då kan jag tänka att jag säger till honom att jag inte orkar längre, att jag vill lämna relationen. Men dagen efter när han är nykter och vi har en trevlig stund så förstår jag att det inte går, jag kan inte lämna honom, jag vill inte lämna honom, han är ju där och jag älskar ju honom.

Ja jag känner igen mig en del i det också, att man få välja sina ord mer noggrant även när han inte druckit. Att han går i försvar och får taggarna utåt allt snabbare. Att jag inte riktigt kan utrycka min åsikt om den är olik den åsikt han har oavsett om jag inleder med att jag respekterar hans åsikt. Det blir för mycket diskussioner och jag lägger mig platt direkt för jag orkar inte och jag kan inte vinna, det slutar alltid med att jag får lägga mig för husefridens skull.
Jag minns inte senast han bad om ursäkt för nånting självmant. Han kan råka skada mig eller säga nått som sårar och om jag utrycker hur det kändes så kommer en förklaring istället för ett förlåt. Ibland säger jag att allt jag önskar är en ursäkt och då kan jag få det men ja de tar ju inte så bra när man måste be om dem.

Jag vet inte hur jag orkar eller hur jag håller ihop. Hur jag orkat så länge. Det är nu när jag börjat skriva här, pratat med alkoholhjälpen och börja nysta i allt som det känns lite bättre och samtidigt lite värre.

Åsa M
sön, 2025-08-24 - 22:40

Jag undrade också hur jag orkade. Den enda liknelse som jag kom på var detta: sätt en groda i en kastrull med vatten och höj värmen långsamt. Grodan märker inget. Men höj då värmen mycket, och då dör grodan.
Det är samma att vara anhörig. Värmen höjs gradvis i åratal, tills man inte längre orkar eller kan se det där fina som kanske (eller mer troligt inte) finns där längre.
Var inte grodan, kliv ur kastrullen. Du kommer må så mycket bättre. ❤️

hoppfullsambo
mån, 2025-08-25 - 14:05

@Åsa M Ja det är nog en bra liknelse. Hade allt kommit i en smäll på en gång så hade det nog sett annorlunda ut.
Jag tror jag har lättare att förstå och komma till insikt med saker med hjälp av liknelser. Det blir lite klarare och enklare att se. Men det gör det inte så mycket lättare att göra något konkret av det, även om jag förstår. Det är mycket känslomässigt som spelar roll.

washington
tors, 2025-08-28 - 22:55

@hoppfullsambo Denna berg & dalbana... Det finns alltid en ursäkt eller anledning att dricka som sagt. Dricker han inte är han retlig pga det, dricker han är det åga det. Hjärnan är så trasig av stress & många år av att hantera det med alkoholen. Alkoholen fyller ju en funktion & det måste ersättas av något annat. Tack för tips, jag skall prova att ringa. Just nu känner jag bara sorg och hur mina känslor för honom förändras av det som sker...

hoppfullsambo
mån, 2025-09-01 - 14:23

@washington Så är det, och det är så svårt att få honom att se. Min sambos pappa är alkoholist och bor ofta på behandlingshem, min sambo kan säga både det ena och det andra om han pappa, att han inte förstår hur han ska supa bort sitt liv på detta vis. Hur han kan tvingas till nykterhet i månader och när han kommer ut från behandlingshem så dricker han ändå igen. Alla traumatiska minnen från sin barndom där hans pappa utsatt honom för oro och obehag pga sin alkoholkonsumtion.
Och visst min sambo är inte på den nivån själv men han är inte allt för långt ifrån, han påminner mycket om sin pappa och han kan ju själv säga att han ska sluta och klarar en vecka innan han ändrat sig och påstår att han aldrig sagt att han skulle sluta, han själv väljer ju alkoholen på kvällarna ist för att umgås med sin familj och finnas för sina barn.
Det är så svårt att lyssna på när han går an om sin pappa, hur han stör sig och blir irriterad när jag pratar med honom i flera år om hur hans egna drickande påverkar mig och vår relation.
Det är skrämmande också, att han ser sin pappa så och har åsikter men inte kan se sitt egna liv trots att jag påpekat det och trots att han flera gånger tidigare sagt själv att han vet att han druckit för mycket under en period och nu senast då han erkände att han har alkoholproblem.
Det är galet hur den där alkoholhjärnan fungerar och den är svår att förstå.

washington
ons, 2025-09-03 - 19:24

Ja det är omöjligt att förstå hur den hjärnan fungerar! Ikväll har min man druckit 3 öl (som jag känner till). När jag kom hem från jobbet sa mannen att jag kunde gå upp och lägga mig en stund så skulle han säga till när maten började bli klar. Han lagar nästan alltid mat. Jag hör från sovrummet på övervåningen hur han spolar i kranen när han öppnar sin öl... Vi äter en god middag, allt är bra tills hann helt plötsligt bara vänder & skäller ut mig för att jag inte vidarebefordra ett mail till honom. Jag sa att jag i te visste att han ville ha det men att jag absolut kunde skicka det. Han går på om hur jag är... Vad jag borde fatta...Hur otacksam jag är. Jag önskar jag spelat in det så han fick höra. Det är HELT galet hur man kan vända i humöret så. Jag ber honom att använda en annan ton...då blir det ännu värre. "Det är så synd om dig, jag är så hemskt" osv. Sen börjar han slå mot lådor i köket osv. Absolut inte direkt agressiv mot mig. Hur skall det här sluta! Så sorgligt😭