@hoppfullsambo
Har läst i denna tråd o tycker du låter omtänksam o snäll. Du vill er alla så väl. Och det vill man ju sina kära!
Därför extra starkt av dig att vågat söka stöd o hjälp o tagit jobbiga samtal. Det är också ett sätt att visa omtanke.
Nu måste du ta hand om dig själv! Genom att hjälpa dig själv hjälper du barnen på sikt.
Fortsätt kämpa o var stark.
Lycka till!

@has Jag hoppas det, jag känner mig bättre idag än dagarna innan jag kontaktade alkoholhjälpen och skrev här för första gången. Men jag är också på ett sätt mer orolig för min sambos framtid och vår relations framtid så det är på gott och ont allt det här.

@Kameleont tack, det värmer och gör att jag känner mig lite starkare att få höra. Nu när jag börjat prata om det och sökt stöd för det så har jag kommit till insikt med att jag nog blivit mer påverkad av det än jag tidigare trott så känslan är att det är en ganska lång väg tillbaka även för mig att må riktigt bra, känna mig trygg och inte gå med en konstant magvärk och oro.
Jag var nog ganska nära bristningsgränsen, vilket också gör det så dumt för kanske hade min sambo också kunnat ha lättare att ta sig ur det om jag sökt stöd och experthjälp tidigare.
Men jag fortsätter framåt med vår bådas välmående och relation som ledstjärna så hoppas jag att det i bästa fall blir så men jag känner mig mer förberedd för att det kanske också inte blir riktigt så.

@hoppfullsambo Du skriver ”Kanske hade min sambo lättare kunnat ta sig ur det om jag sökt experthjälp tidigare” jag förstår du vill din sambo väl men du är inte ansvarig för honom. Ingen människa kan ta på sig den nivån av ansvar. Vilka andras sjukdomar är du ansvariga för att förebygga? Det blir absurt att tänka så. Din sambo har en fruktansvärd sjukdom. Det är inte kul eller rättvist. Men det bästa du kan göra för honom är att sätta kärleksfulla gränser. Jag tänker att alkoholberoendet förvandlar personen vi älskar till en manipulativ lögnare. Det är inte vårt ansvar avslöja lögnerna eller få personen att erkänna lögnerna. Det är vårt jobb som friska att skydda oss mot lögnerna och manipulationen.

@hoppfullsambo
Förstår så väl dina tankar på 'om du sökt hjälp tidigare...' De snurrar liknande i mitt huvud, och jag har inte ens vågat/orkat ta profetionell hjälp. Men jag håller med ovan.
Det låter som du lägger ett orimligt stort ansvar för din sambos välmående o er relation på dina axlar. Vill inte låta för hård men vill göra dig uppmärksam. Utplåna inte dig själv o ditt eget värde!

Och vem är jag att säga detta?
Lever inte upp till mina egna råd precis, men jag önskar att jag gjorde.
Du har ändå tagit steget att söka hjälp och det beundrar jag. Det är starkt!

Att oron nu är större är fullt förståeligt. Du söker stöd utifrån, ställer krav o ifrågasätter.
Så nu är båten i gungning. Går inte veta vart det slutar men tvivla inte - du gör helt rätt!

@Letlive Nej jag vet, jag är inte ansvarig för honom men jag kan ändå inte hjälpa att tänka att det kanske hade sett annorlunda ut nu. Samtidigt vet jag att jag var snabb på att prata med honom om det, tala om för honom att jag var orolig, såg röda flaggor och rädd för vart det var påväg. Jag sa allt till honom då och har fortsatt i flera års tid, det tog tid att inse att jag inte kan lita på hans ord om att trappa ner eller sluta, kanske för att han nog inte vet själv att det inte går att lita på.
Jag vet ju egentligen att det inte är mitt ansvar, jag kan bara ansvara över mitt eget välmående och mina val men samtidigt är det lätt att tänka ”tänk om..” i så himla mycket man hade kunnat göra annorlunda.

@Kameleont Jag vet att du har rätt. Men det är som att eftersom att jag ser problemen och han inte gör det så får man ändå en känsla av ansvar för att få sin partner att se, för man vill ju ta hand om de man älskar och man känner ju ändå en del av ett ansvar över relationen liksom.
Jag vill inte på nått sätt förminska honom, men det är ju bara att jag ser att han inte mår bra och är orolig hur han skulle klara sig ur det på egen hand och jag vill lyfta honom ur det precis som han kan stötta och lyfta mig när jag har haft dåliga stunder eller dagar, bara det att det här är ju lite mer än en dålig dag förstås.
Jag vet att det inte är mitt ansvar, jag förstår att jag borde känna att det inte är mitt ansvar och ibland kan jag känna det, men ibland gnager dedär tankarna, ”jag hade kunnat göra mer, jag hade kunnat göra nått tidigare, tänk om jag gjort såhär ist” osv.
Men jag börjar jobba med mig själv nu, jag försöker hitta en balans och verktygen för min egen del också, inte bara för hans skull.

Det är ofta lättare att ge råd till andra än att följa dem själv, det är skrämmande och tungt våga lyssna på råden och agera. Oavsett hur körigt det är att leva i det så är det ändå nått man på ett vis växt in i och blivit som lite van med hur det fungerar när man börjar röra om i det så vet man ju som sagt inte vad som händer.
Jag kan bara skicka styrkekramar och förhoppningen om att nu nångång hittar modet och orken!
Du är klok, du är stark och du är värdefull.

@hoppfullsambo jag hoppas att du kan visa dig själv samma omtanke som du visar honom. Det är det minsta du förtjänar. Släpp hans problem ett tag och fokusera på DIG. ❤️

@TappadIgen Å vilken lycka att du tog tag i ditt liv. Jag når inte fram till min man hur jag än talar vänligt. Han vill inte sluta dricka utan bara ta några bära som det så fint heter. Några bärs brukar innebära 15-18 st på en kväll och somna innan vi ens ätit tillsammans, det gör så ont i mig att se min älskade man på det här viset 😢

@Åsa M jag försöker mer och mer att fokusera på mig själv och mitt välmående mer men det är svårt.
Jag skrev tidigare att efter samtal sa han att han endast skulle dricka på helgen, dvs fredag och lördag är min tolkning.
Det gick i två veckor. Han skötte det bra första veckan, köpte inte allt för många öl på fredag och drack endast fredag och lördag. Denna vecka köpte han redan på torsdag, både öl, vin o annat. Drack tills han somna både fredag och lördag och lyckades få slut på allt hemma. Söndag köpte han ett 6p 3,5% som han drack av både igår och dricker slut på idag.
Det får mig att tappa energin, tappa lite mer av hoppet om honom och om oss. Tidigare har jag i de fallet inte känt så mycket motivation för min egen del men nu gör jag det. Nu känner jag för att vända allt negativt mot att fokusera på mig, jag tror jag insett att jag kan inte förändra honom och jag är inte ansvarig för honom. Han gör sina egna val och jag måste göra mina och vad som är bäst för min skull. Men det smärtar att se. Så oerhört för jag önskar att jag kunde göra mer, jag önskar att han kunde få må bra.

@Rop på hjälp Jag förstår dig, jag känner samma sak. Det gör så ont att stå bredvid och se på och hur mycket man än pekar, pratar och visar vad problemet är och förklarar på alla olika vis vad som behöver göras så når det inte fram.
Jag vet inte om det är nån lycka, oavsett vad jag gör så känns det som ett olyckligt misslyckande.
Om jag stannar och lever i detta utan att försöka kämpa för att få honom att förstå och inse så går jag under och till slut nog även han. Om jag stannar och kämpar så blir jag gång på gång av med lite mer hopp då han gång på gång börjar dricka ingen trots att han säger sig förstå och risken är att jag tjatar för mycket, kämpar för mycket och han tröttnar på att höra. Om jag går så får jag inte dela mitt liv med honom, han jag älskar med hela min kropp, han som sätter färg på vardagen och som jag sett fram emot att bli gammal tillsammans med.
Han är fantastisk, han är en fin man, rolig, omtänksam, generös och fick mig att falla på studs och jag vet att han finns kvar där. Jag ser glimtar och får vara med honom stunder varje dag och jag vet att han kan hitta tillbaka dit men jag vet inte hur och jag börjar förstå att jag inte kan hjälpa honom då han inte förstår eller tycker att han behöver hjälp.