av emmi60

emmi60
tors, 2026-01-22 - 18:10

Det blev inte de drömmar vi hade.
Min man är inne i en period igen. Har hållit hoppet levande i många år. Trött, sliten, ingen självkänsla och beroende både ekonomiskt och själsligt av honom. Vet inte längre vad mina känslor är eller betyder. Saknar livsgnista. Är dock medveten om att jag är starkt medberoende. Vågar inte bo ensam. Har ångest, utvecklat smärta i kroppen och sover dåligt samt ingen aptit.
Hoppas väl att hitta tillbaka till min inre styrka, våga lita på att jag klarar mig själv. Inte roligt att åldras så här.

emmi60
tors, 2026-01-22 - 18:27

Tillägger att just nu kräks han, dricker alkohol, kräks igen…. Somnar väl om en stund. Det kommer bli värre innan han tar steget till St:Göran och jag kör honom dit. Orkar inte känna något, orkar inte längre sätta mig in i hans mående, vet bara att jag mår dåligt och inte kan åka härifrån. Är fast.

emmi60
fre, 2026-01-23 - 03:55

Rike,

Tack för att du svara på min tråd. Nej tyvärr har jag ingen att åka till som förstår, orkar inte berätta för de närmaste längre. De tycker det är jobbigt, att jag borde lämna honom. Kan inte sova men ligger och vilar. Försöker att hålla avstånd och inte få panik, han ligger i soffan full och nerkissad. Ska försöka låta bli att städa upp efter honom. Känner mig tom och kall. Det är som om all kärlek runnit ur mig. Känns iaf bra att jag vågar skriva om det här utan försköning. Vet inte vad som är bäst just nu. Är också rädd för att han super ihjäl sig.

Tack igen Rike
Maria 🙏🌷

emmi60
fre, 2026-01-23 - 04:23

Rike, min självkänsla är borta sedan länge, jag får panikkänslor när jag tänker på att lämna honom, vågar inte bo själv längre och vet inte om jag orkar starta upp något nytt i mitt liv. Bär på så mycket sorg. Önskar bara få åldras med harmoni.
Att inte känna bitterhet.

Kevlarsjäl62
fre, 2026-01-23 - 13:38

@emmi60 Vad ledsen jag blir av att läsa ditt inlägg. Skulle tro att vi är i ungefär samma ålder och jag har levt länge, länge i ett förhållande där alkoholmissbruk tog en allt större och större plats. Min man drack dock så gott som aldrig riktigt på det sätt du beskriver och jag vet att jag ibland tänkte tanken att det hade varit "bättre". Att jag då skulle lämnat tidigt, tillsammans med barnen. Tydligen var det väldigt naivt att tro det, medberoendet är ett riktigt fängelse, snudd på isoleringscell.
Missbrukaren blir också en mästermanipulerare som väldigt enkelt lockar fram skuldkänslor.
Du KAN lämna hur omöjligt det än känns, du måste tro mig. Jag vågade inte, av en massa olika orsaker, men sen vågade jag ändå! Jag stannade i 30 år, så jag var nog lika rädd som du. Det finns harmoni på "andra sidan", men du behöver stöd. Jag känner igen det där om att ingen orkar lyssna, jag fick faktiskt en riktig utskällning av min vuxne son en gång. Han sa att han inte orkade lyssna, att han bara mådde dåligt av det och att jag aldrig gjorde något åt min situation. Det var jobbigt, men jag tror att det bidrog till att jag till slut gjorde mig fri. När jag väl började "röra" i allt för att ta mig därifrån slöt alla nära upp, då kunde de verkligen GÖRA något. Om du har nära och kära så är jag säker på att de ställer upp när du väl bestämt dig.
Allt jag gör nu, ensam och utan den "kätting runt halsen" som det innebär att leva med en så sjuk person, genererar en känsla av tillfredsställande. Att pyssla i min lilla lägenhet, att åka hem till en vän, att styra sig själv och sin ekonomi allt ger små lyckorus. Min självkänsla har också växt något enormt jag börjar känna igen mig själv igen. Jag vet att det kan vara det svåraste du behövt göra i ditt liv, men vill du leva då måste du och du kan inte göra något för den som är sjuk. Det kan bara den sjuke själv och kanske har tåget gått för "din" missbrukare, som för min. Det är hjärtskärande sorgligt, jag vet, och naturligtvis kommer resten av våra liv att vara färgade av detta, men det finns ett liv att leva och det är värt att leva. Kramar 🧡

Rike
fre, 2026-01-23 - 16:13

@emmi60
Jo men man kan förstå att anhöriga inte orkar lyssna, det blir tungt för dem.
Egentligen finns ju bara två alternativ stanna och acceptera (vilket låter fruktansvärt) eller lämna och få ett bättre liv utan destruktiva inslag med fylla, kiss osv.

Ta in på hotell ett par nätter, vila andas o fundera. Han får klara sig.

emmi60
fre, 2026-01-23 - 17:27

@Kevlarsjäl62

Tusentack för dina varma ord. Igår pratade jag med alkoholhjälpen och fick reda på detta forum bla.

Så glad för din skull att mår så mycket bättre, att du trivs med dig själv, din lägenhet och vänner 🍀 Hoppas du har en fin kontakt med dina barn. Du är så värd att få ha det bra.

En fråga, känner du dig ensam?
Ensamheten skrämmer mig just nu.
Känner du dig bitter över alla år?
Rädd att jag blir bitter.

Det sorgliga är att han hållit sig nykter i flera år, jobbat umgåtts med vänner utan alkohol. För ca 10 år sedan fick jag äntligen in honom på ett behandlingshem som var bra för honom. Han bodde där ett par år. Han blev nykter.
Han behöver terapi, han har en hel del i ryggsäcken precis som jag. Skillnaden är att jag inte dricker alkohol. Hatar den. Har haft alkoholmissbrukare runt mig sedan jag föddes.

Han började dricka i somras igen och har haft flera hemska fylleperioder. Och hade ett kortare återfall för ca 4 år sedan.

Imorgon hoppas jag att jag är stark nog att åka från hemmet en stund. Nästa vecka har jag bestämt mig för att gå på 12-stegs-möte för medberoende. Vad som än händer hoppas jag det hjälper.

Känns jobbigt att jag kanske måste lämna honom. Både vill och inte vill. Antagligen hoppas jag ännu på att han klarar det.

Ursäkta om min text är rörig, rörigt i huvudet nu. Glad för forumet och alla fina människor här. Känns lite mindre ensamt 💚 kram

emmi60
fre, 2026-01-23 - 17:34

@Kevlarsjäl62

Tusentack för dina varma ord. Igår pratade jag med alkoholhjälpen och fick reda på detta forum bla.

Så glad för din skull att mår så mycket bättre, att du trivs med dig själv, din lägenhet och vänner 🍀 Hoppas du har en fin kontakt med dina barn. Du är så värd att få ha det bra.

En fråga, känner du dig ensam?
Ensamheten skrämmer mig just nu.
Känner du dig bitter över alla år?
Rädd att jag blir bitter.

Det sorgliga är att han hållit sig nykter i flera år, jobbat umgåtts med vänner utan alkohol. För ca 10 år sedan fick jag äntligen in honom på ett behandlingshem som var bra för honom. Han bodde där ett par år. Han blev nykter.
Han behöver terapi, han har en hel del i ryggsäcken precis som jag. Skillnaden är att jag inte dricker alkohol. Hatar den. Har haft alkoholmissbrukare runt mig sedan jag föddes.

Han började dricka i somras igen och har haft flera hemska fylleperioder. Och hade ett kortare återfall för ca 4 år sedan.

Imorgon hoppas jag att jag är stark nog att åka från hemmet en stund. Nästa vecka har jag bestämt mig för att gå på 12-stegs-möte för medberoende. Vad som än händer hoppas jag det hjälper.

Känns jobbigt att jag kanske måste lämna honom. Både vill och inte vill. Antagligen hoppas jag ännu på att han klarar det.

Ursäkta om min text är rörig, rörigt i huvudet nu. Glad för forumet och alla fina människor här. Känns lite mindre ensamt 💚 kram

@Rike

Du har rätt Rike, därför säger jag inget till anhöriga och framförallt inte till barnen, de ska inte behöva oroa sig.

Märkligt att det är så svårt att lämna, vet ju så väl att som det är nu blir det inte bättre. Kan inte förklara hur svårt det är.

Tack för att du finns och alla här.
Det är till stor hjälp.

Har du ett fint liv idag?

💚

emmi60
fre, 2026-01-23 - 17:35

@Kevlarsjäl62

Tusentack för dina varma ord. Igår pratade jag med alkoholhjälpen och fick reda på detta forum bla.

Så glad för din skull att mår så mycket bättre, att du trivs med dig själv, din lägenhet och vänner 🍀 Hoppas du har en fin kontakt med dina barn. Du är så värd att få ha det bra.

En fråga, känner du dig ensam?
Ensamheten skrämmer mig just nu.
Känner du dig bitter över alla år?
Rädd att jag blir bitter.

Det sorgliga är att han hållit sig nykter i flera år, jobbat umgåtts med vänner utan alkohol. För ca 10 år sedan fick jag äntligen in honom på ett behandlingshem som var bra för honom. Han bodde där ett par år. Han blev nykter.
Han behöver terapi, han har en hel del i ryggsäcken precis som jag. Skillnaden är att jag inte dricker alkohol. Hatar den. Har haft alkoholmissbrukare runt mig sedan jag föddes.

Han började dricka i somras igen och har haft flera hemska fylleperioder. Och hade ett kortare återfall för ca 4 år sedan.

Imorgon hoppas jag att jag är stark nog att åka från hemmet en stund. Nästa vecka har jag bestämt mig för att gå på 12-stegs-möte för medberoende. Vad som än händer hoppas jag det hjälper.

Känns jobbigt att jag kanske måste lämna honom. Både vill och inte vill. Antagligen hoppas jag ännu på att han klarar det.

Ursäkta om min text är rörig, rörigt i huvudet nu. Glad för forumet och alla fina människor här. Känns lite mindre ensamt 💚 kram

@Rike

Du har rätt Rike, därför säger jag inget till anhöriga och framförallt inte till barnen, de ska inte behöva oroa sig.

Märkligt att det är så svårt att lämna, vet ju så väl att som det är nu blir det inte bättre. Kan inte förklara hur svårt det är.

Tack för att du finns och alla här.
Det är till stor hjälp.

Har du ett fint liv idag?

💚

emmi60
fre, 2026-01-23 - 17:35

@Kevlarsjäl62

Tusentack för dina varma ord. Igår pratade jag med alkoholhjälpen och fick reda på detta forum bla.

Så glad för din skull att mår så mycket bättre, att du trivs med dig själv, din lägenhet och vänner 🍀 Hoppas du har en fin kontakt med dina barn. Du är så värd att få ha det bra.

En fråga, känner du dig ensam?
Ensamheten skrämmer mig just nu.
Känner du dig bitter över alla år?
Rädd att jag blir bitter.

Det sorgliga är att han hållit sig nykter i flera år, jobbat umgåtts med vänner utan alkohol. För ca 10 år sedan fick jag äntligen in honom på ett behandlingshem som var bra för honom. Han bodde där ett par år. Han blev nykter.
Han behöver terapi, han har en hel del i ryggsäcken precis som jag. Skillnaden är att jag inte dricker alkohol. Hatar den. Har haft alkoholmissbrukare runt mig sedan jag föddes.

Han började dricka i somras igen och har haft flera hemska fylleperioder. Och hade ett kortare återfall för ca 4 år sedan.

Imorgon hoppas jag att jag är stark nog att åka från hemmet en stund. Nästa vecka har jag bestämt mig för att gå på 12-stegs-möte för medberoende. Vad som än händer hoppas jag det hjälper.

Känns jobbigt att jag kanske måste lämna honom. Både vill och inte vill. Antagligen hoppas jag ännu på att han klarar det.

Ursäkta om min text är rörig, rörigt i huvudet nu. Glad för forumet och alla fina människor här. Känns lite mindre ensamt 💚 kram

@Rike

Du har rätt Rike, därför säger jag inget till anhöriga och framförallt inte till barnen, de ska inte behöva oroa sig.

Märkligt att det är så svårt att lämna, vet ju så väl att som det är nu blir det inte bättre. Kan inte förklara hur svårt det är.

Tack för att du finns och alla här.
Det är till stor hjälp.

Har du ett fint liv idag?

💚

Rike
fre, 2026-01-23 - 18:55

@emmi60
Absolut - har tidigare beskrivit det på forumet att det känns som att jag var med i en dålig film. Inte bitter, men utvecklade viss ångest som då och då kommer över mig.
Lite svårt att förstå hur jag kunde fokusera så på honom.. men så var det.

Kevlarsjäl62
fre, 2026-01-23 - 21:06

@emmi60 Då förstår jag att det känns omöjligt att lämna, om du sett att han klarat att hålla sig nykter så länge. Så klart att hoppet lever då.
Jag tycker inte att jag är bitter, men det är jag får väl kämpa emot den känslan ibland. Än så länge är jag så lyrisk över mitt nya liv, jag flyttade för knappt tre år sedan. Jag har haft lägenheten i fyra år, i början var den någonstans jag kunde "fly" när det blev illa. Jag köpte en liten etta, jättemysig, och jag vet att jag är lyckligt lottad som hade den ekonomiska möjligheten. Jag bor också i en småstad, så priserna på bostadsrätter är inte så höga.
Min man bor numer i en lägenhet nära mig och vi träffas lite ibland när han är nykter. Inte som ett par, den kärleken försvann i alkoholen, men som nåt slags vänner. Vi har ändå hållit ihop sedan ungdomen och han är ju ingen ond människa. Däremot känner jag inget ansvar för honom, jag kan hjälpa honom med nåt ibland, han är skruttig nu, men jag känner inte att jag måste.
Jag kan inte säja att jag känner mig ensam, jag har fin och tät kontakt med barn och barnbarn. Ännu bättre nu än när jag levde med min man, då ville ingen komma och hälsa på t ex.
Jag har, ända tills nu haft fina kollegor (går i pension snart 😊) och jag har några riktigt fina vänner. En del lever i parförhållanden och en del inte. Så har jag en hund, som ser till att jag rör på mig och så har jag upptäckt att jag gillar mitt eget sällskap!
Medan jag skriver här inser jag hur bra jag har det. Hur bra jag har fått det! Naturligtvis sörjer och saknar jag ibland den man jag en gång blev så kär i och så klart känns allt hopplöst ibland. Men så är det väl att leva? Läget i världen räcker ju för att inte orka upp på morgonen, men oftast klarar man ju att hålla det ifrån sig och då försöker jag ta vara på varje stund jag känner frid. Jag tycker det går ganska bra. Kanske kan jag plantera en tanke i dig att det finns alternativ. Du behöver ju inte överge helt, men ni behöver kanske inte bo ihop? Skulle du få vara ifred om ni hade varsitt boende tror du?