av k932

k932
sön, 2026-02-08 - 22:51

När min kille är ute och inte svarar i telefon, kommer inte hem i tid, lämnar mig med allt ansvar hemma så blir jag ibland så arg. Händerna skakar, jag kan inte tänka på något annat. Jag blir en sämre förälder, jag blir stressad och har svårt att kontrollera mig.

Ikväll skakade jag honom i frustration, och slog för första gången i mitt liv. Med öppen hand på hans arm.

Vi har varit tillsammans i 7 år och har nu ett litet barn tillsammans. Hans drickande har minskat i små steg hela tiden, men fortfarande så tar alkohol upp en stor plats i mitt liv. Jag är också fortfarande påverkad av hur det har varit dom tidigare åren, något som det känns som att han har noll förståelse för. Han själv anser inte att han har ett missbruk, för mig är det självklart att så är det.

I ilskan så känner jag mig berättigad, han har släppt allt för att dricka, eller ljugit för att komma hemifrån och nu är borta och dricker. I ilskan känner jag att om jag inte lever ut känslan så blir det som att jag accepterar. Om han kommer hem och jag kan kontrollera ilskan så kommer han inte tycka att det är så farligt och så händer det igen.

Men efter ilskan så skäms jag, det är helt orimligt av mig att bete mig så när det finns ett barn i närheten. För hennes skull så måste jag lära mig kontrollera. Men vet inte hur jag ska tänka, hur jag ska bryta. Det tar emot att skapa planer och strategier för hur jag ska vara eller vad jag ska säga när han gör såhär, liksom att det är JAG som ska kontrollera ilskan snarare än att han ska kontrollera sitt missbruk.

Ikväll, jag sitter hemma, det börjar bli sent, killen svarar inte och har varit borta i flera timmar. Barnet sover, hunden vill komma ut, jag känner mig otillräcklig och stressad att jag inte klarar att möta allas behov. Ikväll tog jag upp barnet och krånglade ner henne i vagnen, som hon absolut inte ville och sen ut på rastning. Hon skrek hela tiden och jag kände mig som världens sämsta förälder. Blir jättestressad och drar i kopplet så det blir en dålig rastning. Dålig mamma dålig matte, arg arg arg. Kan inte tänka på nåt annat än hur arg jag är, skäller på honom i tanken.

I mitt huvud är det här också enbart missbrukets fel. Inget annat får mig ur balans på det här sättet. Jag känner inte igen mig själv. Men jag måste vara i balans för mitt barn, oavsett vad. Hur hanterar man besvikelsen över att bli åsidosatt för alkohol? Att det påverkar mig så mycket, och att han inte ens håller med om att det är ett problem.

has
sön, 2026-02-08 - 23:12

@k932 så tufft att vara i den situationen med ett litet barn!

När du skriver att det är självklart för dig att han har ett missbruk så tänker jag att det inte spelar någon roll om du visar att du är arg på honom för att han dricker. Det kommer inte påverka hans beteende tyvärr eftersom alkoholism är en sjukdom som sätter det egna valet ur spel.

Jag förstår att det är svårt, men kanske är det just det du behöver hitta sätt att acceptera?

Du behöver all energi för att ta hand om dig och barnet, jag vet hur svårt det är att rikta energin dit när man lever med en alkoholist. Men det är där du behöver ha fokus.

När du beskriver det du upplever låter det som tecken på medberoende, vilket är fullt förståeligt i din situation.

Vad skulle du behöva just nu?