av november25

november25
sön, 2026-03-15 - 23:34

@Kameleont Tack snälla, det kändes väldigt skönt att höra! ❤️

Ja, jag ska bo hos honom tills inflytten.. Jag hade väl hoppats att han skulle fortsätta vara nykter, annars jag kanske hade försökt ordna med annat boende.
Det känns konstigt att gå tillbaka. Mest kanske för att jag är i kontakt med mina känslor nu och verkligen inte mår bra. Tvivlar på vår framtid. Men det kommer nog kännas lite skönt också, en paus från det här hårda gränstagandet..
Bara jag inte tycker det är så jobbigt att jag gråter hela tiden. För mig blir det så när jag kommer in i många jobbiga känslor som jag liksom inte tar mig ur, jag bara gråter och gråter. Helt hopplöst opraktiskt.

Det som är lite extra jobbigt/komplicerat är att vi ska resa ganska långt till min familj med min son för att fira sonens födelsedag. Min sambo håller på och förbereder en massa mat.
Men det kanske blir bra på nåt vis att vi får något annat att göra, även om han dricker. Känner mig dock helt kraftlös. Innan resan ska jag jobba igen, så då är jag ju upptagen av det. Men lite samma där, vill egentligen bara krypa in under en filt och stanna där.

En period kändes det som om jag tog mig ur medberoendet lite och kunde känna distans och tänka på annat.
Men vet inte hur jag ska hitta tillbaka dit.
Kanske var det också lättare då för det var innan alla dessa försök och upplevelsen att bli bortvald, och jag kände ett annan slags hopp.

Jag vet verkligen inte.
Kanske en anhöriggrupp skulle vara bra för mig. Försöka förstå medberoendet lite bättre och vad jag egentligen ska ta mig till.

esterest
tis, 2026-03-17 - 22:24

@november25 tänker på dig! Bra att du skriver här och vädrar dina tankar!

Känns som om det nuvarande anhörigstödet inte är något stabilt att luta sig mot när det är skakigt? Funderat på någon onlineresurs? Behövs ingen remiss till digitala psykologer och det går på högkostnadskort.
Tänker på hur det är på flygplanen, att man ska koppla på sin egen syrgasmask först innan man kan hjälpa andra.

november25
tis, 2026-03-17 - 23:33

@esterest Tack snälla! Tänker på dig med och undrar hur det går!
Ska skriva i din tråd också.

Igår fick jag kontakt med anhörigstödet igen äntligen. Tid inbokad på måndag (direkt efter vår resa). Jag bad henne också ringa mig, eftersom jag var i upplösning då. Och det gjorde hon nästan direkt vilket kändes väldigt skönt.
Hon rekommenderade att uttrycka en önskan att prova antabus. Jag vet inte just nu. Jag är trött på att komma med olika förslag och prata med honom om alkohol när han inte vill det. Jag ska avvakta just nu.

Det är en bra ide med stöd via online psykolog! Tack. Jag ska kika på lite alternativ. Kanske är det lättare än fysiska möten på mottagningen också.
Att jag gråter nästan varje dag nu är nog ett tecken på att jag är på gränsen för vad jag orkar med.

Särbon var på väldigt dåligt humör på morgonen när jag skulle flytta. Kvällen innan hade han frågat om jag ville komma och jag tackade nej på ett trevligt sätt, i linje med tidigare avståndstagande till drickande. Det skar i mitt hjärta, kändes så jobbigt. Hela helgen blev ju sån.
På morgonen verkade han inte inställd på att jag skulle komma dit alls, vilket ju innebar att jag inte hade någonstans att ta vägen (i teorin).
Men han ringde senare och sa att jag såklart var välkommen. Han hjälpte mig flytta sakerna. Han skulle iväg på en aktivitet med öl. Tyckte inte alls att jag borde vara stressad på grund av honom, det fanns det ju ingen anledning till. Kändes knäppt att höra.

Kom sen hem full, gladare, kärleksfull och ångerfull. Han hade berättat för en familjemedlem till att han har alkoholproblem. Han hade även berättat om hur jobbigt han förstått att jag har det med honom på grund av drickandet.

Jag känner mig lugnare. Orkar inte ta upp saker just nu eller följa med i turerna runt hans drickande. Han får sköta det själv och jag ska försöka ta hand om mig.
Dagen började med att han började ta medicinen igen. Drack ingenting hela dagen förrän kvällen då han plötsligt tog några öl.

Ser ändå fram emot resan och det positiva i den. Vet egentligen inte hur lång tid jag har kvar med honom, försöker att passa på att ta in det som jag tycker så mycket om..
Hoppas samtidigt fortfarande men vet verkligen inte längre om han kommer att vilja bli bättre.

Ser fram emot att börja måla och tapetsera i min nya lägenhet😊

Kameleont
tors, 2026-04-23 - 22:43

@november25
Hur har veckan gått för er?
Har din sambo tagit emot hjälp?
Hur mår du ni i detta?
Är din lgh klar snart?
Oj, det blev en massa frågor...
I all välmening, undrar hur du har det?
🤗

november25
tors, 2026-04-23 - 23:15

Det har hänt så mycket att jag inte vet var jag ska börja. Samtidigt är vi väl egentligen kvar i samma situation, eller liknande... Min kille har eskalerat på sista tiden i sitt missbruk samtidigt som han nog börjat inse att det är helt ohållbart även för honom. Han har varit med om en del negativa konsekvenser till följd av drickandet, främst i relationer.

När jag flyttade tillbaka in med honom den tid jag väntade på min lägenhet, var jag ganska uppgiven och inställd på att fokusera på det enda jag kan förändra - att själv försöka må bättre. Jag gjorde dagliga meditationer med self-compassion, som jag tycker verkligen fått mig att känna mig annorlunda i mig själv. Jag blev gladare. Samtidigt låg sorgen där under, för jag upplevde inte längre hopp på det vis jag gjort tidigare. Mitt anhörigstöd menade efter allt hon hört att min kille förmodligen inte var redo att sluta dricka.
Så en dag brast allt och jag hamnade i nåt slags utmattat tillstånd där jag bara grät och grät. Min kille sa för första gången att han gick med på att ta emot hjälp, att han inte heller orkade mer.
Efter det släppte jag in honom igen och vågade hoppas.
Jag hittade en privat behandlare och efter ännu en helg med ökat drickande ringde han dit. Det blev ett omskakande samtal. Efter en del pendlande fram och tillbaka under en hel vecka med massor av alkohol och starka känslor tog han själv upp för mig att han bestämt sig för att gå den öppenvårdsbehandling som de hade rekommenderat honom. Han skulle ringa måndag.
Men det gjorde han inte. Utan satte istället igång med en massa andra praktiska saker och sa att tiden måste vara rätt.

Idag skulle vi äta middag tillsammans men då hade han bråkat med grannarna och de hade hotat varandra, han blev filmad av grannen som sa att de skulle skicka till hyresvärden så att han blev vräkt. Han tyckte att han iallafall var färdig med stället. Jag fattar inte att det här är personen jag är ihop med. Han var arg och tyckte att jag skulle gå hem, eftersom han inte var på humör. Jag blev såklart upprörd och allt det där. Ledsen, arg. Är så trött på hela situationen vid det här laget. Sa åt honom att han kan hålla på och flytta och lämna, men han försöker egentligen bara fly från sig själv. Packade lite mer grejer och gick hem och fortsatte renovera hos mig.

Jag sa till honom att jag finns här när han bestämmer sig för en förändring. Kanske blir vårt umgänge begränsat till frukostar just nu. Jag sa att jag älskar honom och hur svårt det än är att stå vid sidan och se på så kommer jag inte att lägga mig i hur han lever nu och han måste fatta sina beslut.

Jag undrar om han faktiskt kanske är på väg mot sin personliga botten nu. Han har blivit så mycket sämre sen vi träffades och det verkar som saker faller samman i hans liv.
Just nu verkar dock rädslan att sluta dricka vara större än rädslan att förlora allt. Och så länge det är så kommer han väl fortsätta.

Jag känner att jag har accepterat det i mitt inre. Det känns sorgligt, och i vissa stunder blir jag arg och frustrerad. Men det är okej. Jag har accepterat att han måste fortsätta bli sämre för att kunna ta steget. Om jag fortfarande är här när han bestämmer sig får vi väl se.

Men det har också börjat kännas som att det kanske är han som lämnar mig först, för att det gör för ont att möta verkligheten. Det känns fortfarande väldigt jobbigt om det skulle bli så. Men det känns ändå som det rätta att göra är att försöka stanna i kärlek och inte styras av rädsla. Det får bli som det blir, och jag antar att jag kommer att vara okej oavsett.

Kameleont
fre, 2026-04-24 - 16:18

@november25
Blir så ledsen för din skull!
Önskar jag kunde ge dig en kram o säga att allt kommer bli bra.

Tror tyvärr det ligger mycket sanning i din insikt att hans rädsla att sluta dricka är fortfarande större än rädslan att förlora allt annat.

Du har så mycket kärlek att ge o är otroligt stark som står upp för dig själv o tar steg bort från beroendet. Det kommer vara det bästa för dig på sikt, oavsett vad som händer.

Tänker på dig.
Ta hand om dig! ❤️‍🩹

Himmelellerhelvette
fre, 2026-04-24 - 17:45

Det är så ledsamt @november25, skickar många kramar! Det låter som om du önskar att hans personliga botten är nära för då kommer det kunna bli bra för er två ihop. För vissa sker inte det tillfället, många kan fortsätta i över 50år med några bottennapp som sedan tar dom upp en gnutta för att sedan fortsätta tills dom dör. Försök istället fokusera på dig, Al-anon har så mycket bra verktyg. Min mamma har missbrukat i så gott som hela mitt liv och jag har alltid hoppats att hon ska sluta, hon misste jobb, körkort, omvårdnaden om sina barn och var hemlös under många år men det var inte botten nog för hon missbrukar fortfarande. Kram

Rike
fre, 2026-04-24 - 19:56

Så tråkigt att höra.
Vänta inte in hans botten.. min hade ett flertal sådana tillfällen o kör ändå livet ut som det verkar.
Inga frukostar bara DU nu.

Jag hamnade i utmattning, undvik det om du kan 🥹

november25
fre, 2026-04-24 - 20:09

@Himmelellerhelvette Åh fy sjutton. Finns det inget slut... Jag kände denna gång att vi var så NÄRA. Men det var kanske bara i min uppfattning, för han vill och tänker fortfarande dricka. Han säger själv när han är påverkad att han bara vill få göra sin grej och dö ifred. Men jag känner mig arg över att han blandade in mig då! Förstår ju såklart att det inte är så enkelt, en människa vill så många saker på en och samma gång... Och jag tar mitt ansvar som en person som har lätt att hitta partners med problem.

Fina du, tack för kramarna. Och det låter ju fruktansvärt. Vilket bokstavligt helvete du måste ha gått igenom, jag kan knappt föreställa mig.
Jag har ju varit så kort tid på just den här resan. Pendlar du fortfarande mellan lite hopp och mer förtvivlan, eller är du utanför den cirkeln nu?

Det jag kämpar med mest just nu är att hitta en balans hur mycket vi ska ses. Inte bli uppslukad och inte känna mig totalt ensam. Jag ska försöka följa ditt råd ❤️

Jag har känt mig väldigt älskad i den här relationen. Mycket ömhet, mycket omsorg. Men på sista tiden kommer en sorgsen tanke till mig ofta; det hade kunnat vara någon annan på min plats.
Han lever i sitt slutna system där humör och intryck skiftar utifrån hans alkoholintag.
Jag spelar bara en roll som andra också kunnat spela.

Läser om tillit nu i Inre skiftet. "Det är okej, även om jag inte gillar det". Än så länge kommer allt i fragment under dagen men ska försöka göra ett tema i taget 30 dagar. Har du något speciellt avsnitt av de fem som du fastnade vid? 🌷

Bubbelmorsan
fre, 2026-04-24 - 22:10

@november25, här kommer en kram till dig❤️. Som du kämpat och jobbat för att det ska bli bra. Du har verkligen gjort det du kan med öppet sinne. Vila i det, du har gjort din del och mycket mer. Nu får han visa om han är värd din kärlek. Var rädd om dig fina, nu är det tid för dig❤️

esterest
sön, 2026-04-26 - 07:51

Läser och känner din uppgivenhet. Du har verkligen gjort allt du kan för att stötta honom till att komma ur ett svårt beroende. Du har stannat där andra hade lämnat. Du har visat honom så mycket stöd och tilltro.

Men jag är mest orolig över dig nu. För hur mycket du kämpat med strategier, litteratur, poddar och anhörigstöd så gör han ingen vändpunkt. Känns som om det finns ett mörker som han inte kan hantera.

Jag hoppas att någon annan kan ta över ansvaret för att hjälpa honom. För du har verkligen gjort allt.

Du har lärt mig massor av ditt skrivande, om att våga fullt ut och att försöka hitta nya vägar. Jag vill mest av allt att du inte ska känna något misslyckande, för du är en genuint fantasisk person 🌸

Stor kram!

Himmelellerhelvette
sön, 2026-04-26 - 08:39

Ja jag pendlar fortfarande mellan hopp och förtvivlan men just nu är jag mer i acceptans och släppa taget om det jag inte kan kontrollera @november25. Att sluta kämpa emot det som redan är. Så utav teman just nu från boken är det den jag jobbar på.

Acceptera att något är som det är just nu, ”det här händer, vad ska jag göra med det?”
jag kan:
* sätta gränser (och stå fast vid dem)
* förändra mitt förhållningssätt

Vad som händer utan acceptans:
* Jag fastnar i:
* frustration
* stress
* ältande
* lägger energi på att önska att verkligheten var annorlunda.

Vad acceptans ger:
* Mer lugn direkt
* Klarare tankar
* Bättre beslut (för jag inte reagerar lika starkt)

Övningar kopplade till acceptans:
Uppmärksamma när du tänker:
* “det här borde inte vara så”
* Byt till:
* “det är så här just nu”
* Fråga dig:
* Vad kan jag påverka?
* Vad behöver jag släppa?

Mycket av stressen kommer inte från situationen utan från mitt motstånd mot den, där behöver jag jobba med gränser som jag tycker känns bra, inte vad hon vill eller behöver. Jag behöver jobba med mig, vad kan jag tycka är okej, vad ställer jag inte upp på. Jag bestämmer i mitt liv och tar konsekvenserna för mina val så får hon göra samma med sitt. Kram

november25
mån, 2026-04-27 - 17:10

@Kameleont Tack snälla för stödet! Det betyder så mycket att känna att jag inte är ensam. Jag har inte orkat skriva i tråden under helgen, men det gör en väldig skillnad när man vet att det finns en annan som förstår.

I ett otroligt öppet och lite märkligt samtal har vi enats om att jag ska bo hos mig själv just nu och han kommer att fortsätta dricka, men att vi kan ses om vi båda vill. Det kändes som vi kommit till en ny punkt där vi båda på något vis accepterar att nu är det såhär. Han pratade förstås om att han snart ska komma dit då han bestämmer sig för att sluta. Att han är rädd för att sluta men samtidigt inser att han kommer att förlora mig om han inte gör det. Att han förstår att han får mig må dåligt och att jag måste ta hand om mig själv. Jag håller med om det och säger att jag finns här just nu, men jag vet inte hur länge.
Mentalt kanske han förstår att han borde sluta men inte känslomässigt.

Jag märker att jag mår bättre nu när jag bestämt mig för detta och vi utan konflikt utan faktiskt med mycket kärlek kommit överens.

Idag skulle han ha hjälpt mig med det sista av renoveringen i min lägenhet som jag behöver hjälp med, men då var materialet vi behövde köpa slut i affären. Jag blev så frustrerad och jag känner att jag bara vill bli klar. Nu blir det till helgen efter mina nattskift.
Vi har hållit på ganska länge nu, och jag antar att processen har förlängts av lite för snabba beslut mellan turer ner till den lokala pizzerian för påfyllning av öl. Har känts som en märklig film stundtals. Jag tror, trots det sorgliga i det, att jag kommer att se tillbaka på det som fina minnen. Hur han mitt i det känslomässigt kaoset hjälpte mig att få lägenheten precis så fin som jag drömt om. Kanske har det hjälpt mig genom detta, att få fokusera på färgval och arbeta med lägenheten.
Jag märker att jag börjat sörja vår relation och det som hade kunnat bli bra. Det kanske är för tidigt. Men det verkar vara en process som satt igång, kanske kommer den med acceptansen. Jag lösgör mig från hur jag tänkt att det ska bli, går tillbaka till att forma mitt eget liv.

En stor kram till dig också och jag hoppas att ni kommer framåt i er process! Har inga emojis här på datorn men skickar ett hjärta!

november25
mån, 2026-04-27 - 17:15

@Rike Ja, jag har redan hamnat i utmattning tidigare. Har blivit friskare nu, men vet att det är ganska lätt att hamna där igen tyvärr. Jag tror att det är den insikten som hjälper mig att ta mer avstånd nu, för jag känner att kroppen kommer inte att orka hur länge som helst. Det här att jag börjar gråta hela tiden utan att kunna sluta tror jag är en stark varningssignal. Systemet är överbelastat.

När din nådde botten vid de tillfällena, vad hände då? Vad var det som gjorde att det inte blev förändring tror du? Ruskade han liksom bara av sig och kände sig bättre och fortsatte igen, eller blev det försök att sluta som misslyckades?
Så sorgligt att höra att någon kan fortsätta livet ut att leva i det helvete som beroende måste vara.

november25
mån, 2026-04-27 - 17:24

@Bubbelmorsan Jag började gråta när jag läste ditt meddelande häromkvällen. Det kändes väldigt skönt att höra. Ja, jag känner att jag gjort allt jag kunnat... "Nu är det tid för dig", har kommit tillbaka till mig då och då och jag känner mig styrkt av de orden. Lite som med de fraser jag använder i mina meditationer för självmedkänsla.
Må jag vara trygg
Må jag ta hand om mig själv
Må jag skapa utrymme för mig själv
Må jag vara stark
Må jag vara vänlig mot mig själv

Jag har märkt att jag stannar upp när jag börjar "hacka" på mig själv, och tänker nej, jag ska vara snäll mot mig själv. På samma sätt har jag tänkt så fort skuldkänslorna kommer; nej, det är tid för mig nu. Jag orkar inte mer just nu.

Ett stort hjärta till dig!

november25
mån, 2026-04-27 - 17:54

@esterest Jag blev så glad över att du känner att du fått ut något av det jag skrivit. Jag hade inte tänkt på det på det viset, mer som att jag uppfyllt ett behov av att skriva av mig om allt och få kontakt. Jag lärde mig jättemycket av din tråd om måttlighet, och den inspirerade mig starkt till min egen resa med enhetskalender och att tacka nej. Tycker väldigt mycket om hur du skriver och sätter ord på saker.

Jag känner mig iallafall glad att jag kunde hjälpa honom så långt i processen som vi kom, mitt i sorgen över att det nog inte kommer att bli som jag önskade för oss. För nu vet jag att han vet vem han ska ringa när han är redo. Han hade ett väldigt bra samtal med den privata behandlaren där han kände sig förstådd och upplevde förtroende.

Precis som du säger tror jag också att det är de tunga sakerna inombords som gör det så skrämmande att sluta dricka. Att behöva möta barndomstrauman och processa tidigare relation som verkar ha varit väldigt toxisk. Att behöva lära om hur man ska hantera sina känslor, när det finns så mycket jobbigt.
Kanske ännu viktigare att beslutet kommer från honom själv, när det är en så komplicerad process han går in i.
Jag fick tillfälle att också prata med behandlaren, och han menade att behandlingshem är det tryggaste alternativet just på grund av att man inte vet hur det blir med måendet och vad man behöver för typ av psykologstöd när man slutar. Men oavsett så har den här privata mottagningen många olika alternativ av öppenvård också, och vi fick allt klart oss för hur betalning funkar och att det är fullt möjligt.

Jag känner att jag kan vila i att vi iallafall kom så långt. Min partner har insett att han har ett beroende och han vet vart han ska ringa för att få hjälp direkt.

Hoppas du skriver snart och berättar hur det går för er och hur du mår. Kram!