Har varit inne här många gånger de senaste åren, läst, våndats, suttit med klump i magen, tagit del av alla kloka människors erfarenheter och råd. Jag vaknade, som vanligt, i svinottan idag. Jättetrött, försökte hålla kvar drömmen.....men, som vanligt, tog ångesttankarna och skulden över och jag gick upp. Gråt i halsen, klump i magen. På köksbordet låg (som av en händelse.....) senaste numret av KP-tidningen, ni vet den som tidigare hette Kamratposten. Äldsta (14 år) barnet hade varit uppe nån gång i natt och druckit mjölk, och lagt tidningen strategiskt nära min plats. Detta nummers tema är "Föräldrar som dricker"...
Nu är det nog. Jag kan inte leva längre med detta självförakt!
Mitt drickande? Tja, varje kväll. Allt ifrån ett par folköl till 3-4 starköl. Väldigt sällan mer. Men varje kväll. Varje. Sen säkert tio år. Står inte ut längre!!
För ett år sen frågade ungarna mig, när vi satt och badade bastu i sommarkvällen, "mamma, dricker du mer eller som alla andra vuxna?" Jag blev helt ställd, frågan kom så plötsligt (vi hade just suttit och pratat om annat) och jag insåg att dom ruvat på frågan ett tag. Den bastuölen smakade inte gott.... Minns inte riktigt vad jag hasplade ur mig till svar, mer än att jag försökte avdramatisera så mycket jag kunde.
Öl. Det är det som gäller. Hemma, ensam. Med ungarna. Så inihelvete fel.....
Jag är själv alkoholistbarn, och vet ju hur det känns att se föräldern förvandlas. Har ursäktat mig med att jag ju inte dricker så mycket, men jag vet ju. Jag vet...Det syns, det märks och ungarna är oroliga.
Varje kväll. Fan.... Eftersom jag inte dricker så mycket (fast jo, de kvällar det blir uppåt 4 öl är jag inte så nykter, ju) har jag blandat bort korten för mig själv och hittat allsköns fina omskrivningar för vad jag egentligen är - alkoholist. Så är det. Fan. Visserligen på en lågintensiv nivå (sällan bakis, aldrig - faktiskt! - innan eftermiddagen börjar närma sig kväll, osv, osv) - men helt klart beroende. Och då är det alkoholism. Inser det nu, ja, jag har i ärlighetens namn insett det länge, men inte velat stirra ordet i vitögat...
Men nu säger jag det igen: alkoholist.
Och nu orkar jag inte längre leva med morgonvåndan, sömnbristen och ungarnas små, fina (men säkert djupt kända) antydningar. Det går inte!!
Idag är första dagen.