Jag har länge vetat om att mängden jag dricker och sättet jag dricker på alltsom oftast inte är hälsosamt. Att det inte är klokt.
Under en tid nu, en månad eller ett par, så har jag smugit med mitt drickande. Allt för att mamma inte ska märka. Köpt hem, gömmer i garderoben, dricker på dagarna när hon inte är hemma. Eller på kvällarna om jag vet att hon inte kommer hem.
Jag har velat ha mitt eget place igen. Så att jag slipper smyga, men också någon att dricka i sällskap med. Jag fick chansen här för två veckor sedan. Då åkte jag och hälsade på en vän.
Jag spenderade tio dagar hos honom och vi drack varje dag. Några dagar måttligt. Andra inte ett dugg måttligt. När jag vaknade den dagen jag bestämt mig för att åka tillbaka hem hade jag en hemsk känsla i kroppen och kände att jag var tvungen att skriva av mig. Jag skrev då detta:
"Det är inte hälsosamt. Det känns inte bra. Det är inte friskt. Nu vill jag sluta. I alla fall för ett tag. Eller för nu, kanske jag ska säga. Jag vet inte om jag behöver hjälp. Jag vet att jag har ett problem. Ett problem med drickandet. För det är ett problem när jag inte kan motstå impulsen att dricka. När det ofta blir för mycket. När det blir varje dag. Hur länge nu? Jag vet inte ens. Mitt på dagen. Tidigt på morgonen. För att smyga. För att mamma inte är hemma och inte ska märka.
När jag planerar. Går ner på stan för att hinna till bolaget så att jag garanterat har någonting att dricka nästkommande dag eller dagar. Och när det tagit slut på det "goda" (vin, öl eller breezer) då snor jag lite whisky eller går direkt på stakspriten. Inte för att det är gott. Inte för att jag vill. Eller? För att jag känner att jag måste.
Det har länge varit ett problem (till och från i två års tid). Det har länge inte varit friskt. Men nu är det För länge. Nu är det För mycket. Nu är det ett problem. Vem bestämmer det då? När det är ett problem? Jo, jag. Jag. Och bara jag. Jag har fått nog. Jag vill inte mer. Nu vill jag ha förändring. Nu får jag för mig att jag kan avstå. Sluta.
Nu när jag vaknar bakis ännu en morgon. För mycket vin. Jag minns inte hur eller var jag somnade. Jag skäms lite. Det känns inte bra. Det känns hemskt. Jag vill fortfarande inte säga någonting till mamma. Varför? För att jag skäms. Jag vet att för att lyckas med detta så behöver jag nog folk som vet. Folk som stöttar. Att tänka att jag ska klara mig ur en jobbig situation själv för att sedan inte behöva säga något till någon, det är barnsligt. Det är passé. Det fungerar inte.
Jag mår inte bra. Jag behöver vara ärlig. Ärlig mot andra, men främst mot mig själv. Jag är i en period där jag inte kan dricka lite. Det går inte. Lite och sällan? Nej, det blir allt som oftast mycket och ofta. Att alltid säga ja.
Det har varit skönt för 'the mind', för beroendet, att vara här hos min vän. Han har inte ifrågasatt. Här har jag inte behövt smyga. Inte behövt gömma mig. Inte behövts skämmas. Så det har druckits. Dagarna i ända. Tanken på att rada upp allt som druckits under dessa tio dagar, det får mig att må illa. Fysiskt illa. 10 dagar, fyra boxar vin, det är 16 flaskor. Sexton. Flaskor. Vin. Hur många öl? Hur många breezer? Hur många cider? Hur många Gingerbeer? Och inte att förglömma drinkarna. Och när resten av alkoholen börjat sina, fram med likören. Fram med whiskyn. Ingen hejd.
(Räknade att jag druckit hälften av vinet, alltså åtta flaskor, inte mindre än 16 öl, säkert över 10 breezer, 8-10 gingerbeer, 7 cider, och lite övrig vodka, likör och whisky, något glas av varje.)
Det är det här jag velat ha. När jag varit tvungen att smyga hemma. Jag har velat bo själv, så jag slipper gömma. Velat ha sällskap så jag slipper skämmas. Ha någon och något att gömma mig bakom. Inte behöva erkänna. Inte behöva ta tag. Släppa alla tyglar och låta beroendet bestämma.
Hur skulle jag leva? Hur skulle mitt liv se ut om det var såhär jämt? Om jag bodde själv. Om jag hade sådant dricksällskap. Livet skulle se ut som det gör nu… Jag vill inte leva så.
Många gånger har jag tänkt tanken. Tänkt att 'nu får det vara nog.' 'Nu slutar jag.' 'Det var droppen', bokstavligen. Aldrig har det blivit verklighet. Men nu känner jag mig redo. Var ärlig.
… Bara se på kroppen jag skapat tack vare och på grund av denna ovana. Det är ju verkligen inte det som är det viktigaste i allt detta, men en nog så skadlig biprodukt av beroendet.
En dag i sänder. En dag i taget. Dag för dag 'Idag ska jag inte dricka'. Moment by moment 'nu ska jag inte dricka'.
Hej jag heter **** och jag har ett alkoholproblem.
Tack för dessa dagar, den här upplevelsen. Den här insikten."
Jag ville omedelbart dela med mig av detta, berätta för min bästa vän hemma. För jag visste att om jag inte gjorde det så skulle det med största sannolikhet inte bli av. Man skjuter på det igen. Tänker att jag nog kan klara det själv. Eller "fast vad spelar det för roll om jag dricker lite idag. Bara idag…"
Men dagen efter att jag kommit hem träffade jag min bästa vän och jag började berätta lite smått. Sedan tog jag fram och läste upp för henne det som jag skrivit. Hon började gråta. Och jag började gråta. Hon ha handen på min arm och pressade fram mellan tårarna: "Fan vad stark du är! Så jävla modig! Och jag har nog aldrig hört om någon som vid första erkännandet är så brutalt ärlig som du är nu."
Hennes ord var precis vad jag behövde höra. Vi har umgåtts en del de senaste dagarna. Hon har kommit med många bra tips och råd som jag försökt att ta till mig.
Idag är dag fem. Och det är svårt. Det är fredag. Något som inte brukar ha så stor betydelse för drickandet. Det har liksom skett när tillfälle getts. Antingen i ensamheten, vilken dag som helst i veckan, eller när det bjuds till fest eller nalkas utgång. Alternativt att jag föreslagit en vinkväll för att få en anledning att dricka.
Men idag har det varit svårt. Jag har de andra dagarna försökt att sysselsätta mig så gott det går. Varit ute och promenerat, umgåtts med min vän. Igår tog jag mig till jobbet (där jag bestämmer mina egna arbetstider). Men idag har jag inte gått utanför dörren. Jag har ingen ork i kroppen. Jag sover dåligt. Jag har ingen aptit, men när magen kurrar inser jag att jag borde äta. Jag tycker att jag har dålig andedräkt och har till och från upplevt hjärtklappning.
Även mer eller mindre stark och påträngande ångest har också kommit och gått. Suget efter vin har bara uppstått ett par gånger. Sådär att jag verkligen känner smaken i munnen. Jobbigast är nog ångesten och rastlösheten i kombination med att jag knappt har ork i kroppen att resa mig ur sängen eller hålla i en penna. Annars hade jag gått ut och promenerat bort det jobbiga. Men idag har jag inte orkat. Depressionssymptomen börjar framträda och jag blir rädd. Hur lång tid kommer det ta innan det känns bättre? Vad ska jag göra?
Jag vet att jag har ett problem. Jag vet att jag vill sluta. Jag vet inte hur mycket hjälp jag kommer behöva utifrån.
Någonstans vill jag ändå klara mig själv…
Jag hoppas väl i och med det här attack-långa inlägget finna stöd och hjälp i den fas jag är just nu.
Och idag måste jag ta det stund för stund. Nu ska jag inte dricka.