Jag har länge vetat om att mängden jag dricker och sättet jag dricker på alltsom oftast inte är hälsosamt. Att det inte är klokt.
Under en tid nu, en månad eller ett par, så har jag smugit med mitt drickande. Allt för att mamma inte ska märka. Köpt hem, gömmer i garderoben, dricker på dagarna när hon inte är hemma. Eller på kvällarna om jag vet att hon inte kommer hem.
Jag har velat ha mitt eget place igen. Så att jag slipper smyga, men också någon att dricka i sällskap med. Jag fick chansen här för två veckor sedan. Då åkte jag och hälsade på en vän.
Jag spenderade tio dagar hos honom och vi drack varje dag. Några dagar måttligt. Andra inte ett dugg måttligt. När jag vaknade den dagen jag bestämt mig för att åka tillbaka hem hade jag en hemsk känsla i kroppen och kände att jag var tvungen att skriva av mig. Jag skrev då detta:

"Det är inte hälsosamt. Det känns inte bra. Det är inte friskt. Nu vill jag sluta. I alla fall för ett tag. Eller för nu, kanske jag ska säga. Jag vet inte om jag behöver hjälp. Jag vet att jag har ett problem. Ett problem med drickandet. För det är ett problem när jag inte kan motstå impulsen att dricka. När det ofta blir för mycket. När det blir varje dag. Hur länge nu? Jag vet inte ens. Mitt på dagen. Tidigt på morgonen. För att smyga. För att mamma inte är hemma och inte ska märka.
När jag planerar. Går ner på stan för att hinna till bolaget så att jag garanterat har någonting att dricka nästkommande dag eller dagar. Och när det tagit slut på det "goda" (vin, öl eller breezer) då snor jag lite whisky eller går direkt på stakspriten. Inte för att det är gott. Inte för att jag vill. Eller? För att jag känner att jag måste.

Det har länge varit ett problem (till och från i två års tid). Det har länge inte varit friskt. Men nu är det För länge. Nu är det För mycket. Nu är det ett problem. Vem bestämmer det då? När det är ett problem? Jo, jag. Jag. Och bara jag. Jag har fått nog. Jag vill inte mer. Nu vill jag ha förändring. Nu får jag för mig att jag kan avstå. Sluta.

Nu när jag vaknar bakis ännu en morgon. För mycket vin. Jag minns inte hur eller var jag somnade. Jag skäms lite. Det känns inte bra. Det känns hemskt. Jag vill fortfarande inte säga någonting till mamma. Varför? För att jag skäms. Jag vet att för att lyckas med detta så behöver jag nog folk som vet. Folk som stöttar. Att tänka att jag ska klara mig ur en jobbig situation själv för att sedan inte behöva säga något till någon, det är barnsligt. Det är passé. Det fungerar inte.

Jag mår inte bra. Jag behöver vara ärlig. Ärlig mot andra, men främst mot mig själv. Jag är i en period där jag inte kan dricka lite. Det går inte. Lite och sällan? Nej, det blir allt som oftast mycket och ofta. Att alltid säga ja.

Det har varit skönt för 'the mind', för beroendet, att vara här hos min vän. Han har inte ifrågasatt. Här har jag inte behövt smyga. Inte behövt gömma mig. Inte behövts skämmas. Så det har druckits. Dagarna i ända. Tanken på att rada upp allt som druckits under dessa tio dagar, det får mig att må illa. Fysiskt illa. 10 dagar, fyra boxar vin, det är 16 flaskor. Sexton. Flaskor. Vin. Hur många öl? Hur många breezer? Hur många cider? Hur många Gingerbeer? Och inte att förglömma drinkarna. Och när resten av alkoholen börjat sina, fram med likören. Fram med whiskyn. Ingen hejd.
(Räknade att jag druckit hälften av vinet, alltså åtta flaskor, inte mindre än 16 öl, säkert över 10 breezer, 8-10 gingerbeer, 7 cider, och lite övrig vodka, likör och whisky, något glas av varje.)
Det är det här jag velat ha. När jag varit tvungen att smyga hemma. Jag har velat bo själv, så jag slipper gömma. Velat ha sällskap så jag slipper skämmas. Ha någon och något att gömma mig bakom. Inte behöva erkänna. Inte behöva ta tag. Släppa alla tyglar och låta beroendet bestämma.

Hur skulle jag leva? Hur skulle mitt liv se ut om det var såhär jämt? Om jag bodde själv. Om jag hade sådant dricksällskap. Livet skulle se ut som det gör nu… Jag vill inte leva så.

Många gånger har jag tänkt tanken. Tänkt att 'nu får det vara nog.' 'Nu slutar jag.' 'Det var droppen', bokstavligen. Aldrig har det blivit verklighet. Men nu känner jag mig redo. Var ärlig.

… Bara se på kroppen jag skapat tack vare och på grund av denna ovana. Det är ju verkligen inte det som är det viktigaste i allt detta, men en nog så skadlig biprodukt av beroendet.

En dag i sänder. En dag i taget. Dag för dag 'Idag ska jag inte dricka'. Moment by moment 'nu ska jag inte dricka'.

Hej jag heter **** och jag har ett alkoholproblem.

Tack för dessa dagar, den här upplevelsen. Den här insikten."

Jag ville omedelbart dela med mig av detta, berätta för min bästa vän hemma. För jag visste att om jag inte gjorde det så skulle det med största sannolikhet inte bli av. Man skjuter på det igen. Tänker att jag nog kan klara det själv. Eller "fast vad spelar det för roll om jag dricker lite idag. Bara idag…"
Men dagen efter att jag kommit hem träffade jag min bästa vän och jag började berätta lite smått. Sedan tog jag fram och läste upp för henne det som jag skrivit. Hon började gråta. Och jag började gråta. Hon ha handen på min arm och pressade fram mellan tårarna: "Fan vad stark du är! Så jävla modig! Och jag har nog aldrig hört om någon som vid första erkännandet är så brutalt ärlig som du är nu."
Hennes ord var precis vad jag behövde höra. Vi har umgåtts en del de senaste dagarna. Hon har kommit med många bra tips och råd som jag försökt att ta till mig.

Idag är dag fem. Och det är svårt. Det är fredag. Något som inte brukar ha så stor betydelse för drickandet. Det har liksom skett när tillfälle getts. Antingen i ensamheten, vilken dag som helst i veckan, eller när det bjuds till fest eller nalkas utgång. Alternativt att jag föreslagit en vinkväll för att få en anledning att dricka.
Men idag har det varit svårt. Jag har de andra dagarna försökt att sysselsätta mig så gott det går. Varit ute och promenerat, umgåtts med min vän. Igår tog jag mig till jobbet (där jag bestämmer mina egna arbetstider). Men idag har jag inte gått utanför dörren. Jag har ingen ork i kroppen. Jag sover dåligt. Jag har ingen aptit, men när magen kurrar inser jag att jag borde äta. Jag tycker att jag har dålig andedräkt och har till och från upplevt hjärtklappning.
Även mer eller mindre stark och påträngande ångest har också kommit och gått. Suget efter vin har bara uppstått ett par gånger. Sådär att jag verkligen känner smaken i munnen. Jobbigast är nog ångesten och rastlösheten i kombination med att jag knappt har ork i kroppen att resa mig ur sängen eller hålla i en penna. Annars hade jag gått ut och promenerat bort det jobbiga. Men idag har jag inte orkat. Depressionssymptomen börjar framträda och jag blir rädd. Hur lång tid kommer det ta innan det känns bättre? Vad ska jag göra?

Jag vet att jag har ett problem. Jag vet att jag vill sluta. Jag vet inte hur mycket hjälp jag kommer behöva utifrån.
Någonstans vill jag ändå klara mig själv…
Jag hoppas väl i och med det här attack-långa inlägget finna stöd och hjälp i den fas jag är just nu.
Och idag måste jag ta det stund för stund. Nu ska jag inte dricka.

FataMorgana

Hej och välkommen hit! Fem dagar är jättebra. Läs på forumet så kommer du att både känna igen dig i mycket plus få en hel del bra tips. När man känner att man sviktar är det skönt att gå in på forumet och känna stödet här. Önskar dig en fin fortsättning på dina fem a- fria dagar :) / FM

bra skrivet!! Du har ju tagit in på rätt väg med det här inlägget, och du får säker mkt stöd. Jag är i samma sits just nu, att det är riktigt illa om jag inte slutar helt att dricka alkohol. Kan knappt gå vettigt om jag dricker, och dagen efter är det också svårt. Först framåt eftermiddagen känns det något så när. Har nu testat, mått skit hela dagen fram till 17 ungefär, och 19 gick jag på krogen och åt och drack ett glas vin och en öl. Mådde nästan direkt mkt sämre igen, ingen glädje, tungt att gå till bussen. Men hallå, om jag mår dåligt 22 av dygnets 24 timmar av att dricka, vad borde då vara den självklara åtgärden......
Stund för stund, det som gäller från och med nu.

Anders 48

Vilken insikt du har!!! Väldigt bra skrivet, och som Fata skriver - fortsätt hänga här, det kan vara en riktigt bra hjälp. Läs andra trådar, skriv på din egen..... Jag tycker att du skall vara stolt över dina 5 dagar. Att du mår skit är nog bara naturligt - kroppen och knoppen har en förmåga att reagera när man stryper tillgången på alkohol. Det är helt normalt - försök bara att stå ut. Sikta framåt, en dag i taget. Jag törs nästan lova att det blir bättre. Försök att vara stark, och försök låtsas som att det inte är fredag/helg. Kämpa på, jag håller på dig.

Insikten

Tack. Ja, jag har som jag skrev i inlägget flera gånger tänkt tanken att sluta dricka, eller i alla fall att minska konsumtionen ett tag. Men så har jag alltid, som så många andra förmodligen, hittat på ursäkter för att skjuta upp det. "I helgen är det ju den där festen. Nästa vecka är det ju det där eventet. Sen ska jag på middag med tjejerna. Så är det ju den där storhelgen." Väntar man hela tiden på "rätt" tillfälle så kommer man aldrig sluta. Man måste skapa det rätta tillfället. Och för mig var det nu.
Och ännu så känns beslutet tillfälligt. Att det inte kommer vara för evigt. "Jag kommer ju kunna dricka igen. Bara det att jag inte kan det just nu." Och så kanske det är dumt att tänka. Jag vet inte…

Men att må så dåligt som jag ändå gör utav det, det får mig att undra. Vad är det jag flyr ifrån? Det var ju inte länge sedan som jag mådde oerhört bra.

Efter min 10 dagars-vistelse hos min vän fick jag ett uppvaknande kan man säga. Jag insåg att det var det här jag (läs beroendet) längtat efter. Och jag trivdes. Ett tag. Sen frågade jag mig själv den morgonen: "Och om jag fortsätter såhär, vart leder det?" Går jag till gymmet varje dag så leder det med största sannolikhet till en vältränad kropp. Äter jag en påse chips varje dag leder det troligtvis till motsatsen. Om jag dricker alkohol varje dag, var hamnar jag i slutändan då? För mig handlar det om att sluta tänka "det är okej nu, för det är bara nu". För det är aldrig bara nu när sista gången alltid är imorgon. Så att ta bort framtida förändring ur ekvationen och bara fråga sig "vad leder mitt beteende till om jag fortsätter såhär, just så som jag gör nu?"

Bilden som jag fick upp på näthinnan och känslan som den bilden skapade i kroppen fick det att fuktas lite i ögonen. Så att sedan inkludera förändring i ekvationen igen var då ett enkelt val (som det alltid är för mig när jag vaknar bakis och mår som sämst).
Men den här gången var det annorlunda. Insikten att det bara kommer bli svårare att sluta ju längre jag väntar, och en eventuell möjlighet att ha en "hälsosam" alkoholkonsumtion i framtiden glider längre och längre ifrån mig för varje dag som jag låter beroendet styra, gav mig en helt annan beslutsamhet.

Alla har sin vändpunkt någonstans. Och vad som triggar min vändpunkt kanske inte triggar din. Men jag tror på dig och sänder dig styrka att finna vändpunkten och börja gå den vägen. Ett steg i taget. Dag för dag, steg för steg, stund för stund.
I denna stund, i detta nu, ska jag inte dricka.

Insikten

Tack Anders 43!
Ja, bara en liten stund av surfande på forumet och jag hittade någon som skrivit att när suget efter alkoholen kommer så varar det bara i ca två minuter, sen går det över. Man blir distraherad av någonting annat. Och ju fler gånger man lyckas motstå dessa minut-impulser desto mer sällan dyker de upp.

Det påminde mig om ett citat som en vän sa till mig för ett halvår sedan:
"A thought never sticks."
Jag har för mig att han refererade till ett TED-talk där föreläsaren menade på att en tanke aldrig "fastnar i huvudet" så som man ibland säger. Utan man tänker samma tanke om och om och om igen. Så det känns som den fastnat, men i själva verket går den bara på repeat. Och så fort man bestämmer sig för att tänka en annan tanke så bryter man mönstret.

Jag tror att det här forumet kan komma att hjälpa mig en hel del. Distraktion är något jag behöver just nu, och att fokusera på skrivandet och att läsa gör att jag inte har tid att känna efter om suget är där fortfarande. A thought never sticks. Det gälar bara att finna en annan tanke att ersätta den med.

Tack för stödet!

Insikten

"Att det fortfarande…" tänker jag när det har gått sex dagar.
Fortfarande lätt hjärtklappning när jag lämnar en aktivitet, en distraktion, för att inte veta vad jag ska sysselsätta mig med resten av kvällen. Ökad puls. Lite skakig. Mest inombords. Och så kli i fingrarna. Kli i kroppen.
Det är ju inte bara alkoholen som jag strypt tillgången på just nu. Även det onyttiga, nästan hetsätandet, som varit en stor del av vardagen den senaste tiden. Chips, dip, godis, popcorn och dylikt. Ost och kex. Men vetskapen om att även det inte är särskilt gynnsamt för kroppen gör att jag försöker avstå. Jag vill ju inte ersätta ett beroende med ett annat.

"Så vad ska jag göra ikväll?" frågar jag mig själv. Om jag inte varken får dricka eller äta snacks. Vad ska jag göra då för att fördriva tiden?
Nu sitter jag här och skriver och lyssnar på fågelkvitter. Mest för att jag inte vill komma hem med den här känslan.
Suckar djupt och högt…

Känslan av att vilja umgås. Men samtidigt en känsla av att allt är jobbigt. Jag känner mig negativ och vet inte vad jag ska säga till den eller dom jag umgås med. För jag är inte redo att dela med mig. Inte än. It's too soon.
Vetskapen om att de jag helst umgås med är bortresta eller upptagna. Stressen som uppstår.

Jag visste att jag hade, nej, Har ett problem. Men jag visste inte att det var så här allvarligt. Har jag verkligen varit… stryk det. ÄR jag verkligen så beroende? Antagligen. Uppenbarligen.
Att uppmärksamma att en burk (öl?) öppnas på en balkong när jag går förbi på gångvägen 50 meter därifrån…
Stundtals är det förbannat jobbigt. Jag tvingar mig själv att ta djupa andetag och sakta blåsa ut luften genom munnen. Långa suckar. Utdragna suckar. Med förhoppningen att det ska lugna nerverna. Andra stunder är det enkelt. När jag inte tänker på det. Eller för all del, När jag tänker på det men inte känner något som helst sug. När det inte är laddat. Bara matter of fact.

Djupa andetag.
Klockan är snart åtta. När är det okej att gå och lägga sig?
Jag vill inte att det ska handla om att räkna dagar. Att längta till kvällen. Tills dess att klockan blir så mycket att det är okej att sova. Bara för att kunna ge mig själv en klapp på axeln och säga "Bra, du klarade en dag till".
Vad är det för mening? Att klara idag bara för att sedan klara nästa? Ingen glädje. Work hard, work harder…

Eller är det så att det är mindre ångestfyllt nu? Nu när jag kämpar. Jämfört med när jag ger efter.
Hur ångestfyllt hade det inte varit då om jag drack?
Eller är det så att den här ångesten senaste tiden funnits där, bara det att alkoholen dämpat den? Jag har ju inte upplevt att jag mått såhär dåligt den senaste tiden. Men som sagt. Kanske just för att när jag mått bra, varit glad och tillfreds så har jag inte känt behovet att dricka. Men så fort ångesten kommit krypande har jag bedövat den med alkohol. Det skulle ju kunna vara en förklaring. Inte för att det egentligen gör någon skillnad om jag förstår det intellektuellt eller inte. Jag bara får för mig att det lugnar mina hjärnspöken. En brygga mellan tankarna och själen.
Innerst inne vet jag nog ändå att jag är på rätt väg.
Ett steg i taget. En dag i sänder. Stund för stund.
Nuet är allt vi har. Och NU ska jag inte dricka.

Insikten

Visserligen nu, efter en till stor del sömnlös natt… Men även andra morgnar har jag vaknat och känt mig sliten. Så som om jag vinat kvällen innan. För mycket. Och långt in på natten. Somnat halvt om halvt med glaset i hand. Inte borstat tänderna. Inte klätt av mig.
Jag undrar varför. Varför vaknar jag och känner mig sliten? Känslan går ju visserligen över snabbare än om jag faktiskt druckit, och ovan beskrivet scenario utspelat sig. Men den initiala frågan när jag vaknar är fortfarande "Vad hände igår? Och hur mycket blev det?"
Är det bara ett gammalt vanemönster, en rutin som fortfarande sitter i? Eller är det vanligt att vakna och må såhär när man nyss slutat dricka? Är det någon form av abstinens? Abstinens till bakfylla och bakfylleångest? Det vore just grant…

Stingo

Jo, det är vanligt att man vaknar sliten i början, speciellt om man har problem med sömnen. Problemet är nog störst i början, men det kan nog vara en del av ett helt normalt liv också. Åtminstone jag vaknar lätt "dagen efter" om jag sovit för litet, helt oberoende om jag druckit eller inte.

Insikten

Tanken låter inte bli att dyka upp, trots att jag vet att jag inte har någon som helst say in the matter.
Farsan kom ut från anstalten i lördags. Då ringde han. Jag valde att inte svara då jag var upptagen. Förmodligen ringde han direkt efter att han kommit ut. Eller ja, det är vad jag tror i alla fall.

Idag, tre dagar senare, ringer han igen. Jag har skjutit på att ringa tillbaka. Jag står mitt i matlagningen när samtalet kommer. Väljer att inte svara, men tänker att jag ska ringa upp efter att jag ätit. Han ringer på hemtelefonen. Och så en stund senare ringer han på mobilen igen. Jag svarar. Han är full.

Jag tänker: "Hade jag kunnat påverka…? Om jag bara hade svarat i lördags… Hade han då låtit bli…?"
Jag vet, jag vet, att allt det här ligger utom min kontroll. Men frågorna dyker ändå upp.
Och någonstans i det här dyker det även upp ett sug hos mig. Att höra hans "glädje", hans kärleksfulla (just så, kärleks-fulla…) drunkna röst.
Den känslan av att älska allt och alla i fyllan…
Men suget blir inte långvarigt. Sorgen smyger sig på istället. Jag önskar att jag kunde göra något. Jag undrar hur han mår. Hur han känner sig. Känner han sig ensam? Ensam som jag? Om jag aldrig frågar så får jag inga svar. Jag behöver finna modet att fråga. Hur många chanser på livet kan en människa få? Jag vill inte att det en dag ska vara för sent...

Svea

Har läst dina inlägg och slås av all visdom och insikt. Flera gånger har jag sett en medelålders man framför mig, men jag är inte säker, för det låter på beskrivningen av din livsstil som om du är yngre. Hursomhelst andas allt du skriver av klokhet och livserfarenhet. Kombinerat med lärdom, och en otrolig förmåga att skriva om dina upplevelser på ett trollbindande sätt. Vem du än är "Insikten" så verkar du vara en person med otroligt mycket inre resurser. Så om någon klarar detta, så är det du....

Jag läser om din problematik med din pappa. Blir lite bekymrad över att du känner att du ska ta hand om honom, nu när du själv behöver alla dina resurser. Jag tror det är jättebra i ett sådant läge som vi är (jag har själv varit nykter i bara 5 dagar), att vara altruistisk och fokusera på kärlek. Bara det kan ge något. Att försöka hjälpa någon som inte kan/vill bli hjälpt just nu, kan ju däremot tömma ens resurser. Så fundera på dina chanser att lyckas just nu, och om tillfället är det rätta.

Jag tycker det låter som om du skulle behöva något helt nytt i ditt liv, något som du inte associerar till alkohol på något endaste vis naturligtvis. Förstår helt problematiken med vänner. Jag känner likadant. Bl.a. har jag två underbara väninnor som gärna går ut. Senast vi skulle gå ut tog vi en taxi (har jag hört), men blev inte insläppta därför att jag inte kunde stå på mina ben och jag spydde tydligen rejält. Mina väninnor fick baxa mig in i en taxi, som enbart efter extra "muta" på tredubbelt så mycket som taxin egentligen kostade, gick med på att köra oss hem. Kvaddade hela kvällen för mina väninnor.

Så... Nu har jag bestämt dagaktiviteter med dem istället! Att gå ut - Nej! Inte förrän jag är 100% stark. Om jag bara är med dem, så är det säkert ingen fara. Då skulle jag kunna ha lite kul om de drack och blev lite skojiga. Kunde skratta med dem, utan att själv dricka alkohol. Däremot att gå ut på en "köttmarkand" av något slag, eller något ställa man måste dansa och släppa loss, då är det kört. Jag kommer att träna upp detta undan för undan, nu i första steget på en parmiddag på fredag där de dricker men inte jag. Men att dricka i samband med socialisering med andra könet har för mig varit associerat med alkohol ända sedan åtminstone 2:an i gymnasiet. Så det är ett "big no-no" för mig.

Vad har du hittills sett för fördelar, förutom att skräpmatintaget minskat, Insikten?
Vad kan det finnas för intresse, förutom jobb och kompisar?

De flesta kan hitta något. Vore bra om det var något som uppehöll dig just på kvällarna... Något där du känner Whao - och där du kanske får användning för dina talanger / resurser samtidigt som du har något att längta till på kvällen. Vänner på nätet? Något forum för personer som skriver otroligt bra? Kanske ta på dig att gratis skriva en krönika någonstans`? Du har ju ett sätt att skriva som skulle lämpa sig för publikation!

Jag har i datorn alltid både denna sajten, sajter om cockerspaniels (som jag önskar skaffa, bara jag lyckas övertala min man), trädgård (som är ett nytt intresse jag fick för två år sedan när vi köpte ett torp). Så jag ser alltid fram emot något att göra om jag har tid över. Och jag är extra noga med att tillåta mig att göra sådant jag gillar nu, när jag blivit vit, eftersom jag har ett starkt drag av prestationsångest i min person. För mig skulle även saker som "TED-talks" kunna vara en ny "vän" att umgås med. Att lära sig något nytt, boostar ju alltid självförtroendet, och det är en av de saker vi hinner nu när vi inte är i "dimman" eller våra tankar lägger tid på att tänka på hur och när vi ska dricka nästa gång.

Lycka till nu över Valborgshelgen!
När man blivit sparkad runt av livet några gånger, så fattar man till sist vad det handlar om.

(Lyssna gärna på Håkan Hellström Du är snart där)

Massor med kärlek!

Insikten

Idag berättade jag för en annan vän om min situation. Den andra av mina, för närvarande, närmaste vänner.
Jag vet att tanken dök upp även när jag berättade för min närmaste vän, men eftersom det också var den första jag berättade det för, och även i ett oerhört tidigt skede så var det många andra tankar och känslor som gick före.

Men som sagt. Idag dök tanken och känslan upp igen. Medkänslan jag känner för mina vänner. För min familj. Och vetskapen om att om och när jag berättar för dem kommer de att känna skuld.
"Varför märkte jag ingenting? Varför såg jag inte och uppmärksammade det här? Jag kanske hade kunnat göra någonting i ett mycket tidigare skede. Vilken dålig vän jag är som inte har märkt att något varit så fel."

Jag vet inte exakt vilken sorts tankar som går igenom huvudet på personerna i fråga. Men jag kan tänka mig att det är någonting i den stilen. Jag har, för de två personer jag valt att hittills anförtro mig till, poängterat att jag inte klandrar dem. Inte det minsta. Och att jag inte vill att de ska känna skuld i det här. Jag har ju medvetet och avsiktligt försökt att hålla det en hemlighet. Att ingen ska märka någonting. Och det skrämmer mig lite att jag har lyckats med det. Det betyder att jag skulle kunna lyckas igen…

Men det är så det fungerar med beroendet. I mörkret frodas det. I skymundan. I hemlighet. Frågan är vad som egentligen tär mest, beroendet i sig eller hemlighetsmakeriet som omger det.
Härom dagen skrev jag för att ventilera under en utmanade period:
"… 'Vad är det som har varit så skönt den här veckan då? Med att vara nykter?'
Jo, först och främst har jag inte behövt smyga. Jag har inte behövt oroa mig för att jag ska ha glömt gömma något. Jag har inte behövt stressa över att mamma ska märka att jag druckit. Andedräkten. Lila tänder och tunga. Sluddrigt tal. Klumpigheten. När hon kommit in i rummet har jag känt ett form av lugn. 'Det finns ingenting att märka.'
Det har varit en stor fördel. Det har varit värt det. Tror jag…"

Det är skönt att få stöd. Men det är jobbigt att veta att mina vänner kanske tar på sig skuld i händelseförloppet. "Jag har ju druckit med dig, pushat och hetsat dig att dricka mer. Nu känner jag mig jättedum för att ha gjort det! Jag har bidragit till att försätta dig i den här situationen."
Fast alla beslut har ju i slutändan varit mina. Och det kan ingen argumentera emot.
Men jag är glad. Jag är glad att jag är precis där jag är idag. För jag väljer att tro att alla beslut jag tagit, alla stadier jag hittills gått igenom och att allt som har hänt mig har en mening. Att det finns lärdomar för mig i detta. Därför ångrar jag ingenting. Det låter kanske konstigt.
Det kan vara svårt, nästintill omöjligt, när man är mitt uppe i en situation att stanna upp och ta några steg tillbaka. Att backa för att se en helhet. Att se hur en sak leder till en annan. Och hur allting på något sätt hänger ihop. Jag har försatt mig i den här situationen för det är precis här jag behöver vara just nu.

Jag minns ett citat som jag skrev på ett kort när jag gjorde en present, en inspirationslåda, till min bästa vän. Och jag tycker att det på ett elegant sätt sammanfattar och fångar andemeningen i det jag försöker förklara. Och i denna stund inbringar det ett visst hopp och tänder en gnista inom mig.

"It is quite reassuring to think that every situation we have been faced with, we have also made it through"

Insikten

Mysig grillkväll med vänner ikväll, men en något oväntat jobbig situation. När det började pratas om alkoholkonsumtion, bland annat hur det kommer sig att vissa kan konsumera mycket och sedan gå tillbaka till ett fungerande vardagsliv medan andra inte klarar det.

Tunghäftan. Känslan av att det syntes på mitt ansiktsuttryck och kroppsspråk att jag var obekväm. Känslan av att Vara så obekväm som jag faktiskt var, det var oväntat. Nästan lite av en chock.
Tidigare har det liksom inte varit något större problem att prata om det, att diskutera och dela tankar och åsikter. Men att nu sitta och lyssna på mina vänner, som inte har någon aning om mitt problem, höra dem berätta historier om andra och diskutera, och känslan när jag tänker tanken: "Ni vet ju ingenting. Ni har ingen koll. Vilka är ni att sitta här och uttala er, att döma, utan att ha gått i dessa skor. Det handlar inte bara om att bestämma sig. Och ingen annan än personen själv i fråga kan säga 'men nu har du väl ändå kommit till botten? Det här måste ju bli en vändpunkt!'"

En mildare panikkänsla. En vilja att fly. En tanke "kan jag resa mig och gå från bordet eller skulle det verka konstigt?" Beslutet att sitta kvar och bli ännu mer obekväm…

Inser gång efter annan att det här nog är djupare rotat än vad jag trott eller velat erkänna för mig själv. Hur perspektivet vidgas och insikten bit för bit växer och påvisar vilken enorm process det är som pågått och pågår inom mig i och med mitt beslut att dricka som jag gjort och med mitt beslut att sluta.

Låt det växa fram. Låt det ta sin tid.
Skynda långsamt. Informerat och medvetet.

Jag är tacksam över hur långt jag kommit och ser fram emot att få uppleva hur insikten växer vidare och hur jag i och med det lär känna mig själv. Tack...

Insikten

Jag känner att det har blivit mycket på senaste tiden. Inte i den bemärkelsen att jag själv har druckit. Men jag har befunnit mig i sammanhang där andra har tagit sig ett glas eller fem. Första gången jag testade att vara i ett alkoholrelaterat sammanhang var för ett par tre veckor sen när jag deltog i en drinkkväll. Det gick över förväntan. Sen var det ett litet uppehåll igen. Men i veckan som passerat så blev det tre tillfällen och ingen under någon av tillställningarna känner till mitt problem med alkohol. Frågar någon så säger jag att jag äter mediciner just nu (vilket jag också gör) som man inte ska blanda med alkohol.

I mitten på förra veckan blev det en spontanmiddag på restaurang som gick väldigt bra.
I onsdags en planerad restaurangmiddag med vänner som också gick bra men när jag kände doften av rosévinet som min vän beställt uppstod ett litet sug efter ett eget glas att smutta på i kvällssolen.
Grillkväll hemma hos vänner i lördags som jag ventilerade här på forumet efter att det uppstått lite jobbiga diskussioner.
Och så igår middag på restaurang med familjen och vänner till familjen. Den var trevlig men jag kände en stark saknad av alkohol. Det är som att det kommer lite smygandes. Sen om det är sommarsolen och värmen som bidrar mycket eller inte, det vet jag inte…

Men jag upplevde som sagt en saknad av alkohol. Ett glas rött till den varmrätten hade verkligen ramat in smakerna på ett helt fantastiskt sätt. Istället för att skölja bort smakerna med bubbelvatten. Usch så tråkigt det kändes. Och nästan lite orättvist på nåt sätt.

Jag hade ett bra samtal med en vän ikväll. Ventilerade lite känslor och tankar. Fick sätta ord på det och säga viss saker högt. Det känns oftast bättre då tycker jag. Och jag fick då också tillfälle att upptäcka och uttrycka en oro inför midsommar.

Jag tvivlar inte på att jag kommer klara av att vara utan alkohol. Så långt känns det ändå som att jag kommit, just i och med min nolltolerans just nu. Det finns liksom inget alternativ där. Det är bara nej (vilket är skönt). Men det har blivit mycket nu. Nästan lite för mycket. Med två dagar i rad och tre dagar på en vecka. Det bygger liksom upp oro och ångest… och jag vet inte om jag orkar.

För mycket tankar som snurrar just nu. Runt, runt, runt. De bara går på repeat. Snabbare och snabbare. Fan.

Andas…

En sak i taget. Det löser sig. Det är okej. Vad det än är… Det går över. Det går över…