Varit inne här och snokat runt ett antal gånger när jag började fundera över mitt drickande. Inte vågat bli medlem då folk ofta på forum (och i verkliga livet för den delen) bortser från mig. Som att jag är luft. Vet inte riktigt varför för tycker inte det är någon skillnad på mig och andra, men folk verkar se på mig annorlunda. Och självklart gör de lite ont även om de är anonyma "dissar"
Men nu tänkte jag, kan skriva min egen dagbok iaf så man kan gå tillbaka och läsa.

Var på mitt första möte på beroendecentralen igår. Kände dock att SSK:n jag fick prata med inte riktigt lyssnade. Ställde samma frågor om antidepressiva medel (vilket jag sa att jag inte åt) ett flertal ggr tex. Får hoppas de blir bättre nästa gång.
Fick blåsa i en alkomätare som visade 0.0, vilket såklart varit konstigt om den inte gjorde då jag inte druckit sen i lördags. Efter de kläckte SSK:n ur sig att jag nog inte har alkoholproblem då dom som har de oftast blåser positivt. Jag anser att man har problem om man har en ohälsosam relation till alkohol även om de gäller helgdrickande. Samt dricker för att döva något. Vilket jag gör. Jag dricker minst en BiB om helgen och de är främst för att fly ångesten och bara få känna sig lycklig någon jädra gång.. Jag dricker inte för att de är gott utan för att bli full. Längtar till helgen och veckorna är eg bara en transportsträcka till vinet.
Iaf så skickades de med papper på en massa prover som ska tas innan jag får komma på återbesök.
Är livrädd för vad dessa prover ska visa. Tog leverprover för ca en månad sen och då var allt normalt men tror bara de var dom "vanliga" proverna. Som jag förstod de ska dessa jag jag ska ta nu visa mer exakt hur alkoholkonsumtionen sett ut. Inte bara leverns funktion.

Efter återbesöket ska jag få träffa en läkare på beroendecentralen som ska bedöma av proverna om jag har alkoholproblem eller inte. Nu vet man ju inte vad proverna kommer visa men om dom är normala anses de då som att jag inte har problem liksom? Är ju som att säga till en självmordsbenägen person att den inte är de för att den inte tagit livet av sig än...

Jag vill inte dricka mer men suget på fredagen är så jävla stort. Även om jag känner Nej! Så sitter jag där med BiBen efter ett tag.

Hm. Ja. De får nog vara allt för denhär gången:)

Svea

Nej, jag visste inte att man skulle skaffa en egen tråd. Får lägga upp det bland mina uppgifter. Starkt av dig att kämpa emot idag trots all ångest. Jag har också bulimi i min ryggsäck. Jag hade föräldrar som var rent sadistiska för en tonåring, även om de trodde de gjorde gott. Min flyktväg för att duga var att jag skulle vara smal, och bulimin var en ständig följeslagare mellan 19 och 24 års ålder. Träffade då min första man, som hjälpte mig att sluta dölja mitt verkliga jag, som jag uppfattade att min jag var då iallafall.

Jag inledde ett år senare universitetsstudier och blev arbetsnarkoman. Ångesten var min följeslagare jämt, jämt, jämt. Försökte kombinera arbetsnarkomanin med barn och det perfekta radhuslivet. Kände aldrig att jag dög, fast verkligenheten då vittnade om något annat. Jag bar med mig den bild av mig själv jag hade när jag var 19. Jag hatade mig själv och ansåg att jag själv var lägst på jorden, vid 40 såväl som vid 20. Inget jag gjorde kunde jaga bort min självbild, hur framgångsrik jag än var.

2010 gick jag i den berömda väggen, och hade då skilt mig och börjat tröstdricka. Inget jag dolde ännu, men det var runt hörnet förstås. Så här i backspegeln förstår jag inte varför jag inte fick tillgång till ångestdämpande mediciner, så att jag kunde se mer klarsynt på min tillvaro, Se möjligheter istället för att vara inlåst i ångesten. Jösses, bulimi är idag en psykiatrisk diagnos!!! Precis som utbrändhet. Hade jag vetat att det fanns någon hjälp att få, så skulle jag inte behövs självmedicinera mig. Så mitt tips är: Försök ta emot all hjälp du kan få. Hade du varit med om en bilolycka och blivit fysiskt skadad, så hade du väl tagit emot hjälp? Jag undrar när den psykiska hjälpen skall bli lika självklar......

Lycka till över Valborg och första maj. Du är inte ensam.

KRAM

Mörker

Ja suck. Tänkt skriva ett inlägg med svar till Svea och lite andra tankar länge. Men inte blivit av. Haft ngra kassa dagar med riktig nedstämdhet och nära till gråt. Allt jag vill idag är att hälla i mig vin och glömma ett tag. Men har inget hemma vilket iofs är tur. Annars vet man vad som skulle hänt.

Så. Ja. Får skriva sen om jag orkar.

Svea

Gokväll M_K,

Jag hör hur tufft det är. Försök se om det gör skillnad om du låter det vara skit, och säger till dig själv - Detta är här för att lära mig något värdefullt som jag kommer att använda mig av senare i livet. Denna dagen är precis som den ska.

Det kan lindra ångesten, och det är inte självbedrägeri. Det är 100% sanning också!!

Det blir ett kort inlägg från mig i kväll. Ville bara gå in och se hur det var med dig.

Skickar en digital klapp på kinden och lite ny kraft.

Vi hörs!

Lillgrodan

Såg att admin hade raderat din mailadress, då man tydligen inte får lägga ut den här. Och tyvärr kommer jag inte riktigt ihåg den :(
Jag ser att du kämpar och har det riktigt tufft.
Samma här. Drack några glas vin i söndags och har haft en fruktansvärd ångest efter det. Har legat i soffan i två dagar och kollat på serier. Har inte lyckats ta mig ut ur lägenheten, har inte ätit eller orkat duschat.
Vill bara sova, men kan ju inte lägga mig redan kl 17!
Hur mår du idag och hur går det för dig??
Kramar

Mörker

Man behöver såklart inte starta en egen tråd men många verkar göra de:)
Hemskt att läsa att dina föräldrar kanske inte var dom bästa, samt att du också åkt bulimikarusellen.
Jag hade länge SRRI men slutade med dom för några år sedan. När jag slutade insåg jag vilken dimma jag gått i under alla år på den drogen. Hade varken toppar eller dalar utan var bara en zombie så nu vägrar jag ta skiten igen även om jag blivit erbjuden. Såklart fungerar de olika på alla och det är ju möjligt att du mått bra på dom. Väldigt konstigt du aldrig blev erbjuden de då jag har erfarenhet att dom nästan slänger SRRI på alla istället för att erbjuda hjälp med grundproblemet. Gick på KBT några gånger men trivdes inte med terapeuten så jag slutade gå. Kanske var ett dåligt val men tålde henne inte så kände inte att man tog sig någonstans ändå..

Hur går allt för dig? Var Valborg bra? Tackar för stödet och skickar en kram tillbaka!

Mörker

Ja de var synd att dom tog bort den..Man borde kunna skicka privata meddelanden till varandra här på sidan med sån information om man vill. Får hoppas de kommer en sån funktion i framtiden.
Tänkt på dig under helgen och undrat hur du mått. Tråkigt att du mår dåligt nu. Känner igen mig i känslan du har. Och att man stänger in sig med sin ångest. Har nog nött igenom dom flesta serierna på viaplay! Du låter väldigt mycket som mig och jag har en depression som aldrig riktigt släppt greppet. Du kanske också har de? Är väl inte helt normalt att stänga in sig och inte orka duscha tex. Men är exakt likadan i perioder. Låter hemmet halvt förfalla för att man bara inte har energi till att ta tag i de.
Själv har jag också haft tunga dagar. Mått dåligt och varit deppig, inte pga alkoholen dock utan för att livet ger mig käftsmäll efter käftsmäll vilket iofs leder till att jag vill dricka men..
Hade du trevligt hos dina föräldrar eller var de bara jobbigt med din mors alkoholproblem samt samtal om ditt beroende?
Kram!

Lillgrodan

Har uppdaterat min tråd om helgen. Den var hemsk! Både mamma och pappa var onyktra dygnet runt och jag for väldigt illa. Så i all ångest och oro tog jag tre glas vin på söndagen.
Men idag har det hittills känts okej. Jag har varit på terapi och nu har jag tvättstugan. Försöker släppa tanken på mina föräldrar och fokusera på mitt eget välmående.
Precis som du har jag en depression och panikångest i botten. Jag får SSRI som har funkat okej. Men nu när jag brottas med mitt missbruk så har så klart mycket av ångesten kommit till ytan. Den här gången vill jag inte fly undan med alkohol utan försöka lösa problemen, bl a med terapi som är jätteskönt.
Hur mår du idag? Känner igen det där med att livet ger en käftsmällar. Inte nog med att man ska tampas med alkoholproblemen. Man måste möta alla andra problem som dyker upp under vägen.
Vi måste stötta varandra!
Ha en fin dag och fortsätt kämpa!
Kram

Mörker

Möte idag med läkaren. Och vad slut jag känner mig. Känns som att man blivit överkörd av ett lok. Kändes stressat och jag fann läkaren otrevlig. 100snabba frågor på några minuter. Känner inte att jag fick svara ordentligt innan en ny fråga slängdes på mig. Han kom även med uttalanden som: "du måste ut och aktivera dig. Är väl bara ta och gå ut!"
Ja hade de varit så lätt så hade jag väl fan redan gjort de?! Jag vet allt, att ångest kan dämpas med aktivitet etc. Men jag har ju uppenbarligen en spärr som gör att jag inte "kan"! Behöver HJÄLP inte någon som sitter och trycker ner en och påstår att allt är så jädra lätt.
Han ville iaf att jag skulle hålla mig nykter ett halvår! Ojoj tänkte jag. De är ju semester snart och en semester utan vin vad är de? Självklart dumma tankar men känns som att de är lättare hålla sig från under vinterhalvåret. Diskuterade sugdämpandd medicine som jag ville ha men han ville inte riktigt skriva ut de till mig. Även här kom en dum kommentar: "det är ju bara sluta att dricka så tar vi prover om fyra veckor igen" Bara att sluta.. Mmm lätt för någon utan problem att säga. Så han ville alltså att jag ska börja röra mig och sluta dricka. Lätt som en plätt! Not.

Proverna då. Ja levern var iaf inte påverkad men Peth värdet var såklart förhöjt då jag druckit helgen innan jag tog dom. 0.32 låg dom på och gränsen för överkonsumtion ligger på 0.3.

Så slutsatsen är iaf att jag än en gång gick därifrån och mådde sämre än innan jag gick dit. Börjar fundera varför jag ens bokade tid från första början. Att gå från ett beroendecentrum och känna större sug än någonsin för att dricka känns inte som ett bra betyg.

Lillgrodan

"Det är ju bara att sluta dricka". Hur kan en läkare som jobbar med missbruk uttala sig så??? Blir så ledsen när jag läser om det bemötande du fick. Man förväntar ju sig att de man möter ska vara experter inom området.
Och att "bara ta och gå ut" är inte så jäkla lätt när kroppen är förlamad av ångest. Förnuftet vill, men kroppen och ens känslor skriker NEJ!
Ge inte upp! Ta kontakt med en annan mottagning om du inte känner dig nöjd. Eller fråga om att få byta läkare. Förtroende är det absolut viktigaste. Man är ju i en väldigt utsatt situation som patient. Ofta har man gått och tvekat länge på att söka hjälp och möter man då någon som inte förstår är det lätt att bara ge upp och skita i det.

Jag hoppas att nästa vecka blir en fin början på din nykterhet. Tänk inte på de dagar nu när du har druckit. Ibland behöver man göra slut med alkoholen. Ta ett sista farväl. Det har du gjort nu och kan med gott samvete lämna "vännen" bakom dig.

Jag tänker och tror på dig!! Inom dig finns en styrka du kanske inte vet att du har.
Vi kommer fixa det här!

Många kramar

Mörker

Vaknade med ett ryck just. Det oundvikliga har börjat. Tillät mig att dricka och ta ett sista förväl igår. Och blev en hel del. Två flaskor vin, Slurp. Var inte speciellt gott och ruset ville inte riktigt infinna sig. Var bara totalt onödigt. Och nu när ångesten börjar smyga sig på. Fy, vet att de bara kommer bli värre och värre ju längre dagen går också. Får såklart skylla mig själv men nu är jag redo. Sagt de förr men har nog inte riktigt menat de då, ändå haft i bakhuvudet att man ville dricka. Nu vill jag inte de. Total avhållsamhet är vad som gäller.

Första dagen på mitt nya liv. Och den kommer verkligen spenderas i plågor.

Väldigt oproffsigt av en läkare på ett beroendecentrum att säga sånt. Jag försökte en gång vara ärlig hos företagshälsovården. Dom ställer ju frågor om rökning och alkoholkonsumtion och sköterskan blev helt ställd då jag sa att jag dricker för mycket. Hon måste kalla in en mer erfaren sköterska . Eller nåja, den sköterskan tyckte att jag istället för att dricka på vardagskvällarna skulle satsa på att köpa ett dyrt fint vin till helgen istället. Om det vore så enkelt ja. Så jag fortsatte dricka ett tag till eftersom mina prover var bra. Sen har jag blivit nykter utan "hjälp" från vården. Att skriva och läsa här blev min räddning när jag kände att botten var nådd.

Mörker

Konstigt. När jag vaknade 6 imorse fanns de väl viss tendens till de. Men somnade om och sov några timmar till. Efter de har dagen flutit på bra. Inte någon ångest, ingen tendens till kraftiga hjärtklappning som annars brukar vara fallet. Vad hände? Varför kom den inte?
Visst glad för de men när man levt med kraftig ångest länge så det blir normaltillstånd känns de bannemig konstigt när man helt plötsligt inte har de när man "borde".. Känner på pulsen hela dagen för funderat på om de varit hjärtat som blivit "trött" av all stress och kraftiga pumpande att de varit påväg att ge upp. Är faktiskt helt galet att man mår så dålig i vanliga fall att man blir rädd när man mår bra.

Aja, blev lite rörigt. Trött och ska just sova.
Godnatt

Mörker

Ja. Början av dagen har varit ok. Inte direkt gjort något men heller inte haft ångest.
Nu börjar den dock krypa på. Tänkt mycket på livet idag och vad man vill med de. Vill tex flytta men är omöjligt just nu. Vill bli smal igen så man mår bättre med sig själv. Finna ergin och glädjen man hade för några år sedan. Men allt känns övermäktigt. Känns nu som att tiden rinner ifrån mig. Jag har bara ett liv men jag gör inte något för att leva de livet. Egentligen hade jag velat spola tillbaka tiden och göra om och göra rätt. Slösar verkligen bort mitt liv.. Så avundsjuk på alla ångestFria människor. För är verkligen så jag ser dom. Fria. Jag känner mig tjättrad till bojor av ångest som håller mig tilllbaka. Det alkoholen hjälpte med. Dämpa ångesten så man kan ta sig ut och göra saker. Är rädd för att sluta, för hade ju ångest redan innan jag började självmedicinera och då fick man aldrig paus från skiten. Är de så de kommer bli igen? Konstant ångest utan dagar för vila från de monstret? Pest eller kolera. Men har ju valt nu. Ångesten skadar ju inte organen som alkoholen gör iaf. Men nog fan är den svår att leva med.
En sak är då säker. Hade inte alkohol varit skadligt hade jag Aldrig slutat.

farmor

Hej M_K
Du har det riktigt svårt med din ångest. Jag undrar om du sökt hjälp med samtal och ev. Medicin? Att leva med ångest tar mycket kraft. Att regelbundet dricka alkohol sätter hjärnans egen förmåga ur funktion. Efter en tid borde det ha rättat till sej med de olika nivåerna av tex. Serotonin och Dopamin som ökar välbefinnandet. Men för att orka just nu, sök hjälp inom vården. Vänd dej till sjukvårdsrådgivningen 1177 eller kontakta din hälsocentral. Var rädd om dej!

Mörker

Tack för omtanken. Har medicinerat med SRRI i flera år tidigare. Dom hjälpte dock inte utan hade under alla år kontinuerliga panikångestattacker. När jag slutade med dom började jag faktiskt må bättre än när jag tog dom. Hade inte en enda PA på flera år. Ångesten var dock kvar och jag drog även på mig en depression pga sjukdom. Fick då KBT vilket jag var på några gånger. Men efter tre uteblivna besök pga sjukdomen som drog ner mig blev jag avskriven och fick inte gå kvar. Tog mig halvt ur deppen men har väl inte varit mig helt lik sen dess (här jag började självmedicinera) för ett halvår sen bestämde jag mig för att testa SRRI igen. Och oj vilket helvete de var. Insättningssymptomen från helvetet i fyra veckor. Pratade med läkaren som sa att jag skulle ge de fyra veckor till. Hade under den här tiden panikångestattacker dagligen igen vilket jag som sagt inte haft sen jag slutade med medicinen förra gången. Så slutade till slut igen och läkaren sa att jag nog inte tålde SRRI när man reagerade så kraftigt. Så 8 veckors helvete i onödan. Sen tog de minst 8 veckor till att känna sig normal då utsättningssymptomen var minst lika jobbiga som insättnings. Här ökade min alkoholkonsumtion ännu mer för att fly undan obehaget.
Har iaf svurit på att aldrig ta den sorts medicine med då de höll på att sluta väldig illa denhär gången med självmordstankar för att slippa in/utsättningen.
Funderat på att be om KBT igen men halvt tappat förtroendet för läkare efter alla fruktansvärt dåliga bemötanden man fått.
Blev kanske lite rörigt men jobbigt skriva på mobilen (ursäkta eventuella autocorrect fel också)

Men som sagt. Tack för omtanken :)

Mörker

Läkaren sa ju nej till piller som ska ta bort suget. Men pratade med min terapeut efter som lovade att hen skulle prata med läkaren och säga att jag skulle få de ändå. Men nu ringde läkaren och sa att jag inte fär de. "Nej jag tänker inte skriva ut de åt dig, nu är de bara att du tar och slutar. Prov på fyra veckor för att se så du faktiskt gjort de"

VAFAN. Har ju bestämt mig nu. Inte mer vin. Men varför ska man PLÅGAS när de finns medicine som hjälper en att lyckas. Förstår Inte tankegången där. Jävla idiot... Totalt onödigt be om hjälp och skämmas ögonen ut sig (plus att de nu finns dokumenterat i journalen) när man inte får någon hjälp ändå.

farmor

Det låter väldigt tufft för dej! Du känner inte heller att du har fått någon förklaring till läkarens beslut? Du har absolut inget att skämmas för. Nu får du helt enkelt ( svårt) ta en liten stund i taget. Steg för steg, ge inte upp!

Mörker

Var svaret jag fick när jag frågade varför.
Förklarade att de visst behövs. Och eftersom att tabletterna inte är beroendeframkallande eller liknande så förstår jag inte skadan med att ta dom. Jag kan hålla upp någorlunda på veckorna men trillar dit då och då. Helgen däremot. Inte haft en nykter helg på Länge. Även om jag bestämt mig tidigare för att sluta bär benen mig till bolaget och plötsligt vaknar man upp dagen efter och ångrar sig.

Finner att han tar allt för lättvindigt. "Bara sluta dricka" "är ju bara ta på sig skorna och gå ut och göra något" känns verkligen som att han inte förstår.
Och som jag sa, varför göra något så svårt som möjligt när de finns hjälpmedel. Till en början iaf. Hade man bara känt att man klarade några veckor skulle man kanske sen kunna testa sluta med medicinen. Men att få en liten pusch i ändan i början skulle verkligen inte skada.

Är extra lättretlig nu för tiden så blir snabbt sur över småsaker. Men detta finner jag befogenhet att vara förbannad över.

Lillgrodan

Det är verkligen ledsamt att du inte får den hjälp du känner att du behöver. Finns det läkemedel som kan lindra så borde man ju kunna få prova!
Som du säger, en liten push i början så man märker att man är på rätt väg kan göra all skillnad!
I början fick jag lugnande medicin (ej beroendeframkallande) som tog udden av det värsta.
Tror inte jag hade klarat mig utan.
Att man är extra retlig och irriterad känner jag igen. Tålamodet är noll och att varva ner är svårt.
Själv hade jag en jobbig natt med lite sömn.
I förmiddags stod jag i hallen och var ruskigt nära att gå till systemet. Hindrade mig i sista sekunden och tänkte på de nyktra dagar jag har bakom mig. Vill inte börja om på noll en gång till!!
Hoppas din dag blir okej trots allt!
Hejjar massor på dig!
Kram

Mörker

Alldeles för mycket också. Långhelger var de man längtade efter förr men nu hatar jag dom. Eller vad sägs om 6 liter vin sen i onsdags?men eftersom att läkarna inte säger att jag har något missbruk då testerna visar bra så måste jag alltså vara som alla andra? Öö nä, precis. Sparka alla på de där stället!
Hade ju bestämt mig. Skulle sluta. Flera ggr. Känner eg att jag inte ens är värd att vara på denhär sidan. Alla är så förbannat duktiga utom jag.
Men om jag inte får vara här. Vart får jag då vara?