Idag är det över 18 månader sen senaste alkoholintaget. Det har varit en fantastisk resa hit och jag har forumet och vännerna här att tacka för mycket. Det har för mig inte funnits någon klar linje mellan att "förändra mitt drickande" eller det "vidare livet". Nu idag ett och halvt år senare känns de som att jag lämnat så mycket bakom mig att jag trots allt kan se det som ytterligare en ny start. Jag kan inte hävda att jag klarat det, men jag har klarat det så här långt. Det är stor tacksamhet jag känner att ha lyckats förändra en så svår sak som ett problematiskt förhållningssätt till alkoholen faktiskt innebär.

Fortfarande kan det idag kännas lite surt att inte kunna, vilja, eller våga dricka i sociala sammanhang eller till middagen. Men det priset jag betalar är så ofantligt mycket mindre än den risk och enorma avgrund och nedsida som riskeras i ett försök. Det är alltså ett lätt val att välja bort alkoholen ur livet. I synnerhet om man tänker på det som var innan, det var ju inget liv, det var ju faktiskt ett rent helvete...

Jag fortsätter att läsa härinne till och från. Det är viktigt att inte riskera att glömma vart jag kom ifrån. Jag vet idag att minnet av hur illa det var, är just det som gör att glädjen över förändringen är så stor. Det är faktisk en stor tacksamhet.

Så nu fortsätter färden på den nyktra vägen.

Lev väl alla!

//PP

säger jag också! Det är viktigt att komma ihåg var man kommer ifrån men att inte älta utan njuta av att man kommit ur det. Jag tycker själv att jag varit mycket lyckligare dessa tre år jag varit nykter. I skuggan av hur det var innan jag lyckades bryta så gläds jag över små enkla saker.

Tilde

Här kommer ett GRATTIS till. Det hörs i din text att du mår bra nu. Glad jag blir!

PP

Det betyder mycket ska ni veta, även om "dramat" kring alkoholen så sakteliga förlorat lite i akut betydelse. Veckor och månader kan fortfarande vara väldigt olika i hur mycket jag tänker på mina alkoholproblem. Just nu kanske lite mer. Men då är det bara att läsa lite här inne, och minnas. Låter grymt kanske men andras kamp kan faktiskt vara till lika stor nytta för en nykter alkis (jobbig definition på sig själv) som våra berättelser kan vara till viss nytta för de som just startat.

Medvetet försöker jag att inte se det som "tidigare" alkoholproblem. Det är inte att älta, utan bara ett sätt att leva vidare med de nya förutsättningar som finns idag. Jag är idag helt säker att jag på ett par dagar skulle kunna vara tillbaka där jag startade för över 1 1/2 år sedan. En resa som jag idag är glad över, men aldrig i h*****e skulle vilja göra om. Jag har helt enkelt inte tid till det, finns så mycket annat jag vill hinna med de resterande tid jag har kvar. Trots det kan jag varmt rekommendera den till alla som ännu inte gjort den, ganska självklart eller hur? ;-)

Några av er förklarade när jag i början var otålig, att det tar lika lång tid att ta sig upp från botten som att ta sig ner den första gången. Att ta sig ner en andra gång går ju minst sagt fortare. Två boxar och en långhelg skulle förmodligen räcka finfint. Alternativet är att gilla läget och fortsätta kravla sig upp. Sakta lite lättare och lite ljusare dag för dag. Belöningen kommer, det är säkert, men den kommer inte lika "instant" som efter ett par stadiga drinkar.

Det går ju faktiskt av sig självt - så länge vi bara skippar att dricka alkoholen!

//PP

konstnären

Tack för din hälsning till mig, jag blev väldigt glad. Fick se nu att du klivit över till andra sidan, haha. Är här inne ibland och läser men dålig på att skriva själv. Inga fler provningar har jag gjort. Kände bara för min del att fallet var oerhört nära, kanske vissa av oss är mera sårbara. Känner ingen sorg över att jag inte kan, ett kallt konstaterande helt enkelt. Jag skulle inte heller vilja göra om resan vi varit med om. Kommer du ihåg alla kringelikrokar och alla hålor i början, och denna enorma trötthet. Två boxar och en långhelg för mig hade varit katastrof. Visst kan jag bli avundsjuk på måttlighetsdrickare kan ju se väldigt gott ut när vinet rullar runt i gommen. Nu rullar jag runt med mjölk. Bakelserna har jag inte svikit ännu och jag tror snart jag ska öppna ett fik för mitt kök har förvandlats till ett bageri och jag har blivit en riktig fena på det. Hur går det med din båt, heter den muränan eller. Jag samlar pengar på hög nu när jag inte lägger dom där enorma summorna på bolaget längre. Gagarin är strålande i sin nykterhet inte en droppe sedan september, hur han bär sig åt vet jag inte, det är otroligt skönt att slippa allt gaggande som var innan. Vissa dagar älskar jag bara att få leva i lugn och ro och andra är mindre bra, men det är väl poängen med själva livet.
Ha det gott pelle dig glömmer jag aldrig
Konstnären

HelenaN

Mycket inspirerande för en nynykter som jag att läsa! Jag gillar att läsa här bland alla som börjar orientera sig i den alkholfria tillvaron på allvar och din berättelse kändes verkligen upplyftande. Tror jag håller på med att försöka ändra min identitet :) Har övat på att i nochalant ton säga "Jag dricker inte alkohol" och det känns jättehäftigt. Och får jag frågan varför sa kan jag bara svara. "Jag gillar inte det". Bara så där... Så enkelt härligt befriande det känns att säga de orden!
Jag är en person som inte dricker alkohol. Wow!

Pelle,

så himla härligt att läsa ditt inlägg i din nya tråd! Du andas trygghet. Välkommen btw! Tror att det kanske är så här det fortsatta livet skulle kunna se ut. Man förblir nykter, det är inte någon jätte big deal längre, men man får vara på sin vakt. Inte slappna av för mycket liksom.

För egen del rullade jag ner i svarta hålet igen, men kravlar mig nog upp inom sinom tid. ;-) Att jag skulle "pröva och dricka" i en sådan situation skulle leda till en praktkatastrof. Ungefär som du skriver - en långhelg och några boxar. Jag har lite svårt att uttrycka att jag ska vara nykterist resten av mitt liv. Däremot är det en oerhört stark önskan att jag ska VILJA vara nykterist hela livet. Ganska stor skillnad för mig. Jag vill att jag ska vilja, istället för att bestämma att det ska vara på ett visst sätt.

Ha det gott så länge nu! Stor KRAM

PP

Japp Konstnären, jag har beslutat att tiden är kommen att kliva över. Ingen större dramatik i det, men kanske av en liten mental symbolhandling? Det vidare livet, ja, jo det blev ju ett vidare liv och det kommer att fortsätta. Segt och långdraget det här att sluta med drickat. Åtminstone för mig, så tänk på det alla ni som ännu inte är där, var på er vakt för ni kommer inte se fienden innan det är för sent ;-) (kanske passar bättre i dricker jag för mycket)

Upplyftande eller hur. Vi är som möss, fattar inte vad som kommer hända innan swosch - fällan smällt igen! Men med en sjutusans ansträngning och med våra sista krafter kan vi alla klara att lirka oss ur fällan. Men det är inget som fixar sig av sig själv, du och jag vet.

Nej, Muränan är ju en läckerbit, men båten bär inte ännu hennes namn, vi får se...

//PP

PP

Låter fint det där Helena. jag hade mina svårigheter och har nog än idag. Senast nu i veckan träffande jag vänner som jag inte sett sedan förra hösten då jag inte drack. Dricker du fortfarande inte? Nej, ja gör inte det.... Man kan ju liksom inte ha en vit månad i all evighet utan att berätta att man slutat, och ibland vad anledningen till det är. För mig blir det då att säga, nej det är skönt att inte dricka. Konstigt, varför känns det som att jag slirar på sanningen. Oavsett lever vi ju i en värld där drickandet är normalt. Vi som inte dricker är ofta fortsatt "konstiga". Ja då är det väl så, jag har gått och blivit lite konstig..

Fortsatt lycka till!

//PP

PP

Trist att läsa att du känner dig lite nere, men du kommer upp igen. Fattar att det ibland inte känns som en tröst, men efter regn kommer solsken för att använda en sliten klyscha. Funderade just på vilja/måste när jag läste i Santorini´s tråd. Kanske frivillig avhållsamhet?

Snart är året ditt!

Kram tillbaka // PP

Läste ditt och Santorinis inlägg i hennes tråd. Kloka tankar som vanligt. :-) Frivillig avhållsamhet låter bra. Inget påtvingat. Inget måste. Utan något man vill. Ungefär samma sak som önskan om att alltid vilja fortsätta som a-fri.

Tyvärr verkar det som att tankarna på alkohol fortsätta att komma och gå för många, även om det gått flera år utan faktisk "påfyllning". Antar att det bara är något som måste accepteras... Det verkar även som att sommarens antågande också skakar om lite. Den romantiserade bilden av ljumma sommarkvällar, ute i gröngräset med vänner och god mat - ackompanjeras gärna av bilder på immande glas. Sommarens plåga: rosé på bag-in-box. Egentligen inte speciellt fantastiskt på något sätt, men förrädiskt för min del.

Det här blir för min del min andra nyktra sommar och det är både lätt och svårt samtidigt. Det finns en risk att jag tänker att "nu har jag varit så duktig så länge att...". Big no no! Samtidigt får jag nästan ångestpåslag direkt vid blotta tanken på att jag skulle dricka igen. F-n hemska tanke! :-(

Önskar dig en fin vecka! Kram

PP

När det kommer till problem med drickat är det nog så att det hör till det områden, som man lätt kan hävda att det är lätt att vara efterklok om. Om vi hade varit kloka innan så hade vi ju inte kommit i en situation där vi behöver besöka ett forum som detta?! Så en sak är säker. Landar vi här har vi alla ett bekymmer på ett eller annat sätt. Det finns nog en sak som vi alla delar. Vi älskar eller har älskat att mixtra med vårt förhållningssätt till alkoholen. Har vi nu druckit oss till bekymmer - stora eller små - så finns det inget vi hellre vill och önskar än att kunna komma tillbaka till ett kontrollerat drickande! Ja, ruset har en magisk attraktionskraft på oss alla, och önskan att kunna vara "normala" är något som vi är beredda att riskera liv och lem för.

Vi har alla olika ingångsvärden på forumet och visst finns det en hel del av oss som faktiskt kan hitta tillbaka och åter kan påverka vår förhållningssätt, och hitta tillbaka till sund konsumtion.

Min spaning är efter att nu läst här inne i snart 5 år att det tyvärr är betydligt färre, än de som i början spekulerar i att försöka hitta den lösningen. I princip alla - naturligtvis även jag - bar på den drömmen. Vi sträcker sig efter vartenda litet halmstrå som ger oss argument till att, "visst grabben! du är nog en av de som kommer att lyckas".

Vissa dyker först upp här när livets alla ronder mot missbruket redan är över. De har gått ner för räkning i femtonde, och fattar äntligen att det är kört. Är man knockad och fattat att den här motståndaren klarar jag inte, så är det en ganska bra insikt till förändring. Framme vid erkännandet att vara maktlös inför alkoholen. Men mycket skit har då redan hänt på vägen dit.

Det kluriga är att fatta detta när vi redan har skapat ett osunt förhållningssätt till alkoholen, och åker på snyting efter snyting i rond tre och fyra. Då tror tyvärr nästan alla att hoppet fortfarande finns att slutligen vinna matchen.

Själv gick jag ordentligt ner för räkning en första gång i rond åtta. Reste mig igen och domaren valde att inte bryta matchen. Illa tilltufsad lyckades sen stå på benen i tre ronder till, innan jag på nytt gick i golvet. Men även nu lyckades jag med hjälp - av forumet - att kravla mig upp. Jag fick hjälp att tejpa igen det spruckna ögonbrynet, och torka av mig svett och blod. När gonggongen gick igen valde jag då att att kasta in handduken.

Jag tänker inte frivilligt gå fler rundor och fortsätta att riskera att slutligen bli misshandlad till döds.

No way!

/PP

Vi har gått våra matcher klart. Det där med sprucket ögonbryn gällde bokstavligt för mej. Två gånger innan jag gav upp. Man söker inte upp detta forum om man är en måttlighetsdrickare. Det är bara dom som har problem med alkoholen som behöver vita veckor också, eller en vit månad. Så det är uppenbart att den som kommer hit har oerhört svårt att plötsligt börja dricka måttligt. Några få kanske lyckas men stora flertalet klarar inte det. Därför tycker jag det är bäst att direkt lära sej leva med det, att acceptera att det är så och sluta tycka synd om sej för att man inte kan. Livet är inte rättvist. Det är ingen mänsklig rättighet att kunna dricka alkohol. Men alla måste väl köra sina matcher, gå sina ronder, innan man ger upp.

Håller med dig. Så sant. Så bra skrivet.

I början tänkte jag nog att man skulle kunna dricka "socialt" igen, men definierade inte vad det var. Sedan tänkte jag "en flaska vin", men shit, det är ju väldigt mycket. Därefter har tankarna på "två glas vin" hållit i sig. Men det är ju faktiskt också ganska mycket alkohol, om man tänker efter. För ett år sedan hade jag inte begripit vad jag pratar om just nu. Vad då mycket?! Skönt att någonting i hjärnan verkar ha förändrats i alla fall ;-)

Nä, varför pröva? Till vilken nytta? Vad är vinsten? Varför ska det vara så viktigt att kunna dricka? Med tanke på insatsen är valet ganska enkelt. Jag må vela hit och dit emellanåt, men egentligen vet jag hela tiden, så väl, att jag inte har något val.

Kram på dig

PP

Var gång det var tid för en högtid förra året så föregicks den av mycket tankearbete hos mig. Första Julen utan, Första Nyåret, Påsken, och så själva kronjuvelen bland våra traditionella fyllehögtider - Midsommaren. Av alla högtider sticker Midsommar och Nyår verkligen ut. Det är högtider som har en tydlig festinriktning, och den som blir riktigt asplakat behöver egentligen inte ursäkta sig för det i efterhand. En dag då vi faktiskt har grönt ljus att hämningslöst hänge oss åt vårt hedniska arv och barbari. Oavsett om vi somnar i en buske, cyklar omkull, nattbadar näck i en skogssjö, eller tafsat på vår kompis tjej, så finns ingen dag på året när vi enklare kommer undan med vad vi ställt till med. På midsommardagens morgon är det många som vaknar, men istället för den vanliga ångesten hör vi nog mycket av: Höhöhö, ojsan va packad jag va igår, och du var jättefull du med Lisa, spydde i tältet, Hahaha, och kolla där ligger Janne med neddragna brallor i bakluckan....

Nej, det är inte så midsommar ser ut överallt, men det är en del av midsommar. Och det är helt normalt i våra ögon. Vi firar ju den mest svenska av alla högtider. Vi är faktiskt världsbäst på midsommar.

Visst är det härligt med midsommardansen med barnen, jordgubbarna sillen och alla traditioner, men det finns inte många som likt Julen pratar om en nykter midsommar. Att det skulle vara en högtid även för barnen?! Nej, nu har vi chansen att slippa blanda in gud och religion, och hänge oss åt vår barbariska ådra..

Vad är då resultatet när dimman lagt sig? I runda slängar 500 - 700 misshandelsfall. Ett antal drunkningar, mord och trafikdöda. Hur många äktenskap och relationer som spricker, eller sex som bättre varit ogjort kan vi bara fundera kring. Det enda som på något vis kan påverka statistiken i positiv riktning verkar vara att vi har ett riktigt skitväder...

På midsommardagens morgon ska jag även i år ta bilen och köra in och handla lite nybakt bröd. På vägen passerar jag en stor camping vid havet. Den synen jag då ser ger mig åter rätt i mitt eget beslut.

Önskar er alla en riktigt härlig midsommar, hoppas på skitväder!

//PP

PP

När stunder kommer och jag känner att det faktiskt är trist att stå utanför den alkoholgemenskap som finns under högtider, "hjälper" det i viss mån att måla upp bilden av det negativa kring alkoholen. Det är tyvärr inte så för mig att nykterheten vid varje enskilt tillfälle är odelat positiv. Det handlar alltså fortfarande inte om att jag helt utan minsta fundering kan göra exakt som jag vill, och att resultatet då per automatik blir en nykter dag. Det är som jag ser en situation ur två helt olika perspektiv samtidigt. Den ena bilden är avsaknad och längtan tillbaka till att kunna vara en del av festligheterna som alla andra. Den som är starkare som tur är, är att frivilligt avstå. Det blir längre och längre mellan tillfällena jag känner på det viset, och jag hoppas att känslan med tiden försvinner.

Tog igår kväll ner flaggan och begav mig på en ensam promenad ner till havet. Från trädgårdar och festtält hördes ganska högljutt glam från grannskapets fester. Tidigare hade jag säkert spontant tittat in till någon granne, och eventuellt blivit sittande några timmar. Nu gjorde jag inte så utan fortsatte promenaden. Om de är så att alkoholen föder spontanitet, eller om nykterheten tar död på den? En sak är för mig i alla fall säker. Jag beter mig på två helt olika sätt med och utan alkohol. Fördelarna med att vara nykter är enorma, speciellt idag på morgonen. Livet kommer alltid att vara fullt med stora möjligheter att falla tillbaka. Det är ju bara att acceptera exakt för vad det är.

No pain, no gain

//PP

är väldigt sammankopplad med alkohol för många. De flesta? För mycket alkohol för väldigt många. Jag har nu firat min tredje midsommar sedan jag sliutade med alkoholen. Det känns helt självklart och naturligt. Jag har tack vare tips här på forum hittat så goda alternativ. Dricker sällan alkoholfritt vin men ibland vill jag ändå ha nåt annat och då fungerar UnVined från Jacobs Creek utmärkt. Det är så mycket i mitt liv nu så jag är oerhört tacksam att jag alltid är nykter och klar. Gamla föräldrar och svärföräldrar som behöver skjuts och hjälp. Barnbarn som ska passas. Jag vet inte hur jag skulle våga vara onykter för jag vet aldrig när det behövs nån utryckning. Mina barn vet att jag inte dricker utan alltid är pålitlig.
Just nu kan jag inte påminna mej nät tillfälle då jag saknar vinet. Det känns för mej lika naturligt som att jag inte röker och så önskar jag att det förblir. Men kommer det nåt sug nån gång så gör inte det nåt för jag har bestämt mej för att jag aldrig mer ska dricka alkohol, no matter what. Med det beslutet känner jag mej trygg.

Skönt att läsa era klokskaper. Alltid lika inspirerande. Tack för att ni delar med er av era tankar! :-D

Kram på er båda

PP

Läste just ett inlägg från Abel som hittat tillbaka, och skrev i en annan tråd här innan. När jag läste i tråden hittade jag ett inlägg från mig själv, där jag med en liknelse förklarade hur jag själv upplevde att göra ett uppehåll i nykterheten och att trilla dit igen. Klistrar in det här, för det känns som det hör hemma här. Kanske kan någon förstå vad jag menade, trots det lösryckta sammanhanget?

//PP

3 januari, 2014 - 15:10 #31
Pellepennan
Låter riktigt bra
Gratulerar till din dryga månad Abel. Funderar lite på det sista du skrev, det där med att det gått lite för lätt.
Precis exakt just det är det som jag tidigare känt, och som sagt mig att du kan ju, du kan göra det igen om du vill.

Och det kunde jag med, men det blev aldrig lika lätt som förra gången, tyvärr blev det svårare. Nu är det för mig inte längre lika förbannat lätt
och det är tid att jag tar mig en riktigt ärlig funderare på det.

Kommer att tänka på att jag för länge sedan läste en liknelse om att missbruket är som en tågresa, här på forumet. Den handlade om dom som har kommit till missbruk eller fysiskt beroende. Resan kan gå från låt säga Göteborg till Stockholm. Där Göteborg representerar problemens början och Stockholm problemens slut (Vänd gärna på sträckan om det gör att du känner dig bättre till mods :-))

Nu rullar tåget, olika hastighet för alla ombord, men alla sitter i tåget och det går åt ett håll. Och fråga är om man hinner kliva av i tid, för slutstationen vill man inte komma fram till! T-centralen är ju som döden, och i Götet tar spåret slut...

Har vi börjat åka och kliver av ett tag i - Kanske Skövde - det är inte så svårt - och det är väl bra. Så då kanske vi stannar där ett tag. Kliver vi på tåget igen så rullar det vidare, varsågod nästa Katrineholm... och så håller det på, för det går inte att vända tåget.

Nu vet jag inte riktigt för egen del var jag är. Kanske någonstans mellan Katrineholm och Södertälje? Kanske mellan Södertälje och Flemingsberg? Har ännu inte sett skylten Stockholm södra, och är glad för det!

Ok, så tänkte jag lite när jag läste det där om att det gått lite för lätt. Om du sitter på tåget och i så fall hur långt det rullat vet vi nog bara själva. Det läskiga är att jag efter att ha provat ett par gånger nu börjar tro på liknelsen.

Grattis igen,

Nu kämpar vi en runda till!