Fram till nu så har jag aldrig riktigt fattat att jag har ett problem. Jo, kanske under baksmällan, men sen går det inte mer än två dagar förrän jag tänker "nejmen sluta överdriva, så farligt är det inte". Till och med nu när jag skriver detta raderar och redigerar jag för jag tänker "hm, så illa är det nog inte..."
Jag vet inte var jag ska börja. Drack sprit första gången när jag var tolv och har aldrig riktigt slutat. Jag har absolut noll kontroll när jag dricker, utan dricker tills det inte finns kvar något. Går lyckligtvis sällan på krogen, för jag vet att jag inte kommer få dricka så mycket jag vill där. Allra mest sitter jag själv hemma och tömmer en vinbox, och det händer några gånger i veckan. Jag blir alltid blackout-full, absolut alltid.
Har precis haft en incident som jag väljer att inte skriva om för jag är rädd för att bli googlad (involverar mitt jobb, men ni kan ju gissa...), och nu får det fan vara nog. Jag är bara 22 och vet att om jag inte slutar nu så kommer jag inte leva till 25 ens. Inte bara pga alkoholen, utan de extrema risker jag kan ta när jag är full. Gå ut mitt i natten och lifta med främlingar för att hitta någon hemmafest där jag kan sno alkohol till exempel. Jag har på något jävla vänster lyckats att inte bli allvarligt skadad, men jag vet att turen kommer vända vilken dag som helst nu.
Det finns så himla mycket att skriva och berätta om, och ändå känns det som att det inte finns något alls. Tanken att jag på något sätt skulle ha en normal relation till alkohol finns kvar någonstans och jag känner mig dum att jag ens stör er med mina ickeproblem. Jag känner mig så jävla ensam.
Jag visste att jag skulle försöka övertala mig själv att sopa detta under mattan precis som jag gjort alla andra gånger, så därför har jag berättat för en vän, för att på något sätt ha ett "vittne". Inga detaljer, men i stil med "Jag dricker, och jag dricker ungefär 5 gånger så mycket som du föreställer dig att jag gör". Det var första steget. Detta var andra steget. Tredje steget ska bli att hitta en terapeut, för jag vet att jag har problem bortom alkoholen. Det har bara blivit svårt att skilja dem åt.
Jaha, så här är jag. Första dagen på resten av mitt liv, eller vad säger man?