När jag gav bort den finaste och vackraste kärleksgåvan jag har haft att ge till en annan människa så tog hon emot den, för att sedan förgöra mig. Tillintetgjord försökte jag förstå vad jag gjort för fel. Desperat stångade jag mig blodig i hopp om kärlek och förståelse. Låg ned i leran och bad om nåd, sparkarna kom hårt och brutalt. Sluta, hjälp jag dör! Vände mig till alla människor omkring mig, familj, vänner, främlingar, professionella. De som svarade med vänlighet och tålamod körde jag slut på. Stigmat var för stort. Min förgörare hade sagt "Du är inte viktig, jag tänker aldrig på dig". Jag kunde inte resa på mig, men jag var tvungen att fortsätta existera, fast jag inte ville. Tillflykten blev till något jag kände igen - alkohol - fast på ett annat sätt, tidigare handlade det om fest och socialt umgänge, nu om tröst och överlevnad. Demonerna har krävt sin dagliga dos, problemet är att dess törst ställer till det mer och mer.

Platina

Åh vad glad jag blir, myrkotten! Nu kan vi skriva till dig i din egen tråd!

Jag tolkar ditt inlägg som en reflektion över varför du började dricka på ett sätt som inte var bra för dig.

Men hur känns det nu?

Kram!!

Vändningen

Snacka om gripande och att skriva med inlevelse. Den gåvan verkar du ha kvar i varje fall!
Från lera vi resa oss alla, så även du. Dags att stoppa tillbaka demonerna där de hör hemma!

myrkotten

Jag var berusad igår så jag måste be er om ursäkt, det ska inte upprepas, lovar mig själv att aldrig mer gå in på forumet när jag dricker. "Lovecat" jag vill inte besudla din tråd med min ursäkt. Vad är värre än en full svamlande sluddrande alkis, jo en bakfull alkis som kommer krypande med sin ångest och säger ett ynkligt förlåt. Lovecat, igår kväll när jag läste ditt inlägg blev jag berörd, du verkade bedrövad och olycklig. Kommer inte ihåg dina ord, minns däremot bilden dom gav mig. Ni är i ett stort gammalt hus, ensligt och avlägset, ni står på övervåningen på tre meters håll och tittar på varandra, trägolvet knarrar och lamporna är släckta. I månskenets ljus stirrar han på dig med galen blick och svettig panna, bilden är tagen så att jag bara ser din ryggtavla. Skräckfilmskänsla fick dina rader i mig. Hoppas att du, Lovecat, i alla fall kände att jag brydde mig om dig. Sveket från min sida var att jag skrev på fyllan, nu när du behöver nyktra värderingar, förlåt. Sorry alla andra också, speciellt om jag gjorde fler inlägg i era trådar, minns inte. Mitt straff är att jag påbörjade en tråd när jag var onykter, så typiskt mig. Måste lägga mig, huvudet bankar så!

Vändningen

Vi är ju inte här på detta forum för att alla är perfekta nykterister.
Det finns en och annan som hänger här och som har typ 5 helnyktra år på nacken, men de flesta som är här verkar ändå ha relativt färska fyllor i bagaget och en hel del torskar dit åt både höger och vänster.

Låt forumet istället bli ett hjälpmedel när huvudvärken har släppt lite och du piggnar till... klura på vad som fick gårdagen att bli som den blev.

LenaNyman

Vad fint att du byggt bo här nu. Ett riktigt litet myrkottenbo. Det här blir bra ska du se.

Att skriva på fyllan här har jag gjort några gånger, en gång hävde jag ur mig riktigt ekivoka saker och skämdes förstås som en hund efteråt. Men jag möttes bara av äkta omsorg, ingen som kom och hötte med moralkakor eller pekpinnar.

Du är så himla varmt välkommen tillbaka hit när du sovit ut och huvudvärken bedarrat, m. Stor varm kram!

myrkotten

att ni förstår och förlåter. När jag började självmedicinera med alkohol kändes det riktigt bra. Rödvinet lenade och lindrande min plågade själ. Det var mitt livselixir, gav ork att leva och energi till att prestera. Samtal och piller hamnade i soptunnan. Jag var en lyckad alkoholist, relationen med vinet var en framgångssaga som skulle hålla för evigt. Ohälsosam alkoholförtäring förkortar livet, en ytterligare bonus för mig. Vinet och jag levde lyckliga tillsammans men så började det knaka i fogarna. Framgångsreceptet fungerar inte längre, spelar ingen roll hur jag än laborerar med blandningen, relationen måste ta slut.

Om jag bara hade mig själv att ta hänsyn till, skulle det vara okej att hamna på gatan och vidare till kyrkogården. Mitt underbara fantastiska barn förtjänar en trygg uppväxt. Det har hon fått hitintills, visst finns det stoft hon kan behöva ventilera på psykoterapeutens soffa som vuxen, men jag hoppas och tror att hon ska ha känt sig älskad vart fall. I övermorgon är det dax summera första månaden av förändrat dryckesmönster. När jag är onykter ser jag saker som jag har svårt att se nykter. Igår fick jag en aha-upplevelse. - cirklar. Jag avslutar alltid ett längre telefonsamtal med att återknyta till det första ämnet som avhandlades. Tar mig aldrig från punkt A till B. Springer runt i cirklar och jagar min svans som jag aldrig kommer att få fatt i. Kommer inte lyckas med att vara helnykterist resten av mina dagar, utan jag måste acceptera återfall. Hitta användbara verktyg som kan minimera och förkorta återfallen. Från lyckad alkoholist till misslyckad alkis till framgångsrik periodare.

Over and out för ikväll, kära forumvänner.

Psst, skriver nykter dock med en sjusärdeles baksmälle-huvudvärk.

myrkotten

Min första nyktra månad skulle avbockas idag - check. Nådde inte ända fram, men från att dricka dagligen är resultatet godkänt. Summeringen nedan är för mitt minnes skull, inte särskilt läsvärt för ngn annan.
9 vita ( började med Sertralin preparat)
1 svart (midsommarafton, rödvinsfylla)
7 vita ( bytte läkemedel; verksamt ämne mirtazapin)
1 grå ( ett glas rött)
4 vita
1 svart ( vitvinsfylla, ensam hemma, sov brutalt länge)
4 vita ( började dricka alkoholfria substitut, slutade med antidepressiva piller, lät bli det riktiga vinet som fanns hemma)
1 svart ( vitvinsfylla, barn hemma, urartade efter barnet somnat)
3 vita
Samma dag jag slutade dricka började jag med SSRI tabletter. Fick biverkningar såsom illamående, huvudvärk, yrsel, muntorrhet samt orolig mage. Kunde knappt äta, det positiva var att illamåendet dämpade alkoholsuget. Efter 5-6 dagar tyckte jag att min sinnesstämning var bättre och de initiala biverkningarna mildrades förutom magbesvären. Midsommarafton inföll efter nio nyktra dagar, hällde ut fördrinken, smuttade på ölen till sillunchen, snapsglaset fylldes med vatten. Ingen reagerade på att jag sjöng och skålade med vatten då jag brukar göra så, vet att jag däckar vid starkspritsförtäring. So far so good, tills rödvinet kom fram, min nemesis. Magen protesterade big time, som tur var hade jag avvikit relativt tidigt på kvällen, kunde ostört hänga på toan tidigt på morgonen. Midsommardagen var suget outhärdligt svårt, det fanns ingenting hemma, 3,5 halvorna lockade, men jag bet ihop. På söndagen gick det bättre igen att låta bli. I veckan som kom bytte jag medicin. Diarréerna upphörde, ersattes med annan biverkan, extrem trötthet. Initialt blev jag ilsken av den nya medicinen, det gick över, tröttheten bestod. Slutade helt med pillren efter en vecka, stämningsläget har försämrats, dygnsrytmen är helt åt fanders. Somnar fram mot småtimmarna. Får ingenting gjort. Den sämsta semestern någonsin, försöker trösta mig med att jag i alla fall varit nykter (merendels ). De resterande semesterdagarna blir till att vända tillbaka dygnet. Jag har alltid varit kvällspigg, om jag bosätter mig på andra sidan ekvatorn typ i Australien kommer jag då bli morgonpigg!?

myrkotten

Jag förlåter mig själv för att ha hamnat i ett alkoholberoende. Tror att det finns en mängd faktorer som måste samspela för att alkoholbruk ska utvecklas till alkoholmissbruk. Om vägen in i ett missbruk är lika lång som vägen ut, ja då får jag ägna resten av livet till att hitta ut. Genetik, socialt arv, samhällssyn, personlighetsdrag, umgänge, sinnesstämning osv spelar säkerligen roll och dess samspel däremellan, men är det en tröst?! Behöver jag få en förklaring som ligger utanför min egen kontroll? Nej, jag hade ett val, valen jag gjort har lett mig hit, - nykterhetskampen. Min alkoholkonsumtion kan jag både förstå och förlåta. Värre är det med andra tillkortakommanden. Saker jag gjort mot mig själv, oförlåtliga val som ödelagt mitt liv.

Två tunna rader vitt pulver fixas iordning på en spegel med hjälp av ett rakblad, pulvret dras in opp i näsan med hoprullad hundradollarssedel, åtföljs av en rejäl dos välbefinnande. Pysslet och kicken såg glamoröst och härligt ut. Det utspelade sig på filmduken. I mina umgängeskretsar har "bara" alkoholen fått flöda. Förvånansvärt insiktsfullt att jag redan som tonåring tänkte att droger är ingenting för mig, provar jag en gång så är det kört sen. Förstod att jag skulle tycka det var en skön känsla som jag skulle jaga resten av mitt liv till att återuppleva. Löftet om att aldrig pröva narkotika har jag hållit, eller snarare var det en stark övertygelse om att droger och jag skulle bli en ohållbar kombination. Likadant har det varit med spel, en fälla för beroende som jag har hållit i schack genom att sluta innan jag börjat.

Första blosset på cigaretten och första klunken alkohol var inte goda, men det lockade mig. Ciggen blev snabbt en vardag. Större mängder alkohol fick vänta tills åldern var inne. Att försvåra tillgängligheten för ungdomar är nog bra för folkhälsan. Det är väl numera 18-årsgräns på både tobak och spel. Visst kan jag gräma mig över alla år och händelser som förgiftats med tobak och alkohol, men det är vad det är. Jag förlåter mig själv.

Senaste åren har ett tomrum fyllts med vin, måste komma på vad jag kan fylla det tomrummet med istället. Idealet vore fysisk träning, lär visst ge endorfinpåslag. Tja, who knows, kan min lärdom från alkoholstopp appliceras på motionsstart? Det var tungt och besvärligt i början och krävde stor viljekraft, men sen har det gått lättare varteftersom. Suck, inte vet jag, mitt uppskjutarbeteende säger imorgon, inte nu.

Soff

Att förlåta sej själv för alkoholmissbruket. Det ska jag också göra! Tack för den insikten :)

myrkotten

Läste gårdagens inlägg #12, det här med dagbok är riktigt bra, gör att jag reflekterar över mitt eget beteende. Härligt Soff om mina tankar kan få dig att dra paralleller med dig och ditt. Vad ens beroende än beror på så är det ett faktum att vi vill sluta nu och gå vidare, jag ska banne mig lyckas med att hålla mig nykter.

Min reaktion på mitt senaste inlägg är: Vad funderar jag på egentligen? Hmm? När jag slutade röka bytte jag ut ciggen med snus. Nu har jag slutat dricka A ... VARNING söker substitut. Trodde jag berättade lite banalt om min ungdom, lyser igenom att jag har omedvetna tankar om vad jag kan byta ut alkoholen mot. Det ska givetvis vara något destruktivt och beroendeframkallande, att ränderna aldrig går ur, suck vad trött jag blir på mig själv. Det verkar ändock som att mitt undermedvetna har förkastat spel och knark (försökte glorifiera det, jag tänkte även när jag var tonåring att när jag blir gammal ska jag få prova, men den valsen går inte lilla stumpan, du är inte tillräckligt gammal). Har slutat med antidepp medicinen, hann knappt börja, försöker mitt undermedvetna säga mig något? Knapra piller skulle ev i förlängningen kunna öppna porten till andra typer av tabletter. Jo du, tablettmissbrukare det vore nå't!

Kära myrkotten, så "f-ked up" du är. Behöver ngt lagom ohälsosamt motgift till alkoholen. Jogging, yoga och morötter "doesn't cut it". Kommer inte på något. Får börja med att fundera på vad vinet gav mig. Kommer mest på sorgliga ord, ska ta fram det som var positivt för mig, vilken funktion fyllde vinet?, vilka behov tillfredsställdes? Får nysta vidare, dagens motto får bli att dagbok är bra ... skäms för mina tankar och blir orolig om någon som jag känner läser detta ... Äh sluta vara så paranoid!

Soff

Antidepp-tabletter är inte ingången till tyngre missbruk. De går inte att missbruka, de ger ingen kick på det sättet och tar man för många blir man sjuk eller i ännu värre fall: dör. Jag har precis börjat återupptäcka mina antidepp (när jag druckit för mkt har jag inte tagit dem) De hjälper vetkligen. Jag kämpar med att inte dricka alls och låta medicinen hjälpa mej, för det gör den.

myrkotten

Jag skrattar åt att jag attraheras av orden "tyngre missbruk". Min fascination finns där, men inget jag någonsin kommer att agera ut. Jag har läst på om läkemedel som påverkar signalsubstanserna, och jag hann märka att vissa biverkningar var övergående. Och att det finns en tillvänjningsperiod, och utsättning ska ske med nedtrappning. En skrattretande sak i den här frågan var min plötsliga fåfänga, jag som inte har brytt mig om mitt utseende på mången år, ville inte drabbas av ofrivillig viktuppgång. Det var en mycket vanlig biverkan av det "trötta" preparatet. Kanske ett friskhetstecken att jag inte vill bli tjock(are). I text är det svårt med tonfall, min kommentar om tablettmissbruk sa jag med "Morran och Tobias" i åtanke. Ja du Bubben, det draar, de e en da imorrn då.

myrkotten

Jag klättrar på väggarna.
Suget är en känsla och känslor är flyktiga.
Snick snack skitsnack. Känslan vill inte försvinna. Vill ha ett gångbart substitut.
Skriker som Morran i frustation "jag röker mjöl här".

Soff

Känns inte som jag kan komma med några kloka råd här med tanke på gårdagen men vill i alla fallskicka en stor dos värme och pepp!

Du vill inte må som jag gör idag och att dricka är verkligene en biljett rakt dit. Att låta bli är en biljett till att vakna imorgon och vara så sjuuuukt stolt över dej själv. Jag hejar på dej :)

myrkotten

Jag kommer inte dricka idag!

På min högra axel finns alkoholdjävulen, på min vänstra glädjedödaren. Sistnämnde lever livets glada dagar, däremot har alkoholdjävulen blivit fundersam. Vad händer? I flera år har jag legat i godan ro med armarna bakom huvudet och tuggat lojt på ett grässtrå, vinet har flödat, har inte behövt lyfta ett finger. Alkoholdjävulen har satt sig opp, sitter med både armar och ben i kors, tittar sig förargat omkring, undrar när det vankas påfyllning. Ska jag behöva ställa mig opp och ta i med hårdhandskarna, eller?

Ja du, din lilla djävul, jag tror faktiskt att du kommer knäppas bort från min axel helt och hållet. Ha, sug på den du. Värre är det med glädjedödaren, hen kommer kunna dansa omkring på min axel en bra stund till.

myrkotten

Som råd när man mår dåligt har jag fått höra att man måste tvinga sig själv, till exempel att gå ut på dagliga promenader. Ja, jag förstår hur de menar, att ingenting blir bättre av att inte ens försöka, men förstår dom mig? Dom får det att låta så enkelt, vandra i mina skor en kvart så kanske det skulle låta annorlunda, lite ödmjukhet om jag får be.

Jag tvingar mig i säng alldeles för sent på kvällarna, jag tvingar mig att stiga opp på morgonen (försenad från start), tvingar mig till jobbet, när jobbet är klart tvingar jag i mig mat, jag får tvinga mig till att sköta de mest basala vardagsbestyren, tvång och åter tvång. Blää!

Jag existerar bara, jag lever inte. En zombie som längtar efter vinets symfoni. Men dur blir till moll. Så jag tvingar mig till att vara nykter. När blir det bättre? När? Suck, nu ska jag i alla fall tvinga mig själv till att tapetsera, vet inte hur man gör, spackla och måla är jag en rackare på, men loda så att våden blir rak, hur då? Sak samma nu ska tapeten opp idag, inte imorgon, utan nu IDAG!

LenaNyman

... jag bara existerar, jag lever inte; den känslan har jag haft också. Länge. Men nåt har hänt. Jag kan fortfarande få såna där slängar men dom är övergående.

Vad jag vill säga är att jag inte riktigt vet vad jag ska säga. Om din situation, komma med nåt beskäftigt råd, gör si eller så för det hjälpte mig...

Men jag vet hur jag tar in dina rader. Dom föder en beundran inför din prestation, det är så imponerande att du kör på ändå. Jag blir ledsen för att det är så här du har det eftersom jag önskar dig ett liv. Du förefaller mig som en fin människa, värd allt vackert och meningsfullt som finns att uppleva i denna värld.

Det ska finnas levande myrkottar här på jorden.