När jag gav bort den finaste och vackraste kärleksgåvan jag har haft att ge till en annan människa så tog hon emot den, för att sedan förgöra mig. Tillintetgjord försökte jag förstå vad jag gjort för fel. Desperat stångade jag mig blodig i hopp om kärlek och förståelse. Låg ned i leran och bad om nåd, sparkarna kom hårt och brutalt. Sluta, hjälp jag dör! Vände mig till alla människor omkring mig, familj, vänner, främlingar, professionella. De som svarade med vänlighet och tålamod körde jag slut på. Stigmat var för stort. Min förgörare hade sagt "Du är inte viktig, jag tänker aldrig på dig". Jag kunde inte resa på mig, men jag var tvungen att fortsätta existera, fast jag inte ville. Tillflykten blev till något jag kände igen - alkohol - fast på ett annat sätt, tidigare handlade det om fest och socialt umgänge, nu om tröst och överlevnad. Demonerna har krävt sin dagliga dos, problemet är att dess törst ställer till det mer och mer.

FataMorgana

är ett bra alternativ till promenad. Resultat ser man ju direkt. Jag är imponerad att du ger dig på det fast du säger att du inte kan. Tror du kommer att känna en viss glädje ändå efteråt nör det är klart. Och det är dom små glimtarna av glädje eller tillfredsställelse som man får spara på så här i början. Dom är sekundssnabba men dom finns där. Och dom blir fler. Hoppas att du känner att vi är med dig hela hantverkargänget ( Riv & slit AB eller vad vi nu hette). Det blir bättre. Jättekram <3 /FM

Vändningen

Frågan är om det är tvång och i sådana fall varför? Eller om det är val, men känns som tvång. När man ser något som ett val brukar det kännas mer positivt, när man ser något som ett tvång så är det negativt laddat (och inte sällan tappar man lusten till det mesta som är klassat som tvång).

Är det inte ett val du har gjort som väljer att tapetsera själv? Skitstrongt gjort ju och du blir en erfarenhet rikare! Alkoholen är väl också ett val du har gjort? Ett positivt sådant!

Det kan låta så enkelt men det är det inte, men när jag känner att jag "måste tvätta" och tycker det är kräkbläääää (tvätta är för övrigt det tråkigaste som finns i hushållet anser jag), så försöker jag ändå se framför mig att varför jag tvättar är ändå för att känna doften av nytvättade kläder dagen efter. Sådär riktigt goa efter att ha hängt ute. Då försvinner faktiskt känslan av att det är ett tvång. Jag kan ju faktiskt strunta i att tvätta också, men jag vill ju ha den där goa doften.

Kanske, kanske när A släpper klorna helt, så får du känna en mer frihetskänsla. Hoppas det iaf! All styrka o värme till dig.

Ja det kan man ju inte. Men jag fattar vad du menar. I mitt jobb möter jag dagligen människor där jag iaf försöker sätta mig in i deras liv och de utmaningar de möter. Det är inte lätt alltid! En del berättar saker jag lätt kan relatera till, andra sådant som är helt främmande. Ödmjukhet behöver inte vara att man inte försöker hjälpa. Jag personligen känner att ödmjukheten ligger i vetskapen att jag likaväl kan vara du. Så lite som oftast gör skillnad. Bli påkörd på övergång stället, så sitter jag i rullstol. Så lite skiljer en uteliggare från den i villa. Och ändå så mycket.
Jag är en av dem som ger såna där råd. För det är ju faktiskt så att de hjälper. Aktivitet är, nästan, alltid bättre än motsatsen. Det blir en positiv spiral. Att det inte känns meningsfullt är tufft. Ibland funkar "fake it until you make it". Ibland hitta motivationen i att resultatet är positivt, som Vändningen beskriver.
Ge inte upp Myrkotten!!!!

myrkotten

Jag roar mig med att googla efter dikter, borde gå till bibblan och få lite lästips då dikter inte är min vanliga prosa, men just nu tilltalar det mig. När jag läste era svar infann sig en känsla och Birger Franzén har skrivit denna dikt:

En droppe medmänsklighet

Ibland kan dagen vara så grå
och själen kännas så tom
som en urdrucken ölburk
i rännstenen-

men så händer något-
någon ler mot en
någon gnolar på en visa
- kanske ett litet ord
från radions morgonandakt
kanske vad som helst
som handlar om liv
och enkel vardagstro
mitt i allt slitet -

Ibland behövs det så ynka lite
en droppe medmänsklighet bara
ett litet stänk av kärlek
för att inte själen
ska torka ut -

myrkotten

Loggade precis in, men mitt inlägg får vänta, Frank är på SVT 1, gillar verkligen idén, men någon bondmora blir jag nog aldrig i detta liv. Mitt barns far är lite som Frank, anledningen till att jag föll för honom. Nä nu måste jag titta på vad dansken hittar på.

Andreas

Känner lite igen mig i dig. Olycklig kärlek födde min kärlek till spriten tror jag, jag försökte allt i en period på kanske 10 års tid, inget gick och nu är det ända jag har kvar sen den tiden drickandet.

myrkotten

Välkommen hit. Oavsett hur mitt liv hade sett ut tror jag att jag hade hamnat i alkoholberoende. Nu finns det i och för sig ingen kontrollgrupp, men jag tror faktiskt att även om jag hade allt jag kunnat önska och vilja ha, så hade jag ändå druckit för mycket alkohol. Från första klunken var det liksom kört. Vet inte varför jag attraheras av beroende, det ligger i min personlighet. Hur formas ens personlighet? Det spelar inte så stor roll, jag är här nu och det är dax för mig att sluta dricka alkohol. Olyckliga livsval har orsakat min depression. Vinet har varit en tröst. Om jag aldrig hade insjuknat hade tyvärr vinglaset troligtvis fyllts till bredden likväl, dess funktion hade bara varit en annan.

Hoppas du kan hitta din väg till ett nyktrare liv.

Andreas

Jo man hittar kanske alltid ursäkter o i slutändan e de allt de e; ursäkter.

myrkotten

Robban Brobergs bortgång får mig att tänka på hans suveräna "låt" öken. Ett liv utan A känns som öken, men sen påminner jag mig om hur käften känns när man vaknar upp efter en blöt kväll - som om man släpat tungan i torr sand. Ja,ja ; för det va öken!

myrkotten

Ikväll hedras Broberg på SVT 1, minns att jag som ung hade svårt för hans flåshurtighet, men ju äldre jag blir ser jag fler bottnar. Robert B får mig att le. Många ordlekar är tänkvärda.

Han har bl a sagt "Det är när man fattar att man ingenting begriper som man äntligen förstått".

Vilja, jag ser dig flyga fram som Robban gjorde i sina glansdagar.

myrkotten

Vad det känns motigt att skriva om den senaste tiden. Det är ingen idé att summera juli månad, jag har låtit bli att notera mängden A. Visst fler vita än svarta, det är dom grå som är problemet. Släkten har varit på besök och de är ena riktiga svampar i sociala sammanhang. De blir stimmiga och som nykter tar jag på mig rollen att rodda. De respekterar utan vidare om jag skulle säga nej tack, det är jag själv som är problemet, vill slappna av och tjata på samma villkor som dom. Men släkten har inga alkoholproblem, de dricker inte ensamma och figuren är viktig för dom - allihopa. Från att ha varit smalast är jag nu rultan i gänget.
Som sagt de grå dryckesdagarna (2-3 glas vin) har jag tappat räkningen på. Varför? Jo om jag medvetandegör mina handlingar måste jag stå till svars för dom inför mig själv. Mitt mål är inte måttlighet, för det skulle inte fungera för mig i längden. Jaha börja om från början, börja om på nytt. Återfall är lögn! Här är det knas som ni märker, ska i alla fall hädanefter dokumentera ev intag av A.

Citerar Andreas nick ovan #30, (tål att upprepas):
"... man hittar kanske alltid ursäkter o i slutändan e de allt de e, ursäkter."

myrkotten

Om arga snickaren kom på besök skulle jag få lika mycket skäll som de på teve. Fast det är ju inte så konstigt då snickarn hjälper de som inte mår så bra, precis som jag. Har i alla fall fått upp tapetj-veln, tog sin lilla tid. När jag började renovera trodde jag att det skulle ge mig en kick i rätt riktning, så fel jag tänker ibland. Sitter här med det vanliga dåliga samvetet, mitt barn växer upp med en sur och grinig fyllkaja i ett renoveringsinferno.
Enligt nya tideräkningen är det dag två utan A, alltid nå't. Och barnets rum är färdigt sedan länge, + i kanten.
Har varit på konstmuseum idag, är det gratis överallt? I London var det fri entré. Det tycker jag är bra, konst ska finnas för alla.

Verkar vara vi två vakna...snart sova för mig också. Dottern har sovande liten gäst som håller henne vaken med tung sömn. Stackars liten, Jag har också alltid varit den som sover lättast, vaknar av ingenting. Invigde henne i öronpropparnas värld...
Jag tycker du är duktig!! Tapeter hade jag inte vågat mig på!!! Och du, din tatuering är härlig. Trots latinstudier på gymnasiet googlade jag. Och skrattade kärvänligt!

myrkotten

När jag läste FataMorgana's inlägg (#183) i hennes tråd om att tatuera några visdomsord tänkte jag på att det gäller att vara i rätt sinnesstämning när man gör det. Några dagar senare skrevs det om sommarbluesen och jag ville vara lite skämtsam (#193) och hade då mina tidigare tankar i huvudet. Jag har inte en endaste tatuering. Det var väldigt nära för ett par år sedan när jag mycket riktigt var med en polare till tatueringsstudion. Kunde inte bestämma mig mellan en svartvit ros med gråa skuggningar eller en färgglad fjäril, tur var väl det, så det blev ingen. Kliver jag över vissa trösklar har jag svårt för att hejda mig, dvs en liten tatuerad blomma skulle leda till en bukett, vidare till en lång slingrande blomranka som slutligen skulle mynna ut i böljande blomsteräng. Varför dementerar jag mitt skämt? Det spelar ingen roll om mina forumvänner tror att jag har ord skrivna på min kropp, utan det handlar om att jag vill vara sann. Min särbo som drack för mycket kunde ljuga om så konstiga saker och jag tror det var en följd av alkoholen. Mitt missbruk är inte så långt gånget såtillvida att det påverkar min verklighetsuppfattning, anser jag själv i vart fall.

Ja ha då var den här Ipren dagen till ända. Idag förstod jag varför jag varit så le i flera dagar. PMS! Förr var jag som en klocka och kunde därför räkna ut vad som var i görningen. Numera blandas hormoner, signalsubstanser och a-sug ihop till en salig röra, svårt att tyda vad som är vad. Klockan tickar natt men utan alkoholens vaggvisa är jag klarvaken. Börjar leka med tanken att få sova imorgon med hjälp av ... Återfall är lögn. Det är sanningen som är sann och den finns inte i botten på flaskan!

Puss på er Sattva och Vilja, män är till bekymmer, gjorde slut med min särbo bland annat för att kunna lyckas med att bli nykter, men nog saknar jag en stor härlig varm famn att krypa in i.

SomeonesFool

Är inne och läser som medberoende ibland. Ursäkta om jag trampar in på din tråd och inte hör hemma här, men jag såg högre upp, myrkotten, att du eftersökte något annat att haka upp sig på, en annan besatthet, men en som inte är destruktiv. Idrott och yoga dög inte, skrev du. Det är så klart jättesvårt att hitta.
Men jag ser att du verkligen har ordets gåva. Det är ju poesi du skriver ibland. Andra gånger så är det helt enkelt bara så väl formulerat att jag som utomstående tycker mig förstå dig precis. Det där är en gåva. Det är också en gåva som du inte kan förvalta fullt ut när du är full. Det är också en väg därför att skrivande är en sorts terapi i sig, se bara hur du gett dig på att skriva här. Det finns ju en anledning till det. Du behöver sätta ord på dina tankar och känslor.
Så mitt tips på hobby: Börja skriva något större, en hel bok menar jag. Något som slukar dig hel. När idéer och berättartrådar börjar trängas i huvudet på dig så kan det hända att alkoholen puttas åt sidan en aning. Själv blev jag som besatt av att skriva. Kunde inte sova och gick ner i vikt, definitivt något kemiskt i kroppen, som en förälskelse. Låter kanske som något att akta sig för, men vad jag vill ha sagt att det faktiskt är något som kan suga tag i en.

Mest naturligt vore kanske att skriva ditt livshistoria, då får du både terapi och engagemang i ett och samma. Börja drömma om utgivning om det hjälper dig att engagera dig, men jag vet att man kan bli helt uppslukad utan tankar på utgivning, bara av glädjen i att skapa. Det finns massor av hemsidor på ämnet skrivande. Det finns kurser och skrivcoacher. Det finns till och med coacher i terapeutiskt skrivande. Om du inte riktigt orkar peta i naveln hela tiden, så skriv något annat då. Skriv en deckare.

Bara en tanke. Du kan ju skriva!

myrkotten

Jag borde bli glad över att få komplimang, men saken är den att jag kan tyvärr inte ta till mig den. Jag blir överraskad och konfyst. I skolan hade jag talang för matematik, fallenhet för naturvetenskap, benägenhet för samhällsvetenskap MEN språk var en utmaning. Jag fick traggla och kämpa, i svenskan markerades mina texter med rödpenna, meningsbyggnadsfel varvat med syftningsfel. Jag är ingen verbal person och att uttrycka mig i skrift har jag ingen träning på. Tackar för snälla ord, men någon bok kommer jag aldrig att skriva. Min syn på min egen förmåga därvidlag är obefintlig. Det är bara så, ingen självömkan, utan ett konstaterande att vissa saker är för djupt rotade inom mig att det går inte att ändra på. Återigen tack för era vänliga ord, jag förstår att ni är uppriktiga då vi är främlingar för varandra, men för mig känns det mycket märkligt. Inget jag kan identifiera mig själv med. Mitt motto är att försöka förstå vad andra människor menar, deras budskap, inte ta orden så bokstavligt, vi är alla människor och förtjänar lika mycket oavsett hur vi uttrycker oss.

Myrkotten det är en fin ambition tycker jag att försöka förstå meningen och inte ta orden så bokstavligt. Sen hoppas jag att du någon gång kan se hur bra du faktiskt är på att skriva. Det är fördelen med att lämna skolan bakom sig. Då kan man leka med språket på ett annat sätt. Utan att få röda bockar.