När jag gav bort den finaste och vackraste kärleksgåvan jag har haft att ge till en annan människa så tog hon emot den, för att sedan förgöra mig. Tillintetgjord försökte jag förstå vad jag gjort för fel. Desperat stångade jag mig blodig i hopp om kärlek och förståelse. Låg ned i leran och bad om nåd, sparkarna kom hårt och brutalt. Sluta, hjälp jag dör! Vände mig till alla människor omkring mig, familj, vänner, främlingar, professionella. De som svarade med vänlighet och tålamod körde jag slut på. Stigmat var för stort. Min förgörare hade sagt "Du är inte viktig, jag tänker aldrig på dig". Jag kunde inte resa på mig, men jag var tvungen att fortsätta existera, fast jag inte ville. Tillflykten blev till något jag kände igen - alkohol - fast på ett annat sätt, tidigare handlade det om fest och socialt umgänge, nu om tröst och överlevnad. Demonerna har krävt sin dagliga dos, problemet är att dess törst ställer till det mer och mer.

Nyckelpigan

Jag tycker det var starkt av dig att skriva om juli månad, att inte sopa den under mattan. Jag håller med Sisyfos angående att det är en bra ambition att inte ta orden bokstavligen... Men ibland är det dock just det man ska göra. Vi känner inte dig, som du skriver, vi har inget att vinna på att säga att du skriver bra. Du behöver inte skriva någon bok on du inte vill, men jag hoppas att du ändå kan ta in att det är många som tycker om hur du skriver och som rycks med. Varför skulle vi skriva det om vi inte tyckte det? Vår upplevelse är en annan än någon med rödpennan i högsta hugg. Kram

SomeonesFool

Håller med om att värdet på det som sägs är viktigare än hur det sägs. Men bara för att vi andra kan konstatera att de där röd-pennedagarna är över för din del, så betyder det ju inte att det du berättar är mindre värt.
Om din självbild kring språkhantering är hårt rotad så förstår jag att det vi säger är svårt att ta till sig. Men fundera ändå på det, låt det ligga där och gro, några månader eller år. Låt det sjunka in. Under tiden så skriv här så länge du tycker det är bra för dig. Skriv en dagbok om dina framsteg och bakslag vid sidan av om du vill. Någon gång i framtiden så kan du gå tillbaka och titta på det du skriver, och då minns du kanske våra ord. Kanske får du en annan självbild då.

Apropå självbild. Tycker mig höra något av den där "Jag vill inte börja tro att jag är något. Jag skäms så över hela mig själv." mellan raderna. Men faktum är ju att du är något. Andra är också något. Andra kan också få för sig att skriva en bok om de vill, med fallenhet eller inte (Det finns författare med dyslexi som haft en så bra historia att de blivit utgivna ändå, med bra korr-läsare så går det.) Alla får skriva som vill det. Alla får skriva en bok till och med. Det betyder inte att man tror att man är bättre än någon annan. Men någon, det är alla. Du också. Och du är värd att slukas av passion för något konstruktivt och få kred för sånt du är bra på. Det är okej att känna sig jäkligt bra. Det är okej att upptäcka att man är bra på fler saker än man trodde, att upptäcka att man är bättre, intressantare och mer älskvärd än man trodde. Det där är glitter som livet bjuder på, när man håller sig nykter. Våga känna det.

myrkotten

Första anhalten är nykterhet, det är okej, ser det som genomförbart. Tufft men ändå möjligt. Det som skrämmer är resten av resan, det finns många anhalter jag måste stanna vid och bearbeta innan jag kan fortsätta. Känns allt som oftast oöverstigligt. Visst - målet är inte toppen, men att bara ta sig till en dräglig platå verkar avlägset. Idag vill jag inte längre dö, men det är inte samma sak som att vilja leva.

Att erkänna för mig själv att jag har alkoholproblem är ingen big deal, inte heller att jag har egentlig depression. Hakar upp mig på skillnaden mellan att ha och att vara. Jag är alkoholist, jag är deprimerad ... nej! jag har ett beroende, jag har en psykisk sjukdom, jag är inte dom! Däremot är jag självdestruktiv dvs det är införlivat i mig sedan barnsben. Att vara barnledig är en fälla för mig, det blev en flaska vin igår. Smyger in detta faktum helt apropå för att sedan titta bort och låtsas att det var inte jag, tompavan har ngn annan ställt på köksbänken. Kanske slingrade en orm in med den medan jag sov. Ack ve, problemen är många och besvärliga. Ljuset i tunneln som jag läser om hos en del andra lockar. Tänk att få sitta i solen och dricka sitt nybryggda morgonkaffe utan kask och sump i. Jag vill så gärna dela ert aktiva val att idag ska bli ännu en nykter levande-i-livet-dag.

Att välja det ena är ofta att välja bort det andra. Läser om medberoende och hur svårt det är att välja sig själv samtidigt med att välja ett förhållningssätt till någon man har kär. Tack SomeonesFool för din respons, en av anhalterna jag har framför mig innefattar självkänsla och självförtroende, det knyter sig i magtrakten bara av att skriva orden. Jag minns när jag insjuknade hade jag existentiella funderingar och fick då höra av en vän (som är psykolog) att meningen med livet tankar hör tonåren till. Jag tog det som en nedvärderande klapp på huvudet. Senare har jag läst att det kan vara en del av processen när man går igenom något svårt, att det inte alls är onaturligt att få dessa tankar oavsett var i livet man befinner sig. En liknelse jag försöker trösta mig med när jag nu skäms över att i mina år behöva jobba med låg självkänsla. Känns kymigt att inte ha kommit längre.

Terapikontakten verkar dröja, har inte hört ngt från VC. Jag får helt enkelt börja min terapi själv, sluta gå och vänta på ngn annan då det ändå är jag som måste göra jobbet.
1:a anhalt: NYKTER! (även vid bf=barnfritt)
2:a anhalt: SLUTA FLY! Parollen som jag levt efter; "hellre fly än illa fäkta" ska i soporna, tänker inte ens sortera skiten. Jag måste stå stilla och fäkta, möta min smärta, ta smällen. Men jag är rädd, det onda skrämmer mig, tänk om det väller över mig med en sån kraft att det blir omöjligt att stå emot vinets tröstande verkan. Jag och mina cirklar, att få till en linjär rörelse är tydligen för fyrkantigt för mig. Suck, ena stunden fylls jag med framtidstro, för att i nästa stjälpa mig själv.

Vilja jag har bestämt för mig att du bjöd upp till fest tidigare i år, att vi alla på forumet skulle få komma till dig nästa sommar. Någon slags logdans där vi firar nykterheten och allt gott det för med sig. Jag tänker komma och dansa på borden med fräknar på näsan och utsläppt hår. Nyckelpigor kommer att flyga fritt och högt. Sisyfos kommer utan packning, stenbumlingar är förpassade sedan länge då. Framåt småtimmarna blir det vickning (utan hickning) under ledning av Sattva, renar vi oss ytterligare med "pure"-yoga.

SomeonesFool

Kan inte låta bli att svara igen. Se, där finns ju kämpa glöd. Inbillar mig att jag kan relatera en aning. Själv har jag ett klart ohälsosamt förhållningssätt till mat, socker och fett. Jag fattar att det inte är samma sak! Men när man ser på hur svårt jag har att sluta så drar jag paralleller. Jag kan vara övertygad 23,5 timmar om dygnet. Men den sista halvtimmen, jag skäms när jag tänker på vad jag äter, helt sjuka saker. Sådana saker gör att jag tror att jag lätt skulle falla dit på alkohol själv, jag vågar inte ha ett riskbeteende därför.

Så det är de där stunderna när "fel hjärnhalva" styr, klarar du att fäkta då, så klarar du det här. Testa att gå hit och skriv eller läs nästa gång det känns outhärdligt. Läs det du precis skrev. Jag håller på dig! Nu ska jag försöka hålla mig borta. :-) Jag önskar dig innerligt att det ordnar sig för dig.
Kan se dig med nyckelpigorna. :-) är inte det poesi så är inget det!

FataMorgana

När det stormar i ditt hav- kom in på forumet så ska vi stilla vågorna tillsammans. Det är ens katastroftankar om framtiden som skrämmer och sänker en. Du är så bra på att formulera dina tankar så skriv så fort du känner att det börjar svikta. Vi finns här. Kram<3 / FM

Klart jag kommer utan stenbumling. Det blir en fantastisk fest. Madeleine har hållit i planeringen. Vändningen dyker upp tidigt och arrangerar kulörta lyktor i taket och annat mys, det går i ett rasande tempo. Till en början är det lite grupperingar. De "gamla" med Berra, Adde och Santorini i centrum sitter och småpratar i en soffgrupp. Steglitsan och FM pratar med Anders43. Å maten sen, vilken mat. Handplockade kantareller, bönröror, och bär. Festen är precis så välordnad som den kan bli med en duktig organisatör och ett antal effektiva han, hon och hen som står för utförandet. Vid midnatt dånar musiken högt. Stämningen är på topp. På bordet dansar Kotten och Vilja med fräknar på näsan och flygande hår. Framåt småtimmarna lägger sig lugnet och det börjar pratas om livets mening, om självkänsla, rädslor och självbilder. Å det snacket är inte nåt sånt där fyllesnack som man har lyssnat till så många gånger, nej här byts tankar och funderingar på ett helt annat plan. Nät vi vaknar dagen efter är vi fyllda av energi och nya insikter.

myrkotten

... det var dig jag menade, att du är fri och hög på livet. Eftersom det är en härlig hypotetisk fest bjuds vi alla in, behöver inte ens fråga värdinnan om lov. Jag är övertygad om att Vilja kommer välkomna oss alla med en stor generös famn.

Nyckelpigan

Det tror jag också, att alla skulle vara välkomna! Tänk vad häftigt det hade varit att träffas på riktigt... Vi som har delat så mycket med varandra och inte har en aning om hur någon ser ut, var de bor, vad de jobbar med... Alla de där sakerna som brukar vara det första man vet om någon... Här har vi startat i andra änden.... Häftigt!

Vilja skrev i sin tråd för ett tag sedan något om att det vore lite kul och spännande med en fest för oss här på Forumet. Det var innan jag "kom ut", så jag var ju eg inte inbjuden då, men började tänka lite på hur det skulle se ut på en sån fest. Vilka nick som skulle göra vad osv. Och vilken plats jag skulle ha då, eftersom jag också skulle befinna mig där, trots att ingen egentligen vetat om min existens.
När nu sen Myrkotten tog upp ämnet igen kunde jag inte låta bli att haka på, det är en så rolig tanke på nåt sätt. Vilja förlåt att jag tog över festplaneringen. I min värld är alla inbjudna och välkomna, även de som inte gett sig tillkänna ännu. De som varit in och vänt och de som tillhör det vidare livet. Ett krav ställs och det är nykterhet. Det blir en fest, större än man kan ana.

steglitsan

jag är så taggad på den här festen! Jag tar med mig alkoholfria bubblor och tjing pax för att göra i ordning ett quiz om forumfolket!

LenaNyman

BE AWARE! :D

Låter utmärkt, Vilja. Jag fixar quornburgare å potatissallad! Aaaah, kräftor också kanske..! Gitarr, vem tar med gitarr? Vi vill dansa oxå, nån med dragspel? Det här blir hur bra som helst!

LenaNyman

Blev så tokinspirerad att jag missade just den delikata infon, V! :D

Nyckelpigan

Skulle vara så kul!
Vi känner varandras innersta tankar och hemligheter men inget annat... Hade varit spännande att se hur det var IRL. Tänk att vara på en fest där ingen behöver fundera ut en anledning till att de inte dricker, tröttna pga andras fylleprat... Bara vara precis som vi är, trygg i att vi känner varandras hemligheter och förvaltar dem med kärlek...

myrkotten

Jag är en riktig nattuggla, kommer vara uppe till en av de sista på festen. Därför blir det naturligt att jag ingår i städpatrullen,

Just nu känner jag mig superstressad och grämer mig över att jag inte fick ngt vettigt gjort på semestern. A-suget är starkt, men jag har bestämt mig för att låta bli. Vet att jag har tidigare dämpat stress med vin som i förlängningen leder till än mer stresspåslag. Drar mig för att packa, planera, ta reda på när-var-hur. Ska åka bort i helgen och klockan är snart halv tio. Utan vin SKA jag vara uppe tills jag har förberett färdigt och inte som annars att jag dövar mig med vin och tänker att jag hinner packa på morgonen. Fy bubblan ångesten är på topp. Nä nu ska jag sätta fart (peppar mig själv), vore så lätt att sitta kvar här med paddan och säga att jag måste ju få vara inne på forumet eftersom jag har ett överdjävligt sug, till och med så att 3,5 lockar som finns i närbutiken.