av Incharge

Ser att min historia och mina erfarenheter inte är så unika som jag velat intala mig själv.
Tack alla för att ni delar era innersta känslor och erfarenheter!

Jag skall inte trötta ut er med min tråkiga histora, den är blöt. Jätteblöt. Men vill bara göra en reflektion. Har med jämna mellanrum haft kortare eller längre perioder utan men där emellan också perioder av väldigt mycket drickande, i 20 års tid. Sedan en vecka tillbaka en ny ansatts att vara utan i 4 månader, så får vi se vilket beslut jag fattar om framtiden sedan. Tror det kommer gå fint, det känns så. So far so good.

Hur som. Igår en seger (!), trots ett fegt motanfall från flanken.
Kräftskiva. Hade innan bestämt mig för att inte dricka, hålla mig till den alkoholfria ölen (som fö. är helt OK). Vilket jag också gjorde, trots en hel del snapsande runt bordet.
Jag - alkoholen, 1 - 0 !! :).

Men min reflektion gäller hur jobbigt det är när förståelsen för ställningstagandet att inte dricka är noll och ingenting från de som står en allra närmast, tvärt om truganden. Föräldrar och syskon. Av deras kommentarer och blickar röjs någon sorts rädsla för att "har jag närt en alkis vid min barm?!" eller vad det nu handlar om. Som om mitt val att inte dricka just precis där och då på något sätt skulle göra dem till sämre människor, eller som om det var någon tyst kritik mot dem. "Vi, här i vår fina familj är inte sånna...".

Jag är faktiskt bla. av det skälet lite tveksam till perspektivet att "vara" alkoholist. Alkoholen definierar tusan inte vem jag "är". Jag har ett problem, må vara ett särskilt svårt, som jag i skrivande stund håller på att lösa. Dvs. jag äger problemet, det går att hantera, det går att lösa. Väl medveten om att många inte delar det synsättet (så ingen kritik, bara hur jag känner).

Ville bara dela en tanke som väl egentligen handlar om att kampen är som Sven Duvas, när allt kommer omkring är det man själv som står där på bron, ensam, och kämpar för att inte släppa "någon djävul" över den. Och varje gång någon nära visar brist på omtanke och respekt känns det som "Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli".

Drycker
lör, 2015-08-15 - 13:05

Tack för din reflektion,& Grattis till 1 vecka! ett allvarligt ämne, men läste med ett leende, fick många nya bilder i huvudet. Har aldrig haft Gandalf inblandad med att försöka avstå från alkohol förut. "You shall not pass!"

Incharge
tors, 2015-08-20 - 10:34

10 dagar. Gått fint. Men idag är det jobbigt. Allt känns trist och jag börjar längta till mitt mysiga "rum", där jag kan vara för mig själv en stund. Där allt är tyst och stilla, när det äntligen slutar surra i huvudet och tankarna inte rör sig fortare än att man hinner tänka på dem på riktigt en i taget.

Men (!), NEJ! Glöm, jag tänker inte!!

Usch, känns så sjukt onödigt att det här skall behöva vara så jobbigt och ta så mycket kraft och energi.

answe77
tors, 2015-08-20 - 11:01

Vi som befinner oss i den situationen du beskriver har en tuff utmaning framför oss. Det vi nog måste måla upp är bilden av hur glada och lyckliga både vi själva och människorna i vår närhet blir då vi lyckas. För lyckas ska vi ju hur tufft det än kommer att bli. Vi vill och vi kan!! Eller hur?

Fruhoppfull
tors, 2015-08-20 - 11:11

Härligt med 10 dagar!

Kände igen mig i en del i din trådstart, jag undrar hur en del reagerar när jag säger "nej tack" till vin när den dagen kommer. Jag som alltid brukar göra en stor affär av hur gärna jag vill dricka vin, hur peppad jag är på AW/kräftskiva/middag/supa-skallen-i-bitar-nu-kör-vi-in-i-dimman osv. Jag tänker nog säga som det är om någon undrar: jag har druckit så mycket under en period (oj, 15 år) att jag nu låter min kropp vila och återhämta sig. Det är ju sant. Så definierar jag också mitt problem för mig själv, faktiskt. Jag har kommit att förknippa alkohol med kul, lugn, avslappning, kravlöshet och vardagsflykt. Dags att lära om. Alkoholen definierar inte på långa vägar vem jag är.

Känner också igen en längtan efter tystnad i huvudet.

Men du, bra jobbat som sagt!

Vändningen
tors, 2015-08-20 - 12:58

Jag har någon gång gått ut i sociala medier och bara uppmanat mina vänner att ta det lite lugnt med semesterdrickandet, att tänka på hur barn uppfattar sina föräldrar när de är lite på pickalurven osv. OJ vad jag har fått många som ska försvara sitt semesterdrickande, att det minsann är legitimt att svara smålullig om dagarna, att barnen inte bryr sig osv. Det är verkligen en het potatis, liksom jag uppmanar bara folk att ta det lite piano och det är som om jag ifrågasatt hela deras existens. Det är nog bra många som är mer slavar under alkoholen än vad de själva inser.

aeromagnus
tors, 2015-08-20 - 18:52

Att dricka är normalt men det borde vara tvärt om. Att man ska behöva försvara sig varför man inte dricker är ju så löjligt. Ingen frågar ju om någon slutat röka och undrar varför. Alkohol är ju mer skadligt och skadar ju även familjen om man dricker för mycket. Mitt råd är att inte bry sig om dessa människor som pimplar vin, öl och snaps på semestrarna. De är liksom alkoholister inte påverkbara om de själva inte inser att man ja inte borde dricka varje dag, om än bara ett glas eller två.

DryMartini
tors, 2015-08-20 - 23:12

Jag förstår inte att så flera i denna och många i andra trådar får sådana problem med att behöva förklara varför de inte dricker. Dessutom att vänner ifrågasätter varför någon inte dricker. Jag har nog haft tur, för jag har inte upplevt varken det ena eller det andra. Någon gång har det hänt att jag helt enkelt sagt att jag redan druckit min ranson och därför vill låta bli. Det har alltid respekterats. Är man beroende av rökning eller snus och slutar, får man en klapp på axeln och folk tycker att man är duktig, i vetskap om att man är beroende. Visserligen är det mer tabu att vara beroende av alkohol, men jag tror att om man säger som det är, så respekterar folk det. Vad tror ni?
Lycka till och bra att du är "in charge", Incharge.

answe77
fre, 2015-08-21 - 08:16

Både aeromagnus och DryMartini. Varför är det egentligen så svårt att rakt och ärligt stå upp för att man inte dricker? Personligen såg eller ser jag nog fortfarande på det som något slags nederlag och personligt misslyckande att inte kunna hantera alkoholen på ett "normalt" sätt. Har alltid haft någon bortförklaring till varför jag inte dricker just idag. Är det så att vår omgivning är oförstående eller är det bara någonting man tror och får för sig? Är väl olika antar jag. Tror personligen att mina misslyckade försök till både nedtrappning och total nykterhet kan bero på att jag inte vågat vara ärlig mot folket runt om kring. Har nog inte velat bli dömt som han som inte klarar av att dricka. Har efter ganska många år och besvikelser nu ändå kommit fram till att det är bättre att vara rak och ärlig med min situation att hålla mig vit än att hitta ursäkter för att slippa "skammen".

Incharge
lör, 2015-09-05 - 22:38

Tack alla för att ni tar er tid att stötta och för all er klokskap!

Answe77. Jag håller med dig, man måste nog hitta en väg och ett förhållningssätt där man blir kvitt känslan av skam.
Och nog ligger det i grund och botten hos en själv.

Vi lever alla med olika omgivningar och möter olika sammanhang. I mitt fall finns nog en oförståelse hos vissa i min omgivning i den mening att de inte klarar av att hålla isär en situation eller problem och individ. Därav min reflektion. Och jag tycker att det ibland är jobbigt. Men ni är alla inne på det viktigaste: Det är inget jag kan förändra, jag kan bara förändra mitt drickande och mina perspektiv. Kanske blir det också enklare (för mig alltså) om jag ger dem en rak och enkel förklaring de kan hantera, oavsett om de därmed kommer att betrakta mig som något jag inte "är". Vet just nu inte om jag klarar det, får se.

Nåväl. 1 månad idag. Känns hur bra som helst! Känner mig tom. lite stolt :).

Rädslan för att förlora mitt trygga rum har tydligt minskat. Den riktiga världen är inte så farlig trots allt.

Nyckelpigan
sön, 2015-09-06 - 08:59

Grattis till 1 månad!!! Jag tycker också det är svårt med vad man ska säga till andra... Jag har bestämt mig för att i detta läge hålla mig ifrån situationer där det kan bli ett problem ich i andra säga att jag har migrän. Jag vet att det kanske skulle vara bättre att stå för hur det eg är, men jag vill bara vara med och slippa känna mig konstig. Jag dricker inte, det är det viktigaste. Kram

Incharge
sön, 2015-09-06 - 23:37

Tack Nyckelpigan,

Jo, du har nog helt rätt. Skall man vara allvarlig så är ju insatserna enormt höga, jag har helt enkelt inte råd att förlora den här gången. Så alla medel för att klara av att inte dricka är förstås tillåtna, det är ibland bara svårt att räkna ut vilken taktik som kommer att fungera för just mig just nu. Tar en dag i taget, känns som om jag helt enkelt inte orkar förklara, bli betraktad som det ena eller andra. Försöker just nu bara sätta en fot framför den andra så lugnt och stadigt som möjligt och göra mig så osynlig som möjligt.

Någonstans när jag ett hopp om att få sån distans till alltsammans att jag så småning om kan säga att "jo, en gång i tiden hade jag lite svårt med det där...men det är fixat nu...". Idiotiskt, naivt och barnsligt, men så känns det. Och som sagt, just nu är alla medel tillåtna, tom. lite självbedrägeri så länge det tar mig en dag, en vecka, en månad till framåt. Iaf. tills jag repat mod, kraft och självkänsla att kanske välja ett annat sätt att hantera situationen.

En riktig utmaning blir när jag om någon vecka åker till fjällen med min bästa vän. Blir alltid några öl och wiskey framför brasan på kvällarna. Tills dess måste jag tänkt ut vad jag skall säga. Helt säker på att han skulle förstå och nog inte säga så värst mycket om jag sa som det var, bara lite rädd att jag på nått sätt förstör något. Han bjöd på alkoholfri öl till fotbollen igår (till oss båda :)), så kanske han redan sett och tänkt ut hur allt hänger ihop (han är en seende, tänkande och mycket omtänksam person :)). Kanske skulle jag bara säga att jag just nu inte dricker alkohol, att det blivit för mycket på senaste tiden och att jag därför hellre dricker nått annat. Inte så himmelens dramatiskt egentligen. Ska fundera en sväng.