Ser att min historia och mina erfarenheter inte är så unika som jag velat intala mig själv.
Tack alla för att ni delar era innersta känslor och erfarenheter!
Jag skall inte trötta ut er med min tråkiga histora, den är blöt. Jätteblöt. Men vill bara göra en reflektion. Har med jämna mellanrum haft kortare eller längre perioder utan men där emellan också perioder av väldigt mycket drickande, i 20 års tid. Sedan en vecka tillbaka en ny ansatts att vara utan i 4 månader, så får vi se vilket beslut jag fattar om framtiden sedan. Tror det kommer gå fint, det känns så. So far so good.
Hur som. Igår en seger (!), trots ett fegt motanfall från flanken.
Kräftskiva. Hade innan bestämt mig för att inte dricka, hålla mig till den alkoholfria ölen (som fö. är helt OK). Vilket jag också gjorde, trots en hel del snapsande runt bordet.
Jag - alkoholen, 1 - 0 !! :).
Men min reflektion gäller hur jobbigt det är när förståelsen för ställningstagandet att inte dricka är noll och ingenting från de som står en allra närmast, tvärt om truganden. Föräldrar och syskon. Av deras kommentarer och blickar röjs någon sorts rädsla för att "har jag närt en alkis vid min barm?!" eller vad det nu handlar om. Som om mitt val att inte dricka just precis där och då på något sätt skulle göra dem till sämre människor, eller som om det var någon tyst kritik mot dem. "Vi, här i vår fina familj är inte sånna...".
Jag är faktiskt bla. av det skälet lite tveksam till perspektivet att "vara" alkoholist. Alkoholen definierar tusan inte vem jag "är". Jag har ett problem, må vara ett särskilt svårt, som jag i skrivande stund håller på att lösa. Dvs. jag äger problemet, det går att hantera, det går att lösa. Väl medveten om att många inte delar det synsättet (så ingen kritik, bara hur jag känner).
Ville bara dela en tanke som väl egentligen handlar om att kampen är som Sven Duvas, när allt kommer omkring är det man själv som står där på bron, ensam, och kämpar för att inte släppa "någon djävul" över den. Och varje gång någon nära visar brist på omtanke och respekt känns det som "Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli".