Hej!
Ny här, registrerade mig idag. Nu kommer jag försöka skynda mig och skriva ner allt jag kommer på, utan att ljuga. För ljuga har blivit något av en vidrig ovana. Både för mig själv och mina nära och kära. Men jag orkar inget mer.
Jag drack en del i mina tidiga tonår. Men insåg snabbt att jag inte gillade att vara bakfull. Ganska oskyldigt och "normalt". Jag har under hela min uppväxt fått höra att jag och min syster måste passa oss för alkohol, då vi har många alkolister i släkten. Min mormor dog av sjukdomen.
Jag växte upp och drack nästan aldrig. Två ggr om år och då Max fyra starköl på en kväll. Fick sedan mitt underbara barn tidigt, bara 21 år. Det var han och jag mot världen.
Mitt barn har två diagnoser och har det kämpigt. Hans pappa lika, fast vi gick ifrån varandra när vårt barn bara var 2 år. Sedan kom panikångesten. Jag var ensam och rädd, men hade min underbara familj. Tack och lov.
Sen träffade jag mannen jag gifte mig med. Allt var så härligt och nytt. Tryggt, stabilt. Vi började dricka mycket när vi träffades. Måste ju fira.
Jag hade ju redan innan mått dåligt en längre tid. Mycket ångest och har ju insett nu vilken otroligt dålig självkänsla jag har. Måste bli omtyckt. Kan inte säga nej. Rädd för att någon i min familj ska må dåligt. Jag orkade inte med mina tankar. Min man hade varit med om något väldigt tragiskt och jag ville inte "störa" honom med mina småbekymmer. Jag hade inte rätten, kände jag. Hur som helst kom panikångesten mer ofta och vi fortsatte dricka. Mest jag. Han kunde sluta. Men ju mer jag drack, desto mer ville jag ha. Nu började jag även hitta ursäkter till att dricka efter barnen lagt sig. Det var jag värd, och jag mådde ju trots allt dåligt.
Sen kom mina första minnesluckor. Fan vad obehagligt! Jag vaknade på morgonen, eller låtsades sova för jag måste ju hinna komma på vad som hänt/sagts kvällen innan. Pinsamt nog kom jag inte på det. Så jag låtsades. Väntade på att någon annan började och så höll jag med. Eller sa "jaha, ja Gud jag var så trött så jag kommer inte ens ihåg det) Jag sa ofta att usch, nu ska jag inte dricka i helgen. Men helgen kom och vad vore en helg utan ett glas rött? Ingen helg.
Jag ville uppnå den där sköna känslan när allt bara känns bra. Vilken jag kunna behålla en stund innan jag somnade på soffan mer ofta. Ja så fortsatte det...
Sen blev det dåligt i förhållandet. Ingen ville prata, ingen ville/orkade finnas för den andra. Utan fokusera på barnen och vi skulle sälja huset och skilja oss. Odramatiskt. Båda ville vara särbos, testa ändå. Sagt och gjort.
Nu barkade det åt helvete! Ensamtid. Själv igen. Mer ångest. Så fort mitt barn var borta hos sin pappa eller någon släkting då "passade jag på" dricka mycket,hur mycket jag vill. Minnesluckor. Måsta till slut börja föra anteckningar för att komma ihåg vem jag pratat med och vad jag skrivit med folk på sms eller Facebook. Så pinsamt. Jag ville inte göra såhär, inte egentligen. För nu hade jag börjat inse att jag mådde sämre av att dricka och min ångest blev bara värre och värre. Jag skämdes fast ingen visste hur mycket jag drack. Men jag visste ju. Men då ljuger man och intalar sig att ALLA gör såhär. Alla dricker en Box själv på två dagar. Fast ingen erkänner det.
Jag var ute med kollegor och skulle festa. Festen slutar med att jag dricker mig så full att jag får en ångestattack och bara gråter, ramlar och sen tappar medvetandet. Akuten blev det. Vaknar med känslan av att detta kommer ALDRIG hända igen. Vill aldrig känna sån skam igen... Tills nästa gång.
Nästa gång så var jag på en privat fest och min nyskilda make ser mig kyssa en annan. Jag flyr i skam när jag inser det. In i skogen och ramlar i en snöhög. Hinner tänka tanken att här kan jag ligga och ruttna. Jag har gjort det igen. Men hinner tänka på mitt stackars barn. Så jag reser mig och tar en taxi hem (dit jag inte har nycklar) Nu var den relationen helt över, såklart. Men jag ber alla inblandade om ursäkt om och om. Men blir inte förlåten. Vilket jag inte kan förvänta mig.
Men aldrig mer.... Tills jag hamnar på akuten för andra gången. Var hos en vän som ringde ambulans. Denna gång hade jag också fått en ångestattack innan jag tuppade av. Min vän blev så rädd. Hon trodde jag dött. Så jag lovade henne att nu var det slut med drickandet. För jag kan inte.
Men efter en månad så intalade jag mig att jag inte kunde ha så stora problem eftersom det gick ganska bra. Förutom då att jag ljög för mig själv när jag sa att jag inte ens var sugen. Det var jag. Och tanken på att helt sluta var bara för sorgligt.
Så nu i helgen hade jag egentid. Så jag ville ut. Skulle bara ut och äta och ta någon öl. Jag hann med middag, sen är allt nattsvart. Jag minns absolut ingenting. Mer än att jag fick hjälp hem.
Nu sitter jag här och inte förstår. Jag skäms så fruktansvärt och jag vet ärligt inte hur fan jag kunde göra såhär!!! Jag har ju ett barn att ta hand om. Ett barn som helt är beroende av mig. Hur kan jag göra såhär???
Jag vill aldrig mer dricka och jag fattar att jag inte kan. Men jag är livrädd att jag ska börja tänka annorlunda när en tid har gått. För att hamna där igen. Vilket jag vet att jag gör. Jag har inga fler chanser nu.
Jag vill inte visa mig på stan. Känns som alla har sett mig, att alla vet och det gör så ont i magen.
Vad är jag för en människa och för en mamma? Hur kom jag hit? Jag vill tillbaka när jag inte hade skämt ut mig eller utsatt mig för detta. Att kunna se mitt barn i ögonen och tycka att jag är en bra mamma.
Jag vågar inte be om hjälp. Jag är rädd att någon säger att jag inte är en lämplig mamma.
Jag vill poängtera att jag har ALDRIG drukit såhär inför eller med mitt barn. (Eller jo, när han sovit men då har jag aldrig tuppat av eller drukit dom mängderna) Utan det har hänt när jag varit ensam eller med vänner.
Men jag vill inte att någon ska döma mig. Jag vill inte att någon ska tycka illa om mig. Men just nu känns det som hela världen vet och tycker att jag är en meningslös och hemsk människa.
Känner mig ledsen och vilsen och det här forumet var det enda stället jag kunde tänka mig att vända mig till. Kanske ni inte dömmer? Kanske ni kan stötta mig i att jag aldrig mer vill dricka en droppe alkohol till?
Jag vill inte vara såhär och jag vill inte förnedra mig någonsin igen!
/Från en väldigt rädd kvinna