Hej!
Ny här, registrerade mig idag. Nu kommer jag försöka skynda mig och skriva ner allt jag kommer på, utan att ljuga. För ljuga har blivit något av en vidrig ovana. Både för mig själv och mina nära och kära. Men jag orkar inget mer.

Jag drack en del i mina tidiga tonår. Men insåg snabbt att jag inte gillade att vara bakfull. Ganska oskyldigt och "normalt". Jag har under hela min uppväxt fått höra att jag och min syster måste passa oss för alkohol, då vi har många alkolister i släkten. Min mormor dog av sjukdomen.

Jag växte upp och drack nästan aldrig. Två ggr om år och då Max fyra starköl på en kväll. Fick sedan mitt underbara barn tidigt, bara 21 år. Det var han och jag mot världen.

Mitt barn har två diagnoser och har det kämpigt. Hans pappa lika, fast vi gick ifrån varandra när vårt barn bara var 2 år. Sedan kom panikångesten. Jag var ensam och rädd, men hade min underbara familj. Tack och lov.

Sen träffade jag mannen jag gifte mig med. Allt var så härligt och nytt. Tryggt, stabilt. Vi började dricka mycket när vi träffades. Måste ju fira.

Jag hade ju redan innan mått dåligt en längre tid. Mycket ångest och har ju insett nu vilken otroligt dålig självkänsla jag har. Måste bli omtyckt. Kan inte säga nej. Rädd för att någon i min familj ska må dåligt. Jag orkade inte med mina tankar. Min man hade varit med om något väldigt tragiskt och jag ville inte "störa" honom med mina småbekymmer. Jag hade inte rätten, kände jag. Hur som helst kom panikångesten mer ofta och vi fortsatte dricka. Mest jag. Han kunde sluta. Men ju mer jag drack, desto mer ville jag ha. Nu började jag även hitta ursäkter till att dricka efter barnen lagt sig. Det var jag värd, och jag mådde ju trots allt dåligt.

Sen kom mina första minnesluckor. Fan vad obehagligt! Jag vaknade på morgonen, eller låtsades sova för jag måste ju hinna komma på vad som hänt/sagts kvällen innan. Pinsamt nog kom jag inte på det. Så jag låtsades. Väntade på att någon annan började och så höll jag med. Eller sa "jaha, ja Gud jag var så trött så jag kommer inte ens ihåg det) Jag sa ofta att usch, nu ska jag inte dricka i helgen. Men helgen kom och vad vore en helg utan ett glas rött? Ingen helg.

Jag ville uppnå den där sköna känslan när allt bara känns bra. Vilken jag kunna behålla en stund innan jag somnade på soffan mer ofta. Ja så fortsatte det...

Sen blev det dåligt i förhållandet. Ingen ville prata, ingen ville/orkade finnas för den andra. Utan fokusera på barnen och vi skulle sälja huset och skilja oss. Odramatiskt. Båda ville vara särbos, testa ändå. Sagt och gjort.

Nu barkade det åt helvete! Ensamtid. Själv igen. Mer ångest. Så fort mitt barn var borta hos sin pappa eller någon släkting då "passade jag på" dricka mycket,hur mycket jag vill. Minnesluckor. Måsta till slut börja föra anteckningar för att komma ihåg vem jag pratat med och vad jag skrivit med folk på sms eller Facebook. Så pinsamt. Jag ville inte göra såhär, inte egentligen. För nu hade jag börjat inse att jag mådde sämre av att dricka och min ångest blev bara värre och värre. Jag skämdes fast ingen visste hur mycket jag drack. Men jag visste ju. Men då ljuger man och intalar sig att ALLA gör såhär. Alla dricker en Box själv på två dagar. Fast ingen erkänner det.

Jag var ute med kollegor och skulle festa. Festen slutar med att jag dricker mig så full att jag får en ångestattack och bara gråter, ramlar och sen tappar medvetandet. Akuten blev det. Vaknar med känslan av att detta kommer ALDRIG hända igen. Vill aldrig känna sån skam igen... Tills nästa gång.

Nästa gång så var jag på en privat fest och min nyskilda make ser mig kyssa en annan. Jag flyr i skam när jag inser det. In i skogen och ramlar i en snöhög. Hinner tänka tanken att här kan jag ligga och ruttna. Jag har gjort det igen. Men hinner tänka på mitt stackars barn. Så jag reser mig och tar en taxi hem (dit jag inte har nycklar) Nu var den relationen helt över, såklart. Men jag ber alla inblandade om ursäkt om och om. Men blir inte förlåten. Vilket jag inte kan förvänta mig.

Men aldrig mer.... Tills jag hamnar på akuten för andra gången. Var hos en vän som ringde ambulans. Denna gång hade jag också fått en ångestattack innan jag tuppade av. Min vän blev så rädd. Hon trodde jag dött. Så jag lovade henne att nu var det slut med drickandet. För jag kan inte.

Men efter en månad så intalade jag mig att jag inte kunde ha så stora problem eftersom det gick ganska bra. Förutom då att jag ljög för mig själv när jag sa att jag inte ens var sugen. Det var jag. Och tanken på att helt sluta var bara för sorgligt.

Så nu i helgen hade jag egentid. Så jag ville ut. Skulle bara ut och äta och ta någon öl. Jag hann med middag, sen är allt nattsvart. Jag minns absolut ingenting. Mer än att jag fick hjälp hem.

Nu sitter jag här och inte förstår. Jag skäms så fruktansvärt och jag vet ärligt inte hur fan jag kunde göra såhär!!! Jag har ju ett barn att ta hand om. Ett barn som helt är beroende av mig. Hur kan jag göra såhär???

Jag vill aldrig mer dricka och jag fattar att jag inte kan. Men jag är livrädd att jag ska börja tänka annorlunda när en tid har gått. För att hamna där igen. Vilket jag vet att jag gör. Jag har inga fler chanser nu.

Jag vill inte visa mig på stan. Känns som alla har sett mig, att alla vet och det gör så ont i magen.

Vad är jag för en människa och för en mamma? Hur kom jag hit? Jag vill tillbaka när jag inte hade skämt ut mig eller utsatt mig för detta. Att kunna se mitt barn i ögonen och tycka att jag är en bra mamma.

Jag vågar inte be om hjälp. Jag är rädd att någon säger att jag inte är en lämplig mamma.

Jag vill poängtera att jag har ALDRIG drukit såhär inför eller med mitt barn. (Eller jo, när han sovit men då har jag aldrig tuppat av eller drukit dom mängderna) Utan det har hänt när jag varit ensam eller med vänner.

Men jag vill inte att någon ska döma mig. Jag vill inte att någon ska tycka illa om mig. Men just nu känns det som hela världen vet och tycker att jag är en meningslös och hemsk människa.

Känner mig ledsen och vilsen och det här forumet var det enda stället jag kunde tänka mig att vända mig till. Kanske ni inte dömmer? Kanske ni kan stötta mig i att jag aldrig mer vill dricka en droppe alkohol till?

Jag vill inte vara såhär och jag vill inte förnedra mig någonsin igen!

/Från en väldigt rädd kvinna

Vojna

Åh vad jag blir berörd av din text. Men bara att du skriver här är ju ett jättesteg åt rätt håll. :)

Jag känner mig själv alldeles för ny och grön med allt detta för att kunna försöka ge dig några goda råd. Men jag tänker på dig och ska följa dig här. Kämpa på, det kan bara bli bättre. :)

Viljan85

Blev jätteglad över att du svarade bara! Tack! Känns bara så skönt att få skriva av sig och inte behöva ha detta för mig själv hela tiden! Tack igen :-)

Li-Lo

Välkommen Viljan85

Du vill vara ärlig i hur du har det just nu och det kräver mod. Många gånger är det ett viktigt första steg att sätta ord på sina tankar och känslor. Du ger dig själv bra förutsättningar för att förändring ska ske, starkt jobbat!

Du har gått igenom en hel del utmaningar i ditt liv. Du beskriver också att du tidigare ägnat stor omsorg för nära och kära i din omgivning och varit aktsam med alkohol av fler skäl. Under senare år har alkoholen satt käppar i hjulet för dig, det oroar dig. Det låter som att du är redo att rikta din förmåga till omsorg inåt? Frågor som - Vad vill du? Hur vill du leva ditt liv? Vilka värden strävar du efter? börjar få utrymme. Stämmer det?

I stunder smärtar det dig att du inte är den förälder du vill vara. Jag vill gärna poängtera att du verkligen tar ansvar nu genom att stanna upp och ändra riktning. Ditt barn är ett viktigt skäl att göra annorlunda. Ibland kan det vara svårt att förändra sina alkoholvanor själv. Det finns många vägar att gå. Du har valt att gå med här och jag hoppas att du blir hjälpt av att skriva och läsa här på forumet. Här finns utrymme att vända och vrida på tankar och idéer.

Jag slås ofta över den generositet som ni användare visar här. Ni ger och får.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

etanoldrift

visar att du kommit långt.. Det är ett stort steg för de flesta, att erkänna att det FINNS problem..
Nej, ingen föds till alkoholist, Ingen bestämmer sig plötsligt för att bli beroende eller få problem att kontrollera sitt alkoholintag.
Jag tycker inte att det finns någon anledning att dömma människor som visar att de vill ta sig ifrån en situation de inte bemästrar eller tycker om..
Läs i de olika trådarna och var lite stolt över att du vågat!
Du vill något annat än dricka hejdlöst och du är värd allt stöd! Kram (från en som var där och räknar sig som medberoende på väg mot ett tillfrisknande)

Nyckelpigan

Välkommen hit! Här finns massor av stöd - läs andras trådar och skriv av dig i din egen. Här kan du vara alldeles öppen och ärlig, det är ingen som dömer dig utan hjälper dig vidare när det är tufft eller gläds med dig när det går bra. Du är ingen dålig människa. Du är ingen dålig mamma. Du är en person som inte klarar av alkohol, men det är bara en bit av dig och inom fig finns så mycket mer. Du skriver insiktsfullt och öppet... Jag är övertygad om att du inte hade skadat de som står dig närmast om du hade varit nykter. Du har inte druckit p g a att du är en elak människa som inte har någon karaktär. Alkoholism, a-problem eller vad man väljer att kalla det är en sjukdom, en kemisk reaktion i hjärnan och har inget med karaktär att göra. Ta ett steg bort från skulden och skammen, låt ångesten ligga där för sig själv. Vem är du när du är nykter, vad tycker du om och vad är viktigt för dig? Separera drickandet från din person (vilket är svårt, jag vet), sluta sparka på dig själv och se framåt. Det som är gjort är gjort. Du kan inte ändra på det men du KAN ändra på nuet och framtiden. Det finns ett liv på andra sidan som är värt så mycket mer. Jag vet inte vilken hjälp du behöver (kanske medicin el samtalskontakt), det vet du bäst, det är din resa. Det kag vet är att du INTE är värdelös, att du har all rätt i världen att må bra och att det går. Du har tagit första steget genom att skriva här, fortsätt.. Oavsett om det är en bra eller dålig dag... För mig har forumet varit ovärderligt, det håller mig kvar i verkligheten när den där rösten börjar förhandla. Styrkekram

Viljan85

Tack så mycket för ditt fina svar!

Det stämmer. Jag kan inte och har inte kunnat sätta fingret på varför det blev som det blev. Förmodligen en salig blandning av dålig självkänsla och svåra situationer. I början kändes det verkligen skönt att hamna i det första stadiet av alkoholruset. Jag var inte lika hård mot mig själv då. Ångesten försvann. Det var sen när intaget ökade som det bara blev sjukt. Och sen överstyr. Nu vill jag jobba med självkänslan och fokusera på mig själv och mitt barn. För genom att ge honom mycket får jag så mycket tillbaka. Jag har börjat läsa böcker som Mia Törnblom skrivit. För där kan jag också hitta styrka. Kunde hon så kan jag!

Tack igen för svaret! Det gör mig varm inombords :-)

Viljan85

Tack så mycket för era svar! Jag trodde aldrig det skulle betyda så mycket att någon bara ville lyssna, några som faktiskt vet och förstår.

Sen jag har läst här i trådarna nu dagarna efter senaste skammen så känner jag mig för första gången inte ensam.

Jag känner att jag får styrka och jag känner mig lite bättre till mods.

Som idag på jobbet så skulle jag bara in och föra över pengar på internetbanken. Ser då en stor summa pengar som dragits i lördags på en pub. En pub jag inte ens har ett minne av att jag var på. Jag fick jordens klump i magen, kände hur ångesten kom krypandes och tårarna börja stiga i ögonen. Då stängde jag in mig på toaletten och loggade in här och läste flera trådar. Då släppte det.

Det känns som om jag kan tanka energi och kraft bland er och det får mig att bli så glad.

Jag ska ha min 30 års fest 31 okt. Mitt mål är att vara nykter. Att jag ska tänka bara en bit framåt. Men jag vill klara det! Jag vill inte förstöra min egna dag eller min tvillingsysters ( som alltid annars får ta reda på mig) Den dagen vill jag minnas och jag vill ha kul. Kanske till och med får hjälpa någon annan :-)

Tusen tack för ert stöd och för era fina uppmuntrande svar! Jag blir riktigt rörd!

Jag kämpar med er! Kram till er!!!

Andreas

Mm känner igen de där me o kolla internetbanken o se att man köpt alkohol man inte ens kommer ihåg för en jävla massa pengar. Men nu e ja på väg mot 1 månads nykterhet iallafall, så vi får väl kämpa på tillsammans.

hit Viljan85, en dag kommer du att läsa tillbaks i din tråd och konstatera att här började vändningen i mitt liv! Ska strax lägga mig nykter, och ser faktiskt fram emot varje morgon när jag vaknar nykter och kan skapa en bra dag. Inne på dag 133 och har inte ångrat en enda nykter dag! Lycka till på din påbörjade resa till ett värdigt liv.

Hej Viljan85 och välkommen hit. Stanna här och skriv. Tycker att du är modig som har börjar skriva härinne. Jag väntade länge innan jag startade en tråd. Det går verkligen att få ordning på detta.

Nyckelpigan

Håller med alla andra! Dessutom är det fantastiskt att du hittade ett sätt att hantera ångesten - du gick iväg och loggade in här, läste och blev lugnare. Jag har gjort precis likadant otaliga gånger! Styrkekramar

Viljan85

Tack så mycket Fenix! Och grattis till dina 133 dagar! Fantastiskt :-)
Det är så oerhört skönt att kunna gå in här och läsa! Bli motiverad till att fortsätta! Lycka till du med, på din nyktra resa!

Viljan85

Tack nyckelpigan! :-) Ja det kändes jätteskönt att få komma in här i värmen när allt kändes så jobbigt! Det här
Forumet är så himla bra!
Önskar dig all lycka! Kramar!