Jag är en av alla dem. Visst har det blivit alldeles för mycket alkohol i perioder och visst har jag blivit på tok för full och skämt ut rejält någon gång per år och just då lovat "aldrig igen". Men inte så att det har påverkat jobbet, relationerna (annat än just den där gången per år) eller så. Visst har jag ibland tänkt att jag ska ha en vit månad och inte aldrig hållit det. Men 95% av gångerna har det ändå blivit några glas någon gång i veckan och sen har det varit bra med det.
Men för ungefär ett år sedan bestämde jag och sambon oss för att göra slut och ett par månader efter det tog vi bort hunden, och nu har jag kommit till punkten då jag måste erkänna att jag har problem med alkoholen och kommer att bli alkoholist om jag inte stoppar nu.
Månaderna innan vi separerade så drack vi ett par glas vin var och varannan kväll. Han nöjde sig ofta med ett, max två, medan jag behövde tre för att uppnå tillräcklig berusning för att kunna slappna av och sova.
Efter att jag blivit ensam har det blivit mer.. minst sagt. Ett par dagar socialt drickande i veckan (gärna följt av ett par glas till i ensamhet) och ett par dagar med ensamdrickande. Ett bib som är inköpt "bara för att det är trevligt att ha hemma" och är slut några dagar senare. Dels för att kunna sova. Dels för att ta ner ångesten och rastlösheten. I sällskap har jag försökt hålla mig i skinnet eftersom jag inte litat på min egna självkontroll. Tack vare mycket oregelbundna arbetstider har det inte påverkat mitt jobb överhuvudtaget och jag tror inte att någon har minsta misstanke om hur illa det faktiskt är.
Men i helgen som var gick det fullständigt överstyr för mig. En jättetrevlig utekväll med några vänner slutade med att jag blev plakat bortom alla gränser. Kunde knappt gå. Försökte få med någon okänd kille hem (gudskelov att han inte nappade) och spydde i kompisens bil på vägen hem.. Ångesten jag har haft nu i två dagar är inte att leka med. Just det här att det går så fullständigt överstyr.. Som sagt, bara någon gång per år, men en gång är ju egentligen för mycket. Jag dricker några glas och mår bra. Dricker några till och mår så himla bra och har inte ett problem i världen. Dricker en för mycket och blir en lallande spyende idiot. Jag är ju inte direkt någon ungdom heller utan närmare 40..
Jag har aldrig någonsin tagit en återställare, men trots ångesten så var jag klart sugen i söndags.. Då har det ändå gått rätt långt.
Det är ju inte så att jag inte varit medveten om alla varningssignaler.. Jag dricker ensam, oftare, större mängd och letar efter anledningar att få dricka. Jag har bara skyllt det på att det är "just nu" medan jag mår så dåligt. Jag har druckit för att döva ångesten och jag har druckit för att kunna släppa på hämningarna och kunna gråta.
Men nu får det faktiskt vara nog. Så dåligt som jag har mått de senaste dagarna vill jag aldrig någonsin må igen. Aldrig mer. Nu får det vara tokslut med alkohol överhuvudtaget för mig ett bra tag framöver. Den dagen jag inte vill dricka mer, då kanske. Men inte fören dess.