Jag förstår att det svider och känns grymt, att bli bemött med ilska, ironi och "elakheter" när man just blivit ny-nykter.
Men försök att se det såhär:
I många år kanske du är den enda som "pratat" och då på fyllan.. Kallat henne/honom både det ena och det andra för att få dricka i fred och för att hon/han inte ska peta i dina alkoholvanor.. (hur du för övrigt behandlat din omgivning under vissa brakfyllor, behöver vi inte gå in på här!)
Klart att det inte kan sopas under mattan på bara ett par veckor..
Självklart tvivlar hen /din familj, på att du menar allvar den här gången.. (för jag antar att du försökt "dra ner" förut och vi som är medberoende brukar veta på dagen när, det är dags för nästa runda av helvetet att bryta ut..)
Nej, precis som människor som inte tror att en ny förälskelse märks, så tror många beroende, att det inte märks på som när de börjar bli "sugna" igen..
Det är oerhört små subtila signaler i början och om man då påpekar, så brukar man mötas av hånfulla kommentarer om att man är nojig, knäpp och allmänt knasig, för allt är ju "lugnt"?
Inse, att tidsperspektivet INTE är detsamma, vare sig för individer eller för olika perioder i ens liv!
Det som för den beroende är en hel "evighet" av nykterhet, speciellt i början när ni kämpat mot allt sug, illamående och abstinens, (utan att ens vara särskilt trevliga eller sociala) kan vara ett "ögonblick", för de medberoende.. Om de kanske inte ens lagt märke till kampen, för att ni inte sagt något..
Kanske liknar det rentav signalerna som brukade sändas ut straxt för en riktig "holmgång"..? Och då är det ju inte undra på att de är avvaktande..
Jag tror inte att någon blir "alkoholist" på en superkort period, så förmodligen har du druckit på olika sätt i åratal (inte bara några veckor eller månader..)
Förmodligen har du tidigare fått signaler om att det egentligen inte är okej, men du har valt att blunda..?
Det är klart att den medberoende undrar: Och vad är det som är annorlunda den här gången?
Det enda som hjälper är faktiskt att bevisa det!
Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år!
Om er medberoende då står kvar och stöttar er, så ska ni faktiskt vara tacksamma..
Och sedan inse, att vi medberoende också är "sjuka".
Sjuka av vårt medberoende och vi behöver också hjälp att hitta ett nytt liv och ett nytt sätt att förhålla oss..
En sak vill jag som medberoende trycka på!
Ta beslutet för DIN skull!
Lägg aldrig över ansvaret för DIN nykterhet på din sambo/fru/man/dina barn, med att resonera, att om det spricker ändå, så är det ju ingen mening att bli nykter..
Då har du valt fel anledning och kommer garanterat att misslyckas, eftersom det riktiga livet (utan A) är fullt av besvikelser som man måste lära sig att tackla ändå..
Jag önskar ALLA er som kämpar så hårt härinne ett stort LYCKA TILL!
En hel påse styrkekramar för att ni är så modiga att ni vågar skriva om hur det är!