Hej alla!
Tillbaka efter ett tidigare försök i annan tråd med nytt nick. Det gick så bra för mig sommaren och hösten 2014 men så föll jag! När jag pga av krav på jobb och svårigheter hemma började dricka lite vin för att kunna somna var det igång. Jag har ju läst här hur man börjar igen och ofta återgår till en högre konsumtion än tidigare. Det stämmer in på mig också. I början måttlig men suget blev starkare och starkare.

Den ångest, sorg och skam A bidrar till ger ökat sug att bedöva och ta bort alla jobbiga känslor. Mitt nya nick är verkligen det jag undrar. Lever jag? Nej, det har jag inte gjort senaste tiden. Min lever börjar må väldigt dåligt också. Klarat jobbet men knappt och mått skitdåligt. Tappat lusten till allt, bara velat döva mig med A. Smygdricker, planerat möjligheter att dricka utan att det märkts, handlat A på väg hem från jobbet på olika systembolag (förstås). Började dricka för att domna bort. Blivit en djävlig trist och sorglig människa. Det går åt helvete! Har bara jobbat och druckit.

Ni som följde och peppade mig förra gången (som Vickan), minns hur jag tränade och var full av energi. Vad hände. Jag trodde faran var över. Tillät mig att medicinera med A och skämdes för att erkänna att jag misslyckats. Så mycket skam i detta. Nu erkänner jag för mig och er och startar en ny tråd.

Slutat helt, sedan fyra dagar. (Kan inte dricka måttligt. Vill bara ha mer när jag dricker) Läst om er som klarat er vidare och nått år eller flera av nykterhet. Läst om er som börjat om, som jag eller är här för första gången. Detta forum är så bra stöd!

Är nu med i kbt och program. Är betydligt mer på det klara med att jag faktiskt lyckats få rejäla problem med A efter alla dessa år och att det blir oerhört tufft att klara detta över tid. Är också en känslig konstnörssjäl som lätt blir beroende. Jag vill och måste lära mig att leva ett nytt liv-utan A och hantera mina känslor på ett konstruktivt sätt.

Kramar
Lever jag?

Leverjag

Mår bra. Inget sug men det kan överfalla en när man minst anar. Det vet jag nu. Så glad för ljuset ute och inne i själen. Den resa som påbörjats på riktigt nu och ärligt har jag skjutit upp länge. Tänk att man skulle bli så här "erfaren" innan modet blev stort igen.

Nu har jag skrivit mycket om mina tankar i andra trådar och har inte så mycket just nu att skriva mer än att det är bara bättre allting utan alkohol. Den korta tiden 67 dagar (- nyårsafton) är sååå mycket mer än noll dagar. Det är en eon från att ha tagit första steget och börjat sluta med alkohol och vara kvar i ångesten, dimman, skammen och livsledan!

Kram på er ❤️

Behöver också träna mig stel. Det får bli mitt nästa mål.
Ja, Leverjag! Eon av tid - det är ju så det är när man ser på hur det var. Har läst lite i din Vickantråd. Det finns en skillnad tycker jag. I tankar och reflektion. Det kändes som det var lite mer mål och prestation då. Nu en annan reflektion. Ett lugn! Men du var en fantastisk forummedlem även som Vickan! Är så glad att du finns härinne.

Leverjag

En kort hälsning innan sömnen.

Vilken träningsvärk idag!! Kände nästa influensasymptom.. Ganska initiativsvag idag. Ingen rolig familjemedlem. Lite inåtvänd igen.

Mycket att jobba med i huvudet. Framtiden, planering i stort och smått och då kommer vi eller nej, men hur blir det då. Blir alldeles vimmelkantig. Han säger inget. Bara är med på det - att vi flyttar isär. Som vanligt får jag svara på alla frågor själv och se till att lösa det praktiska om det ska hända något...

Sisyfos. Ja, som jag skrivit tidigare är det annorlunda nu och inte prestation och mål. Det är mer allvar och ärligt, för lång tid och för mig och det märks nog. Har fått nog av stress och fick mig en rejäl tankeställare. Livskrisen kryper närmare och därför mer på allvar, tror jag. Tack, vännen för de orden. ?

Vilja, din ungdomlighet och sätt att skriva gör att jag känner mig äldre. Komplimang alltså! Du skriver fantastisk och jag undrar ofta vad du gör om dagarna. Psykolog eller terapeut, något med konst, litteratur... Rådgivning. Kollar aldrig ålder på folk här... :-)

Jag tycker att det är just det att träna självacceptans och självkärlek leder till att "se bättre ut" också. Se sig själv bättre och det ser även andra. Ja, det där med gränser och att stå upp för sig är svårt ibland. Tycker att när jag ger mig själv tid och snällhet går det bättre. Men en samtalsterapeut och övningar i praktiska livet behövs nog också. Det gäller att hinna tänka efter innan man/jag reagerar. I alla fall behöver jag det när snabba människor pushar på. Gör mycket av vana och frågar mig inte om det var vad jag verkligen ville. Det är nog bra att träna på. Vad vill jag egentligen. Kommer jag vilja detta om fem dagar? Ger jag mig det jag behöver bäst nu? Kanske börja och avsluta dagen med att reflektera över situationer och reaktioner och hitta nya strategier?
Jag känner en kvinna som bestämde sig för att alltid säga nej, oavsett och gjorde det länge, som en del i hennes process. För mig är att ta hand om mig och min kropp ett tecken på att jag mår bra och att jag också stärker min självbild när jag gör det och då blir det lättare att agera starkare som då blir ett ytterligare stöd i den inre trygghet. Skriv gärna hur du tänker... :-)
Tycker yogan hjälper mig mycket! Det är bara att vara i sig själv, som man är, utifrån sina förutsättningar men ändå göra något som stärker och läker. Det är som att ge sin själ lite tid och kontakt.

Godnatt vänner och en stor kram till dig Zorro
???

Jackofhearts

Du skrev nåt om "självsnällhet" i min tråd som jag glömt svara på men som jag har funderat väldigt mycket på i efterhand. Det tror jag många av oss som har problem med A är väldigt, väldigt dåliga på. Jag har försökt med att vara snäll mot mig själv de senaste dagarna och du har helt rätt! Allt blir mycket lättare när man ger sig själv lite kärlek istället för att man klankar ner på sina brister hela tiden. Skriver även under på det du skriver om att ta hand om sig själv stärker självbilden och att det ger en inre trygghet. Som sagt, klok:)

Hoppas du ger dig själv mycket kärlek nu i vad jag förstår det som svåra tider för det förtjänar du verkligen och tack för alla peppande rader du skrivit till mig sen jag blev medlem. Styrkekramar till dig kloka, fina leverjag!

Leverjag

Lite ovanligt att kallas för dam, men tack för din varma hälsning! :-)

Du, det tror jag också, att vi som missbrukar alkohol inte är snälla mot oss. Så glad att du kunde ta till dig det! Det blir så mycket lättare. Vi lider av mycket självkritik och krav på oss som gör att det blir tungt att leva. Jag känner verkligen så att om man slutar med missbruk så blir det så jobbigt att tänka på allt dumt man gjort, allt man missat och hur det blivit. Det är de tankarna som sänker oss och får oss att dricka. Om man ska vända i livet och göra den här förändringen behövs verkligen snälla tankar och nystart. Vi behöver lägga allt ältande och gammalt bakom oss för det kan vi inte ändra på och det hjälper oss inte att bli starka. Fokus måste, tror jag, vara på det positiva, det goda vi ser framför oss, det hela och friska. Vi behöver förlåta oss för att vi hamnat här och berömma oss för att vi gör något åt det. Fullt fokus på att det liv vi har kvar ska vi fylla med positiva tankar om oss själva. Då klarar vi att komma igenom det. När vi senare, långt senare har balans i vår hjärna igen, då kan vi, om vi vill, ta itu med saker som kräver att vi säger förlåt, reder ut och berättar för andra. Tolvstegsprogrammet har det upplägget och det är en samling steg som väldigt många kloka fd alkoholmissbrukare kommit fram till. :-)

Ha en fin dag!

aqua

Du har tidigare skrivit om dilemmat med att vara den duktiga flickan, tagit mycket ansvar och funnits där för andra. I detta meddelandet läser jag in något annat. Du finns där "för dig själv när du behöver". Alkoholdimman har "skyddat" oss länge från att se oss själva och ta itu med livet. När dimman börjat lägga sig ploppar det upp egenheter man har, livsval och beslut man tagit, vilket man nu kan titta på med nyktra ögon. Jag ser det som, att du nu tar ansvar över din relation och vad du behöver för att må bra. Allt det du tidigare har gett till andra ger du nu dig själv. En större inspiratör än så, är svårt att hitta.

Kram på dig :)

Leverjag

Älskar dina rader som dansar och ibland studsar fram här! Då har vi trampat fram här på jorden ungefär lika länge då. :-) Jag hade länge bara äldre vänner och som vuxen blev det fler unga och på senare år lika gamla och faktiskt mest yngre par. Vad det nu säger om en... :-) Det sägs ju att man håller sig ung med andra unga. Jag har ofta tänkt på att de där lärarna som älskar sitt jobb ser så fantastiskt unga ut. Det måste ligga något i det.

Du det där om släkt och kvinnor med barn och tvätt brukar jag också tänka på. Stod min farmor mycket nära. Herregud, tänk tvättandet av mattor och kläder i den iskalla älven hon berättat om. Gubben var borta i veckor i taget, gick till jobbet genom halva Sverige.
Jag har tvättmaskin, diskmaskin, mikro, ugn och kan köpa hygienartiklar, kläder och halv- och helfärdig mat och ändå är jag så lat! ?

Kram och puss älvan Vilja. ✨ Det är alltid uppfriskande och glädjande att läsa dina rader! ?

Leverjag

Du bara träffar, rätt in i mig och visar upp det jag håller på med.... Ledsen för att jag gjort så länge och glad för att jag inte gör så längre! Sentimental, glädje och sorgtårar blandat! ?

Är du också terapeut eller liknande? ;-) Eller en kvinna som jobbat med sig själv och sin utveckling och därför blivit så klok och klarsynt? Tack för att du vill skriva till mig vad du ser, oavsett vad du ser!

Kram Aqua ?

LenaNyman

Din rad här ovan nånstans: "Lena och Ebba, jag är så glad att ni skriver här och jag undrar ibland hur ni lyckades att vända och hålla fast så länge."

Jag funderar på det själv. Hur det är möjligt för mig att hålla fast i min niomånadersperiod med vetskap om att den kommer att bli tio, förhoppningsvis elva och sedan - åh, vilket hallelujaögonblick! - gå i delmål på tolv månader. Hur kom jag hit, liksom, jag som är ett nu levande bevis på Oscar Wildes "Det bästa sättet att bli kvitt en frestelse är att falla för den". För att inte tala om Mae Wests "För mycket av det goda kan vara underbart".

Jag har känt att jag haft alkoholproblem i massor av år. I början kanske inte så mycket hur ofta och hur mycket. Snarare hur jag använde den, hur jag nyttjade den till att dämpa och bedöva och försvinna. Ensamdrickandet. Tröstdrickandet. Efter en separation, där det blev uppenbart för mig att drickandet eskalerade, "skaffade jag mig" en samtalskontakt via psykmottagningen. Kände inte att jag ville gå via hc, ville ha nåt mer vattentätt. Jag var väl rädd om mitt rykte, förstås. ;)
Den här samtalskontakten förändrades rätt snabbt från att handla om alkoholproblem till att handla om min mors förestående bortgång. Ett år efter hon dött avslutade vi kontakten, men vad jag inte visste då var att jobbet med att komma ifrån alkoholen precis börjat. Jag började dricka mer och mer, på ett riktigt destruktivt sätt, men brydde mig inte alls. Var sjukskriven ett långt tag efter mamma dött, jag ville själv gå samma väg. Vi hade sent i vår relation äntligen kommit varandra nära, vi hade blivit det här radarparet jag så länge drömt om, fasen, jag sitter och längtar och saknar henne så mycket nu när jag skriver dessa rader till dig. Mammakärlek, den är speciell, lika intensiv som mammahat är.

Jag går inte in på min livssituation mer än så, men grejen var att det tog säkert fem år innan jag kom på fötter någorlunda igen. Innan jag började känna att okej, jag vill kanske leva igen, kanske bry mig om mig själv igen, även fast jag bara var halv. Där nånstans väcktes min självbevarelsedrift och jag sökte hjälp via hälsovårdscentralen. Antabus, alkoholrådgivning. Men det blev inte riktigt bra. Terapeuten var snabbare än jag med att det skulle bli resultat. När jag kom dit och hade druckit även fast jag "inte skulle" ha gjort det så fann jag hela grejen meningslös och gick aldrig dit mer. Så här i efterhand kan jag se att även fast jag plågades av alkoholen - min tidigare paroll att "Jag har inte problem med alkohol - jag har problem utan" hade ju ersatts av "Jag har problem både med alkohol och utan" - så var jag inte där än att jag tog något personligt ansvar för problemet. Jag ville delegera ansvaret till någon utanförstående. Ville ha resultatet av att söka hjälp och få hjälp men stod själv inte beredd med uppkavlade armar.

Och drickandet fortsatte.
Och så kom jag hit.

I maj nångång för två år sen skrev jag första inlägget på den här sidan. På hösten gjorde jag ett tappert försök att bryta bandet till drickandet. Det höll i nio veckor. Jag såg inte framför mig hur det skulle vara möjligt att avstå helt, dom här nio veckorna var som ett gummiband som sträcktes ut mer och mer för varje vecka till bristningspunkten. Det var i november och fyra månader till fick gå innan jag, som jag känner det, kom till verklig insikt. Den 22 mars 2015 var jag äntligen där. Jag förstod att ett långt uppehåll var nödvändigt för att vända den här skutan. Jag hade ju själv sett att trots uppehåll så går det blixtsnabbt att återuppta drickandet precis där man slutat. Jag hade en ny ro och kraft i mig, något andligt skulle jag nästan vilja påstå.

Under den här resan har jag också förlikat mig med att det är en fin idé om jag aldrig dricker alkohol mer. Att inte falla för äh!-ögonblicket. Att avstå dom gånger man vill supa skallen av sig är klokt. Att avstå även dom gånger det inte verkar spela så stor roll (äh, det är ju bara en Irish Coffee) är lika klokt. För jag vet ju, känner ju det, att jag har det där alkoholmonstret i psyket och tarmarna. Monstret som bara vill ha och ha. Lika bra att alltid hålla det på svältkost.

:)

Leverjag

Oj, mitt hjärta börjar slå hårt och det svider nu i tårkanalerna efter att ha läst ditt inlägg ett par gånger. Först bara så glad och tacksam för att du valt att berätta för mig. Tack!

Sedan väckte du något i mig om det bottenlösa och saknaden.... Jag tänkte nu på min egen mor som jag nu äntligen börjat få en nära relation med och om hon nu skulle försvinna... Nattsvart! Bottenlöst. Jag har saknat henne hela livet, hennes närhet. Jag blev nog tidigt en kompis till henne men saknade den där tryggheten att bli älskad och kramad av henne. Hon hade inte förmågan. Det har jag förstått har satt spår i mig. Jag har gått vidare och kan nu glädjas åt en kvinna som kan vara mor och god vän. Jag har haft fler verktyg än hon hela livet.

Jag mötte det bottenlösa efter beskedet en natt som gällde mitt barn. Många års kamp, skador för livet och fortfarande finns oron. Gud vad jag kämpat och när det äntligen blev lugnare så skulle man gå vidare som inget hänt. Stänga av, kämpa med och mot alla "idioter", rädda barnen och vara smart, glad och käck på jobbet och i andra sociala sammanhang för att få en någorlunda normal tillvaro. Det gick bra men Lyckan kom inte tillbaka. Inte ens livslusten. Nu skulle man ta vara på livet, vara glad. Drömmarna försvann på något sätt. Dåligt samvete över att inte vilja och kunna leva igen. Ett extremt krävande jobb, efterdyningar av ett liv som totalt havererat av det ofattbara. Skulle vara glad för att ingen gravsten behövdes. Jag var och är beredd på den. Har förberett mig på det värsta, levt med det så länge. Ändå måste ju livet levas på bästa sätt, nu när det finns. För mina änglar som också drabbats av det ofattbara...

Där någonstans började jag dricka på ett annat sätt. Först för sömnen, sedan för att släppa fram gråten ibland och sedan tyst för att orka jobbet och livet. Tyst och lugn alkoholist som även i det visade hänsyn till alla...

Ja, till slut väljer man väg. Lägger sorgen åt sidan, får den ur sig så att den inte överskuggar själva livet. Botten i det bottenlösa har flera plan...

Jag gillar livet och accepterar döden men har svårt för grymheterna däremellan

Tror jag förstår med känslorna vad du beskriver, Lena... man vet aldrig. Tack för att du delar och att du valt kärlekens väg. Dina ord och mina delas här i detta mänskliga underbara forum!

???

LenaNyman

Ja, tack för att det finns. Med alla ingående parter. Och tack, Leverjag, för att du också finns här och berikar med dina ord och allt det som är du som man känner finns bakom. <3

Nyman & LeverJag,

det är strykande åtgång på näsdukar här... Vad fina ni är. Vad modiga, starka och klarsynta ni är som delar med er. Tack för att ni delar så öppet och ärligt. F-n vad tårarna rinner... Ni är bäst!

Största kramen från mig till er båda

Leverjag

De flesta blir tysta och lite skrämda av att möta det som är svårt i livet. Många som i efterhand sa; Jag skäms, visste inte vad jag skulle säga mm när de dragit sig undan så fort de fick veta.

Jag är van att det inte går att berätta, för de flesta klarar inte av det. Jag förstår det, men alla möter vi någonting som är riktigt smärtsamt förr eller senare i livet. Har ofta tänkt att andra har det ännu värre för jag har sett det och alla dem som kämpar i det tysta, i den andra världen. Jag tror att när vi nu funderar på varför vi druckit kan det vara bra att sätta ord på det som gjort ont, stort som smått. Man kan aldrig jämföra sorg och smärta med någon annan. Gör det ont så gör det! När vi förnekar att det gör ont, det är då vi får problem.

Det händer saker i livet. Ofta bär vi på smärtor från uppväxten som vuxit fast i oss och som orsakar problem senare i livet. När vi börjar jobba med oss själva så kommer det upp till ytan. Saker vi trott vi var klara med eller kommit vidare med, kanske faktiskt visar sig vara mer betydelsefullt än vi trott. Oavsett vad det är hjälper det oss att hitta de där taggarna som fortsätter sticka och gnaga, för jag tror att de bidrar till att vi gör saker som vi egentligen inte vill, tex dricker mycket. Om vi hittar orsaken kan vi börja hjälpa oss själva och hitta andra vägar.

Nu är det lite vakuum igen och antagligen våndas jag för vardag och jobb. Har varit på en skön promenad men har ingen ork/lust för någonting alls. En sådan dag. Lite ångest och tomt. Det kan verkligen svänga.

Jag vill verkligen bli av med alkoholbegäret, på riktigt. Jag vill så gärna vara fri från suget och tankarna på att få dricka helt. Imorgon har det gått 10 veckor sedan jag slutade helt denna gång. Hemma vanliga kvällar har jag nu inte längre något sug. Jag vet att det kan ändras, jag vet vad stress kan göra och jag vet vad det leder till. En gång missbrukare så är relationen aldrig mer normal tror jag.

Det är en process som är jobbig men på det hela taget ger stora positiva förändringar. Inatt ska jag sova ordentligt och vakna upp till en ny morgon med nya möjligheter. Troligtvis känns allt mycket lättare imorgon! :-)

Ses

LenaNyman

I dina dessa rader finns massor av vishet:

"Man kan aldrig jämföra sorg och smärta med någon annan. Gör det ont så gör det! När vi förnekar att det gör ont, det är då vi får problem."

Att försöka fly från smärta är mänskligt, tänker jag. Och fåfängligt. Man springer för livet för att undslippa skuggorna som gör ont, men ack, skuggorna är lika kvicka. Man kan förstås skapa distans till inutivärken men ... ja, hur är det nu då? Popcorn i kastrull får alltid locket att trilla av till slut.

Förresten, hela detta inlägg var klokt. "En gång missbrukare så är relationen aldrig mer normal tror jag."
Så tror jag också det är.

Vet du, jag tror jättemycket på att du kommer att hitta dig själv ungefär där du vill vara. Det kommer. Och grattis till tio veckor. Sov gott i natt.
:)

Leverjag

Det kändes så tryggt och lugnt med dina sista rader, att jag hittar mig där jag vill vara och att det kommer. :-) Ja, så är det-känsla liksom. Det kommer om jag ger det tid..

Såg framför mig silhuetten av en smal kvinna med långkjol med volang, även på blusärmarna, med häxhatt som jagar sin egen skugga i en slags manisk dans. Jag lovar, jag är nykter!! :-D))

Kanske måla vad jag "ser" när jag är här... Vill ju börja måla igen. Kan jag skriva dikter och måla utan vin..? Värt att testa faktiskt. :-))

Sov sött du med ?

Ja... Nog trillar locket av till sist när man poppar. Jag häller över lite i en skål bredvid och så får resten plats.... Kanske dags att hitta skålen att hälla i? Målningen kanske kan bli din extraskål, Leverjag?
Nä, jag tror kanske inte heller att jag kan ha ett "normalt" förhållande till alkohol. Men så tror jag heller inte att det är "normalt" att dricka för att våga (även om alla gör det), eller dricka för att lugna sig (även om det är vanligt), eller dricka för att bli pigg. Tror det finns så oerhört många som är i riskzonen.
Och det du skriver om sorg Leverjag. Om smärta och att inte kunna berätta. Du har levt i min värsta mardröm. Men jag vet inte om jag hade backat undan. Hoppas inte det. Könner just nu inte för att ta hänsyn till vad folk kan ta vad gäller sjukdom i min närhet. Så jag berättar. Jag kanske skrämmer skiten ur folk, men jag orkar inte ta hänsyn. Jag känner mig själv på nåt sätt också tryggare när folk släpper fram lite andra sidor.
Du kommer förövrigt att hitta något riktigt fint när du hittar dig själv du, Leverjag. Kramar!

farmor

Vilka kloka och berörande inlägg av er levnadsvisa människor! Jag lyssnar och lär ?

Leverjag

Förutom att jag vaknade upp på riktigt gott humör (gå och lägg er och sov om ni mår kasst ;-) så sa min yngsta en sådan rolig sak häromkvällen.

Hen undrade lite vad som upptar min uppmärksamhet så mycket i paddan och vad jag log åt. Jag hade precis då läst en fin hälsning från Zorro och berättade att jag fått ett meddelande om att jag varit ett bra stöd till någon väldigt trevlig, rolig och fin person som har slutat med alkohol. Jag berättade lite om hur det fungerar. Det kom massor av funderingar om hur bra det där var och vad jag har för nick. Jag ville inte säga mitt men gav ex på nick härinne och fantasin skenade iväg. Hen sa vilket nick hen skulle välja.
Underbar var kommentaren; Så du är en Alkis-guru! Vad heter han... Dalai Lama, en Dalai Lama för alkisar! (Nu tänkte jag på många gurusar här. ;-) och utläggningar om hur denne skulle kunna hjälpa människor... ?

Jag fick mig ett gott skratt. Hen säger så mycket klokt om hur människor fungerar så jag blir chockad ibland och har så mycket humor. Det är nog i den kroppen det växer en Dalai Lama...verkligen!

Innan barnet somnar kommer så fantastiska funderingar. Tänkt vad många jag missat när jag valt alkoholen istället. Lyssna på barnen, de berättar så mycket viktigt och klokt för oss föräldrar.

❤️