Hej alla!
Tillbaka efter ett tidigare försök i annan tråd med nytt nick. Det gick så bra för mig sommaren och hösten 2014 men så föll jag! När jag pga av krav på jobb och svårigheter hemma började dricka lite vin för att kunna somna var det igång. Jag har ju läst här hur man börjar igen och ofta återgår till en högre konsumtion än tidigare. Det stämmer in på mig också. I början måttlig men suget blev starkare och starkare.

Den ångest, sorg och skam A bidrar till ger ökat sug att bedöva och ta bort alla jobbiga känslor. Mitt nya nick är verkligen det jag undrar. Lever jag? Nej, det har jag inte gjort senaste tiden. Min lever börjar må väldigt dåligt också. Klarat jobbet men knappt och mått skitdåligt. Tappat lusten till allt, bara velat döva mig med A. Smygdricker, planerat möjligheter att dricka utan att det märkts, handlat A på väg hem från jobbet på olika systembolag (förstås). Började dricka för att domna bort. Blivit en djävlig trist och sorglig människa. Det går åt helvete! Har bara jobbat och druckit.

Ni som följde och peppade mig förra gången (som Vickan), minns hur jag tränade och var full av energi. Vad hände. Jag trodde faran var över. Tillät mig att medicinera med A och skämdes för att erkänna att jag misslyckats. Så mycket skam i detta. Nu erkänner jag för mig och er och startar en ny tråd.

Slutat helt, sedan fyra dagar. (Kan inte dricka måttligt. Vill bara ha mer när jag dricker) Läst om er som klarat er vidare och nått år eller flera av nykterhet. Läst om er som börjat om, som jag eller är här för första gången. Detta forum är så bra stöd!

Är nu med i kbt och program. Är betydligt mer på det klara med att jag faktiskt lyckats få rejäla problem med A efter alla dessa år och att det blir oerhört tufft att klara detta över tid. Är också en känslig konstnörssjäl som lätt blir beroende. Jag vill och måste lära mig att leva ett nytt liv-utan A och hantera mina känslor på ett konstruktivt sätt.

Kramar
Lever jag?

Zorro

Måste ju titta in igen eftersom jag i inlägget ovan, glömde kramen! Förlåt!
Sen finns det inte i min föreställningsvärld att du skulle låta dina barn fara illa! Det tror jag inte på!
Många stora kramar! /Z

Leverjag

Vilja, Sattva och Zorro

Tack för era inlägg. Jag behöver verkligen läsa om separationer, andras erfarenheter och tankar. Det är såå jobbigt och svårt. Fan vad det gör ont. Man vill ju så gärna att det ska fungera. Allt man har tillsammans, fina huset och finaste barnen. Ska jag verkligen bryta upp, tänk om det bara är en flykt och inte kommer det väl att bli så bra heller efteråt, tänker jag ibland. Varför kan jag inte älska och vilja hitta tillbaka igen? Men jag vet ju, det går inte längre, inte efter allt och som det är nu och har varit länge.

Skulle haft en härlig dag tillsammans m barnen idag. Allt gick fel med det praktiska och dyrt blev det. Men en hyfsad trevlig kväll ändå. Vet inte vad det var, men efter och vi kom hem smällde en bomb i mig efter några av hans väl valda ord. Han fattar ingenting, barnen försvarar honom och jag får slutorden att jag har allvarliga problem. Jag förstör för barnen och det är mitt fel allt. Herregud är så trött på detta. Tänker ju att det är kanske något fel men känner också nej, det måste få komma en reaktion. Kan inte med denna tysta leken och plåga sakta och låtsas som ingenting är fel. Blir galen! Trist för barnen. Hatar det, men maken ser till att inte ha en minut med bara oss själva. Ber honom gå med på promenad, prata själva som vuxna och avsätta tid. Men nej. Varit så ett par år nu.

Det som händer är att jag får all skuld, håller på att gå sönder och är så förtvivlad så jag kräks. Samlar mig och får gå efter honom, prata lugn, lyssna på hans haranger om alla mina fel och brister, aldrig svar på mina frågor eller prata om hur vi går vidare. Med stort tålamod och svalda svador når jag till slut fram. Han inser att det inte går längre och erkänner att han hoppas i det tysta och genom att göra trevliga saker med familjen ska bli bra igen, utan att någonsin prata ut eller samtala om hur vi mår och vad vi vill och behöver!? Nu kan han inte använda att han inte kan skiljas från mig "för att jag dricker" men väl med orden "jag hoppas du inte förstört relationen till barnen för din skull" och "för att han är rädd om mig" (Underförstått att jag har problem och inte klarar det). Ahrrrghh!

Han berättar sedan att det är jättesvårt för honom att tänka på separation. Svårt beslut och jobbigt. (Han är bekväm, vill ogärna ändra något, Zorro) Vi hinner inte prata länge då han bokat in annat som vanligt och troligtvis imorgon när vi ska göra en väldigt spännande grej m barnen som vi bokat för en tid sedan. Jag sitter bara tom och tårarna flödar en stund. Det var länge sedan...

Börjat på ett brev till honom som jag skrivit hundratals gånger i huvudet. Det är ju därför det tar sådan tid, för jag vill skiljas som vänner och han har inte varit redo och inte klarat av det. Fy farao . Hur gör andra detta? Känner många som klarat så bra, är vänner, hittar nya och skapar nytt liv på ganska kort tid. För oss och mig är det skitsvårt. Hur gör vi med boende. Barnen vill bo kvar. Har vi/jag råd, vem bor var och var vill jag i så fall bo...? Hur blir det för barnen. De har det så bra nu praktiskt... Och det där läskiga tankarna om ensamheten, en liten tyst och trång lägenhet om man ens får tag i någon. ? Jag måste, annars dör jag inombords och förtvinar..

Glad för att jag nu dricker A-fritt istället för vinet som finns hemma. Det hade passat väldigt bra till brevskrivande i skenet av levande ljuset och de stora tårarna! ;-)

Imorgon en dag av nya prövningar på flera sätt. Ska försöka hålla humöret uppe.

? Tack, glad för att du kom ihåg kramen Zorro. :-)

Zorro

Underbara leverjag! Så väldigt ledsen att du har det så jobbigt. Jag känner igen mig själv i så mycket av det du skriver. En sak jag själv upplever som jobbig i min egen relation och de problem vi har, är skuldbeläggandet. Det är så otroligt taskigt att så totalt skuldbelägga EN person i en relation. I mitt liv är det jag som skuldbeläggs och mycket är väl riktigt i det, men livet är aldrig så enkelt att det är bara den enes fel. Att sen använda barnen som vapen tycker jag är direkt elakt!
För min egen del känns det viktigt att kunna diskutera och reda ut. Få min partner att förstå att livet inte är så enkelt att det enbart är den enes fel. Till slut känns det som att jag bara står där och försvarar mig! Tyvärr börjar jag mer och mer inse att det kommer aldrig att lyckas.
"Tysta leken" är inte alls en rolig lek. Den är destruktiv och nedbrytande och oerhört jobbig för den som inte valt att "leka".

Jag tror aldrig att relationen med dina barn kommer att försämras för att du väljer att lämna. Återigen är livet inte så enkelt och barn är klokare än så!

Känner också igen tankarna om det rent praktiska. Vem ska bor var,? Kan jag behålla huset? Ensamheten... osv.

Att du dricker A-fritt istället för vin är även jag väldigt glad för. :)

Många, stora och långa kramar!! :-)
/Z

Det gör mig ont att du får höra negativa saker om dig själv. Har levt i såna relationer men lever nu med en man som är otroligt medveten om vad man inte säger. Det är så skönt på nåt sätt. Det gör så ont att leva nära personer som sårar. För de har kunskapen, de har makten och det är så svårt att värja sig även om man kan på nåt vis se vad som händer och varför. Stå på dig Leverjag. Du är en stark och fin människa! Bara de avtryck du gör härinne säger rätt mycket om dig.

Blåögd

med män dom försöker förminska oss. Du har slitigt hårt med missbruk och sjukt barn, FU behöver landa ordentligt och behöver inte detta runt dig. Du klarar " stå" utan honom, kram.

Leverjag

Och lika bra är väl det. Jag har byggt upp en bra start för nästa år. :-)

Ni hjälper mig i mina funderingar, ska ni veta kära forumsjälar! Tysta leken är hemsk för någon som jag som absolut hatar den leken, Zorro. Skuldbeläggandet är nedrigt och förgörande. Det förminskar oss. Hör och häpna så ansträngde sig mannen för att ta på sig ett dåligt beslut som barnen naturligtvis skyllde på mig, fast jag ifrågasatte det. Han sa då till barnen tydligt att det var hans beslut och att er mamma föreslog det andra alternativet. Små vardagssaker men ni kan tänka er hur sjukt tillvaron varit. Nu är jag ju ingen ängel när man stampat på mina känslor under några år men jag försöker att ta mitt ansvar. Lång tid av försvar gör att vi till slut står där och glömmer vad det var vi försvarade oss mot. Nej, barnen och jag har en bra relation men den störs lite av min mans "konkurrens" och bara det är ju sjukt. De vet att det är mamma som klarar det svåra, som finns när det gör ont och ger kloka råd och kan massa saker de behöver veta då och då. :-) Jag vet att de vet att jag verkligen älskar dem och det är jag väldigt glad för.

Vågar knappt tänka på eller hoppas på ett nytt förhållande, Sisofys. Hur träffar man någon ny i min ålder? Vem vill ha mig? Det hör till saken att självförtroendet som "kvinna" inte är på topp efter alla dessa år. Men det hör väl till det förgörande förminskandet som pågått så länge. Ja, ja. Jag vet inte ens om jag orkar med en ny människa för nära inpå igen. Men jag boostar mig, så gott jag kan, med tycka om mig själv och mitt yttre igen. Allt sitter faktiskt på insidan och utstrålningen av den. Det vet jag. :-)

Blåögd, efter att det mest hemska åren/tiden gällande barnet var över började vinet hjälpa mig att sova, gjorde att jag kunde gråta, döva ensamheten med efterskalven och allt ansvar för då och all framtid. 2012 började jag dricka ensam och det blev väldigt jobbigt. Sliten minst sagt. Landa är precis vad jag håller på med. Försöker hitta en bra landningsbana bara och kom på att det nog går lättare utan alkoholdimman. ;-)

Ebba, tack för ditt fina sprayhjärta. Jag ser det precis. Tar upp ungefär en mini-paddas storlek. Så bra att få det inför nya året! ?

Nu till annat. Nu lämnar jag relationen en stund för nu vet ni och jag att den finns och påverkar mycket. Idag har dagen varit underbar. Mina fina älsklingar och jag startade dagen bra och gjorde oss redo för äventyr. De är så modiga mina barn. Jag önskar jag kunde säga vad vi gjorde men det går inte. Sådan njutning att se dem prova. Nästa gång ska jag också kasta mig ut. ;-)

Bra stämning till och med i den stora mataffären på väg hem. Alla hjälptes åt och vi fixade det som behövdes för imorgon. Skön kväll. Lugn, musik och glada barn... Imorgon tid att ta det lugnt och fixa inför nyår. Bara skönt och lugnt i mig.

En sak jag lagt märke till att jag inte får sug i det jobbiga med mannen eller i affären fast jag blir trött och yr och inte ätit. Blir så glad över att greppet börjar släppa mig. Min hjärna håller inte på att koppla alla möjliga situationer till att dricka längre. Vanorna, de nya börjar sätta sig i kroppen. Det är inte lång tid, men ändå stor skillnad mot innan jag slutade. Längtade efter ett glas vin eller en drink hela tiden som paus, belöning, avslappning, tidsfördriv, fest och ledighet. Jag gör inte det längre. Jag hoppas innerligt att jag fortsätter så här. Det är så skönt och befriande.

Gott nytt år och fortsätt kämpa allihop!
?✨?✨?

Zorro

Ett underbart inlägg, Leverjag. Tack!
Trodde nästan vi hade samma inställning till "tysta leken". Den har använts mot mig här hemma också och jag har så otroligt svårt att hantera det!
Sen det där med nytt förhållande. Missförstå mig inte nu, men vadå "Vem vill ha mig?". Den som inte vill det, måste ha en skruv lös! :-)

Skrev det som svar till dig i min tråd, men skriver det här också! Tack för att du finns och vill vara min vän! Något bra måste jag gjort i livet för att förtjäna det! :-)

Kram!
/Z

Leverjag

Jag är så stolt över oss som gör denna resa! Tack för allt hittills och jag ser fram emot att följas åt nästa år oavsett (eller särskilt med tanke på) vad som händer på familjefronten. ?

Leverjag

Vill önska oss att fundera på vad vi menar med ett gott nytt år innan dagen är slut. Vilja ställde,IG en fråga som jag glömde besvara. Vad önskar du dig just nu? Den är bra. Den har många svar men den är värd att besvara. Jag önskar mig kärlek, närhet, skratt och trygghet. Jag önskar mig fortsatt nykterhet så jag kan få det jag önskar.

Jag avslutar detta år med nykterhet i 9 veckor på fredag. Jag önskar att alla kan prova avhållsamhet. Nu in i dagen och kvällen och natten. :-) ses nästa år.

Gott nytt år!
✨????

aqua

Hurra för dig Leverjag till dina massor av nyktra veckor. Hoppas och önskar dig fortsättning så!!!!
Kram och gott nyktert år :)

Mick

Hoppas det gick bra för dig igår och att du kom vit in i 2016, skriv när du får tid.
?

Zorro

En till som ställer sig i kön, Leverjag! :-)
Hoppas att allt gick bra och att du hade ett bra nyårsfirande.
God fortsättning och många kramar!
/Z

Leverjag

Nytt år och nya insikter.

En mycket märklig nyårsafton. Den blev inte helt nykter men slutade väldigt bra. Första gången utan alla barn. Jag saknade min största älskling så. Jag visste var de var och att ungdomarna hade jättekul och nyktert. :-)

Det är otroligt hur hjärnan kan vända och övertala på en kort stund. Behovet och suget kom fort innan gästerna kommit och jag visste att det fanns alkohol hemma. En av gästerna hade väldig stress och ångest innan. Det hörde jag i telefonen dagen innan och strax innan. Kändes jobbigt. Jag tror också att det kändes trist att inte få dricka, att festen skulle bli urtråkig. Vi fixar och förbereder och så kommer folk hit med ångest och total inåtenergi. Jag orkade inte, tror jag. Tillät mig dricka. Gud vad det snurrade till fort. Drack A -fritt en stor del av kvällen. Stämningen blev bra och det blev dans. När jag dricker känner jag mer, dansar och blir glad och kärleksfull. Jag skrattar och får positiv energi. Kände jag krav som värdinna eller ville jag glömma mitt problem? Ville jag vara som förut och som andra. De flesta var måttliga och det var andra körbara så egentligen inga problem alls att vara nykter.

När jag vaknade igår kände jag efter i kroppen, registrerade hur det var att vakna igen efter giftet i kroppen. Trött för det blev tidig morgon innan sängdags, lite huvudvärk, lite ofräsch känsla, lite illamående och lite hungrig. Jag kände absolut inget behov av att dricka. Jag tänkte det är ok, det är jag som bestämmer över mitt drickande. Lite tankar om att det var trist att bryta inför nya året. Ska jag skriva om det i forumet? Jag kanske triggar någon annan.

På eftermiddagen var jag så nära att ta ett glas öl! Alltså det triggade mitt begär direkt igen och vanan med dem. Då vet jag. Det är inte bättre än så. Allt kvarvarande hälldes ut. Jag ska inte ha alkohol hemma!! Jag kan inte lita på mig själv helt.

Har tänkt mycket denna gång på att vara ärlig. Vem är jag ärlig mot. Genom att försöka formulera ärligt, utan alltför stor censur, tvingar jag mig själv att tänka efter. Varför gör jag som jag gör? Vad är det jag känner. Tycker det är svårt att hitta därinne ibland. Träning kräver det.

Behöver ställa mig själv frågan varför jag slutar och varför jag är i forumet. På vilket sätt vill jag förhålla mig. Det är en resa, en utveckling, en kamp inte en prestation som handlar om vilka som lyckas bra och får pris eller inte. Flera här inne har inspirerat mig att skriva även när övertygelsen inte är stark och även när resan inte går spikrakt framåt. Jag gör detta för min skull och för lång framtid. Det är resan som är målet. Jag behöver komma till insikt och vänja mig. Det är en gammal relation, en partner och vi känner varandra så väl. Vi har så trevligt ihop. Relationen (till A) är dock mycket destruktiv. Jag behöver säga farväl på riktigt och vänja mig att leva utan. Det är vanorna och den långa tiden som gör skillnad. Jag vet det och det är det fokus måste vara inställt på för min del.

Förutom detta snedsteg känns nya året bra med fullt av möjligheter och utmaningar. Jag vill fortsätta min resa att bli fri alkoholen grepp om mig! Det är viktigt att hitta de goda vanorna igen som stärker. Sådana här ledigheter tar på rutiner och krafter för en beroendeperson, helt klart.

Positiva tankar nu. Nya tag och ut i friska luften på promenad. :-)
Kram

Zorro

Du skriver så öppet och ärligt, Leverjag. Kan bara hålla med LenaNyman. Jag var så hundra procent säker på mig själv innan nyårsafton, men inser att hade jag inte kört så hade jag åkt dit. Det kändes inte som något fel om jag hade druckit i det sällskapet. Det hade varit fullt socialt accepterad och min hjärna bollade med mina tankar trots att jag körde. Detta är ju inte detsamma som att dricka ensam hemma i garaget.
Så jag förstår dig så väl. Nästan en omänsklig utmaning att klara det! Ändå gjorde du ju faktiskt det! Klarade det. Du fortsatte inte dagen efter utan satte stopp. Vet i sjutton om jag hade klarat det. Starkt!

Du och jag ska ju tillsammans ta oss till "Det vidare livet" så upp på hästen igen. :)

Många, stora och varma kramar!
/Z

xoxo

Har äntligen fått egentid och möjlighet att läsa ikapp här på forumet. iaf har jag läst ikapp i den här tråden :-p Det är intressant och peppande att läsa alla inlägg men det känns dumt när jag känner att det blir som en prestation. Jag måste vara duktig och läsa igenom alla inlägg för att få skriva sen. Tänk så mycket onödiga prestationer man lägger på sig själv hela tiden alltså... Har inte så mycket vettigt att säga för tillfället men kommer nog att skriva av mig i min egen tråd sen. Kram och god fortsättning alla forumkämpar! :)