Hej!

Jag är 57 år gammal, kvinna, och beroendet tar mitt liv. Det måste bli ett slut på detta. Skammen och ångesten varje gång det spårar ur - hemsk, ändå trillar jag dit igen. Utan att älta detaljer, det har jag gjort tillräckligt för mej själv, så känner jag nu att botten är nådd. Jag lever ett bra liv med snäll make och bra jobb. Det är skönt att hitta detta forum och få känna att man ändå inte är ett alldeles hopplöst monster. Den här gången ska jag klara det, finns ingen annan väg. Min man säger inte så mycket, han dricker själv för mycket ibland och vågar väl därför inte slå näven i bordet. Man nu känne jag att hans tålamod börjar tryta. Hur kul är det att ens fru slocknar framför TVn på kvällen?
Jag bor på en liten ort där det är svårt för att inte säga omöjligt att vara anonym så jag känner inte att jag kan söka professionell hjälp. Jag tror också att man kan klara det själv. AA är hur som helst inget för mej, det känner jag.
Jag vet att jag kan och nu har jag bestämt mej. Ska följa med forumet och er andra.

Kram!

Klok.kvinna

Och för mig var det ovärderligt att läsa om hur du lyckats men också för att du kanske i andras ögon inte var så illa ute. Det tror jag många tänker om mig också, jag tar aldrig återställare, jag dricker inte på dagtid, inte ens på semestern, jag dricker inte bland folk, jag "gör aldrig bort mig" men baksidan av just ensamdrickandet är ju att det gör en precis det, ensam, man blir osocial. Drar sig undan, är hellre själv. Jag kan inte dricka så mycket som jag vill bland folk så alltså är jag ensam hemma istället. Klart att drickandet så blivit ett rejält problem. Plus alla dessa morgnar när jag vaknar med total ångest och knappt vågar titta vad jag skickat iväg för sms eller gjort för märkliga statusuppdateringar på facebook. Nyligen var jag och hälsade på ett av mina barn som just nu bor i USA och gång på gång skyllde jag på jetlag för att få åka hem till mitt hotell och dricka, jag hatade verkligen mig själv då.

Fyra lediga dagar som förr betydde att jag måste se till att köpa hem tillräckligt med vin så det säkert skulle räcka hela helgen. Vilket det inte alltid gjorde, jag minns att det ofta tog slut för tidigt på helgerna. Och det blev en stressfaktor. Skaka boxen och försöka räkna ut om det kommer att blir för lite. Nu ser jag bara fördelarna med nykterheten. Imorse ålte jag tidigt till affären. Polisen stoppar mej för blåskontroll. Äntligen tänker jag, det kan dom gärna göra nu när jag är nykter. Jag kan åka och handla precis hur tidigt jag vill. Sen beslöt vi oss för att åka till stugan och starta upp den för säsongen. Trist väder men vill vi inte stanna så kan vi åka tillbaka till stan närsomhelst. Jag är alltid redo. Så fantastiskt skönt.

mod60

Jag har oxå haft en bra påskhelg, nykter, med familjen. Kände mig så lycklig när mina vuxna barn med respektive och barnbarn var här på påskdagen. Jag tycker inte att det är superjobbigt att vara nykter tvärtom. Det som är jobbigt är att min man. Jag har inte pratat med honom ordentligt sedan påskdagen då han blev rejält berusad. Han tyckte inte det men jag och de andra såg att han var full. Vår tonåring har sett pappa full många gånger. Mamma med tidigare och det var bland annat för sonen som jag insåg att detta går inte, han var ju en stark orsak till att jag tog tag i mitt missbruk.

Jag blir så arg och ledsen och förbannad men det är som att hålla vatten på en gås att prata om det så det gör jag inte. Jag är tyst. Men jag känner ett stort avståndstagande från min sida och det är så jobbigt. Vill ju bara vara nära honom. Vet inte vad jag ska göra. Har försökt prata med honom tidigare men det har ju uppenbarligen inte hjälpt. Han dricker inte ofta, det gjorde jag, men när han dricker......då dricker han sig full. Jag tycker att det är skämmigt för honom men han ser inte det så.
Idag skriver jag mycket och det känns bra. Hoppas du har några kloka tips på hur jag ska förhålla mig till honom. Vet ju att du varit lite i samma sits :)
ha det bra//mod 60

- jag skriver nästan aldrig mer men läser, om än sporadiskt. Tack för din hälsning i min tråd för ett tag sen och ja, jag känner mig tämligen fri från medberoende. Det är som en ömsesidig process... många mönster har förändrats i vårt liv. Kanske jag skriver om det nu i helgen - känner att inspirationen rinner till:) Glad Valborg och Vårkram! / mt

Jag sitter just här med mitt morronkaffe och kom på att logga in! Det är förstås naturligt att gå vidare, bra att man kan bli fri från medberoendet. Jag är ännu lite fast i det även om det är mycket mycket bättre. Svårt att helt släppa kontrollen. Men för egen del är jag fri från alkoholen, istället har jag just nu en svacka med oemotståndligt godissug. Fungerar på samma sätt, är säkert samma mekanismer. Bestämmer att idag ska jag inte äta och så gör jag det ändå. Smyger med det...Men konsekvenserna är betydligt lättare att leva med.
Trevlig helg!

var ett stort problem förut. Jag kunde vakna redan vid fyra-femtiden och konstatera att regnet slog mot rutan. Shit, det ösregnar, hur ska jag nu ta mej till jobbet? Hade som vanligt druckit kvällen innan. Vågar jag köra bil? Ibland gjorde jag det, tog lite andra vägar, alldeles skräckslagen. Tänk om det är kontroll och jag har för mycket promille i blodet? Hur mycket drack jag egentligen, skaka på boxen och försöka bedöma. Andra mornar gick jag och fick undrande blickar på jobbet, "går du i det här vädret?!"
Idag regnar det och jag tar bilen utan problem! Fortfarande efter tre års nykterhet känner jag glädje över såna självklarheter.

då jag tänker på fördelarna med nykterheten. Solen skiner efter att det regnade hela dan igår. Helgdag, jag är ledig och ensam hemma. Onödigt att vakna redan kl 7 men kroppen är inställd på jobb förstås. Fördelen idag är att jag kan packa väskan och åka till stugan när jag vill. Jag minns åtskilliga liknande dagar då jag stannat i stan, druckit vin kvällen innan och sen varit fånge minst halva dagen innan jag vågat sätta mej i bilen. Att avstå från alkohol är ingen begränsning utan ger frihet.

Det är inte alls så att jag peppar mej med dessa tankar för att jag skulle vara frestad att dricka. Nej, jag njuter verkligen ännu efter tre års nykterhet av den frihet det ger mej. Inte dagligen men ganska ofta tänker jag på det. Så hemskt var det att vara fånge i missbruk att jag inte tar mitt liv nu för självklart utan verkligen gläds åt enkla saker.

FataMorgana

Så jag känner igen mig i det du skrev om att ta andra körvägar till jobbet. Hände att jag tog buss i stället och det är inte förrän nu jag ser hur sjukt det var. Så upplyftande det du skriver om friheten att kunna köra när man vill på dygnet. Det är verkligen frihet och det är bra att påminna sig tror jag, om hur det faktiskt var. Dessutom är det fantastiskt när man känner de där små glimtarna av glädje och lycka i vardagen. Det är just så jag vill att livet ska vara. Ha en fin långhelg. / FM

Tilde

Du ska veta att jag läst flera gånger dina inlägg senaste tiden. Det ger så mycket näring att läsa. Jag har tagit upp min tråd igen, tycker jag behöver det. Stödet som vi fick av varandra här var en skön trygghetskälla för mig. Försöker nå dig på Fb.
Det är så härligt att det går så bra för dig.
Kram o så...

Tilde

Jag läser om dina morgnar som dom är nu, det riktigt känns hur du njuter o det är härligt. Jag tycker också det är ljuvligt att vakna klar och redig, kunna möta dagen utan att fundera så mycket på vad som är möjligt eller omöjligt.

Sol och härlig försommarkänsla på stugan igår, kanske blir lika fint även idag. Doft av nyklippt gräs, fågelkvitter och surr. En dag då det känns härligt att slå sej ner och låta solen värma. Just en sån dag då ett glas kallt vitt vin eller pärlande rosevin sitter så bra. Ja eller några glas förstås, ett räcker inte långt. Jag har hittat riktigt goda alternativ, både vitt och rose. Men, fungerar det? Nej, konstaterade jag. Visst, lite gott var det ju men det är inte det jag tänker på när jag slår mej ner. Nog är det ruset jag skulle vilja åt, värmen som sprider sej vid den första klunken. Välbehaget efter det första glaset, andra också. Det saknar jag nog. Lyckligtvis vet jag, minns jag, att jag inte skulle nöja mej med två glas. Jag vet att det spårar ur, det blir halva flaskan, kanske mer och sen är jag lullig redan på eftermiddan. Det är en väldigt kort stund av välbehag, eufori, som jag missar nu. Resten av dagen har jag kvar att njuta av på annat sätt, även hela kvällen. Då jag drack alkohol blev det en stunds njutning men kvällen blev mera dimmig oftast. Eftersom jag inte klarar att dricka måttligt.

Inget jag sörjer desto mer men jag konstaterar att så är det. J

PP

Hejsan Santorini

Dina rader är precis det jag idag ofta känner. Kanske skulle vi kunna kalla det för frivillig avhållsamhet? Vi har blivit fria att påverka vårt beslut att inte dricka, utan att behöva sörja eller kämpa så fruktansvärt. Men det är och förblir något som vi minns både det positiva och negativa av. Idag tackar vi frivilligt nej då vi känner riskerna och vart det annars landar. Ett iskallt avvägande av för och nackdelar kanske det egentligen är, men nu är vi starkare än Alkoholen. För min egen del får det gärna fortsätta just så. Alternativet är inget. En liten saknad, men jag står starkare än motståndaren. Om motståndaren någonsin försvinner? jag tror vi får leva med hen under lång tid. År, decennier eller kanske hela livet? Vem vet, men i grund och botten är ju livet helt ok nu igen, och det gör att det är värt den lilla uppoffring som en smak i munnen, följt av ett kort snurr i pallet innebär.

Ta vara på de nyktra stunderna i solen!

//PP
Jag har druckit till mig ett beroende, så enkelt är det för mig. Jag var där att för ofta och det blev allt för mycket ur syltburken. När exakt det hände kan man inte veta med alkoholen.

Intressant att se hur lika vi tänker, vi som vet vad missbruk är. Det slog mej när jag läst om hur folk blivit bemötta på beroendecenter och alkoholkliniker att man borde vara nykter alkoholist för att få jobba där. Hos Viktväktarna måste konsulenten själv ha varit överviktig. Fast man tycker ju ändå att man inte ska få såna svar som att det är bara att låta bli att dricka, det borde man där förstå att det inte är så enkelt.

Kanske det är just försommaren som väcker lite tankar och gör att jag reflekterar kring alkoholen. Jag har inget sug eller några som helst svårigheter att välja nykterheten. Men konstaterar att det hade sin ljusglimtar också inna. Drt blev för mycket. Men som du säger PP, vi avstår frivilligt för vi har gått igenom så mycket som vi inte vill uppleva igen. Och att komma igen efter ett återfall är så oerhört mycket svårare än man kan tro. Det är inte bara att sluta igen, tyvärr. Jag tänkte så vid ett tidigare försök att sluta att jag kunde dricka under semesterveckan i Grekland och sen fortsätta nykterheten igen hemma. Då hade jag varit utan i några månader och det var nog en vita knogarnas nykterhet då ännu. En vecka i Grekland utan vin kändes bortkastad. Så sjukt tänkt men just dom tankarna tror jag också alla går igenom. Nåväl, jag drack ju förycket under veckan. Slocknade tidig, var berusad redan då vi skulle gå och äta middag, ja usch. Ingen minnesvärd semester det inte. Min man som själv drack för mycket tyckte att jag var pinsam. Nå när vi kom hem på fredan så tyckte jag semestern ännu pågick till söndan och så tog jag det väl lite lugnare men det blev förlängt till att gälla över sommaren osv.

Som nykter i tre år nu så är det ingen kamp. Jag är stolt över att jag inte dricker och jag försöker inte dölja det. Jag vet inte vad folk tror, på mitt jobb t.ex är det känt att jag inte dricker och jag bryr mej inte om ifall nån tror att jag har alkoholproblem. Det har jag inte, haha, alkoholen är inget problem längre.

mod60

Jag tänker mycket på mitt livnär jag läser det som du brukar skriva. Läser nästan allt. :)

Ja det gäller att inte invaggas i en falsk trygghet och vika av från den inslagna vägen. Tack för dina rader om din resa. Jag vill inte vara den kvinnan längre, hon som var fulla redan när hon gick ut. Känner igen mig. Vår familj gjorde en resa för många år sedan och barnen var unga. Då var jag och maken ofta berusade på wiskey när vi väl kom till restaurangen. Pinsamt!
Men visst hade man kul också det ska inte förnekas. Glada och roliga fester som varade långt in på natten. Men att dricka med andra är något annat än att dricka själv eller hur. Då är man farligt ute när man dricker ensam.
ha en skön helg och grattis till din långa nykterhet. Strålande.....
mod60

Tittar bara in med en liten rapport. Fick en positiv insikt häromkvällen. Jag var på den årliga träffen med gamla barndomsvänner. Dom vet ju redan att jag inte dricker alkohol längre så inget mer med det. Finns alkoholfritt till mej. Men där råkade vara en ny bekantskap med som deltog i vår måltid. Då kom faktiskt frågan upp om jag inte dricker vin eftersom han visste att jag cyklade till träffen men ändå drack bubbelvatten. Den positiva insikten i detta är att jag utan att tveka kunde säga att jag slutat för tre år sen eftersom jag börjat dricka för mycket och tyckte det var bäst att sluta. Jaha, så var det inte mer med det. Men den allra bästa insikten var att jag inte alls skulle vilja dricka alkohol. Det kändes inte nåt alls då dom andra valde mellan rött eller vitt. Ingen drack mycket heller men det var så trevligt att inse att jag faktiskt inte vill dricka!

Santorini att du delar med dig efter tre år! Just nu känns det för det mesta precis så, att jag inte vill. Men det är ännu lite svängigt. Just idag tror jag att jag också skulle kunna vara där om tre år:-) I helgen träffar vi par nummer två som vi alltid druckit mycket ihop med, ska bli spännande tycker jag. För två veckor sedan träffade vi par nummer ett, som vi också druckit med i mer än 30 år, och det gick utmärkt för min del. Mannen blev då där löjligt fyllesvamlig på slutet av kvällen, och jag var så nöjd med att vara nykter då och inte minst morgonen efter. Inte så kul att se att han längtade efter första ölen som han svepte i sig före lunch. Kram till dig som är en förebild fortfarande!