Senaste kommentarerna i forumet

att man inte ska kunna känna glädje och vara spontan utan alkohol?? Det finns ju massor av människor från andra kulturer som inte dricker en droppe. Som kan fira både bröllop och födelsedagar med fest och glam utan en droppe alkohol. Det är ju sjukt att vi ska känna som om livet tagit slut för att vi inte får snuttefilten. I kväll är jag extra förbannad för att jag har ont och helst bara skulle vilja ta med mig en Bib i sängen. Så jag kan inte skylla på att det är den goda smaken jag är sugen på heller. Tungt nu med mycket som händer runt om så det spelar ju också roll. Man får ju i alla fall vara tacksam att man kan se klart på tillvaron. Yes- the show must go on, Anders och Valeria. Natti från en ilsk FM. I morgon är en annan dag.

Jag önskar av hela mitt hjärta att du hittar kraft och styrka att stå emot ölen.
Det är så tydligt att du vet att det är bäst för dig och du resonerar så klokt.
Kram till dig

Saknar dej <3

Det känns faktiskt som om jag kan sträcka på mig lite! Vågar vara lite stolt över mig själv, men bara lite-kan ju trilla igen. Jag vet ju hur alkoholsuget som hela tiden lurar gärna manipulerar min hjärna att sluta med tabletterna för att kunna känna ruset "bara en gång till". Men jag känner mig mer stridslysten än någonsin tidigare och vill vinna matchen. Idag var suget starkt-funderade på hur många dagar gårdagens Antabusen skulle sitta i-när skulle jag kunna supa igen etc... Galna tankar! Men de ska väl tyna bort så småningom. Orkade kvällens bestyr med ganska ok sinnesstämning och nu sitter jag en kvart på min motionscykel, efter att ha dammat bort 6 månaders stillastående!
Vi kämpar på!

Hoppas du har många hårklämmor så du inte är utan nu.
Duärunderbar!

Allt väl?

Allt väl med livet?

Det gick bra. Drack ett par glas med kollegorna, kändes lagom. Väckte ett sug dock och vet ni vad jag gjorde!? I pausen mellan varm och efterrätt blev jag rastlös och vinet till maten var nästan slut!! (Hade bara beställt ett glas,rimligt tyckte jag) jag ursäktade mig inför ett damtoalettbesök, sprang upp på rummet och öppnade en flaska vin jag tagit med mig men som inte gått åt, tog ett par rejäla klunkar ur flaskan och gick ner till kollegorna för dessert... Och det var roligt! Kändes rätt och busigt. Fan vilket sjukt beteende!! Tog ett par klunkar på kvällen innan läggdax och vaskade resten 75% av flaskan rätt ner i handfatet... Ja jösses!

Har kommit fram till att jag (i kombo med mitt beroende så klart) är så j..vla uttråkad på livet att jag behöver busa, smyga, med något eget, min hemlis! Det ger mig en kick!
Fast jag klarar inte smygdricka hemma längre, det är smussel på ett annat sätt och det får mig att må illa och förakta mig själv. Men om man har beslutat att dricka lite, då smyger jag gärna.
Usch så stört!!

I helgen blev det ingen a.
Idag cyklade jag en tur med dottern och sen gick jag ut med hundarna. Känns lugnt i kroppen. Ingen a i veckan. Bröllop och fest i helgen, då blir det nog a. Måttligt!
Tack för ordet! Så skönt att skriva av sig ibland. Det är ju oxå en hemlis:) att va ned i forumet!!
Kram på er.

....att "saknaden" ibland handlar om just detta som du beskriver. Usch vad jag håller med...:-) Men som du skriver: "Vi" klarar ju inte av att stanna/stoppa efter de där mysiga första glasen..... Och just den där sköna känslan som man får efter ett par glas får vi väl som bäst försöka att klara oss utan. Men i nuläget så är jag mycket hellre tråkig och "stel", än vinmarinerad och pruttfull/dyngrak......Vi kämpar vidare utan - eller hur!!!

som gör att jag har så svårt att vara utan A. Jag har inte heller hittat något som kan ersätta några glas vin så vi får tjura ihop tills vi kommer på något!

Sitter o filurar över vad jag saknar med alkoholen efter ett halvårs nykterhet. För det kan inte hjälpas att det fattas nåt som jag längtar efter.
1. Glädjen, spontaniteten
2. Smärtdämparen no 1 som inga piller kan konkurrera med.
3. Easykänslan som uppkommer efter två glas vin ( där jag inte kan stanna). Allt var lätt och kontrollfreaken FM tog långlunch och försvann några timmar.
Ja det är en liten sorg fortfarande. Men tills jag kommer på hur jag ska uppnå ovanstående punkter utan vin så tänker jag fortsätta vara en gammal,grinig, jävla surkart som tycker synd om sig själv själv ( märker jag). Gaaaaaah!!!!

vidare Drycker, ge AA en chans. Du kan gå dit påverkad, men kan då inte yttra dig på mötet, utan får vänta tills efter om du vill prata med någon öga mot öga. Det är dock knappast att rekommendera att gå dit påverkad, inte roligt för någon men allra minst för dig för då kommer du att känna dig usel tror jag. Kanske ännu svårare att gå dit igen på grund av din "skam". Dina ansträngningar med nykterheten är inte bortkastade, se dem som delinvesteringar för framtiden!

om du dricker en gång om året eller varje dag när alkohol påverkar dig som den gör. Du är maktlös när du har druckit för då har alkoholen kidnappat din hjärna. Eller hur? Vi delar samma erfarenhet alla som skriver här. Det funkar inte helt enkelt. Det pris vi kommer att få betala i slutänden är alldeles för stort. Det är ett lidande utan dess like. Det här forumet är en guldklimp :). Läs i trådarna och du kommer framför allt känna att "Du är inte ensam". Och bara det är en underbar känsla. Lycka till på din resa :). / FM

Spot on, för det är precis just det - innan det händer allvarligare saker. För att hindra att dessa saker sker så måste jag ta min insikt på allvar på lång sikt - det vill säga inte bara tills nästa festtillfälle. När jag var yngre, ca 15-23 år, hade jag psykiska problem kopplat med ett självskadebeteende. Sedan dess har det beteendet inte visat sig. Eller? Först nyligen har jag kopplat samman mitt drickande med självskadebeteendet, det finns ju för tusan kvar i mitt liv! Tankarna som kommer när jag hamnar i det gränslösa drickandet är där för att straffa och sabba för mig. Jag vill inte ha någon annan man i mitt liv än den jag har idag, men när jag blir sådär full kommer tankarna på otrohet. Törs inte tänka på vad som skulle ske om jag får en tydlig invit från någon. Förut var självskadebeteendet kroppsligt, nu har det antagit en annan form. Eller låter det som jag är helt ute och cyklar? Tänker fler såhär?

Åt helvete är hur det känns och det gör mig ledsen att jag riskerar att skada andra. Min partner vet nu att jag vill sluta dricka men han tycker inte att det känns helt nödvändigt att klippa helt, (han vet inte heller om allt). Min tanke med att skriva här att skapa känslan av att ha någon att rapportera till - hur det går och så. Jag är inte alkoholist, men jag har ett problem.

... i fredags? När du hade Nyman-jour? Det var så fint, vänligt och vänlikt gjort. Tack.

katten, sträck på dig ofta och känn hur bra det känns! Och ta en tablett varje dag, eller en halv, så blir sinnet lugnare när drickandet som ett plötsligt infall inte finns längre. Vi kämpar på, dag för dag!

lite i din tråd Valerie, många kloka medmänniskor här på forumet! Min erfarenhet är att bilen vinglar hit och dit, men tar sig upp ur diket hela tiden eftersom det är enda chansen att komma framåt.

Det är motigt när man sätter upp ett mål och man inte klarar att hålla det men å andra sidan kan man ju se till det positiva. Man kanske inte klarade målet men ändå dricker mindre än förut. Då har man i alla fall lyckats till en del. Själv drack jag mer än jag hade tänkt i helgen men trots allt betydligt mindre än innan. Nästa vecka fixar jag det nog. Det gör du också.

Håller jag mig till en folköl eller ett litet glas vin går det bra. Det handlar för min del om att inte bli alls berusad, för då är det lätt att det fortsätter ett tag tills jag tar nya tag igen. Däremot borde jag låta bli helt, det vore klart säkrare och bättre. Det tänker jag göra nu och framåt.

Jag tror som jag skrev att det är bra att du berättar om dina problem för dem du har i din närhet. På så sätt skapar du förståelse från dem, får stöd och får lagom extra press att låta bli alkoholen. Det är ju lite skämmigt att inte kunna hantera alkohol och därför kämpar många i sin ensamhet och under tystnad. Då tror jag att man har sämre möjligheter att lyckas.

Lycka till med samtalen och att helt låta bli ölen.

Jag ska försöka sluta gräma mig och se framåt istället. Tack för stöd och kloka ord.

Tack snälla ni för all uppmuntran! Utan er på forumet hade jag garanterat gett upp, men det tänker jag inte göra. Drack lite för mycket fredag och lördag och stjälpte i mig ett sexpack 2,8:or igår. Inte bra alls. Men nu är det måndag och jag har varit och tränat. Tog ingen antabus i morse eftersom jag kände mig så beslutsam på ett sätt jag inte gjort tidigare. Vill inte dricka på vardagarna, helt enkelt. Är less på vin och blir tjock av öl. Ska klara det här!

Tack! Det känns bra med tre månader men man får passa sig. Innan så tänkte jag att det är en enormt lång tid men dagar blir veckor och har man fullt upp ned annat så finns tankarna inte på drickandet hela tiden. Jag hade iofs inte heller behövt alla tester för att fatta att jag har problem men det gav mig på något vis en verklig insikt i att bara reflektera över alla år. Jag har gjort bort mig inför mina egna barn, jag har slagits på stan, grälat med min fru, blivit misshandlad pga fylletjafs osv osv och haft obeskrivlig ångest över all skit som hänt men en dag så bestämde jag mig: Antingen så går jag runt resten av mitt liv och grämer mig eller så ger jag mig själv en rejäl chans att bättra mig. Om jag går runt och grämer mig för att jag inte har varit den pappa och make jag velat så förblir jag den pappa och make jag inte vill vara pga mitt dåliga samvete håller mig tillbaka från att utvecklas. Gjort är gjort, det kan man inte ändra på. Men man kan ändra sig själv så att ens nära och kära får njuta av ens sällskap på bästa sätt! Din syster och hennes barn älskar dig, låt inte ditt dåliga samvete sätta mentala hinder för det. Be om ursäkt om det krävs men gå vidare. God natt.

Och stöd. Så skönt att inte känna sig ensam.
Jag behöver inte ens göra ett test - jag vet att jag har problem med att hantera alkoholen och det är tragiskt att det alltid varit så. Men så är det.
3 månader är starkt och bra jobbat utan alkohol!!! Grattis :)
Måste kännas skönt. Du ska vara stolt över dig själv :)

dina ord och ditt stöd betyder mycket.
Jag är rädd för att barnen ska se på mig med andra ögon nu och känna obehag inför mig. Men min syster sa att dom älskar mig och minsta ville ju t.o.m. sova brevid mig denna kväll när det hände.

Jag undrar om jag är så illa däran att jag behöver medicin? Jag vill klara mig utan. Om jag behöver medicin är jag ju verkligen alkoholist o vill inte se mig så. Kanske förnekar.
Men känner inte problem av att hålla mig nykter i veckorna, får mer sug framåt helgen.
Jag ska träffa min psykolog imorgon och ska ta upp det med honom till att börja med.
Och känner jag att en nykter helg är svårt bör jag förmodligen tänka om ang medicin.
Inte bara det att jag dricker, äter antidepp och många ggr tar jag lugnande och sömntabletter när jag druckit för att vara på det säkra att verkligen få sova. Inte bra.
Blir oförsiktigt helt enkelt och bryr mig inte om dess skador och risker. Dax att erkänna detta mer i detalj om tabletterna för psykologen också. Han vet till viss del och varit på mig då det periodvis varit för mycket lugnande och insomningstabletter.
Vilken soppa och vilket elände jag ställer till det för mig själv.
Ska försöka sova. Tack igen för stöd och omtanke.

Hoppas du får sova gott sommarkatt15.

Jag känner igen mig i så mycket du skriver. Tex att vara rädd för att inte få dricka igen eller tristessen och rastlösheten. När jag summerat mitt liv fram tills nu (jag fyller 39 på fredag) så har jag varit utan alkohol i som mest 2 månader sen första fyllan. Det känns oerhört tragiskt att jag har behövt gömma mig bakom alkoholen då jag i övrigt haft ett ganska rikt liv. Min pappa, morbror, morfar mfl drack ju när jag växte upp men man måste tydligen lära sig sin egen läxa den hårda vägen. Mitt drickande har på senare år gått i perioder men det har alltid varit alkohol inblandat nästan varje helg och även vissa vardagar. Jag googlade runt och hittade Alkoholhjälpen för 3 månader sedan och fyllde i alla tester. Det var med stor bedrövelse som jag verkligen fick se svart på vitt hur mycket mitt supande har kostat mig, även om jag innerst inne visste att jag nog haft mer problem än jag velat erkänna. Jag prickade in mer eller mindre varenda påstående på alla tester. Igår var det tre månader sedan som jag drack alkohol senast och jag kan inte påstå att jag saknar det. Jag fick rådet här att hålla upp i tre månader och jag klarade det! Det finns hopp för alla! Vissa dagar har varit svårare än andra men tar man det lugnt och tänker till så kan man göra andra saker istället för att gå och längta efter den där ölen, men man måste BESTÄMMA sig för att det får vara nog. Du har dina systerbarn att glädjas åt så lägg fokus på det istället för att dricka. Det kommer kännas svårt ibland men belöningen är enorm! Lycka till, jag tror på dig.