Senaste kommentarerna i forumet

Ja - det tycker jag - låt honom vara och om han kontaktar dig onykter så avsluta direkt. Annars lyssna in och låt honom prata och lyssna bara - så lätt av vi tar över (jag iaf).

Känner ofta att jag vill vara någon annanstans. Att jag vet vad som får mig att må som bäst och det som skulle vara som bäst för mig i slutänden.
Dock verkar jag inte våga ta steget än. Det kan kännas jobbigt och frustrerande när en läser mycket på forumen.
Jag både kan få en positiv känsla, men också en jobbig känsla.
En känsla jag kommer tillbaka är att gräva där just jag står.
Jag har positiva saker i mitt liv och inte bara negativa.
Alkoholen kan ha ett grepp, men att känna att träning för mig har ändå ett starkare grepp att inte släppa.
Dock blir ju träningen tyngre och det är frustrerande att känna.
Har en fin familj runt om mig som det känns jag är oärlig inför.
Jag har ett jobb som är ansvarfullt och arbetskamrater som litar på mig som jag kan komma bakfull inför ibland.

Yes, jag fick jobbet! Bland 40 st sökande fick jag, en 63-årig kvinna, sjukskriven men dock en hel del erfarenhet, jobbet!
Men, herregud så utdraget och vilken anspänning! Jag sa till en kompis, att det är väl inte statsministern de ska anställa??😂

Kram t er alla🥰

Det har gått en hel arbetsvecka utan att han har hört av sig efter mitt sms, där jag uttryckte oro om att köra bil till jobbet om han druckit på kvällen. Tänker jag rätt att jag ska avvakta och låta honom ta första steget att kontakta mig och ta ansvar för reparationsarbetet?
(Så här lång tid har det aldrig gått tidigare utan kontakt.)

@TemporaryPurposa heja dig som jobbarnas så fint😍 och stort grattis till 15 dagar!!

@lejla77 instämmer att solen triggade lite idag! Men är nog så med alla nya tillfällen sen blir väl det med till vanor tänker jag 😇 önskar dig en fin helg!

@Dragonfly haha ja man sover ju betydligt tidigare än innan men det finns ju bra grejor med det; ex att jag bokat in träning imorgon 10.00, hade aldrig hänt tidigare!

@Bubbelmorsan ja men visst är det så! Är ändå ok för jag känner liksom inget behov av att fly utan mer funderar över vad jag känner och varför. Även om det inte är så kul så är det helt ok. ❤️ usch tristess den e inte helt enkel!

@Kristoffer Jag gick aldrig på den andra tiden. Barnen blev sjuka och det har inte blivit att jag bokat om den ännu..
Nu när allt varit lugnt ett tag börjar jag tänka att jag kanske bara överdriver och skapar problemen själv i mitt huvud

@Vitvargen. Tack för förståelsen för hela bilden. Dock har jag lagt fram detta såååå många gånger, dvs. hur jag upplever saker och hur jag mår, men utan större resultat. Sedan ska jag inte påstå att jag är Guds bästa barn, utan jag är inte så enkel att leva med alla gånger... ;-)

Vi har även gått i parterapi ett antal ggr med bättre eller sämre resultat. Där och då har det varit rätt OK, förutom den gången som han var med en gång och knappt sa något. Efteråt fick jag höra att jag hade delat med mig av massa privata grejor och hemska mig som kunde göra så. Mitt enkla svar blev att vi inte var där för att diskutera Kafka...

Därefter har det, som noterat, varit rätt OK och han har även delat med sig saker och t.o.m. lagt fram tankar och känslor, som aldrig har förmedlats till mig, t ex att han blir ledsen när jag är ledsen. Hmmm, detta kändes väldans konstlat, för det är något som jag nästan aldrig har upplevt och det var verkligen första gången jag hörde honom säga det.

Men, problemet har ju varit att alla s.k. redskap har glömts bort när vi har hamnat i olika diskussioner och han har inte varit intresserad av att använda sig av dem. Vad gör man då?

Jag har jobbat med mig själ också, för jag kan ju bara styra mig själv. Dock blir det svårt ändå i vardagen, eftersom han är en sådan stor del av mitt liv. Således blir han en påverkar iaf och ja, ska vi kunna fortsätta måste vi för en gångs skull komma tillrätta med såväl gamla surdegar som hur vi kommunicerar och lätt hamnar i varsin skyttegrav.

Min tanke var ju att vi skulle kunna gå tillsammans och prata med fokus på alkohol, både för att detta just är ett problem men även för att jag tror, precis som du skriver, att en terapeut skulle kunna förstå mig om än att det inte är någon ursäkt. På så vis måste han ju en gång för alla förstå sin del i vår relation.

Men, tydligen erbjuder inte någon alkoholmottagning, t ex Riddargatan 1, någon sådan lösning utan då får man vända sig till ett privat alternativ. Och, jag kan förstå att de inte gör det, eftersom alkoholsituationen är unik för varje person och det är ju det jag förmodar att man "pinpointar" i en dialog med en terapeut/psykolog.

Med hänsyn till ovanstående, så måste jag nog få till en tvåstegraket, som samexisterar och som går ut på att jag - som är problemet... ;-) - kontaktar en mottagning för dialog och stöd och att vi på samma gång får finna en privat parterapeut, som ändå har kunskap om alkohol. Japp, de finns. En vi gick till för något år sedan hade faktiskt en sådan inriktning, så kanske ska vi väcka liv i den relationen igen. Dock hjälpte det ju inte då... :-(

Men, men, jag måste - oavsett min man - fokusera på mig själv om än att jag vet att det inte räddar vår situation eller gör det drägligt här hemma innan någon av oss ev. fattar beslut om att gå. Och, som tidigare skrivet, så kan jag just nu inte göra det heller pga den ekonomiska situationen. Och, också som skrivet, så vet jag inte om jag verkligen vill det, då jag någonstans lever på hoppet och önskar att det ska kunna fungera. Blir så mycket enklare med tanke på barn och allt annat. Men, då måste vi ju kunna mötas samt att jag får något stöd gentemot mina svärföräldrar mfl. Om inte, så blir det ju svårt att träffas och umgås, då jag inte riktigt känner för det om jag ändå ses som boven och som "faran för mina barn". Förvisso, försvinner väl den s.k. faran, i och med att vi skippar alkoholen, men det känns ju ändå som att skadan är skedd för både mig och dem.

Ja, ja, det hela kräver ju funderingar, jobb med både sig själv och i relationen samt att efterfölja detta också. För att inte glömma detta med förlåt!! Den som lever får se... ;-)

@Carisie låter som en bra plan. Fler böcker och mindre tid med telefonen. Glad att se att du fortsätter att jonglera i nykter tillstånd. Nu gör jag som du och lägger ifrån mig luren. Kram 🌿

@Mangnus84 jag är glad att se att du är kvar här så något nytt verkar du göra. Låter som du sätter en otrolig press på dig själv. Man kan få lust att dricka för mindre. 🙂 Är det skit så är det skit och då får det vara skit. Bara att tugga i sig. Du kommer misslyckas fler gånger, bara att acceptera.
Nu kommer en ny helg och jag önskar att jag kunde hålla om dig och säga att allt kommer att bli bra. Men det vet jag inte och det kan jag inte. Bara skicka en varm tanke. ❤️

@Jempa123 Jaha då är det helg igen 😎. Tidigt i säng har blivit en vana även på helgerna. Finns ingen anledning att sitta uppe om inte för att dricka. 🤣 Men så är jag trött mest hela tiden så längtar till sängen för det mesta. Grubblerier är påfrestande. Där försöker jag begränsa mig. Tror att det är bra med mer självinsikt men när vissa tankar kommer på repeat så försöker jag sätta stopp. Tröttsamt.
Ensamheten känner jag också igen. Jag har mängder med bekanta men få vänner och inte många jag kan ringa spontant om jag behöver prata. Ja, det finns väl fördelar med det också.
Krya på dig. Önskar dig en härlig helg. 🌸🩷🌺🪷

@Jempa123 förlåt för trådkap, men exakt samma för mig. Varit här många gånger i tron om att jag kan dricka måttligt, men gång på gång gjort bort mig och fått sån extrem ångest. Denna gången har jag (tror jag?) tagit beslut om att det inte är möjligt - jag måste sluta. Skammen är det värsta. Ingen abstinens eller fysiska problem, men att erkänna att jag har (stora!) problem är extremt jobbigt. Men nu måste jag. Dag tre idag, förhoppningsvis sista gången.

@Guldlock Suget kommer och går den först tiden. Många känslor och situationer påminner oss om alkohol. Vi måste genomleva ALLT nyktert flera gånger, innan vi slipper ”tjatet” från alkoholdjävulen. I början tänkte jag ofta ”den här känslan brukar jag hälla alkohol på”. Jag fick lära mig hantera känslorna utan alkohol inblandat. Prova, och prova igen. Tills det funkade. HALT är ett bra verktyg för att identifiera känslorna: Är jag Hungrig, Arg, Ledsen, Trött?

Bli inte rädd när suget kommer, tänk mer ”jaha, här kommer du och tjatar” eller ryt ”NEJ, ge dig av”. Båda funkar. Men börja aldrig förhandla med suget. Aldrig. När jag ytterst sällan upplever suget nu för tiden börjar jag skratta för mig själv: ”Vad fan kom du ifrån?”

Och kom ihåg en sak: Tankar och känslor kan inte lyfta glaset till munnen.

Kram 🐘

@Bubbelmorsan Hej min stöttande vän här på forumet!

Ursäkta att det tagit så lång tid att svara! Kommer förklara lite i mitt "egna" inlägg längre ner, vill först svara dig och några andra. Jag vill börja med att svara på ditt förra meddelande, som var jättebra ☺️
Jag gillar VERKLIGEN ditt sätt att tänka vad gäller alkoholkärringen! Att du gör henne äcklig och ful och jobbig och allt sådant. Jag tror att min alkohol-snubbe inte riktigt varit så gestaltad i mitt huvud, han har nog inte haft ett så tydligt utseende alls om jag ska vara ärlig.
Men det du delat med dig av har hjälpt mig att försöka visualisera honom lite mer. Och så här ser han ut:
Han är prydligt klädd och är välvårdad. Men hans kropp är tanig och han har som en gam-nacke och lite krökt övre rygg, vilket gör att han ser lite ut som en hungrig, nästan lite utmärglad gam i fina kläder. Så han är absolut inte attraktiv! Hans ansikte är det som gör honom motbjudande, när man väl tittar noga. När du har en konversation med honom är det som att du nästan kan känna att du blir lite kall på huden och att håren på armarna reser på sig för att det känns obehagligt, men du kan inte sätta fingret på varför.

Till en början kanske han ser vänlig ut, för han ler. MEN! När man känner honom så vet man att det där är ett slugt leende, inte ett leende för att han tycker om mig och är vänlig. Nej, det är ett sneaky leende som kommer av att han vill se snäll ut men också för att han blir glad av att tänka på hur han kan lura någon, eller tja han har ju bara mig som han kan interagera med, så han tänker på hur han kan lura MIG. Som en sådan där gammaldags försäljare som ska lura på dig något du vet?
Hans sätt att säga saker är väl valda ord, och du kan inte anklaga honom direkt för något baserat på det han säger, utan det är så där nästan manipulativt att han försöker få dig (alltså mig) att själv komma till en slutsats som egentligen är det HAN vill, men han försöker få dig (mig) att tro att det är det DU (jag) vill.
SÅ. Det är samma taktik som behövs med honom som för din alkohol-kärring, man måste bara neka att ens börja en konversation och man behöver använda våld för att putta iväg honom, annars står han kvar och försöker manipulera mig. Tillåter jag honom att prata på för länge så är det som att han på något sätt lyckas vända och vrida på mina egna argument emot honom och så helt plötsligt vet jag inte vad jag själv tycker och tänker längre. Jag måste bara säga "NEJ, var tyst! Jag vill inte prata med dig, jag vill inte ha något med dig att göra!". Och även om han gör att det känns skämmigt, han får mig att känna mig dålig på olika sätt för att jag inte vill prata med honom så är det det enda sättet!

Ooook, lång beskrivning hehe... Men det är tack vare dig som jag har fått fram den här tydliga bilden av alkohol-snubben, och det är ett av verktygen som verkligen hjälper mig, att tänka på mitt alkohol-begär på det här sättet! Tack så mycket för din hjälp @Bubbelmorsan ❤️

Din lista över vad du INTE vill är också jättebra. Jag vill själv ta fram en liknande lista, jag har än så länge bara några saker, som är liknande som dina.
1. Jag vill inte påverka mina relationer, familj eller mina vänner, negativt (känslomässigt) med mitt drickande.
2. Jag vill inte påverka mig själv negativt känslomässigt med mitt drickande. Skam, rädsla att inte ha kontroll, bristande självrespekt och tillit, ångest.
3. Jag vill inte påverka mig själv negativt fysiskt med mitt drickande. Pluffsig, dålig återhämtning från träning, lättare för kroppen att samla fett, hyn blir sämre, cancer-risk, dålig sömn, ev. skador när jag är full.
4. Jag vill inte påverka mitt jobb negativt. Jag vill ju utvecklas i min yrkesroll och min karriär, inte gå bakåt och t o m kanske förlora mitt jobb om det går långt.

Det är så långt jag kommer på nu, och det får räcka just nu. Ska försöka fundera lite mer på listan framöver.

Tack till dig, och som sagt, jag skriver lite mer update om senaste dagarna i mitt inlägg längre ner i tråden. MEN tjena vad tiden går snabbt! Får se om jag kanske hinner skriva mitt egna inlägg lite senare idag, måste snart åka iväg! Annars får jag skriva mer imorgon.. Ok, men kort update: Idag är dag 15!!! Så otroligt stolt över mig själv, längsta tiden på läääänge!

@Hoppfulla Jag förstår att du slits mellan olika känslor och kanske inte vet hur du ska gå vidare❤️
Har du någon att prata med?

Kanske behöver du en del tid innan du kan veta om relationen kan byggas upp igen eller ska avslutas. Det kan du ju vara öppen med, om du vill. Han kan inte "kräva" att du ska ge ditt fulla stöd eller lova en framtid tillsammans. Han måste själv bära konsekvenserna av vad hans drickande lett till.
I vilket fall blir det ju från ett bättre läge nu när han tillfrisknar och får insikt.
Kanske hittar ni tillbaka till varandra och du slipper bryta upp. Kanske upptäcker du att det inte är så farligt när du väl kommit igång med förändringarna😊

Tack för sällskapet på resan🙏

@JustBe, du ska inte tolka mitt snabbsvar som att jag inte såg precis de mönster du utvecklar så bra här. Jag ville bara börja med att försöka ingjuta litet mod och tillförsikt att det finns saker du kan göra för att tända en positiv utveckling för dig, att medvetet släppa fokus på dessa negativa nedbrytande loopar. Det är bra att du är medveten om dessa men det hjälper dig inte så mycket att fokusera på det negativa.

Det du berättar om är väldigt typiska destruktiva mönster som sakta men säkert fräter på självkänslan och självförtroendet, du har använt alkohol för att bedöva dig. Därför är det bra att börja i den änden, bygga upp din känsla av att kunna åstadkomma positiv förändring för att köra över det negativa.

Nykterheten hjälper dig att se klart, det kommer att bli en del tuffa samtal med din man när han konfronteras med hur han under så lång tid missat att vara aktiv del i allt vad som krävs för att dra runt en familj. Hur han och hans släkt så bekvämt utsett dig till "orsaken" när ditt drickande i själva verket varit en naturlig reaktion på grundläggande obalanser i ert förhållande och år av att inte bli sedd.

Jag förstår detta, tro inget annat. Men nu måste du hitta ditt inre driv att dra dig i rätt riktning för resten av ditt liv, med eller utan din man. Kanske kan han bli en allierad i denna utveckling, uteslut inte detta men du behöver bolla med proffs. Idén om parterapi kan vara fruktbar, det lär inte ta fem minuter för en legitimerad psykoterapeut att se de mönstren du beskriver oavsett om hen har "fokus på alkoholproblematik" eller ej. Detta kan väcka hans egen kraft att bidra till ett bra liv för er båda, det kan vi i alla fall hoppas.

En annan bra idé du skriver om är den där kristna gruppen du kan ta kontakt med, jag antar att du har en spirituell sida och det kan komma väl till pass i din fortsatta utveckling mot självförverkligande. För egen del var detta avgörande tror jag, även om jag inte sätter någon etikett på det hela i form av "-ism", "-ist" etc, jag kan inte klassificeras så enkelt.

Fortsätt skriv om du vill, du ser att det händer saker redan nu med hur du tänker kring situationen.

@Kameleont Det är fullt förståeligt och inte konstigt alls att du har svårt att öppna upp om dina känslor! Den som missbrukar jobbar ju aktivt för att stänga ner och dölja problemet, putsa upp ytan och lura sig själv och andra att allt är bra. Ni har ju dessutom levt länge i det systemet. Du känner kanske inte heller att han vill höra hur du mår. Du är otroligt modig och stark som påbörjat terapi och försöker förändra detta! Var mjuk mot dig själv, var snäll. Säg till dig själv: Jag förstår att det här är jättejobbigt för dig.
Små steg framåt lyckas ni förändra saker.

Tänker lite angående svalare känslor utan öl och varmare med, att jag förstår och delar din känsla (lite samma här). (Var är egentligen den riktiga människan därinne och hur är den?) Men tänker också att de säkert mår rätt dåligt psykiskt och har abstinens (har min iaf) under timmarna utan alkohol. Så delvis är de inne i en destruktiv loop hela tiden som inte har med oss anhöriga att göra som personer eller deras relation till oss.
Tänker att du gör helt rätt som inte ställer frågor om vad han dricker. Det är hans jobb att öppna upp med det.

Hos oss är det jättejobbigt just nu. Jag är så trött och utmattad.
Sambon ringde i måndags och fick ett gratis första samtal, som skakade om honom och någonstans öppnade känslomässig förståelse att hans problem är allvarliga och att han verkligen behöver hjälp. Det var en terapeut som själv hade beroende och han kände sig förstådd.

Sen dess har han varit i kris och drickandet eskalerat. Start 11 på dagen. Trodde han gett upp hela saken och tänkte fortsätta ner i avgrunden. Men imorse tog han själv upp att han ska ringa tillbaka till behandlaren på måndag och att han vill gå öppenvårdsbehandlingen online. Terapeuten rekommenderade egentligen behandlingshem efter att ha pratat med båda oss. Men det är väldigt dyrt, och sambon vill inte vara iväg från jobb.
Vi hoppas att 6 mån behandling med terapi kan hjälpa.

Jag har ändå lite hopp tillbaka nu, att han äntligen ska börja gå åt rätt håll. Men jag är så in i märgen trött. Sover dåligt, gråter, känner mig helt urholkad känslomässigt.

Tänker på dig och @hoppfull ganska ofta, och det gör att jag känner mig mindre ensam❤️

Tack för återkopplingen och välkomnandet samt tips! :-)

Och ja, jag har tidigare varit helt inställd på att klara mig själv samt inte heller sett det som ett missbruk, utan snarare som ett riskbruk. Och, jag har vidare gjort kopplingen mellan mitt ökande drickande och hur jag mår. Men, det är även här som maken och jag har hamnat i konflikt, eftersom han (och hans familj och vänner) enbart ser detta med att jag "är kär i flaskan" och inte alls kan förstå att min man är delaktig. Eller ja, jag kan inte skylla på honom, men att det inte finns någon som helst förståelse för att det kan finnas en koppling mellan mående (som till stor del består i att jag näst intill har levt som ensamstående om än att han har betalat + att vi har haft en total diff i kommunikationen, där jag upplever det som att jag alltid är den felande länken... I även haft ett krävande jobb mitt i allt detta) och ett ökande drickande. Jag har känt mig väldigt utpekad här och då jag även fått höra att jag är "en fara för barnen" (som då är i övre tonåren, skall tilläggas, varav en snart är myndig) så ser jag ju rött, eftersom jag är den som har funnits där hela tiden. Och, såsom jag kanske har druckit nu det senaste året, har jag ju inte gjort tidigare, utan snarare tvärt om. Vidare dricker jag inte varje dag och har själv valt bort alkohol under längre perioder, då jag är rädd om min hälsa och absolut inte vill få några skador. Således har jag flera gånger valt att under minst 2 till kanske 8-9 veckor vara helt utan alkohol och fokusera på träning, hälsosam kost och div. kosttillskott som rensar kroppen och som är antioxidanta - den totala motsatsen mot att fly och ta in på ett hotell och dricka under ca en veckas tid... Som sagt, ingen är svart eller vit.

Men, att jag just valde att fly och "bara få vara", är tydligen - enligt min man och hans anhängare - ett sååååå tydligt teckan på att vara "alkis". Att jag just bara ville vara, kan ingen förstå. Observera att jag hade kontakt med mina barn, varav en var hos kompisar på annan ort, så de visste var jag var etc. Sedan är det klart att jag ångrar mig så bittert, då jag naturligtvis borde ha varit hemma och "facat" problemen i relationen. Men, återigen, jag reagerar ju på detta att bli så totalt dömd. Inget, som jag har gjort, är värt något pga att jag gjorde som jag gjorde. Att jag har tagit hand om barn, vakat varenda natt när de var små, fått boka om mina möten för att hinna hämta och lämna för att min man har varit tvungen att åka på tjänsteresa med kort framförhållning (kunde ringa och säga att jag åker dit och dit imorgon och blir borta i tre dagar... eller att det har kört ihop sig, så jag blir sen ikväll), har varit den som har kört dem till träningar, lärt dem åka slalom, sitter och gör läxor i timmar (får använda ChatGtp för att förstå dagens gymnasiematte...), åker till akuten med dem, får hämta i skolan om de är sjuka, lagar middag i stort sett varje kväll, har kontakt med skolan bl.a. bl.a bla vekar ju inte spela någon roll. Vidare har en av våra söner en diagnos och vem är det som har kämpat med skolor, BUP etc..? Jo, lilla jag. Och, det gör ont.

Sedan kan jag inte dricka som jag gör - när jag gör det - och det måste ändras. Det förstår jag, eftersom det är ett sluttande plan och förr eller senare blir man väl helt beroende. Kan nämna att jag inte har druckit de senaste dagarna utan det var i samband med relationsproblemen och sedan min s.k. flykt.

Ja, jag förstår att jag måste förändra mig, men det gör ont att inte få någon som helst förståelse, utan det är bara "undanflykter" och jag och alkoholen är problemet.

Morgon och fredag.
De senaste 2 dagarna har varit extra tuffa. Suget har varit jättestarkt så som det var precis i början. Jag vet inte orsaken till det för ingenting har förändrats. Någon som har upplevt det samma och har några tips? Om så emottas dom gärna. Fin fredag! 🌺

@Andrahalvlek och @Jempa123
Tack för er input. Det är så klart så, ni som gått vägen före, att det inte blir lika roligt att lägga tid på att vara bland berusade människor. Det gäller att hitta nya sammanhang som ger mening och glädje. Det lockar men känns svårt då jag inte har några eller vet vad det kan vara. Vill minnas att jag längre upp i tråden har skrivit att jag ska börja undersöka det men har tydligen inte kommit till skott.

Ok @Andrahalvlek så din trötthet satt i så länge (om än i mindre skala) som upp till ett år med en liten vilostund mitt på dagen? Då kanske det samma gäller mig och att jag får ha lite mer tålamod med mig själv helt enkelt. Jag skulle gärna vilja vara utan någon form av tabletter för att kunna sova men har hittills tänkt att det är bättre jag sover och är trött än inte sover alls.

@springer Alkoholen kidnappar vårt belöningscentrum i hjärnan. Till slut kan endast alkohol förhöja stämningen, både inombords och utombords. När vi slutar dricka störtdyker måbra-hormonerna. Det tar några veckor-månader innan de funkar som de ska igen. Därför rekommenderar man tre nyktra månader, för att få en bra grund att stå på.

Roliga saker är fortsatt roliga i nykterheten. Roligare. Man är mer uppmärksam, snabbare i tanken, och njuter mer helt enkelt. Och det är svårt att förstå intellektuellt. Man måste uppleva det för att verkligen förstå det. Lita på oss som gått före och lita på processen. Ditt tänk och ditt mående kommer att förändras massor med tiden.

Kram 🐘

@JustBe, varmt välkommen till foruet! Att du letat upp detta forum, registrerat dig och skrivit ett första inlägg är nog ett av de största bevisen på att du verkligen vill få till stånd en varaktig förändring och det ska du vara stolt och nöjd över.

Situationen du beskriver skulle precis lika gärna kunna varit min egen, och jag skrev ett rätt långt inlägg så sent som igår till en annan ny forummedlem i tråden "orkar inte mer, men vill inte lämna" i delforumet för anhöriga. Jag ger en del tips där om hur man kan odla fram det inre drivet som behövs för att lyckas, detta eftersom tidigare försök att vända den negativa spiralen misslyckats.

Hot och piskor, externa motivatorer kan kickstarta en utveckling men många missar att man måste tända det inre drivet att verkligen vilja vara nykter och fortsätta vara det av egen kraft, utan hot och piskor.

Kan man göra detta själv är det trevligt men många behöver hjälp av kompetenta psykoterapeuter, det var detta råd jag gav i den tråden.

Mer allmänna tips är att du ägnar en timme om dagen de närmaste veckorna och månaderna att läsa inlägg från folk med alla de olika målsättningar och situationer som finns representerade här, från perspektivet som nära anhörig, som alkoholberoende själv med olika ambitionsnivåer. Detta reflexiva arbete med att leva sig in i många olika perspektiv är mycket viktigt.

Tips nummer två är att du fortsätter skriva här om hur det går, delar dina funderingar och bollar idéer.

Du kan absolut lyckas med detta!

Hejsan,

Jag är över 50 och har insett att jag troligen har ett alkoholproblem. För över tio år sedan anklagade min man mig för missbruk efter att jag kom hem rejält berusad från en fest, trots att jag då bara drack sparsamt i övrigt. Jag har länge känt mig ensam med ansvaret för hem och barn, vid sidan att eget jobb i chefsposition, medan han varit helt uppslukad av jobbet. Efter en sjukskrivning för utbrändhet började jag dricka mer för att orka och för att fly från känslor, vilket förvärrat konflikter i vårt äktenskap och med andra.

Nyligen bestämde vi att båda skulle sluta dricka, men efter en ny kris i relationen drack jag igen, lämnade hemmet för att få tid för mig själv och bodde en helg på hotell. Hans familj och vänner ser mig nu som alkoholist — många har dragit slutsatsen att jag är en ”renodlad alkis” sedan tidigare utifrån att jag kan vara lite för frispråkig och plump med alkohol i kroppen, vilket jag är ledsen över.

Jag ångrar min flykt och inser att valet att dricka, både nu under helgen och tidigare, var mitt. Jag behöver sluta, oavsett orsakerna. Samtidigt känner jag mig orättvist dömd av min man och hans familj, eftersom mina känslor inte tagits på allvar under alla år.

Min man vill att jag tar fram en hållbar plan för att visa att jag menar allvar; kanske överväger han att satsa på oss om han kan lita på mig igen. Jag är ekonomiskt beroende av honom i detta nu och tvekar därför inför att lämna, även om jag kände så inför helgen efter div. turer. Vi har också barn och många år tillsammans, vilket gör beslutet svårt och det bästa är ju att försöka få det att fungera.

Min plan är att sluta dricka, fortsätta i en kristen stödgrupp (jag har precis börjat och har kontakt via vår församling) och föreslå parterapi, där både alkoholen och vår relation kan tas upp. Han är motvillig men kan tänka sig parterapi med fokus på alkohol — framför allt vill han att jag provar Antabus om en terapeut eller läkare rekommenderar det.

Jag söker erfarenheter och råd: känner någon igen sig? Hur tar man nästa steg, både för att bli fri från alkoholen och för att ta reda på om relationen går att rädda? Tack för all feedback.