Senaste kommentarerna i forumet

@asdf1973, underbar läsning! Jag är på 59 dagar och var länge trött och seg. Sista veckorna har gett väldigt mycket extra energi och även få tankar på A. Så skönt!

Lycka till framåt, du är grym👏!

@Andrahalvlek Jag har också kört WW och gick ner 10 kg efter att jag fått mina barn, sedan gick upp jag det och sedan körde jag LCHF många år, gick ned och det funkade bra för mig, men gick upp även där efter några år. Blev också rätt less på fettkaffet och annat! Därifrån har jag fått med mig 16:8 fönster, att jag äter under 8 timmar och på fasta 16 timmar och det är inkört i kropp och knopp. Så jag äter fortfarande inte frukost och jag är inte hungrig. Jag dricker två koppar kaffe med havremjölk. Mitt första mål är lunchen, sedan middag och mina apelsinklyftor och torkade fikon😂 som efterrätt. Ibland blir det frukost tex på konferenser och frukt mellan målen om jag är hungrig. Det jag nu kör är att räkna kalorier, som @Carisie fast i appen ”Fatsecret”. Jag slutade registrera alla mål när jag kände att jag hade fått in ”tänket” med kalorier och balansen av kolhydrater, protein och fett i det jag brukar äta.

Jag tyckte att det också var både intressant och motiverande med appen och registrera vikten varje dag, just det gör jag fortfarande för att ha koll på om det sticker iväg, vilket kan hända med något kilo och då går jag tillbaka och kan ofta se att det blivit för mycket av något. Så jag har app Nomo för nyktra dagar, Fatsecret för vikten och Polar, med träningsklocka, för min träning och utveckling där. Om jag äter sött så är min deal med mig själv att jag ska ha tränat. Jag kan dock märka att när jag äter sött, kan det trigga sug på mer, så det sker sällan. Som att avstå från att dricka är lättare än att dricka måttligt, att följa en väg och hålla sig till den.

Att fettskamma är så hemskt! Att göra det mot sina nära och kära stjälper mer än hjälper och att göra det mot sina barn, är något de aldrig glömmer och har med sig hela livet. Det påverkar självbilden och att man inte duger. Att ge kärlek och föregå med gott exempel är bästa metoden.

Kram❤️

Dock är suget starkare idag...

@Ansiansiansi, elden brann tidigt och före 15 bast dämpades den med mycket mat. Efter 15 upptäcktes alkoholen och den gav mig världen i färg. En illusion med flera dåliga bakissidor. Elden pausade under rusets inverkan, men brann så in i H-vitte efteråt. Fast inte tillräckligt för att undvika lockelsen att hitta balans i mitt drickande. Det sket sig! Så nu är jag nykter sen nära 700 dagar. Hade jag vuxit upp i ett Sverige utan tvångsvården av oss i psykiatrins lekskola runt light-varianter som dystymi så hade jag nog sökt skrynklare tidigare än jag gjorde. Idag är allt bättre, men som Allan Edwall sjöng ”… bra lär det aldrig bli”. Kram till dig🤗

@Andrahalvlek Hahaha... relate! Jag var medlem i Viktväktarna första gången när jag var 14 dvs 1986 = 39 år 🥳🥳🥳 Festligt värre! Ja jag tror på hållbarhet eftersom jag sedan i februari tagit steg för steg för att skapa en hållbar livsstil. Det sägs att det tar 21 dagar att skapa en ny rutin men inget om hur man håller lågan levande. Det är inte alla dagar i veckan jag är sugen på det matlådan innehåller men den är vägd och mätt och jag vet att den innehåller mat som är bra för mig. Eftersom jag ligger på kaloriunderskott så finns det utrymme för avsteg någon gång ibland utan att det förstör för mig. Jag ska villigt och glatt erkänna att jag var ganska (vrål)hungrig de två första veckorna då jag höll på att ställa in mig på mindre portioner. Men faktum är att mina frukostar håller mig mätt fram till lunch och därefter är det inga problem tycker jag. Tränar jag hårt så lägger jag till protein.

Jag känner också att jag upplever ungefär samma sak som när jag slutade dricka. Först kontroll därefter vana 🥰. Även jag skulle vara miljonär om jag skulle fått pengar för varje tappat kilo men förmodligen legat back om man fått straffavgift på återerövrade kilon. Research är lite av min grej 🤓 jag vill GÄRNA ha tillförlitliga källor när det rör viktiga grejer. Jag hoppas du kommer till konsensus kring vad som är bra och fungerar för dig för att du ska må och vara ditt bästa jag. Kram 🩵

@Rule74 är en sådan skapad vana att finna utrymme till om och när man kan dricka.

@Ansiansiansi, jo jag förstod att din partner var ett avslutat kapitel och bra att du kunde ta dig ur. Du frågar för att du vill förstå mer om vad som hände och varför din kärlek och omtanke inte räckte. Jag gav en del av svaren, och foliehutten fyllde på med ett liknande perspektiv.

Jag har använt mig själv som försökskanin under den här nykterhetsresan och noterat noga hur jag reagerat på att plötsligt sluta. Belöningslooparna med dopamin och serotonin är bara en liten del i det hela men väl så viktiga, dessa tyckte jag var relativt lätta att återställa och gav mycket bra effekter på måendet rent allmänt.

Men det finns även andra biokemiska mekanismer som är intressanta om man vill försöka förstå på djupet. Jag tyckte mig känna av viss känslomässig avtrubbning på vissa plan, inte lika uttrycklig som du beskriver men tillräckligt för att väcka mitt intresse.

För en tid sedan gled jag därför in på oxytocin-spåret, denna substans som är djupt involverad i känsla av förtroende, empati, ja rent av känslor av kärlek.

Jag kan dela en prompt och det svar jag fick från en av alla LLM jag använder. Svaret innehöll en hel del referenser till ledande medicinska tidskrifter och det är uppenbart att det är ett mycket aktuellt forskningsområde - inte minst för att försöka hitta behandlingar mot AWS, alcohol withdrawal syndrome.

Så här ligger det till vad gäller oxytocin i detta sammanhang.

Prompt
How long time does it typically take for the oxytocin receptors throughout different brain subsystems to regain normal responsiveness? The blood levels seem to normalize rather quickly but if the OXTR response is attenuated then it may explain problems of emotional numbness people may experience, this is how I understand the mechanism.

Svar:
Yes, your understanding is consistent with current research.
While blood oxytocin levels may normalize within weeks, the re-sensitization of oxytocin receptors (OXTR) in the brain appears to be slower and region-specific, which can contribute to persistent emotional numbness during recovery.
Key findings from animal and post-mortem human studies indicate:
• Early withdrawal (first few days): OXTR expression is often downregulated in reward- and stress-related regions like the nucleus accumbens (NAc) and prefrontal cortex (PFC).
• After ~3 weeks of abstinence: Studies in rats show a rebound upregulation of OXTR mRNA and protein in the PFC, amygdala, hippocampus, and striatum—suggesting a compensatory response and gradual restoration of receptor availability.
• Hypothalamic oxytocin production (in PVN and SON) remains reduced during this period, indicating a prolonged deficit in central oxytocin synthesis.

This delayed recovery of OXTR responsiveness, especially in limbic and cortical circuits involved in emotional processing, likely contributes to prolonged emotional detachment, social withdrawal, and stress sensitivity—even after acute withdrawal has passed.

Thus, the disconnect between peripheral oxytocin levels and central receptor function helps explain why emotional symptoms can persist well into recovery.

___
Detta gav mig en bra förklaring till vad jag upplevt, både inledande euforiska känslor och sedan en längre period av "emotional numbness", och kan konstatera att det stämmer bra att denna effekt går över efter ett tag och normaliseras fint redan efter som i mitt fall några månader!

Det du inte får glömma för din del är att ta hand om dig noga, gå vidare i full förvissning om att du är en mycket klok, kärleksfull och fin människa som fått dig en smäll här genom ditt tidigare förhållande. Att du frågar här på forumet och tar del av andras erfarenheter som "överlevare" såväl som tillnyktrare är mycket bra och du hjälper även andra genom att reflektera och fundera!

Ännu en nykter helg att lägga bakom sig 🙏🏻. Även min man har varit nykter, vilket jag är jätteglad över. Han har även slutat med nikotin, vilket har gjort att det har varit tufft för honom - mycket godis och snacks har det blivit. Men det får vara så. Har sovit bra också, vilket också är skönt. Men var är solen?! Inte sett den på flera veckor känns det som. Blir trött av detta mörker. Skönt när man kan jobba hemma och ta en tupplur på 30 min. Det gör susen.
Trots att det går bra att avstå alkohol, så finns tankarna på om och när jag eventuellt ska dricka alkohol igen i bakhuvudet och gäckar. Önskar att den där rösten ska bli tyst. Blir den någonsin det?
Ha en bra start på veckan alla! 🥰

@Himmelellerhelvette Jag försöker tänka ”lägga till” istället för att förbjuda. Och planera mina måltider utan att för den sakens skull planera ihjäl mig. Göra matlådor på helgen var en gamechanger för mig. Nu slipper jag akutköpa hämtmat. En annan gamechanger var att inleda varje måltid med grönsaker, för att ”gegga igen handfatet”. Jag står mig mycket bättre mellan måltiderna nu! Min akilleshäl är stress, som kan få mig att moffa socker i mängder.

Kram 🐘

Vad skönt att höra att det går bra för dig! Jag känner så igen mig i det du skriver. Tankarna på alkohol och när, och om, jag ska kunna dricka något finns där i bakhuvudet och gäckar... Suget kan komma som ett oväntat slag i magen när som helst. Och då är det inte lätt... Men hurra för oss som oftast lyckas stå emot slagen och inte lägga oss. Vi tar ingen skit och krigar vidare @mtb-cyklist! 👊🏻 ❤️

@Carisie Tack för all research du har gjort och delar med dig av! Och jag är så himla glad för din skull, att dina ansträngningar har hjälpt! Hoppas verkligen att det håller över tid också.

Jag brukar skämta om att jag vore miljonär om jag hade fått en tusenlapp för varje kilo jag gått ner i vikt. Himmel så många kilon jag gått ner sen jag bantade första gången som 14-åring. I 42 år har jag bantat från och till. Testat allt. Gått upp allt igen och lite till så fort jag släppt på kontrollerandet. Trippelsuck.

Kram 🐘

@asdf1973 hej, känner att det går bra. Mer energi, mera närvarande och så skönt att vakna utan bakfylla, nedstämhet och ångest.
Därmed sagt att jag också brottas med att sug kommer i perioder, men försöker vara snäll mot mig själv.

@Vitvargen
Hej och tack för ditt svar!

Så fint att läsa om dina erfarenheter och få ta del av dina kloka synpunkter!

Det var flera år sedan vår relation upphörde, men jag kämpar fortfarande med att läka efter vad det innebar för mig att leva med en person som med jämna mellanrum bytte skepnad. Jag funderar mycket på vad som var sant och inte. Eftersom han ofta drog sig undan mig under sina nyktra perioder (sällan förekommande och aldrig längre än någon månad), undrar jag om vi ens fanns ”på riktigt”…

Vilken var den sanna versionen av honom: den han var när han drack eller den han var när han inte drack?

Rent spontant tänker jag ju att man är mer sig själv utan alkoholen. För de flesta av oss som inte slåss mot ett alkoholberoende är det nog så, men är det annorlunda för en alkoholist? Jag har hört flera beskriva det som att alkoholen är det som får dem att känna känslor överhuvudtaget… Men är de känslor som upplevs då, under perioder av drickande, ”äkta” känslor?

Hej och tack för ditt svar!

Du undrar varför jag frågar som jag gör och jag antar att du menar att jag går omkring och undrar hur jag skulle kunna hjälpa honom. Det gör jag inte. Vi är inte längre ett par och har inte varit på många år.

Kanske är min fråga ett uttryck för den förvirring och skada livet tillsammans med en alkoholist kan orsaka hos dem som älskar honom/henne. Det är förvirrande att försöka hänga i med i svängar som man inte förstår. Det är skadande att leva i ovisshet och svek. Visst kan man bryta, vilket jag också gjorde, men erfarenheten av en lång period tillsammans med någon som inte gick att lita sitter kvar i mig. Jag undrar vad som var sant och vad som inte var sant.

Jag tror också att det är försök att förstå orsaken till varför man dricker, alltså bortom det kemiska beroendet. Är det för att komma till något slags emotionell normalläge (där hålet är fyllt)?

Är det rätt av mig att tolka det som att när du drack, då tändes den där elden inom dig? Att utan alkoholen så var/är det släckt/tomt? Om så, hur har det påverkat din relation till nära och kära?

Tacksam för svar!

@fooliehutten

@Ansiansiansi, jag tror beskrivningen av vad en människa känner där inne är högst individuellt. Ditt X har ett hål, hos mig brann en eld som nu falnat. Det tog sin tid och kanske jag fortfarande hittar lite glöd om jag petar lite bland askan. Jag undrar varför du frågar? Det är väl han som har hål i huvudet? Ok lite raljant kanske, men välment. Det var jag som fick ta tag i att släcka min brand och det är han och inte du som får ta tag i att fylla hålet med något vettigare än alkohol. Svajpa bort honom nu och gå vidare med ditt liv. 🤗

@Ansiansiansi, varmt välkommen till forumet och så bra att du hittat hit!

Din berättelse väcker många känslor hos mig som relativt nyligen nykter (drygt 3 månader nu). Eftersom jag har känslorna och minnet av dem ganska aktuella för mig så kan jag bekräfta att det "hål" du pratar om kan vara direkt orsakat av alkohol-alkoholstopp, detta eftersom det "kidnappar" våra naturliga belöningssystem. Dessa mekanismer involverar centrala signalsubstanser bla serotonin, dopamin, GABA som regleras upp/ned artificiellt av alkoholpåverkan, det tar tid innan dessa mekanismer kommer igång igen.

Nu vet jag inte hur långa din partners vita perioder var men många kämpar med dessa känslor av håglöshet och tristess under flera månader i början, kanske uppåt ett kvartal, halvår, år. Det tar tid att bygga upp fungerande belöningsmekanismer igen om de rubbats under lång tid.

För min del var det inte särskilt svårt, jag växlade upp kraftigt med gamla hobbies och hittade en mängd fördelar kroppsligt som gav belöningskänslor. Detta spillde av sig i relationer också via ökat självförtroende och rikare känsloliv. Andra kan ha det mycket svårare men visst jag noterade att det bildades ett "hål" som behövde fyllas med aktivt och målmedvetet arbete med mig själv. Detta är *inte* enkelt för de flesta, jag var lyckligt lottad här inser jag av andras berättelser.

Jag förstår att detta har känts mycket jobbigt för dig och att du frågar dig varför din kärlek inte räckte för att fylla hålet, tomheten din partner kände. Det är inte du som på något sätt är otillräcklig, fina du! Det är bara det att det är en formidabel fiende ni försökt bekämpa, något som saboterar centrala nervsystemets mest heliga och känsliga biokemiska mekanismer.

Jag säger att "hålet" kan orsakas av alkohol av sig själv, men det kan också vara så att det redan finns ett hål där från början och att din partner använt alkohol för att i någon mån försöka hantera detta, bedöva bort det. En flykt från att hantera djupare saker som flyter upp till ytan förr eller senare - stresskänslor, trauman och mentala ärr från förr, etc. Oavsett, den enda som kan ta tag i detta är personen själv, ingen annan kan göra jobbet åt den som använder alkohol för "självmedicinering" eller bara sitter fast i en osund vana utan egentlig anledning.

Varmt lycka till, på detta forum hittar du massvis med människor som känner igen sig i din situation och som har bra strategier hur man kan tänka och agera, massvis med stöd och peppning!

Många kramar!

@vår2022 Jag tror som du att nya nyttigare vanor är det enda rätta i längden. Jag har kommit en bra bit på vägen med matlådorna jag lagar på helgen, plus att jag alltid har nyttiga mellanmål hemma/med mig. Äter var 2-3 timme, blir aldrig proppmätt, aldrig superhungrig. Och jag kämpar på med löprundor, dagliga stegmål, styrkeövningar och reducerad stress. Allt detta gynnar mig positivt, och på sikt min vikt. Kanske. Önskar dock att jag kunde sluta tänka på det ens. Hur ofta tänker jag på att mitt hår är si eller så, att mina ögon är så, och min personlighet så där. Typ aldrig.

Min yngsta dotter har ärvt min kroppsstatus. Hon väger snart lika mycket som jag. Och jag har kämpat för att inte skamma henne, utan istället uppmuntra när hon äter grönsaker, uppmuntra dagliga promenader osv. Och köpa större storlekar i kläder, för hon ska slippa skammen när ännu ett par byxor inte går att knäppa. Min pappa viktmobbade min mamma, min ex-sambo tillika barnens pappa viktmobbade mig. Så fan heller att min yngsta dotter ska uppleva samma sak. Jag älskar när hon lättvindigt kastar iväg ett par byxor och säger ”de är för små för mig” som om det var byxornas fel. Samtidigt får inte vikten fortsätta skena, för då kommer hon få svåra hälsoproblem. Redan nu är hennes kondition urkass tex. (Hon har intellektuell funktionsnedsättning, vilket gör allt lite krångligare.)

Kram 🐘

@Andrahalvlek Hej igen 👋🏼 Jag känner igen mig i exakt allt du skriver det var därför jag kontaktade dietist + läkare för att få stöd. Det finns livsstilscoach också dit jag vänt mig. Jag jag preppade för att ta till spruta/tablett OM det inte räckte med mina åtgärder till förändrad livsstil - lite som vårfrun säger ping @vår2022. Jag gav allt "en gång för alla" och hade ett skyddsnät ifall mina ansträngningar skulle visa sig fruktlösa - men de betalade sig ju. Kanske vetskapen om skyddsnätet? Jag vet egentligen inte vad det var som funkade den här gången men det gjorde det.

Initialt var jag rätt säker på att jag skulle börja med tabletter då flera av mina vänner börjat i den ändan. Det finns flera studier (långtids) och fler kommer. En läkare på jobbet sa häromdagen "vi kommer att bli arbetslösa pga GLP-1" 😂. Det man måste skilja på när det kommer till studierna är att Ozempic som initialt ordinerades till DM2-patienter faktiskt givit en del komplikationer MEN det har varit diabetesrelaterade komplikationer. När man får GLP-1 för obecitas så är man ju endokrinologiskt frisk och de komplikationer en diabetiker riskerar drabbas av (synrelaterat tex) är inte desamma som de en överviktig person riskerar drabbas av såsom gallsten eller bukspottskörelinflammation.Innan man ens får börja med GLP-1 tas en ansenlig mängd prover och man får fylla i formulär och svara på frågor. Jag har gjort ALLT förberedande arbete via doktor24 men idag är jag nog inte berättigad något GLP-1 längre pga inte obes längre 😂. Vad du än gör - köp ingen egen spruta - gå den lagliga vägen. Som jag sa så funkar inte allt för alla men för mig funkade det att räkna kalorier i en app (Lifesum) men inte för att banta den här gången utan för att hitta en balans som fungerar för mig. Jag tror att nyckeln ligger i att hitta sin egen väg och balans.

Här har du en artikel från i år
https://lakartidningen.se/nyheter/gigantisk-studie-fordelarna-och-nackd…

På återskrivande 💪🏼🙏🏼🩵

@myssockan det var faktiskt inte någon jag kände där, och det var skönt. Sedan har det kommit in folk som jag har känt förr eller som jag känner lite nu. Men då har jag ändå vart så trygg i mötesformen så det har känts bra. Vi är ju alla där för samma sak och det är fint att få den gemenskapen. Jag är så glad och tacksam för att jag hittade dit och att jag stannat kvar.

vad min partner sa...... ja du
då jag gick första gången var det i ett skede då jag nyss flyttat ut och vi hade inte någon större kontakt ( eller han hade kontakt med arga fylle sms på nätterna)
Sedan blev vi sams och började träffas och då tyckte han att det var så fint att jag gjorde detta för hans skull. för ingen hade ställt upp så för honom som jag gör.
Sedan kom det smygande, mina möten var konstiga, mina möten var för töntar som tror att vi har problem, mina möten var onödiga vi hade det ju bra. mina möten var farliga för mig.
Jag har blivit hjärntvättad och allt annan skit man kan komma på att säga.
Möten och allt runt det är för folk som verkligen behöver det som han. För jag behöver inte det enligt honom, det är bara töntigt av mig att tro

Jag är så glad att jag stannade på mina möten, gick dit varje vecka och det är en del i att jag orkat och vågat bryta mig loss.
Det är inte lätt och jag är inte stark men de har hjälpt mig att känna att jag är inte helt ensam. Även att läsa här ger den styrkan.

@Carisie Jag vill jättegärna att du fyller min tråd med tankar om bantning! Jag mår bra av att få input från andra, då tänker jag ett varv till. Och ett varv till. Det som skaver i mig också är att ”okeja” övervikt som faktiskt i längden är skadlig för kroppen. Självklart känner jag i min kropp att alla kilon frestar på knän och fötter bland annat, men mitt blodtryck och långfastesocker är okej. Än så länge.

Jag är bara så förbannat trött på att alltid behöva förhålla mig till min vikt, gå ner en massa kilon och sen upp allt igen och lite till. Har inte själv blivit utsatt för viktmobbning, men det är så vidrigt att man kräks. Jag vill att alla ska behandlas respektfullt. Och jag vill behandla mig själv respektfullt, och snällt. Inte hata min kropp, utan vara glad och tacksam för allt den gör för mig.

Jag tror att ozempic är livsavgörande för många, men vad händer sen? Det kan väl knappast finnas långtidsstudier, eller? Gör man det med hjälp av läkare är det säkert just säkert, men folk köper ju själva för många tusenlappar per spruta. Experimenterar på egen hand. Och jag känner mig en millisekund från att göra detsamma. Dubbelsuck.

Kram 🐘

Det går sisådär med måttligheten. Mina triggers är känslor av trötthet och nedstämdhet, stress över min sambo.

Jag klarade bra att inte dricka i veckan och veckan avslutades på totalt 10 glas. Men helgen spårade ur.
Fredag 4 glas som jag visserligen drack rätt desperat. Men jag var ok. Men lördag 6 glas på tom mage i snabb takt, och jag mådde inte bra alls. Natten och dagen efter hade jag migrän och låg till sängs.
Det som stör mig mest är ändå att jag drack för att lindra mitt dåliga mående.
Sambon var redan påverkad vid lunch på lördagen. Han förberedde bastun och jag var så trött. Och där var det "slappna av!" "Det är helg" osv.
Det känns extra illa att bli packad med honom som jag oroar mig för. Ångest och skam.

Nu är det ny vecka och dags för nya nollor! Försöker vara snäll mot mig själv.
Jag längtar tills julen är över.

@has som vanligt träffar dina ord och upplevelser mitt i prick i mitt hjärta. Skulle så gärna ha dig som en typ sponsor, du ligger hela tiden en liten bit före dig och det skulle vara skönt att bara skriva med dig..... haha lät som en stalker och det är inte så jag menar. Men det är svårt att få kontakt med någon som förstår hur förvirrad man är och som kan ge hop om att man faktiskt kan må bättre.
För nu hittar jag min sinnesro och sen efter bara någon minut rasar jag ner i det stora svarta hålet av sorg, sorg över det som inte blev, sorg över allt han gjort, sorg över att han lurat mig så på pengar det har inte kommit fram förens de sista veckorna, innan har jag haft ett litet hopp om att han ändå skulle stå fast vid det löftet, men nej,

Men ska ta till mig det du skrev, ska också ta tillbaka alla högtider och börja njuta av lugnet.
❤️

Jag hade under många år en särborelation med en man som under hela livet brottats med ett alkoholmissbruk, om än i varierande grad och med vita perioder. Det blev till sist jag som motvilligt bröt upp (så många svek från hans sida), men jag känner att jag har svårt att gå vidare. Det är så mycket jag inte förstår.

Vår relation präglades mycket av hans ambivalens vad gällde kärlek och närhet, något jag upplevde hängde nära ihop med hans intag av alkohol. Under de perioder då han drack, lite eller mycket, var det som att han klarade av både kärlek och närhet. När han sedan ”skärpte sig” och skulle hålla sig borta från alkoholen, var det som att han försvann in i sig själv. Jag hade svårt att nå honom och kände mig ofta ”fel”, vilket naturligtvis blev väldigt sårande för mig. När jag tog upp detta beskrev han det som att han hade ett hål inom sig, att det ibland kunde kännas som att inte kände någonting överhuvudtaget för en annan människa, inte ens för sina egna barn. Han kunde beskriva det som att under de perioderna fick förlita sig till tanken/hjärnan: ”jag vet att jag älskar dem”, ”jag vet att jag älskar henne”, osv.

Medan vår relation pågick brottades jag mycket med det där. Jag älskade honom och ville att, om han nu hade ett hål, skulle vår kärlek räcka till för att fylla det. Och om den nu inte räckte att fylla det, var det då ett tecken på att vi/jag var fel?

Ni som tampas med alkoholmissbruk: känner ni igen beskrivningen av att ha ett ”hål” inom sig? Skulle ni i så fall säga att det hålet fanns där från början och att alkoholen till viss del fungerar som ett sätt att fylla det? Eller är det alkoholen som orsakar hålet?

Tacksam för alla svar!

@Surkärring, som vår2022 säger och även du själv känner så är det dumt att gå emot läkarens råd när det handlar om något man faktiskt kan avstå ifrån utan större bekymmer. Strängt taget är det inte bara alkoholen i öl som kan ha negativa hälsoeffekter, finns även puriner som kan bidra till ökad mängd urinsyra som kroppen behöver hantera. Ville bara bidra med något här om din saknad efter IPA verkligen är skriande men det verkar den inte vara, gott så vi släpper det.

Känner så väl igen det där med att slentrian och gamla mönster är något som smyger sig in i långa parförhållanden. En del mönster är något som bidrar till en trygghetskänsla, andra kan med tiden bli destruktiva eller bara olidligt trista. 17 år är lång tid, ändå bara ungefär hälften av det jag lever i. Själva längden spelar inte så stor roll - förhållandet behöver granskas, revideras och delvis förnyas med jämna mellanrum om det ska funka.

Dessa perioder av förnyelse har åtminstone för oss startats av någon trigger som leder till vägval. Det kan vara sjukdom, något som hänt i arbetslivet, dödsfall hos nära familjemedlemmar. även mindre dramatiska saker som att man bara fått nog av något tex dagligt drickande utan anledning. Ibland är den ena mer drivande i förändringen, och den andre kan ha svårare att hänga med i början. Att bli nykter efter lång tids osunda alkoholvanor är ett bra exempel eftersom så mycket händer rent kroppsligt och neurokemiskt under mycket kort tid - om alkoholstoppet är ensidigt så finns en uppenbar risk att man glider isär. Samma risk finns i förhållandet till gamla vänner, något jag själv märkt av.

Det är helt normalt och inget konstigt i sig. Jag pratade tidigare om gemensamma aktiviteter som kan bidra till att man hamnar i synk igen. Vad som är bra och kan funka beror på förutsättningar och vad man har med sig i bagaget sedan innan. Gillar man spel på konsol kan man testa samarbetsspel som tex "It takes two", "Split fiction" som faktiskt är omöjliga att spela själv - rena rama parterapin med mycket humor och trixigheter att lösa ihop, frustration, förlösande känslor av gemensamma bedrifter! Har många fler titlar på lager med avancemang uppåt onlinespelande med kända och/eller främlingar eller botar som med/motspelare - det kan vi ta vid intresse men du ser att även enkla små steg kan leda någonstans man kanske inte trodde.

Är man litet mer fysisk av sig finns klättringskurser, kanske kan leda till bergsbestigning om man får blodad tand. Kampsporter eller meditation, yoga, fjällvandring, fallskärmshoppning? Eller varför inte någon skyttesport, även detta omöjligt att utöva annat än spiknykter; bågskytte, gevärs/pistolskytte, kanske avancemang till IPSC / praktiskt skytte om detta är något som sätter sig. Samarbete och synkronisering tränas i de flesta av vad jag räknat upp, finns hur mycket som helst att prova om lusten faller på.

Lycka till oavsett var du landar i dina funderingar, känslan av att det är något som skaver är inget farligt utan borde egentligen välkomnas som början på något nytt!

Jag hade under många år en särborelation med en man som under hela livet brottats med ett alkoholmissbruk, om än i varierande grad och med vita perioder. Det blev till sist jag som motvilligt bröt upp (så många svek från hans sida), men jag känner att jag har svårt att gå vidare. Det är så mycket jag inte förstår.

Vår relation präglades mycket av hans ambivalens vad gällde kärlek och närhet, något jag upplevde hängde nära ihop med hans intag av alkohol. Under de perioder då han drack, lite eller mycket, var det som att han klarade av både kärlek och närhet. När han sedan ”skärpte sig” och skulle hålla sig borta från alkoholen, var det som att han försvann in i sig själv. Jag hade svårt att nå honom och kände mig ofta ”fel”, vilket naturligtvis blev väldigt sårande för mig. När jag tog upp detta beskrev han det som att han hade ett hål inom sig, att det ibland kunde kännas som att inte kände någonting överhuvudtaget för en annan människa, inte ens för sina egna barn. Han kunde beskriva det som att under de perioderna fick förlita sig till tanken/hjärnan: ”jag vet att jag älskar dem”, ”jag vet att jag älskar henne”, osv.

Medan vår relation pågick brottades jag mycket med det där. Jag älskade honom och ville att, om han nu hade ett hål, skulle vår kärlek räcka till för att fylla det. Och om den nu inte räckte att fylla det, var det då ett tecken på att vi/jag var fel?

Ni som tampas med alkoholmissbruk: känner ni igen beskrivningen av att ha ett ”hål” inom sig? Skulle ni i så fall säga att det hålet fanns där från början och att alkoholen till viss del fungerar som ett sätt att fylla det? Eller är det alkoholen som orsakar hålet?

Tacksam för alla svar!