Senaste kommentarerna i forumet

@asdf1973 Grymt bra jobbat! Vi tar som sagt en dag i taget, det där trevliga umgänget framöver när vännerna vill prova rom bygger ju inte på att du dricker alkohol, det är ju det sociala och gemenskapen som står i fokus. Samtidigt vet vi att när det blåses till fest med alkohol så vill gruppen gärna ha med alla då den lätt blir lite nervös om någon väljer att avstå. Det kan vara lite tufft om man är den som avstår, men hittills har det gått bra för min del, och det är nog en träningssak, för varje gång blir det mer avdramatiserat.

Jag tycker du kämpar på så himla bra och är en inspirationskälla för forumet. Välkommen till din månadsmilstolpe i morgon, jag har fem veckor då, vi ligger verkligen lika, känns gott! :-)

Tack alla för Era kloka inspel. Har historiskt alltid haft en hög puls, men för ca 1 månader sedan så blev jag väldigt andfådd under en promenad och såg att pulsen steg mot 135, sen har det blivit bättre och mycket beroende av att jag medvetet har minskat min konsumtion. Är 63 år, lite kulmage men ingen övervikt direkt. Känner som gott är en starkare motivation nu än tidigare så jag räknar med att det skall gå vägen nu. Har laddat upp med en massa alkoholfria alternativ. Tack alla än en gång för pepp 🙏

@Carisie Jag tycker ditt svar var informativt och inriktat på att hjälpa, det är lyckosamt med kompetens i forumet, även om vi förstås inte ska gå alltför djupt i resonemang som har med individuell hälsa att göra, för att inte spekulera. Men alkohol och hjärt/kärl-sjukdom har ju en tydlig statistisk koppling, och det är alltid bra att kolla upp om man upplever obehag eller något som är annorlunda.

@asdf1973 Yes, det vet vi och det känns dag för dag allt mindre ångestladdat att tänka att det inte ska bli ett första glas. Det är nog oundvikligt att man det går lite upp och ned i tillvaron med måendet när man gör en större livsförändring, även om det är till det positiva. För en del av hjärnan kan det ju initialt uppfattas som negativt och frambringa motstånd. Grundkänslan är ändå positiv, med en kropp som har energi och en hjärna som kan tänka klarare och inte fastnat så lätt i ältande. En dag i taget, idag dricker jag inte alkohol!

@Andrahalvlek Tack för omtanke och tips! :-)

@Bubbelmorsan Stort tack för inspel och vänlig pepp! Idag är en bra dag, ser med tillförsikt på vad den för med sig. .Blir en långkörning själv i bil, ska dra på musik på hög volym och bara vara. En dag i taget!

@Silvertärnan Tack för pepp! Jag känner att det är naturligt och mänskligt att vägen till ett bättre liv inte alltid är rak, det kommer mer eller mindre stora gupp eller kurvor som utmanar en och behöver hanteras på något sätt. Skönt att få skriva av sig om även det och få så fin respons från forumvänner. Inatt har jag sovit lite bättre och det känns direkt på måendet. Njuter av den andra koppen kaffe och är tacksam för att kroppen känns pigg och alert trots en mörk måndagsmorgon. Ljuvligt att slippa uppleva alkoholens efterverkningar som jag nog gjort i princip i början av varje ny vecka under lång tid.

@Källarmannen Hej igen. Eftersom mitt svar till dig tydligen kunde uppfattas som skrämmande känner jag mig manad att tillägga att jag med mitt svar ville uppmana dig att gå till läkare för att utesluta ev hjärtproblematik. För mig som har en specialistutbildning i Kardiologi, förvisso enbart för sjuksköterskor, såg jag mitt svar enbart informativt och hjälpande men det är såklart att det kan uppfattas annorlunda med andra glasögon. Det är tur att vi har kamrater i leden som kan påpeka felaktigheter vi gör så att vi kan rätta till dem.

Hoppas du får en fin start på december 🩵

@Gåbert Ja, du gissar nog rätt att rekommendationen blir att inte dricka ett litet glas. Att du ska ge det mer tid, ge hjärnan mer tid att återhämta sig och komma i balans. Det finns en utmaning i att bekräfta för dig själv att du har kontroll genom att göra det genom att dricka. Hjärnan har ett finger med i spelet och hjärnan bryr sig inte om hur du mår, om du ska dricka måttligt eller inte alls. Den är inte konstruerad för att bli påverkad av alkohol och det är en utmaning för hjärnan att hantera. Den är sedan urminnestider konstruerad för att överleva, som Anders Hansen säger.

Den vill bara ha mer av något som ger tillfredsställelse, tex att äta gott, värme och välbehag som ger naturligt dopamin. Alkohol ger konstgjort rejält förhöjt dopamin. Som man brukar säga ”hjärnan blir kidnappad”, alkohol påverkar starkt hjärnans belöningssystem och man fortsätter dricka trots negativa konsekvenser. Hjärnan frisätter massor av dopamin som är kopplat till njutning och motivation. Hjärnan vill bara ha mer av detta. Det är vi själva som satt igång denna process och inlärning genom alkoholtillförsel. Hjärnan behöver hantera den konstgjorda höga nivån av dopamin, vilket leder till ett starkt sug och minskad förmåga att känna glädje från naturliga källor som inte ger denna dopaminskjuts. Så att ge hjärnan mer tid för återhämtning och få balans i dopaminnivåerna är det bästa du kan göra för dig själv. Man brukar rekommendera 3 månader, för denna återhämtning. Med längre tids återhämtning kan man tänka lite klarare och få bättre inblick i sina mönster och i sitt varför.

Ha en fin måndag!🌟

@asdf1973, håll dig till det som känns tryggt för dig. Sen behöver du inte tänka så mycket på att ditt val är för evigt. Evigheten är ju så himla knepig att greppa. Ta det i stället som ett uppehåll om det känns lättare? Ett uppehåll kan på lite sikt bli för evigt men det behöver man inte tänka, eller säga till någon. Klappa dig på axeln, du har redan gjort grovjobbet🤗

@asdf1973 Bra jobbat! Visst är det skönt med den positiva inställningen? Mina vänner frågade mig i början (eller ja ganska länge 🤔) när jag skulle börja dricka igen och då svarade jag att jag säger till när det är aktuellt till dess kan ni utgå från att jag inte gör det 😂.🩵

Hej alla. Det gick över förväntan. Jag berättade ganska snabbt att jag tagit en paus för att jag inte mår bra av alkohol och vill dämpa min ångest och sova bättre på nätterna. Det blev ingen stor sak utan (precis som ni förespått) det tog emot utan några konstigheter. Det låg dock en förväntan på att jag ska börja dricka längre fram i tiden, det kom inlägg som "sen kan vi ju prova den där nya goda rommen som vi pratat om". Jag orkade inte säga att jag siktar på ett livslångt stopp. Känner att jag tar det gång för gång, sedan när jag tackat nej flera gånger och är en längre in på denna resa så kanske jag kan börja tro på och våga säga att jag slutat dricka för gott. Jag valde detta eftersom jag fortfarande känner en viss panik när jag tänker att det är för evigt, just nu är det dag för dag och vecka för vecka som känns tryggt, så jag håller mig till det under några månader till.

Nu har jag varit nykter i 29 dagar. Imorgon 2 december är det en månad nykter.

@Thompa_68 Du behöver kanske repetera lite? Sök på Craig Beck på youtube, han är grym.

Kram 🐘

@Thompa_68 Kämpa på. Du är ju min ledstjärna i detta. Men jag förstår precis vad du känner, det är alkoholromantiken som spökar "tänk att få sitta där med ett glas bubbel och bara njuta av livet som en lyckad och belevad människa". Tyvärr vet både du och jag hur det skulle sluta, så kämpa på❤️

Jag känner igen mig i dippen efter nån månad. Hjärnan är inne på att ifrågasätta valet av nykterhet vi gjort. Min första månad blev i slutet av juni, påväg in i semester och jäklar vad jag var tvungen att hålla emot och hålla fast vid mitt nyktra beslut. Du kommer att må så bra om ett tag när du fortsätter att vara nykter. Det är ett gupp i vägen som du fixar! Snart vänder det 🌞.

Ja man vill ju vara ett stöd. Men orken tar slut. Blir så glad varje gång det varit en bra stund men man går sönder då det brakar igen. Vågar inte hoppas . Så för att orka så måste jag försöka låta det vara. Men då känner man sig dålig. Blir liksom aldrig bra.

@supportivechaos den där pendlingen är vidrig att vara i, känner igen den så väl!

Första gången jag lämnade min exman drack han dagligen (och mycket mer än jag såg), när han inte var påverkad var han irriterad och det kändes mest som vi andra var i vägen.

Jag vaknade en morgon, dagen innan en planerad ”romantisk” helg på hotell och kände: nä, jag kan bara inte göra det här mer. Det går inte!

Ett tag efter jag flyttat blev han ju nykter och alla konstiga beteenden lovades vara borta. Jag upplevde att jag fått tillbaka den man jag förälskade mig i.

Andra gången var det svårare i och med att han inte drack. Jag fick inte ihop det. Varför gjorde han inte det han hade lovat?! Varför blev allt så konstigt även när han inte drack?

Efter några månader i gemensam bostad rasslade jag åter igen runt som ett spöke och kände att jag tappade bort mig själv. Att jag var i vägen, krävde för mycket och alltid var jobbig som ville prata om hur jag kände.

Väldigt mycket DARVO i de samtalen.

Till sist började han också uttrycka sig väldigt govt och påstod att han aldrig sagt det jag visste att han lovat.

Jag visste att han lovat, och jag visste också vad jag lovat mig själv: funkar det inte så kommer jag att gå igen (trodde ju själv att det i så fall skulle bero på alkoholen, men så blev det inte).

Till sist ställde jag ett ultimatum: sök hjälp annars funkar det här inte längre för mig.

Men han behövde ingen hjälp, och där var beslutet fattat.

Han var förberedd och kom direkt in med skisser på hur det ekonomiska skulle delas upp och jag tänker nu att det var vad man kallar reverse discard.

Våldet ökade för att till sist tvinga mig att lämna. Han visste att vi skulle skiljas, inte jag.

Jag fick gå över i robot läge för att hantera allt som kom sen.

Jag har nu fått hjälp från kvinnojouren i ett halvår, utan den hjälpen vet jag inte hur jag skulle ha klarat mitt förstånd.

Exmaken har redan börjat prata om att flytta ihop enligt en vän till en vän.

Jag tycker så synd om henne, och är samtidigt tacksam.

Väntar på traumabehandling, jag visste inte alls att relationen påverkat mig så mycket som den gjort förrän jag kom ur den.

Saker jag kände när jag var i relationen: förvirring, utmattning, osäker på enkla saker jag tidigare klarat utan problem, minskad kontakt med mitt sociala nätverk eftersom jag var så trött, sjukskrivning pga utmattning, ifrågasättande av mig själv, mina behov, mina känslor, min rätt att känna känslor överhuvudtaget. Och samtidigt känslan av att vilja ha ”de bra stunderna”.

Önskar nu att jag hade skrivit dagbok under den tiden eftersom allt nu är fragmenterat och det har tagit lång tid att få min egen berättelse från denna tid att hänga ihop.

Jag tror du gör helt rätt att söka stöd hos kvinnojour. Om din partner har liknande tendenser som min kan det bli en besvärlig tid och jag tror det är väldigt bra att ha hjälp från någon som kan sätta ord på det som händer.

Manipulativa personer använder sig ju av bland annat charm och imiterade värderingar för att få partnern att stanna kvar. Men också skuldvändning och gaslighting som du beskriver.

För mig blev det en tuff tid, men jag är ändå så oerhört glad och tacksam att jag tog mig ur. Nu kan jag i alla fall bygga upp det jag förlorat istället för att jag hade stannat kvar och förlorat ännu mer.

Läs gärna i mina trådar där jag skrivit mer om hur min resa sett ut❤️

@supportivechaos
Hej.
Man har ju tillvaron på olika sätt. Vi hade ju olika boenden och inga gemensamma barn, så jag hade det väl "lättare" än andra med kanske barn , stort hus, gård, lån ... Men jobbigt var det ju ändå för jag hade varit ordentligt medberoende.

Det som gjorde att jag inte ville mer var en mix, bara gav och gav, minns inte när han var nykter senast, jag var trött och slut och ledsen. Det avgörande i allt vet jag faktiskt inte riktigt, men jag bara orkade inte en dag! Känslan kom.
Det var "bara" stopp. Tvärnit. Inte mer.

💜🌹

Ja. Men hur gör man istället?
Ska jag undvika att fråga om han druckit eller inte? Inte ha dialog runt hur nyktra dagar går och känns?
Bara utgå från att han inte gjort det, om det inte verkar så?
Jag får bara en smått obehaglig känsla av att blunda eller vara naiv när jag gör så. Men det kanske bara är medberoendet som talar, eller min brist på tillit.

@Gåbert Det är svårt, har tidigare haft eller egentligen alltid kunnat dricka med måtta men det här året eskalerade det för mig i samband med att jag var både psykiskt och fysiskt i botten. Det gjorde mig fruktansvärt rädd har konsumerat alkohol i allt för stor utsträckning men aldrig känt det har varit annat än förströelse och ett gott rus, samt ej haft problem med uppehåll. Men med en väldigt skev syn på alkohol och dess koppling till olika sammanhang och den berömda guldkanten. Men nu fick det någon form av mening i form av ångestdämpande och att stänga av mentalt. Jag tror inte med disciplin det är svårt att hålla sig till att dricka måttligt via någon metod om man ej har fysiska eller psykiska besvär som gör att det tar över. Däremot som de andra beskriver så tror jag man kan missa mycket av det fina i livet genom att längta till nästa glas, ha bakrus osv. Tänker inte sitta på någon hög häst. Jag själv tänker samma tankar ibland och förmodligen skulle det gå kanske ett tag, kanske funkar det jättebra över tid med de lärdomar jag dragit, kanske fungerar det inte alls. Vet inte hur pass fördärvad min hjärna blivit. Vad jag vet angående mig själv är att jag tar en dag i taget. Samt så länge jag är sjukskriven och ej återställd är det inget för mig egentligen att fundera på öht vilket är skönt! Oavsett hur du väljer att göra så ta lärdom av allting lyssna på dig själv stanna upp och tänk efter! På så vis blir vi alla klokare. Det är stor skillnad på uppehåll och uppehåll har jag märkt antar det har med inställning att göra, nu tänker jag för min egen del. De uppehållet(jag väljer att kalla det så) jag har nu har öppnat så mycket nya dörrar i min hjärna när det verkligen är något jag vill själv. Samt sättet jag tar till mig av information tips och knep!
Sorry jag kapade din tråd och orera enbart om mig själv men kanske det finns något som någon känner igen sig i!

Vad blev det för a fritt bubbel? Någon bra rekommendation?

Kämpa på!

@Thompa_68. Kämpa på kompis! Hade också en dipp efter drygt en månad, är lite kvar i den två veckor senare men har ljusnat betydligt i helgen.

Tror det är trötthet i mitt fall och saknad efter den kick som A kan ge när man är lite energilös.

Fick en litet rus av lycka igår när jag satt i köket som var ombonat och mysigt och lite samma idag då jag och dottern firade advent med ljus och fika. Glögg minsann och låg sockerhalt då ju den vanliga är äckligt söt… spetsade min med ingefära för lite sting.

På med tålamodet och en dag i taget. Jag försöker att inte tänka/känna efter så mycket. Jag traskar på min stig. Steg efter steg och tänker att det blir bättre

@Källarmannen Alkohol och hjärtklappning hör ihop - flimmer nog också, men om just flimret är orsakat av alkohol är omöjligt att säga. Detta speciellt här och nu, dels eftersom vi inte är läkare, dels eftersom det blir så korthugget på AH och du inte ger många detaljer om vad som är hönan och vad som är ägget. Tillika tycker jag det är olyckligt och direkt fel att efter en kort fråga på ett forum skrämma dig med kopplingar mellan puls, hjärtväggens tjocklek, hjärtsvikt o.dyl. Jag har haft praktfysik hela livet - trots paroxysmalt förmaksflimmer - och ändå klockades jag på över 80 bpm en gång hos kardiologen, vilket både han och jag var förvånade över. Min vilopuls nu efter några ablationer är max 60, och jag ligger mycket närmare bradykardi (sjukligt lågt) än takykardi (över 100).

Alla får hög puls i samband med tillnyktrande, så tänk över din situation, dra ner på sponken, och gör nu ett besök till en allmänpraktiserande läkare. Hen som vet bäst avgör sedan i vilket steg du kanske ska komplettera med besök hos kardiolog.

Ha det bäst, kompis.

@Carisie @Thompa Tack! Ja, jag tycker också att Andra Halvlek är klok i detta.
Vi är ju olika, men vi är nog lika i att vi kan lura oss själva. Att kunna ta en vit månad, dricka a-fritt på krogen och nöja sig med ett glas vin till middagen betyder ju inte att man inte har problem. Jag har haft problem länge och det kommer ta tid innan jag förhoppningsvis inte längre är präglad av dåliga vanor och tänker på alkohol som en lösning (för att glömma, ha kul, trösta, slappna av, bli kreativ, smälta in etc).
Jag undviker att försöka säga något generellt om alkoholmissbruk, men jag är ganska säker på att i mitt fall är beroendet inte kemiskt/genetiskt utan psykologiskt. Därför vill och måste jag fortsätta att grotta i hur jag kan hitta en väg framåt som funkar för mig.
Fortsätt och njut av nykterheten, kamrater!

Jag har under lång tid känt att jag måste lämna. Detta under flera år.
Hans alkoholproblem, återfallen, förnekelsen, tystnaden, skuldbeläggningen, de konstiga konflikterna som uppstår av ingenting…

Nu är vi dessutom så långt inne i processen att vår gemensamma bostad ska säljas. Beslutet är fattat. Vi är mitt i det. Och ändå sitter jag här och känner den där förbannade pendlingen igen.

Smekmånaden.
Han är nykter.
Han är sitt bästa jag.
Charmig, fruktansvärt rolig, varm, gullig med barnet, engagerad.

Och så hör jag de där tankarna i huvudet:
“Men han är ju så fin egentligen.”
“Varför ska jag lämna?”
“Kanske överdriver jag…”
“Kanske hade det kunnat bli bra?”
"Jag vill så gärna ha ett till barn."

Och så kommer sorgen som en våg.
Och rädslan.
Och skammen.
Och allt det som trauma gör med en.

Så jag vill fråga er som vet hur det här känns, på riktigt:

Ni som lämnade, hur gjorde ni? Vilket var det avgörande steget? Hur hanterade ni pendlingen mellan klarhet och tvivel? Hur tog ni er igenom det praktiska och det känslomässiga?

Och ni som fortfarande lever kvar, hur tänker ni? Vill ni lämna? Tror ni att det kan bli bättre? Vad får er att stanna?

Jag hatar den här situationen.
Jag är så fruktansvärt ledsen.
Jag är rädd.
Jag känner mig både stark och svag samtidigt.

Jag såg ditt inlägg tidigare idag i den här tråden. Nu är det borta. Men ville bara säga att jag känner igen mig så väl. Du är inte ensam. Det hade kunnat vara skrivet av mig. Det är så tärande, man går sönder. Hur mår du nu? Kram