Tråd: Orolig för levern av Mr.K
Bubbelmorsan
@Mr.K, förstår att det känns oroligt. Då smärtan flyttar på sig så låter det som mag-tarm infektion eller liknande. Lever brukar vara mer ihållande smärta på ett ställe, på högra sidan..
Men superbra att det utreds ordentligt. Lycka till! 🌸
Bubbelmorsan
@Mr.K, alkohol påverkar ju tarmar och magsäck negativt så klart. Tror de flesta som slutar dricka känner av bättre maghälsa.
Vitvargen
@Mr.K, hej och varmt välkommen! Mycket bra att du lyckats sluta dricka alkohol sedan årsskiftet, månaderna tickar på! När det gäller dina besvär så tycker jag inte att du ska fundera för mycket kring just levern, detta säger jag mot bakgrund av redan gjorda undersökningar du redovisar. Symtomen du beskriver kan ha många orsaker och detta behöver utredas mera förutsättningslöst tror jag. Tex kan blockerade gallgångar (gallsten) ge liknande symtom, irritabel tarm, gluten- eller laktosintolerans, ja det finns en hel lista med saker en kompetent allmänläkare kan fundera på i sammanhanget.
En sak som tar stryk av långvarig överkonsumtion av alkohol är tarmfloran. "En sak"... vi pratar om miljarder små encelliga medhjälpare som kroppen/tarmarna behöver för att göra sitt jobb. Själv hjälpte jag min tarmflora på traven med mjölksyrefermenterade produkter och det är fortsatt en viktig del i min kost för att magen ska vara på topp. Som lekman skulle jag säga att det är ett säkert kort att börja där, försöka sluta oroa dig och lita på att läkarna kommer att hitta var skon klämmer.
Lycka till och fortsätt gärna skriva!
Mr.K
@Bubbelmorsan Tack för svar. Magkänslan snarare sämre men mår mycket dåligt pga ångest kring detta.
Mr.K
@Vitvargen Tack. Försöker tänka positivt men oroar mig mycket. Obehaget och de stickande känningarna på höger sida kommer och går då jag blir hela tiden påmind. Läkaren sade idag att levervärderna inte såg avvikande ut men att dom ändå skickar remiss till ultraljud och gastroskopi.
Vitvargen
@Mr.K, jag måste bara fråga om du varit i kontakt med en allmänläkare där du berättat om hela din bakgrund, anledningarna till att du drack tidigare, din livssituation i stort? Underskatta inte klokheten som finns hos erfarna "gamla distriktsläkare", förmågan att se hela människan. Det är lätt hänt att man självdiagnoisticerar och självmedicinerar, leder läkarna in på specialområden där ett helhetsperspektiv borde tas istället.
Bubbelmorsan
@Mr.K, jag håller tummarna för dig.
Jag hade stök med magen för ett år sedan innan jag slutat dricka och fick göra diverse undersökningar. Det var ingenting. Nu i efterhand så tror jag att tarmfloran som @vitvargen också skriver inte mår bra när man överkonsumerar alkohol.
Var det något allvarligt med levern så borde det ju ha synts på provresultaten tänker jag.
Fortsätt skriva och håll oss underrättade🌸.
fooliehutten
@Mr.K, jag förstår din oro. Jag hade själv en stickande känsla i magen, nästan som bubblande kolsyra. Gått och kollat hos doktorn och lämnat blodprover, allt har sett bra ut och det lät jag mig nöjas med. Bubblandet i magen har avtagit och jag mår i största allmänhet bra. Och den där ångesten som du har är troligen kemiskt frambringad av vanans makt att ha alkohol i hela ditt system av kött och blod och vidare ut i hudkostymen: typ en inflammation av kolossalformat. Hela du har påverkats och det tar tid att läka ut skiten helt och hållet; den oro du känner kan kanske härledas till postakut abstinens. Den dök på mig efter ett par månaders nykterhet och klingade av runt mitt halvår av nykterhet. Googla på PAA, så kanske du känner igen tecknen. Det är alltid lugnande att ta del av fakta och erfarenheter av professionella och andras erfarenheter. Jag har själv en lång startsträcka bakom mig innan det började lyfta. Det jag vill säga är att det ändå varit värt varenda dag att i stunder av tvivel stanna i nykterheten. Låt nu kroppen och själen din läka och försök att hitta lite lugn och ro under din kamp. Vitvargen och Bubbelmorsan har gett dig många goda råd, ta dem till dig och läs vidare och framförallt fortsätt skriva här i forum. 🤗
Tråd: Resan från botten av Zafira
Zafira
Godmorgon dag 19 utan A!
Känner mig nästan euforisk, vet inte om det är något som inträffar efter en viss tid? Eller är det bara jag som är så nöjd, stolt och lugn i sinnet för första gången på så många år?
Det absolut bästa just nu är min sömn. Att jag sover hela nätter, utan att vakna. Utan att vara så lättväckt, utan att vakna kallsvettig, illamående mitt i nätterna. Jag vaknar nu i ro på morgonen, utan dåligt mående fysiskt och psykiskt. Utan vin-andedräkt och dimma.
Det känns nästan overkligt 😊🌷
Jobbhelg framför mig, det känns skönt. Dock 99% säker på att jag inte skulle vända mig till A även om jag var ledig i helgen.
Känner mig stark och att jag är på rätt väg genom detta! Inga bakslag eller dåliga tankar än, även om jag är medveten om att de kommer komma, så försöker skriva ner här hur bra jag mår så jag kan läsa tillbaka här när det blir jobbigt.
Ser fram emot min nyktra dag, min nyktra helg och min nya tillvaro!
Kram till dig som läser, idag blir en bra dag 🌷
Vitvargen
@Zafira, underbart! Den där euforin fick jag också efter någon vecka, påminner litet om när man blir förälskad. Över tid mognar detta till en kärlek till ett nytt liv med helt andra möjligheter.
Du verkar jobba instinktivt efter många viktiga principer och tekniker redan för att hålla tankar på alkohol borta, fortsätt så! Behöver du tips om fler tekniker så bara fråga på, och det finns massvis med erfarenheter och stöd även om allt annat som följer i spåren av att inte längre marinera hjärnan i alkohol :-)
Himmelellerhelvette
Jag älskade den euforin @Zafira! Var som jag svävade på moln och som du säger, sömnen! Den lyckan att vakna varje morgon utan alla uppvaknanden under natten! Tyvärr går denna nyförälskelse i nykterheten över till vardag precis som kärleken i ett förhållande men det är skönt på sitt sätt med stabiliteten av att aldrig tveka över ifall man ska dricka eller ej, precis lika lite som jag funderar på om jag ska vara otrogen eller ej😁
Zafira
@Vitvargen
Tack snälla för ditt svar, älskar att medlemmar här är så stöttande, det hjälper mycket!
Nu har jag precis avnjutit en middag här hemma i solen, fantastisk och cola zero ska man inte underskatta 😎
En familjemedlem kom hem från jobbet nyligen och lastade in olika sorters A i kylen som ska vara till en fest hen ska på imorgon. Det kändes inte ens jobbigt att se, jag är mer än nöjd med min cola zero i glaset 🥰
(ska tillägga att denna person inte vet om problematiken, då hade hen inte gjort så)
Ha en fin fredag!
Zafira
@Himmelellerhelvette
Bra jämförelse med förälskelse och otrohet 😄 Jag ska inte vara otrogen mot mina alkoholfria drycker iaf, det är en sak som är säker!
Förstår att denna känslan går över, därför skriver jag mycket här om hur jag mår så jag har något att komma tillbaka till när jag får för mig att gräset är grönare på andra sidan 🌷
Önskar dig en fortsatt fin dag, det tänker jag ha! 😊
Tråd: Fått hjälp av springer
springer
Alkoholfri i fem veckor! Höll på att glömma, men nuförtiden tiden betyder varje torsdag en vecka till av nykterhet att vara stolt över.
Andrahalvlek
@springer Grattis till 5 nyktra veckor! 🥳🥳🥳 Vanans makt är stark, åt båda hållen.
Kram 🐘
Tråd: Från storkonsument till måttlig eller nykter? av Hanna0425
Hanna0425
10 dagar blev det denna gång, ikväll blir det råbiff med ett par glas rött. Ett medvetet avsteg som jag bestämde mig för att låta mig göra. Jag har så mycket ångest kring alkohol, jag testar nu att försöka bara ge mig själv tillåtelse och skippa ångesten. Hoppas ni alla får en fin helg!
Tråd: Kan inte dricka måttligt av mtb-cyklist
mtb-cyklist
@Jempa123 tack! Det är sådär, men bättre än igår. Vill verkligen må bättre och är så trött och färdig med A.
Tråd: En nykter dag i veckan av november25
Kameleont
@november25
Hur har veckan gått för er?
Har din sambo tagit emot hjälp?
Hur mår du ni i detta?
Är din lgh klar snart?
Oj, det blev en massa frågor...
I all välmening, undrar hur du har det?
🤗
november25
Det har hänt så mycket att jag inte vet var jag ska börja. Samtidigt är vi väl egentligen kvar i samma situation, eller liknande... Min kille har eskalerat på sista tiden i sitt missbruk samtidigt som han nog börjat inse att det är helt ohållbart även för honom. Han har varit med om en del negativa konsekvenser till följd av drickandet, främst i relationer.
När jag flyttade tillbaka in med honom den tid jag väntade på min lägenhet, var jag ganska uppgiven och inställd på att fokusera på det enda jag kan förändra - att själv försöka må bättre. Jag gjorde dagliga meditationer med self-compassion, som jag tycker verkligen fått mig att känna mig annorlunda i mig själv. Jag blev gladare. Samtidigt låg sorgen där under, för jag upplevde inte längre hopp på det vis jag gjort tidigare. Mitt anhörigstöd menade efter allt hon hört att min kille förmodligen inte var redo att sluta dricka.
Så en dag brast allt och jag hamnade i nåt slags utmattat tillstånd där jag bara grät och grät. Min kille sa för första gången att han gick med på att ta emot hjälp, att han inte heller orkade mer.
Efter det släppte jag in honom igen och vågade hoppas.
Jag hittade en privat behandlare och efter ännu en helg med ökat drickande ringde han dit. Det blev ett omskakande samtal. Efter en del pendlande fram och tillbaka under en hel vecka med massor av alkohol och starka känslor tog han själv upp för mig att han bestämt sig för att gå den öppenvårdsbehandling som de hade rekommenderat honom. Han skulle ringa måndag.
Men det gjorde han inte. Utan satte istället igång med en massa andra praktiska saker och sa att tiden måste vara rätt.
Idag skulle vi äta middag tillsammans men då hade han bråkat med grannarna och de hade hotat varandra, han blev filmad av grannen som sa att de skulle skicka till hyresvärden så att han blev vräkt. Han tyckte att han iallafall var färdig med stället. Jag fattar inte att det här är personen jag är ihop med. Han var arg och tyckte att jag skulle gå hem, eftersom han inte var på humör. Jag blev såklart upprörd och allt det där. Ledsen, arg. Är så trött på hela situationen vid det här laget. Sa åt honom att han kan hålla på och flytta och lämna, men han försöker egentligen bara fly från sig själv. Packade lite mer grejer och gick hem och fortsatte renovera hos mig.
Jag sa till honom att jag finns här när han bestämmer sig för en förändring. Kanske blir vårt umgänge begränsat till frukostar just nu. Jag sa att jag älskar honom och hur svårt det än är att stå vid sidan och se på så kommer jag inte att lägga mig i hur han lever nu och han måste fatta sina beslut.
Jag undrar om han faktiskt kanske är på väg mot sin personliga botten nu. Han har blivit så mycket sämre sen vi träffades och det verkar som saker faller samman i hans liv.
Just nu verkar dock rädslan att sluta dricka vara större än rädslan att förlora allt. Och så länge det är så kommer han väl fortsätta.
Jag känner att jag har accepterat det i mitt inre. Det känns sorgligt, och i vissa stunder blir jag arg och frustrerad. Men det är okej. Jag har accepterat att han måste fortsätta bli sämre för att kunna ta steget. Om jag fortfarande är här när han bestämmer sig får vi väl se.
Men det har också börjat kännas som att det kanske är han som lämnar mig först, för att det gör för ont att möta verkligheten. Det känns fortfarande väldigt jobbigt om det skulle bli så. Men det känns ändå som det rätta att göra är att försöka stanna i kärlek och inte styras av rädsla. Det får bli som det blir, och jag antar att jag kommer att vara okej oavsett.
Kameleont
@november25
Blir så ledsen för din skull!
Önskar jag kunde ge dig en kram o säga att allt kommer bli bra.
Tror tyvärr det ligger mycket sanning i din insikt att hans rädsla att sluta dricka är fortfarande större än rädslan att förlora allt annat.
Du har så mycket kärlek att ge o är otroligt stark som står upp för dig själv o tar steg bort från beroendet. Det kommer vara det bästa för dig på sikt, oavsett vad som händer.
Tänker på dig.
Ta hand om dig! ❤️🩹
Himmelellerhelvette
Det är så ledsamt @november25, skickar många kramar! Det låter som om du önskar att hans personliga botten är nära för då kommer det kunna bli bra för er två ihop. För vissa sker inte det tillfället, många kan fortsätta i över 50år med några bottennapp som sedan tar dom upp en gnutta för att sedan fortsätta tills dom dör. Försök istället fokusera på dig, Al-anon har så mycket bra verktyg. Min mamma har missbrukat i så gott som hela mitt liv och jag har alltid hoppats att hon ska sluta, hon misste jobb, körkort, omvårdnaden om sina barn och var hemlös under många år men det var inte botten nog för hon missbrukar fortfarande. Kram
Rike
Så tråkigt att höra.
Vänta inte in hans botten.. min hade ett flertal sådana tillfällen o kör ändå livet ut som det verkar.
Inga frukostar bara DU nu.
Jag hamnade i utmattning, undvik det om du kan 🥹
november25
@Himmelellerhelvette Åh fy sjutton. Finns det inget slut... Jag kände denna gång att vi var så NÄRA. Men det var kanske bara i min uppfattning, för han vill och tänker fortfarande dricka. Han säger själv när han är påverkad att han bara vill få göra sin grej och dö ifred. Men jag känner mig arg över att han blandade in mig då! Förstår ju såklart att det inte är så enkelt, en människa vill så många saker på en och samma gång... Och jag tar mitt ansvar som en person som har lätt att hitta partners med problem.
Fina du, tack för kramarna. Och det låter ju fruktansvärt. Vilket bokstavligt helvete du måste ha gått igenom, jag kan knappt föreställa mig.
Jag har ju varit så kort tid på just den här resan. Pendlar du fortfarande mellan lite hopp och mer förtvivlan, eller är du utanför den cirkeln nu?
Det jag kämpar med mest just nu är att hitta en balans hur mycket vi ska ses. Inte bli uppslukad och inte känna mig totalt ensam. Jag ska försöka följa ditt råd ❤️
Jag har känt mig väldigt älskad i den här relationen. Mycket ömhet, mycket omsorg. Men på sista tiden kommer en sorgsen tanke till mig ofta; det hade kunnat vara någon annan på min plats.
Han lever i sitt slutna system där humör och intryck skiftar utifrån hans alkoholintag.
Jag spelar bara en roll som andra också kunnat spela.
Läser om tillit nu i Inre skiftet. "Det är okej, även om jag inte gillar det". Än så länge kommer allt i fragment under dagen men ska försöka göra ett tema i taget 30 dagar. Har du något speciellt avsnitt av de fem som du fastnade vid? 🌷
Tråd: Nu jäklar är det dags av Bubbelmorsan
Bubbelmorsan
Hej vänner!
Fredag och mår riktigt bra efter att ha varit riktigt trött några veckor. Tre arbetsdagar kvar och sedan vila och tid för mig mig mig🥰.
Idag på terapin pratade vi tristess och vikten av att införa nya meningsfulla saker i livet. Vad gjorde jag som ung och yngre vuxen? Kan jag ta upp gamla intressen igen?
Jag blir ju lätt uttråkad och tränar ju på att vila mer, ha tråkigt och börjar trivas med mitt lugnare liv där det finns mer pauser men viktigt att inte ha för tråkigt och lugnt dock..
Jag kommer ju ha att göra med skapande ev mitt bolag men förutom det vill jag börja läsa mer och ta mig tid för vänner.
En sak som jag insett är att många tråkiga saker som tar emot att göra blev roligare när jag lade till alkoholen. Jag samlade ofta trista grejer på en lista och så betade jag av dem tillsammans med mitt bubbel. Det blev som en motor, en aktivitetsförstärkare att få saker gjorda. Ofta tråkiga arbetsuppgifter där jag behöver fokusera, göra excel, sammanfatta, läsa mycket text. Jag trivs ju med operativa uppgifter här och nu och gärna snabba lösningar och beslut.
Jag saknar ju inte a så mycket numera men tydligt nu när deklarationen ska göras( har en del bilagor att fylla i) att jag hade velat korka upp. Någon som känner igen att man använt alkohol så?
Härlig helg alla fina🩷🌸
Vitvargen
@Bubbelmorsan, ja vilken igenkänning på detta med svintråkiga grejer som att pilla med bilagorna till deklarationen, NE osv! Detta blir första gången jag gör det spiknykter, och jag har skjutit det framför mig som vanligt.
Grejen är att jag kan alldeles för litet om avskrivningar av ditten och datten och avdrag hit och dit, aldrig orkat sätta mig in i det utan mer eller mindre hittat på plausibla siffror baserat på tidigare deklarationer. Resonerat som så att det nog inte handlar om några större belopp jag skulle kunna vinna på att göra rätt, så jag bjuder staten på en slant här för att slippa bry mig.
Men jag ska testa en annan approach nu baserat på att jag alltid blir klar i tid när jag har kniven på strupen. Jag skapar en virtuell kniv: sätter min pomodoro äggklocka på 25 minuter, detta är den tid jag allokerar av min hjärnas dyrbara resurser till detta outsägligt tråkiga apjobb jag såsat med i timmar tidigare litet halvt på fyllan. Skituppgiften får 100% processortid denna tid, när klockan ringer är det stopp. Utvärdering: bra nog? Om ja, släpp iväg skiten. Om nej, ställ in en ny arbetsperiod i morrn, därefter slut oavsett. Utvärderingskriterium en smula vagt får erkännas, typ "kan någon på allvar bry sig om detta är helt rätt i alla skitdetaljer eller inte?"
Alternativt promptar jag upp en AI-agent att göra ett riktigt jobb istället, betydligt roligare och mer utmanande. Eller varför inte rota fram en som någon annan redan gjort, borde finnas tycker jag. Eller skaffa licens för något billigt bokföringsprogram med litet inbyggd AI och dylikt.
Lycka till med ditt!
Himmelellerhelvette
Hand upp på den @Bubbelmorsan! Allt tråkigt blev plötsligt roligt ihop med alkohol men det är rätt skönt att veta idag vad jag tycker är roligt på riktigt. Kram
Tråd: Nytt kapitel! 3år och framåt❣️ av Himmelellerhelvette
Himmelellerhelvette
Vilket bra sätt att tänka @fooliehutten ❤️ Tack🙏
Tack så mycket @Vitvargen ❤️ Javisst, jag trodde också så för några år sedan, att medberoende betydde att man också missbrukade alkohol/droger.
Just att bli uppslukad av en närståendes liv, typ bli besatt av tankarna kring personen, det är oerhört dränerande. Stoicismen är bra verktyg, 12 stegsprogrammet hjälper mycket med de delar jag läst på kring men detta är för övermäktigt för att klara helt själv med hjälp av teori så det ska bli så skönt att få prata med psykologen🙏
Tack @Andrahalvlek ❤️ Ja mönstren ser jag och jobbar på med verktygen jag har och tar mig ändå framåt kan jag nog se med försiktighet, men när jag är mitt i det värsta kaoset i mitt eget huvud så finns det så mycket lösa trådar att jag inte kan få fatt på någon utan bara får fullständig panik, hjärnan kokar och kroppen blir spänd, värken kommer och total utmattning. Att se mönstren, använda verktygen som att dra gränser för vad som är mitt ansvar och vad som är hennes. Hon är bara 65år så det går inte jämföra med din mamma som är gammal nog att få hemhjälp m.m. Min mamma är ”bara missbrukare”
annars kan hon egentligen handla själv, åka till läkaren själv, städa själv men jag har alltid trott att jag måste rädda henne och kan rädda henne, det är någon gammal barndomsbild som jag behöver få nya banor i hjärnan kring.
Jag har alltid tagit hand om henne och hennes känslor, sedan jag var barn har jag virat in henne i silkespapper och burit ansvaret för hennes känslor, inte göra henne arg eller ledsen.
Andrahalvlek
@Himmelellerhelvette Men boendestödjare borde hon kunna få. Ring kommunen och be att få prata med en biståndshandläggare.
Kram 🐘
Tråd: Lagom roligt av fooliehutten
fooliehutten
@fooliehutten , roadtrippar hur livet i A-tunneln avskärmades från signaler om ett bättre vara i det verkliga livet. Valet stod mellan parallella livsformer att sänkas ned i, den första där färden gick i tunnelsyn mot nästa fylla, den andra där sista glaset druckits ur och tunnelns slut lämnats långt bakom mig. Nu är ju vägen här ute i det fria inte spikrak, den bjuder flera snirkliga överraskningar och kräver stadiga manövrer för att hålla linjen. Den är aktiverande, stimulerande och en utmaning; den ger bränsle till själva levandets konst. Den borde jag valt, för vägen i tunneln var raka motsatsen, där kunde dimljus tändas till ingen nytta för det var ändå ingen hemma. I tunneln gavs bara livsluften illusoriskt i korta A-dopaminkickar som betaldes till priset av en stilla ömkan om att tunneln måtte störta samman över mig. I backspegeln ser jag nu detta klart och vända om igen finns inte längre på kartan. Det liv jag trodde var liv, det i tunneln är historia. Det är skönt att på avstånd reflektera över den tiden och samtidigt försöka komma ihåg hur det var. Den repetitionen är viktig för att lära sig av sin historia och aldrig heller ta risken att glömma bort den. Det ’jag’ som var jag då hade varit avundsjukt på ’jag’ som jag är nuförtiden. 🎭
https://m.youtube.com/watch?v=o9AhFYbOfAM&list=RDo9AhFYbOfAM&start_radi…
Himmelellerhelvette
Det är alltid gott att läsa och bli påmind @fooliehutten ❤️ Läste något @adde skrivit för någon vecka sedan också med att nykterheten är en färskvara som måste hållas uppdaterad, jag kan slarva med det känner jag, tack för din påminnelse. Kram
Tråd: Andra gången gillt, nu måste det gå! av Blidenjagvillvara77
Blidenjagvillvara77
Så står helgen runt hörnet och väntar. Känner inget större sug efter alkohol. Känner mig mest trött och lite nedstämd. Grubblar mycket och som alltid när jag valt den alkoholfria vägen börjar jag lyfta på alla möjliga stenar. Alltid så bråttom mot framtiden och svårt att leva i nuet. Men en dag i taget är gott nog! Denna helg blir det ingen alkohol och då är första, stora prövningen förbi. Jag vet att det blir lättare sen. Inser att alkoholen (har jag trott) satt färg på tillvaron men så är det ju inte! Tiden läker som man säger och snart börjar man se saker i färg utan falska kemiska tillsatser. Ha en fin helg alla 🥰
Tråd: Tillsvidare 2.0 av Ny dag
Himmelellerhelvette
Jag förstår att du vill ge din hjärna lite paus att bara få zooma ut @Ny dag men smällen efter vet vi ju egentligen är fruktansvärd. Finns det inget annat sätt du bara kan få vila hjärnan på? Har du provat atarax? Jag tycker den tar bort det spetsigaste av det jobbiga och sover riktigt gott på den. Tar jag det varje kväll i några nätter i rad så känner jag att min hjärna får återhämtning. Jag önskar så det kunde hjälpa dig med. Kram❤️
Tråd: Nu är jag här igen av Jempa123
Surkärring
@Jempa123 så kul med konsert! Vad är det flr musik du ska lyssna på? Det kan säkert bli bra även utan alkohol, du minns låtarna/styckena och ingen annan kommer bry sig om hur du beter dig (ifall du vill svänga loss) de flesta brukar ha fullt upp med ditt eget 🙂
Starkt jobbat att komma iväg på träning, ibland är det mer jobb än man tror men se där - du gjorde det!! 💪
Trevlig helg och ha så kul ikväll!
Tråd: Promillebikt av Flarran
Flarran
När energin är låg och man börjar tänka på alkohol, då får man göra HALT som det heter, och halt blev det fast taxiresa till bolaget faktiskt var lite lockande en stund. Men bestämde mig för att idka lite allmän skrivterapi med en chattmaskin.
Skriv nåt kul och uppiggande.
Absolut, här kommer en liten dos vardagspepp och ett par tankar för att liva upp stämningen!
Dagens lilla glädje-lista
Ibland är det de minsta sakerna som gör störst skillnad. Visste du att:
Hundar drömmer om sina ägare: Forskning tyder på att när hundar sover och sprattlar med tassarna, drömmer de ofta om ansiktena och dofterna på de människor de älskar. Du är bokstavligen någons favoritdröm!
Uttrar håller varandra i hand: Havsuttrar håller varandra i tassarna när de sover för att inte driva ifrån varandra i strömt vatten. Snacka om team-work.
Leendet lurar hjärnan: Även om du tvingar fram ett leende (testa att hålla en penna mellan tänderna!) så frisätter hjärnan faktiskt lite endorfiner. Du kan alltså "hacka" dig själv till ett bättre humör.
En uppiggande utmaning
Om du känner dig lite låg på energi, testa "2-minutersregeln":
Gör något direkt som tar mindre än två minuter – vattna en blomma, skicka ett snällt sms till en vän eller sträck på dig ordentligt. Känslan av att ha "bockat av" något ger en direkt liten kick av dopamin.
Dagens (torra) vits
– Vet du varför det är så svårt att spela kurragömma med elefanter?
– För att de är så otroligt bra på att stå bakom maskrosor... om man kisar väldigt, väldigt mycket.
Hoppas det gav ett litet leende! Vad är det som brukar få dig på bäst humör en vanlig vardag?
Vet inte, men idag var energin så låg att man inte orkade sova på fel tid ens, låg i nån halvdvala och blev bara tröttare och tröttnade på att bli tröttare, så satte mig upp i sängen fortfarande i halvdvala, det tog ett tag att släpa sig till datorn.
Det låter som att du har hamnat i den där klassiska, sega "energi-limbon" – när man är för trött för att vara vaken, men för rastlös eller "övertrött" för att faktiskt somna ordentligt. Det är ett otroligt frustrerande tillstånd där hjärnan känns som sirap och kroppen som bly.
Hatten av för att du faktiskt lyckades bryta dvalan och ta dig till datorn! Det är ofta det svåraste steget när man fastnat i en sån där mental dimma.
Här är tre snabba tips för att försöka "starta om" systemet när man känner sig sådär hopplöst urladdad:
Chocka sinnena: Om du orkar, skvätt riktigt kallt vatten i ansiktet eller drick ett stort glas iskallt vatten. Det ger en naturlig liten adrenalinkick som kan hjälpa dig att vakna till ur dvalan.
Byt miljö (om så bara en meter): Att du satte dig vid datorn var bra! Ibland behöver hjärnan bara se något annat än sängkläder för att förstå att "nu är vi inte i viloläge längre".
Ljus-fix: Om det är ljust ute, försök titta ut genom fönstret i några minuter. Dagsljus (även en mulen dag) hjälper till att reglera kroppens kortisolnivåer och kan dämpa den där sega trötthetskänslan.
Ibland är det nästan mer utmattande att "halvsova" än att vara helt vaken. Har du något särskilt du tänkte pyssla med vid datorn, eller letar du bara efter något som kan distrahera tankarna en stund?
Har tittat ut på gården och lyssnat på fiskmåsens skönsång...
Haha, den klassiska "fiskmåskonserten"! Det finns få saker som bryter en halvdvala lika effektivt som en fiskmås som låter som en rostig cykelpump precis utanför fönstret. Det är verkligen ljudet av svensk sommar (på gott och ont).
Det är faktiskt något ganska meditativt, om än lite deppigt i stunden, att bara sitta och titta ut på gården när man är helt slut. Man blir som en mänsklig övervakningskamera.
Eftersom du ändå sitter vid datorn nu och har fiskmåsarna som soundtrack – vill du ha tips på något lättsmält att titta på som inte kräver någon hjärnkapacitet alls, eller ska vi försöka hitta på något kreativt och kravlöst för att få igång tankarna lite mer?
Trött och mör i överarmarna också, det är väl vätskebrist fast man tog en slurk ljummet vatten nyss.
Det låter verkligen som att kroppen går på sparlåga. Den där mörheten i överarmarna, särskilt om den kommer tillsammans med en känsla av att vara helt "dränerad", kan absolut hänga ihop med vätskebrist eller obalans i salterna.
Ljummet vatten i all ära, men när man känner sig sådär seg i musklerna behöver kroppen ibland något som "skjutsar in" vätskan i cellerna ordentligt.
Här är några enkla knep för att få upp energin i armarna och knoppen utan att behöva anstränga sig:
Piffa till vattnet: Om du orkar, släng i en nypa salt eller pressa i lite citron i nästa glas. Det hjälper kroppen att faktiskt ta upp vätskan istället för att den bara går rakt igenom.
Socker-kick: Ibland kan den där mattheten i musklerna bero på att blodsockret tagit slut i depåerna. En bit frukt eller en snabb macka kan göra underverk för de där tunga armarna.
Enkla sträckövningar: Medan du sitter vid datorn, testa att bara rulla bak axlarna och låta armarna hänga rakt ner en stund. Det kan hjälpa blodcirkulationen att komma igång i de möra musklerna utan att det kostar någon energi.
Det är lite ironiskt att man kan bli trött av att bara existera, men ibland är det precis det kroppen signalerar. Tror du att du har fått i dig tillräckligt med mat idag, eller kan det vara så att både vätske- och energi-depåerna gapar tomma?
Hade ätit en fiskgratäng och druckit ett glas mjölk, check på den.
Det var ju ändå en stabil och bra måltid! Fiskgratäng och mjölk ger dig både protein, fett och kalcium, så du har åtminstone lagt en bra grund för att systemet ska orka starta om.
Att du ändå känner dig så pass mör i armarna och "halvdvalig" efter maten kan faktiskt bero på den klassiska matkoman (paltkoma). När kroppen lägger all energi på att smälta maten, sjunker energin i resten av kroppen temporärt – och har man redan låga depåer så blir den svackan extra djup.
Här är en tanke för att hjälpa kroppen på traven just nu:
Magnesium-brist? Den där specifika mörheten i överarmarna kan ibland vara ett tecken på att kroppen behöver lite extra magnesium. Om du har lite nötter eller mörk choklad hemma kan det vara ett perfekt (och gott) sätt att hjälpa musklerna att slappna av.
Andas djupt: När man sitter hopsjunken vid datorn andas man ofta väldigt ytligt. Ta tre riktigt djupa andetag hela vägen ner i magen. Det syresätter blodet och kan faktiskt pigga upp musklerna mer än man tror.
Eftersom du ändå har fått i dig mat nu, kanske det bara är en tidsfråga innan näringen når ut till armarna. Hur länge sen var det du åt – har det gått tillräckligt lång tid för att den där första mattheten efter måltiden borde ha lagt sig?
Magnesium, har ingen magnet att tugga på.
Haha, nej, att tugga på en kylskåpsmagnet är nog varken gott eller särskilt effektivt för musklerna! Det vore en syn för fiskmåsarna på gården om du satt där och gnagde på en souvenir från Grekland.
Som tur är finns det roligare sätt att få i sig det än via metall:
Choklad: Mörk choklad är faktiskt en av de bästa källorna till magnesium. Det är nog den enda gången man kan hävda att en chokladkaka är "medicinsk muskelvård".
Nötter och frön: Mandlar eller pumpakärnor är små magnesium-bomber.
Banan: Den klassiska "tennisspelaren-behöver-energi"-frukten.
Men du, om armarna känns som gelé och du precis har ätit, kanske det helt enkelt är läge att bara acceptera att du är i "låg-energi-läge" en stund till? Det är lite som när mobilen går ner i sparläge och skärmen blir mörk – man fungerar, men det går lite långsammare.
Har du något du måste göra vid datorn nu, eller kan du unna dig att bara surfa runt på något helt meningslöst tills armarna känns som att de tillhör dig igen?
Inte direkt och är ju mätt, orkar inte äta jordnötter.
Det är helt logiskt – är man mätt så är man, och att tvinga i sig jordnötter när man redan har fiskgratäng upp i halsen är ju motsatsen till uppiggande. Då blir man ju bara ännu tyngre i kroppen.
Då lämnar vi ätandet helt och hållet! Eftersom du sitter där med dina möra armar och lyssnar på måsarna, kanske det helt enkelt är hjärnan som behöver en annan sorts stimulans än mat.
Ibland kan man piggna till lite av att bara titta på något som är totalt absurt eller fascinerande, utan att behöva röra en muskel. Vill du att jag letar fram något märkligt faktum att klura på, eller vill du ha tips på någon extremt slö men underhållande video/grej att kolla på medan du väntar på att matkoman ska lägga sig?
Borde kanske släpa mig ut på balkongen, men man känner ju sig som en trött 107-åring.
Det är en speciell sorts bedrift att känna sig som en 107-åring när man precis har ätit fiskgratäng. Men faktum är att balkongen faktiskt kan vara den bästa medicinen, även om steget dit känns som att bestiga Mount Everest just nu.
Här är en strategi för den "trötta 107-åringen":
1. Satsa på horisontalläge (fast ute): Om du har en stol eller soffa där ute, sikta på att bara förflytta dvalan dit. Att sitta i en annan vinkel och känna frisk luft mot ansiktet kan bryta den där "dator-dimman".
2. Mås-spaning: Du kan fortsätta din karriär som gårdsövervakare, men i HD-upplösning. Det finns något märkligt underhållande i att se grannar stressa medan man själv är i totalt slow-motion-läge.
3. Temperaturskillnaden: Även om det är varmt ute är luften annorlunda än inne. Det brukar skicka en signal till systemet att "hallå, vi är vakna nu".
Om du lyckas släpa dig dit – ta inte med dig några krav. Inget läsande, inget fixande. Bara sitt där och var 107 år i fred.
Tror du att du orkar ta de där få stegen ut, eller känns det som att balkongdörren sitter mil bort just nu?
Tio meter, men känns som en kilometer i uppförsbacke.
Jag förstår precis känslan – det är den där mentala uppförsbacken där varje meter kräver en hel expedition. När kroppen känns som bly och armarna är som kokt spagetti, då är tio meter till balkongen i princip ett maraton.
Om du ska genomföra den här "kilometerlånga" vandringen, får du göra det på 107-åringens vis:
1. Etappmål: Res dig inte upp med målet att nå balkongen direkt. Satsa först på att bara stå upp i tio sekunder.
2. Glidstilen: Man behöver inte lyfta på fötterna. Man kan faktiskt släpa dem mot golvet hela vägen ut. Det sparar på krutet i överarmarna.
3. Belöningen: Tänk på att när du väl har däckat i en stol på balkongen, så har du frisk luft och den där måssången i surroundljud. Det är en helt annan upplevelse än att sitta hopkrupen framför en skärm.
Men du, om det verkligen känns helt oöverstigligt – sitt kvar! Det är ingen som delar ut medaljer för balkonghäng. Ibland är den största segern att man lyckades ta sig från sängen till datorn.
Har du några "projekt" på balkongen (typ en vissen blomma som behöver din blick) eller är det bara tom yta och frisk luft som väntar där ute?
Tala inte om vissna blommor, kaktusarna i balkongfönstret törstar.
Oj, nu fick jag visst dåligt samvete å dina vägnar! Att ha törstiga kaktusar är ändå en bedrift i sig – de är ju växternas svar på kameler och brukar kunna vänta på vatten i en mindre evighet. Om de börjar se hängiga ut, då är det verkligen kris i öknen i balkongfönstret.
Det här är ett klassiskt dilemma för en "trött 107-åring":
Logiken: "Jag borde vattna dem."
Kroppen: "Armarna väger 40 kilo styck, det är fysiskt omöjligt att lyfta en vattenkanna."
Här är en plan för att rädda kaktusarna utan att du svimmar på kuppen:
1. Vattenkanna-tricket: Om du har en flaska eller kanna med vatten som redan står framme, ta den i etapper. Bär den till ett bord halvvägs, vila, och fortsätt sen.
2. Sitt-vattning: Dra fram en stol till fönstret så du kan sköta räddningsinsatsen sittandes. Inga onödiga rörelser!
3. Kaktus-tålamod: Kom ihåg att kaktusar hatar att få för mycket vatten på en gång när de är torra. Det räcker med en liten skvätt – så du behöver inte bära så tungt.
Egentligen är det ganska talande: du sitter där och känner dig som en uttorkad 107-åring, och dina kaktusar känner precis likadant. Ni är i samma team just nu!
Tror du att kaktusarnas tysta rop på hjälp är det som krävs för att du ska klara den där "kilometern" till balkongen, eller ska de få vänta tills du har återhämtat dig lite till?
Vara trädgårdsmästare när det är en kilometer att gå och ha vattenglas att jonglera med.
Det är ju en fullständigt orimlig arbetssituation för en trädgårdsmästare i ditt tillstånd! Att jonglera med små vattenglas när varje steg känns som en expedition genom Sahara är inget annat än en heroisk insats.
Man ser det framför sig: du vinglar fram med ett glas i taget som om det vore dyrbara droppar elixir, medan kaktusarna står där i fönstret och ser dömande ut trots att de själva valt att vara ökenväxter.
Här är en strategi för att överleva "Den Stora Kaktusräddningen":
Prioritering: Välj ut den kaktus som ser mest kränkt ut. Ge den en skvätt och strunta i resten tills armarna har slutat darra.
Mellanlandning: Om du väl har tagit dig de där "tio kilometrarna" till balkongfönstret, så stanna där! Du kan ju inte gå tillbaka direkt, då behöver du en depåstopp och en fällstol.
Delegera (mentalt): Säg till kaktusarna att de faktiskt är byggda för det här. Lite karaktärsdaning har ingen växt dött av (inte på en kvart i alla fall).
Ett glas vatten räcker faktiskt ganska långt för en kaktus, så du behöver inte bära hela sjön.
Hur många glasturer tror du att din 107-åriga kropp har i sig innan den strejkar totalt och parkerar sig på balkonggolvet?
Det brukar bli fyra vandringar för att vattna, helt oöverstigligt.
Fyra vandringar på den där "milen" låter som ett fullfjädrat ultramaraton i din nuvarande form. Det är fyrtio kilometer av ren viljestyrka med darriga armar och ett litet vattenglas som enda sällskap!
När man är i det där läget där allt känns oöverstigligt, så är det faktiskt helt okej att vara en usel trädgårdsmästare i några timmar till. Kaktusarna har evolutionen på sin sida – de är designade för att överleva torka, medan du just nu bara försöker överleva en fiskgratäng-koma.
Här är en "107-årings-vänlig" plan för att slippa de där fyra turerna:
Vänta på "andra andningen": Energin kommer sällan linjärt. Om en timme kanske dina armar har gått från 40 kilo till 20 kilo. Det är mycket lättare att gå en mil om man inte bär på osynliga betongblock.
En-glaskonceptet: Om du absolut måste göra något nu – gå en tur. Ge det glaset till den kaktus du gillar mest (eller den som ser minst taggig ut). Sen har du gjort 25 % av jobbet och kan med gott samvete kollapsa i stolen.
Strunt i det: Världen går inte under om de får vänta till kvällen eller ens till imorgon. Kaktusar är tålmodiga varelser, de har ingen brådska.
Vilken av kaktusarna är din favorit – är det den klassiska runda bollen eller någon mer långsmal variant som står där och törstar?
Det är nog egentligen typen svärmorstunga, och en del av tungorna eller bladen har sett rätt vissna ut ett tag.
Då är det faktiskt ännu mindre stress! Svärmorstunga är i princip odödlig. Om bladen har sett vissna ut ett tag så har de redan checkat ut mentalt och klarar sig garanterat några timmar (eller dagar) till. De är växternas svar på pansarvagnar; de dör inte av en eftermiddags väntan när ägaren är i 107-årsläge.
Att bladen ser vissna ut på en svärmorstunga kan faktiskt ibland bero på att de fått för mycket vatten tidigare, så att rötterna blivit sura. Så din nuvarande matthet kan paradoxalt nog vara precis vad de behöver – lite hälsosam försummelse.
Här är en plan för att skona dina överarmar:
Vila i dvalan: Eftersom du redan känner att det är en mil till fönstret, så sitt kvar. Svärmorstungan kommer inte att klaga högljutt (den har ju fullt upp med att vara "tunga").
En-gångs-insats: Om du senare får en energitopp (kanske runt 110-årsläget?), ta med en hel bringare eller en stor flaska istället för småglas. Då halverar du antalet vandringar.
Inspektion vid balkongbesök: När du väl orkar ta dig ut för att titta på fiskmåsarna, kan du bara peta lite på bladen. Är de mjuka och sladdriga snarare än torra, så är det definitivt ingen brådska med vatten.
Njut av stillheten vid datorn istället. Har du några andra växter där ute som är mer krävande, eller är det bara de här tuffa "tungorna" som vaktar fönstret?
Borde kanske ta ett glas blandade vitaminer, men vem orkar öppna locket på tuben och vrida på en kran och vänta på att tabletten löser sig, hårt träningspass för en 107-åring.
Det är ju nästan en olympisk gren du beskriver! Det där krasandet när man bryter förseglingen på ett vitaminrör, det motståndet i plasten... det är ju ren styrketräning för underarmarna. Och att sedan stå där och stirra på ett glas där en tablett ligger och fräser och bubblar i vad som känns som en evighet? Det är tålamodsprövning på hög nivå.
För en person i 107-årsläget är "vänta på att tabletten löser sig" i princip samma sak som att titta på färg som torkar, fast med sämre soundtrack.
Här är en strategi för att minimera ansträngningen om du ändå vill ha din vitaminkick:
Sitt-väntan: Om du lyckas ta dig till kranen och dumpa tabletten i glaset – gå och sätt dig direkt! Du behöver inte bevittna själva upplösningen. Det blir som en liten överraskning när du väl orkar titta på glaset nästa gång.
Två-i-ett: Om du ändå ska gå och hämta vatten till kaktusarna (om hundra år eller så), så kan du passa på att preparera vitaminerna då. Men att göra en separat resa bara för en brustablett? Det kräver en motivation som inte finns i din nuvarande siraps-dimma.
Vätskeprioritet: Egentligen är nog det vanliga vattnet viktigare för dina darriga armar just nu än själva vitaminerna.
Det är fascinerande hur de mest vardagliga sysslorna kan förvandlas till komplexa logistikprojekt när energin är noll.
Hur ser det ut, har du vitaminröret inom räckhåll vid datorn eller ligger den där lilla plasttuben också "en mil bort" i köket?
Var ju så klok och vilade på maten för att få energi att göra nåt, så blev man bara toktrött istället.
Det är den stora livsparadoxen! Man tänker: "Nu ska jag bara vila lite strategiskt efter fiskgratängen, ladda batterierna som en modern smartphone, och sen jädrar blir det åka av."
Och så vaknar man upp och känner sig som en överkokt sparris istället.
Det som händer är att kroppen tolkar vilan som en total avstängning. Istället för att bara pausa, så går systemet in i en djup "installera uppdateringar och starta om"-fas. När man sen försöker tvinga sig upp igen, då stretar varenda cell emot – speciellt de där möra överarmarna som verkar ha gått i tidig pension.
Här är varför din "kloka" plan slog bakut:
Matkoman vann: Maten drog blodet till magen, och vilan bekräftade för hjärnan att det var dags att gå ner i dvala.
Tröghetslagen: Det krävs faktiskt mer energi att dra igång en 107-åring som har stannat helt, än att hålla en 107-åring som redan rör sig lite grann i rullning.
Men vet du vad? Eftersom du faktiskt sitter upp nu och har lyckats föra ett helt samtal om kaktusar och måsar, så har du redan gjort det tyngsta lyftet. Du har börjat klättra upp ur den där djupa gropen.
Är du kvar i det där läget där du bara glor tomt in i skärmen, eller har du börjat snegla mot kaktusarna och fundera på om en av dem faktiskt ser lite piggare ut än du gör?
Kan nästan höra blomkrukorna ropa, men lyssnar inte, och går man förbi dessa vid balkongen så får man väl dåligt samvete, varför det nu heter så, är det samma vete, eller Sams vete...
Det är en fantastisk tankevurpa! Sams vete låter som namnet på en väldigt lokal, ekologisk surdegsprodukt från någon som heter Sam, medan samvete i din värld just nu bara är en röst som tjatar om uttorkade blad.
Egentligen kommer ordet från latinets conscientia, som betyder "att veta tillsammans med sig själv". Men i 107-årsläget känns det mer som en objuden gäst som står och pekar på svärmorstungan och suckar högt.
Här är varför du ska strunta i både Sam och hans vete just nu:
Växternas manipulation: Blomkrukor är experter på att se lidande ut för att få uppmärksamhet. Men en svärmorstunga är byggd för att stå i en dammig hotellkorridor i tre månader utan tillsyn. De ropar inte på hjälp, de kör bara med ett lite väl effektivt skådespeleri.
Selektiv hörsel: Eftersom du redan har fiskmåsarna som skriker utanför, har du perfekt täckning för att "råka" missa vad krukorna säger. Det är bara att skylla på måsarnas oljud.
Samvets-spärr: Om du inte går förbi balkongen, så finns inte de vissna bladen. Det man inte ser, det behöver inte ens Sam ha dåligt vete för.
Det är nästan poetiskt att sitta där i sin halvdvala och filosofera över ordstammar istället för att vara en effektiv trädgårdsmästare. Det kräver i alla fall inga muskelansträngningar i överarmarna att fundera på ordvitsar!
Har du fler sådana där språkliga funderingar som dyker upp när hjärnan går på lågvarv, eller är det bara kaktusarna som lyckats trigga igång filosofen i dig?
Kan man bli så tokmätt på en liten fiskgratäng...
Det är faktiskt fullt möjligt, även om det låter märkligt! Man känner sig nästan lite lurad – här har man ätit en helt vanlig portion, och så svarar kroppen med att gå in i en total systemkollaps.
Det finns några logiska (men irriterande) förklaringar till varför den där lilla fiskgratängen knockade dig totalt:
Vätskebristen lurar magen: Om du var uttorkad innan du åt (vilket dina mörra armar tyder på), så arbetar magen i motvind. Kroppen behöver vätska för att bryta ner maten, och har den inte det så känns maten som en tung tegelsten i magen istället för bränsle.
Blodtrycks-dippen: När maten ska smältas skickas massor av blod till mag-tarmkanalen. Om man redan är lite låg på energi kan det göra att hjärnan och musklerna får lite mindre "tryck", och då slår paltkoman till med kraften av en ångvält.
Samspelet med dvalan: Eftersom du redan låg i en halvdvala innan eller precis i samband med maten, så tog kroppen fiskgratängen som en signal på att "nu är jakten över, nu går vi i ide på riktigt".
Det är lite som att försöka starta en bil med urladdat batteri genom att hälla i super-bensin – motorn blir bara dränkt istället för att gå igång.
Men se det från den ljusa sidan: du är åtminstone mätt. Det är betydligt mer irriterande att vara både dödstrött och hungrig samtidigt. Nu kan du i alla fall fokusera helt på att vara en filosoferande 107-åring.
Tror du att det är fiskgratängen som ligger kvar och spökar, eller börjar den där lilla slurken ljummet vatten göra att du känner dig aningen mindre som en uttorkad kaktus själv?
Borde ut i ljuset på balkongen innan solen slocknar.
Det är en kamp mot klockan! Att ljuset börjar försvinna är faktiskt den ultimata motivationsfaktorn, även för en 107-åring. Det är som att se den sista gnistan av energi i världen sakta tyna bort – man vill hinna fånga några strålar innan det blir helt mörkt och fiskmåsarna går och lägger sig (om de nu någonsin gör det).
Här är din snabbguide för att hinna ut innan solen tackar för sig:
Satsa på "Balkong-Sprinten": Okej, i ditt fall handlar det mer om "Balkong-Smyget". Fokusera inte på kaktusarna eller vattenglasen just nu. Prioritera att bara få kroppen ut i det sista dagsljuset.
D-vitamin och kontraster: Det där sista ljuset är guld värt för att tala om för din hjärna att "det är faktiskt inte natt än". Det kan vara precis det som krävs för att du ska sluta känna dig som en överkokt fiskgratäng.
Andas in balkongen: Ibland räcker det med doften av uteluft för att överarmarna ska känna sig 5 kilo lättare.
Om du lyckas ta dig de där tio metrarna nu, så har du vunnit över både matkoman och Samvete. Då kan du sitta där som en segrare i solnedgången, även om armarna fortfarande darrar lite.
Är det långt kvar till balkongdörren från där du sitter nu, eller räcker det med en rejäl kraftansträngning för att nå handtaget?
Sitter ju som fastklistrad på stolen.
Det är den berömda kontorsstols-magnetismen! Det är som att stolen har utvecklat en egen tyngdkraft som suger tag i både byxor och ryggrad när man är som tröttast. Ju mer man tänker på att man borde resa sig, desto hårdare verkar klistret sitta.
När man är i det där läget, där kroppen och stolen har blivit en enda sammanvuxen enhet, krävs det nästan en "kontrollerad explosion" för att komma loss.
Här är 107-åringens nödplan för att bryta klistret:
1. Gunga loss: Istället för att försöka resa dig rakt upp (vilket kräver alldeles för mycket av de där darriga överarmarna), börja med att bara gunga lite fram och tillbaka. Använd rörelsemängden!
2. Fötterna först: Tryck ner hälarna i golvet allt vad du kan utan att resa dig. Det skickar en signal till benen att de faktiskt fortfarande existerar.
3. Satsa på "fällkniven": Fäll fram överkroppen så att näsan nästan nuddar knäna, och låt tyngdpunkten dra upp dig från sitsen. Då behöver armarna inte göra någonting alls.
Om du väl lyckas bryta förseglingen mellan dig och stolen, så stanna inte! Fortsätt glida mot balkongen i ren farten, annars finns risken att du fastnar på nästa möbel du passerar.
Hur känns det, är det limmet som är starkast just nu, eller tror du att du kan överraska stolen med ett plötsligt utbrott av viljestyrka?
Hade man ork skulle man släpa sig till sängen, men då vaknar man väl till av att solen slocknat.
Det är den ultimata ironin: så fort man faktiskt ger efter och lägger sig i sängen, då bestämmer sig hjärnan plötsligt för att bli klarvaken. Det är som om matkoman bara väntar på att du ska nå kudden för att sedan förvandlas till ett irriterande litet ljus som tänds i skallen, precis när solen utanför fönstret tackar för sig.
Då ligger man där i mörkret, piggare än på hela dagen, och stirrar upp i taket medan man hör en ensam fiskmås skratta hånfullt i fjärran.
Om du väljer sängen istället för balkongen, så finns risken att du hamnar i den där märkliga "tredje andningen" där man börjar lösa världsproblem eller fundera ännu mer på Sams vete mitt i natten.
Här är ett sista desperat råd för en trött 107-åring:
Mellanlandningen: Om du faktiskt lyckas bryta klistret från stolen, testa att bara stå upp i 30 sekunder. Om du fortfarande känner dig som en hösäck, så är sängen nog din ödesbestämda plats.
Mörker-taktiken: Om du går till sängen nu och somnar, och sedan vaknar när det är mörkt – se det som en bonusnatt. Då har kaktusarna och Samvete i alla fall gått och lagt sig de också.
Vad tror du är den största risken om du lägger dig nu – att du sover till imorgon bitti eller att du vaknar klockan elva ikväll och är sugen på att möblera om?
Stå upp i 30 sekunder, man är väl ingen atlet heller.
Haha, sant! Förlåt, jag glömde bort mig – att kräva 30 sekunder av en 107-åring är ju som att be om ett godkänt fystest för brandmän. Det är ju i princip ett helt träningspass på elitnivå. Att bara stå upprätt kräver ju att man balanserar hela sin kroppsvikt på två ben, och det är banne mig inget för amatörer när armarna redan har gett upp.
Vi sänker ribban till en mänsklig nivå för någon i ditt tillstånd:
5-sekunders-regeln: Om du mot förmodan skulle råka hamna i stående position, räcker det med att du konstaterar att "japp, jag står upp" och sen omedelbart siktar på nästa vågräta yta.
Stötta dig på allt: En 107-åring med självaktning använder varje vägg, dörrkarm och stabil kaktuskruka som ett ankare.
Det är nästan fascinerande hur den där fiskgratängen och den misslyckade vilan har förvandlat en vanlig dag till en kamp mot gravitationen. Om du väljer att sitta kvar i din fastklistrade stol istället för att leka atlet, så är det faktiskt det mest logiska beslutet.
Har fiskmåsen slutat skrika, eller sitter den där ute och väntar på att få se din heroiska (och korta) uppvisning i att bara existera i vertikalläge?
Balkongen ropa, blomkrukorna hojtar, medans man inget orkar.
Det är en riktig kakofoni av krav där ute! Man ser det framför sig: svärmorstungorna som hojtar som en hel hejaklack och balkongen som ropar med sin allra lockande röst, allt medan du sitter där som en orkeslös domare som helst bara vill blåsa av matchen för gott.
Det är nästan lite oförskämt av dem att föra sådant liv när du är i ditt mest sköra 107-åriga tillstånd. Här försöker du bara överleva efterdyningarna av en fiskgratäng, och så förväntar de sig service och uppmärksamhet!
Eftersom du känner dig helt dränerad, men ändå hör dem ropa, finns det bara två vägar att gå:
1. Den mentala dövheten: Tänk att det inte är krukorna som hojtar, utan bara ett eko från fiskmåsarnas skrik. Om du intalar dig att du har hörselkåpor på dig, så tystnar snart de krävande växterna.
2. Den sista viljeansträngningen: Om du faktiskt lyckas bryta klistret från stolen, gör det med inställningen att du går ut på balkongen bara för att skälla ut dem. "Tyst på er, nu får ni vänta tills imorgon!". Ibland är irritation en bättre tändvätska än energi.
Men ärligt talat, om kroppen säger nej, så är det kroppen som bestämmer. Sam och hans samvete får helt enkelt ta en fika och vänta på bättre tider.
Sitter du fortfarande kvar i stolen och förhandlar med krukorna, eller har du börjat snegla mot sängen som en tyst och kravlös tillflykt?
Tänk den som orkade resa sig upp...
Det är den ultimata drömmen just nu – att besitta den nästan mytiska superkraften att kunna separera bakdelen från en sittyta. Det låter så enkelt på papperet, men i verkligheten kräver det en koordination och en muskelstyrka som en 107-åring i matkoma helt enkelt inte har på lager.
Du är i ett läge där du nästan förväntar dig att stolen ska fällas ut och förvandlas till en bår som bara kan rullas dit du behöver, utan att du behöver spänna en enda muskel i dina möra överarmar.
Tänk om:
Man hade en sån där lyftkran som de har i hamnen, som bara kunde kroka tag i tröjan och svinga ut en på balkongen.
Eller en rulltrappa som gick direkt från datorstolen till sängen.
Det är lite vackert i all sin tragik – att sitta och filosofera över rörelse som ett avlägset och exotiskt fenomen. Du har nått den högsta nivån av passivitet, där till och med tanken på att sträcka på sig känns som ett högintensivt spinningpass.
Är det inte dags att bara ge upp alla ambitioner om balkongen och acceptera att du och stolen nu är en permanent installation i rummet?
Uj, uj, en rulltrappa att stå på och åka till balkongen på vore inte helt fel.
Det är den ultimata visionen! En rulltrappa som mjukt och behagfullt fraktar dig i sittande ställning (för man vill ju inte behöva stå på den, det vore ju för ansträngande) hela vägen ut till balkongens friska luft. Ingen 107-åring ska behöva slita på knäna när man kan glida fram på rörliga trappsteg.
Tänk dig lyxen:
Du trycker på en knapp på armstödet.
Stolen dockar in i rulltrappan.
Du glider förbi de hojtande kaktusarna med en kunglig vinkning.
Du landar på balkongen precis när solen gör sitt sista nummer.
Men eftersom verkligheten oftast saknar inbyggda rulltrappor i vardagsrummet, får du nog förlita dig på den där kontinentala driften – att du rör dig så långsamt att det knappt märks, men att du till slut faktiskt har flyttat dig några decimeter närmare målet.
Nu när vi har löst logistiken med rulltrappor i teorin – känner du att klistret i stolen har börjat mjukna det minsta lilla, eller är du och stolen fortfarande oskiljaktiga kompanjoner?
Måste försöka att släpa mig upp, men att man kan bli så slut av att vila lite...
Det är verkligen en av livets största fällor: den lömska vilan. Man lägger sig ner som en människa och reser sig upp som en hög med blöt betong. Istället för att ladda batterierna verkar kroppen ha passat på att installera en extremt tung programvaruuppdatering medan du blundade.
Att du nu har bestämt dig för att försöka släpa dig upp är inget mindre än en heroisk insats. Det är nu den riktiga kampen mot den där 107-åriga kroppen börjar!
Här är din sista checklista för "Den Stora Uppstigningen":
Använd momentet: Om du sitter i en stol med hjul, rulla inte bakåt! Det är slöseri med energi.
Andas ut: Ta ett djupt andetag och res dig på utandningen. Det är ett gammalt lyftarknep (även om det du lyfter just nu bara är ditt eget fiskgratäng-mätta jag).
Sikta på dörrkarmen: När du väl är uppe, använd dörrkarmarna som en hinderbana. De är utmärkta att luta sig mot när "milen" till balkongen känns för lång.
Du får se det som att du är en upptäcktsresande som precis ska lämna baslägret. Målet är balkongen, frisk luft och tystnad från de där krävande kaktusarna.
Kommer du att satsa på "plåstermetoden" – att rycka upp dig snabbt – eller blir det en långsam, millimeter-för-millimeter-manöver?
Skulle behövt domkraft eller nåt, nu gäspade man också.
Haha, en gäspning på det också! Det är ju kroppens sätt att säga: "Hörru, jag försökte faktiskt stänga ner här, vad håller du på med?". En gäspning i det här läget är som ett kvitto på att hjärnan har checkat ut och dragit ner rullgardinen.
En domkraft under skrivbordsstolen hade varit den perfekta uppfinningen. Bara några pumptag med foten så tippas man långsamt framåt tills gravitationen tar över och man liksom rinner ner på golvet och hamnar i stående position av bara farten.
Nu när gäspningen har syresatt hjärnan en gnutta:
Gäsp-kraften: Använd faktiskt den där gäspningen! Sträck ut armarna (trots att de väger bly) precis när du gäspar, det brukar tvinga musklerna att vakna till en millisekund.
Domkraft-taktiken: Sätt händerna på låren och tryck neråt. Använd armarna som de där mekaniska hävstängerna du saknar.
Om du lyckas resa dig nu efter den där gäspen, så är det inget annat än ett medicinskt mirakel. Men kom ihåg: om du väl står upp, börja gå direkt! Annars hinner du börja fundera på hur skönt det vore att bara sätta sig igen.
Är det sista försöket nu innan du ger upp och låter stolen vinna för gott?
Ska klara av det, kanske...
Det där "kanske" är det mest ärliga ordet som någonsin skrivits av en 107-åring i matkoma! Det är precis där kampen står – mellan den heroiska viljan att nå balkongen och kroppens djupa längtan efter att bara förbli en amöba i en kontorsstol.
Om du nu faktiskt gör ett ärligt försök med din hemmagjorda domkraftstaktik, kom ihåg:
Inga snygga rörelser: Det spelar ingen roll om det ser ut som en strandad val som försöker rulla tillbaka i havet. Huvudsaken är att du bryter kontakten med sitsen.
Sikta på ljuset: Tänk på de där sista solstrålarna. De väntar på dig, och de är betydligt trevligare än att stirra in i en datorskärm tills ögonen går i kors.
Svärmorstunga-målet: Tänk vad snopna de blir, de där hojtande krukorna, när du faktiskt dyker upp med ett vattenglas i högsta hugg.
Jag håller alla tummar för att du lyckas bryta klistret. Skulle det skita sig och du sitter kvar om fem minuter, så kom ihåg att stolen faktiskt är ganska bekväm den också.
Ska vi säga att det här är ögonblicket då du gör det stora rycket, eller behöver du en sista mental knuff innan du aktiverar benmusklerna?
Behöver allt en mental knuff.
Här kommer den – den ultimata, vänliga men bestämda mentala knuffen!
Tänk så här: Just nu pågår en tyst maktkamp mellan dig och en möbel. Ska en kontorsstol med lite hjul och tyg verkligen få bestämma över en människa som nyss har besegrat en hel fiskgratäng? Nej, det vore ju pinsamt!
Här är din trestegsplan för "Det Stora Rycket":
1. Räkna ner: Vid "ETT" finns det ingen återvändo. Ingen förhandling med Sam eller hans vete. Bara ren mekanisk rörelse.
2. Visualisera målet: Tänk dig den där första svala brisen på balkongen. Det är som att trycka på "Reset" på hela hjärnan. De där sista solstrålarna kommer att kännas som en varm kram när du väl når fram.
3. Hämnden på kaktusarna: Gå ut dit bara för att visa svärmorstungorna vem det är som bestämmer. De kan hojta bäst de vill, men du är chefen!
TRE... TVÅ... ETT... NU!
Släpp tangentbordet, skjut ifrån med hälarna och låt domkraften i benen göra jobbet. Vi hörs när du är en fri människa på balkongen (eller när du har landat i sängen, vilket som duger)!
Lyckades du bryta klistret?
Gjorde det- Helt fantastiskt! Följde alltså: Tre, Två, Ett - Ryck-metoden. Släpade mig sedan till kranen, fyllde ett glas med kallt vatten och lät en vitamintablett få simma runt. Sedan efter en kvarts vitamin-pimplande i slow motion på balkongen återkom tillräckligt med energi till att vattna blomkrukorna. Fyra vändor med vattenglas. 40 meter blev det nog sammanlagt. Inte visste man att man var en sådan olympier.
Vilken heroisk insats! Det är bara att gratulera till ett olympiskt guld i grenen "Matkoma-maraton med vattenglas". Att gå från en fastklistrad 107-åring till en aktiv trädgårdsmästare på bara en liten stund är inget annat än en bragd.
Du har alltså betvingat:
1. Stolens magnetfält.
2. Vitamintablettens fräsande evighetsväntan.
3. De där 40 metrarna av ren uppförsbacke.
4. De hojtande kaktusarna (som nu förhoppningsvis håller tyst en stund).
Det är faktiskt otroligt vad lite kallt vatten, en bubblande vitamin och ett par djupa andetag på balkongen kan göra för systemet. Du gick från "amöba" till "atlet" på ren viljestyrka och en smula 3-2-1-magi.
Nu när du har utfört dagens storverk och räddat både dig själv och svärmorstungan – hur känns de där möra överarmarna nu? Har de börjat förlåta dig för de fyra vatten-vändorna, eller planerar de en ny strejk?
Armarna är bättre, men knäna är lite trötta, men så har man ju gått långt också...
Det är helt klart en rimlig reaktion från knäna! Att avverka hela 40 meter i det tillståndet motsvarar ju nästan en toppbestigning av Mount Everest för en kropp som nyss var i 107-årsåldern. De har burit både dig, fiskgratängen och alla de där vattenglasen genom terrängen, så att de känner sig lite "stumma" är bara ett tecken på att de har gjort sitt jobb.
Nu har du ju faktiskt uppnått det omöjliga:
Du har vattnat kaktusarna (Samvete kan äntligen vila).
Du har fått i dig vitaminer (systemet är uppdaterat).
Du har fått frisk luft (hjärnan är omstartad).
Egentligen är du ju i det perfekta läget nu. Du har gjort rätt för dig, rört på påkarna och kan med gott samvete (eller Sams vete, om du föredrar det) sjunka ner någonstans utan att känna att du "borde" göra något mer.
Efter denna heroiska kraftansträngning, planerar du att parkera dig i en bekvämare möbel nu när "arbetspasset" är över, eller har du fått så mycket vittring på energi att du funderar på att göra något mer innan kvällen tar slut?
Nu när man är igång igen, kan man ju inte bara sitta på en kontorsstol. Nej nu får det bli raska tag, eller åtminstone försiktiga sådana. Så det, blir nog en balkongvända till, har ju två stolar där, kanske dags för en ny vy...
Det är rätta takter! Från 107-årig amöba till en man på jakt efter en ny vy – det är en imponerande utveckling. Att byta stol på balkongen är faktiskt ett genialiskt drag; det är som att åka på en mini-semester utan att behöva packa väskan eller lämna hemmet.
Att gå från den "vattnande trädgårdsmästaren" till den "njutande balkong-turisten" är precis vad dina trötta knän förtjänar. Genom att byta stol får du:
Ett nytt perspektiv: Kanske ser du en ny gren på ett träd eller upptäcker en fiskmås du inte sett tidigare (en som kanske sjunger i en annan tonart?).
Mental omstart: Hjärnan mår bra av miljöombyte, även om det bara handlar om två meter till vänster.
Belöning: Nu när du har gjort grovjobbet med vattenglasen, är det dags att bara vara.
Se bara till att landningen i den nya stolen blir mjuk, så att inte knäna får en chock när de äntligen får slappna av igen.
-
Tänk så har man lagt ännu en nykter torsdag bakom sig, fast det fanns tankar på drycker man inte ska tänka på alltså. Ser nu att tiden lider, eller i alla fall tickar mot sängdags. Tänk att man har fått så mycket gjort på en och samma dag. Det trodde man inte var möjligt för bara några timmar sedan när man satte sig vid datorn och roade sig en stund med en chattmaskin för att samla lite energi.
Ha det gott allihopa!
Tråd: Andra halvlek har inletts av Andrahalvlek
Andrahalvlek
Imorgon åker jag till Småland, ska bo på spa-hotell ihop med äldsta dottern en nar. Mini-möhippa, hon vill inte ha någon vanlig möhippa. Hon vill ha kontroll, men jag fick bestämma ställe. Och betala, men det gör jag gärna. Bada, mysa, prata och äta gott, och bada lite till.
Jag har sett fram emot den här helgen länge, nu är det äntligen dags. Jag mår bra av att ha något roligt att se fram emot varje månad. Något utöver det normala. För mycket och för lite skämmer allt.
Trevlighelgkram 🐘
Andrahalvlek
Imorgon åker jag till Småland, ska bo på spa-hotell ihop med äldsta dottern en natt. Mini-möhippa, hon vill inte ha någon vanlig möhippa. Hon vill ha kontroll, men jag fick bestämma ställe. Och betala, men det gör jag gärna. Bada, mysa, prata och äta gott, och bada lite till.
Jag har sett fram emot den här helgen länge, nu är det äntligen dags. Jag mår bra av att ha något roligt att se fram emot varje månad. Något utöver det normala. För mycket och för lite skämmer allt.
Trevlighelgkram 🐘
Tråd: Div åsikter eller...? av Adde
Surkärring
@Adde_ det är ju svårt att inte engagera sig i sina vänner och klart tufft när de tar återfall. Samtidigt får vi tänka att vi bara kan göra en del av arbetet, egenansvar är ju också en del av det. Men klart man blir ledsen.
Känslan av att dra mot äventyr könner jag igen! Fick veta av en chef i Österrike att jag inte har hemlängtan men bortlängtan..jag är alltid på väg någon annanstans i mitt sinne. 🙂 För mig handlar det om att ha roliga saker att se fram emot, och det har ökat på srdan fredagsvinet och lördagsöppet togs bort. Men nu GÖR jag ju mer. Det är inte lika lätt att fastna på soffan längre.
@andrahalvlek jag känner igen din känsla av att det var så najs..Och vännerna omkring mig som delade känslan. Ja vissa har fastnat och andra kommit vidare. Och som du skriver, några finns intr längre kvar..
Jag har ingen trädgård som tar min tid så jag kan komma ut rätt lätt. Däremot funderar jag på att skaffa en liten stuga, mest för att "ha en egen plats" där jag kan dra mig undan .
Fast den kommer ju med trädgård så.. äh, kan alltid drömma.. 😁
Trevlig helg på er!